”Alla infanterister har brunt hår”, sa den kompakte, vältränade mannen som satt i den djupa länstolen bakom det låga bordet. Erland Madsens stol var placerad i nittio graders vinkel mot Roar Bohrs i stället för mittemot. Det var för att Madsens patienter själva skulle kunna välja om de ville se på honom eller inte. Att slippa se den du pratade med hade samma funktion som biktstolen. Det gav patienten en känsla av att prata med sig själv. När man inte ser en åhörares reaktioner i form av kroppsspråk och ansiktsuttryck, sänks tröskeln för det man berättar. Han hade lekt med tanken på att skaffa en divan, trots att det blivit en kliché, ett revynummer.
Madsen tittade ner i anteckningsblocket. Det hade de i alla fall fått behålla. ”Kan du utveckla?”
”Utveckla brunt hår?” Roar Bohr log. Och när leendet nådde de skiffergrå ögonen var det som om gråten i dem – en ljudlös, torr gråt som bara fanns där – förstärkte leendet, liksom solen bränner extra starkt när den är i kanten av ett moln. ”De har brunt hår, och så är de skickliga på att placera en kula i ditt kranium från ett par hundra meters håll. Men det du känner igen dem på när du går upp till en kontrollpost är att de har brunt hår och är trevliga. Livrädda och trevliga. Det är det som är deras jobb. Inte att skjuta fienden så som de har tränat på, utan tvärtom det sista de trodde de skulle behöva göra när de sökte till armén och gick igenom helvetet för att komma in i FSK. Nämligen att le och vara trevliga mot civilisterna som passerar genom en kontrollpost som har sprängts i bitar av en självmordsbombare två gånger under det senaste året. Vinna hjärtan, kallas det.”
”Vann ni några?”
”Inga”, sa Roar Bohr.
Som specialist på posttraumatiskt stressyndrom hade Madsen blivit ett slags doktor Afghanistan, psykologen som de som hade problem efter att ha varit i krigsdrabbade områden hört talas om och kom till. Men trots att Madsen så småningom kände till mycket om den vardagen och de känslor de pratade om, visste han av erfarenhet också att det var bättre att vara som ett tomt ark. Fråga som om han inget visste. Låta patienterna tala sig varma om konkreta saker, enkla saker. Ingenting skulle vara underförstått, han behövde få dem att inse att de måsta måla hela bilden för honom. Patienterna visste inte alltid själva var smärtpunkterna låg, och ibland låg de i det patienten uppfattade som trivialt och obetydligt, i något de annars lätt skulle ha hoppat över, i det som det undermedvetna arbetade för att dölja, skydda mot beröring. Men än så länge var det uppvärmning.
”Så inga hjärtan?” sa Madsen.
”Ingen i Afghanistan förstår riktigt varför ISAF är där. Inte ens alla i ISAF själva. Men det är ingen som tror att ISAF är där av den enda anledningen att sprida demokrati och lycka till ett land som varken förstår konceptet demokrati eller är intresserade av de värderingar det representerar. Afghanerna håller med oss i allt så länge vi kan hjälpa dem med rent vatten, utrustning och minröjning. Utöver det kan vi dra åt helvete. Och då talar jag inte bara om de talibanvänliga.”
”Så varför åkte du dit?”
”Ska man uppåt och framåt inom armén måste du ha varit i ISAF.”
”Och du ville uppåt och framåt.”
”Det finns ingen annan väg. Stannar du, dör du. Armén har en långsam, smärtsam och förnedrande död på lut för dem som tror att de kan sluta sträva uppåt.”
”Berätta om Kabul.”
”Kabul.” Bohr rätade på sig i stolen. ”Byrackor.”
”Byrackor?”
”De är överallt. Herrelösa hundar.”
”Du menar bokstavligt talat, inte …?”
Bohr skakade leende på huvudet. Men den här gången nådde inte leendet ögonen. ”Afghaner har alldeles för många herrar. Hundarna lever på sopor. Det finns mycket sopor. Det luktar avgaser. Och bränt. De bränner allt för att få värme. Sopor, olja. Ved. Det snöar i Kabul. För mig kändes det mer som grått nedfall. Det finns en del fina byggnader, förstås. Presidentpalatset. Serena Hotel har väl fem stjärnor. Babur Gardens är fint. Men det du ser mest av när du kör runt i staden är luggslitna, enkla byggnader med en eller två våningar, butiker där de säljer allt möjligt krimskrams. Eller oerhört depressiv rysk arkitektur. Och det är sant som de säger, Kabul var vackert en gång.”
”Men inte när du bodde där?”
”Vi bodde egentligen inte i Kabul, utan i tält strax utanför. Verkligt fina tält, nästan som hus. Men våra kontor låg i ordentliga, vanliga byggnader. Vi hade inte luftkonditionering i tälten, bara fläktar. Ofta var de inte på heller, för det är kallt på natten. Men dagarna kunde vara så varma att det inte gick att vara ute. Inte lika illa som femtio fuktiga grader i Basra i Irak, men ändå, Kabul på sommaren kunde vara ett helvete.”
”Och ändå åkte du tillbaka …” Madsen tittade ner i sina anteckningar. ”Tre gånger? Tolv månader per vända?”
”En på tolv, två på sex.”
”Du och din familj var naturligtvis införstådda med risken när man åker till en krigszon. Både med hänsyn till mental hälsa och nära relationer.”
”Ja, jag fick det berättat för mig. Att det enda man får ut av Afghanistan är tunnslitna nerver, skilsmässa och en befordran till överste strax innan pension, om du har lyckats dölja alkoholmissbruket.”
”Men …”
”Min kurs var utstakad. Man satsade på mig. Stabsskolan. Försvarets högskola. Det finns inga gränser för vad folk är beredda att göra om man ger dem en känsla av att vara utvalda. Att skickas till månen i en plåtburk på sextiotalet var i praktiken ett självmordsuppdrag, och alla visste det. NASA bad bara de bästa piloterna att anmäla sig frivilligt till astronautprogrammet, alltså de som hade strålande framtidsutsikter i en tid när piloter – även de i civil luftfart – hade status i linje med filmstjärnor och fotbollsspelare. De frågade inte de orädda, äventyrslystna unga piloterna, utan de mer erfarna och stabila. De som visste vad risk innebar, och som inte sökte den. De gifta, de som precis hade fått ett barn eller två. Kort sagt : de som hade allt att förlora. Hur många av dem tror du tackade nej till landets erbjudande om offentligt självmord?”
”Var det därför du åkte?”
Bohr ryckte på axlarna. ”Det var väl en mix av personliga ambitioner och idealism. Men jag minns inte längre storleksförhållandet dem emellan.”
”Vad minns du bäst med att komma hem igen?”
Bohr log snett. ”Att min hustru konstant måste omskola mig. Påminna mig om att jag inte skulle svara ’uppfattat’ när hon bad mig köpa med mjölk från affären. Att jag skulle klä mig ordentligt. När man inte har gått i annat än fältuniform i åratal på grund av värmen, kan en kostym kännas väldigt … trång. Och att det under sociala sammankomster förväntas att man skakar hand också med kvinnor, även de i hijab.”
”Ska vi prata om att döda?”
Bohr drog i slipsen och tittade på klockan. Tog ett långsamt djupt andetag. ”Ska vi?”
”Vi har fortfarande tid?”
Bohr slöt ögonen ett ögonblick. Öppnade dem igen. ”Att döda är komplicerat. Och mycket enkelt. När vi plockar ut soldater till en elitavdelning inom FSK ska de inte bara uppfylla ett antal fysiska och mentala krav. De ska också kunna döda. Så vi letar efter personer som är förmögna att ha en distans till det att döda. Du har säkert sett filmer och teveprogram om hur man tar ut specialtrupper, som Rangerkursen där det mesta handlar om stresskontroll, om att lösa uppgifter utan mat och sömn, fungera som soldat under känslomässig och fysisk stress. När jag var menig soldat fokuserade man inte så mycket på att döda, på den enskildes förmåga att ta liv och tackla det. Nu vet vi mer om det. Vi vet att de som ska döda måste känna sig själva. De får inte överraskas av sina egna känslor. Det är inte sant att det inte är naturligt att döda någon av samma art, det är tvärtom väldigt naturligt. I naturen sker det hela tiden. De flesta känner mycket riktigt en viss motvilja, det är också evolutionsmässigt logiskt. Men motviljan måste kunna övervinnas när omständigheterna kräver det. Ja, det är i sig själv ett sundhetstecken att man kan döda, det visar på en förmåga till självkontroll. Om det fanns en enda gemensam faktor för mina soldater i FSK så var det att de tog detta med att döda med ett extremt lugn. Men den som beskyller en enda av dem för att vara psykopat, slår jag in näsan på.”
”Bara näsan?” frågade Madsen och log snett.
Bohr svarade inte.
”Jag skulle vilja att du pratade lite mer direkt om det som är ditt problem”, sa Madsen. ”Ditt eget dödande. Jag ser i anteckningarna från senast att du kallade dig själv för ett missfoster. Men du ville inte gå närmare in på det då.”
Bohr nickade.
”Jag ser att du tvekar, och jag kan bara upprepa det jag har sagt om att jag har total tystnadsplikt.”
Bohr strök handflatan över pannan. ”Jag vet, men jag ser att jag börjar få ont om tid till ett möte på jobbet.”
Madsen nickade. Utöver den rent professionella nyfikenheten, det som handlade om att identifiera var skon klämde, var det sällan han blev nyfiken på patientens historia per se. Men detta var annorlunda, och han hoppades att hans ansikte inte avslöjade besvikelsen han kände. ”Jaha, då säger vi att det räcker. Och om du över huvud taget inte vill prata om detta …”
”Jag vill prata om det, jag …” Bohr tystnade. Knäppte kavajen. ”Jag måste prata om det med någon. Annars …”
Madsen väntade, men det kom ingen fortsättning.
”Ses på måndag samma tid?” frågade Madsen.
Jo, han skulle skaffa en divan. Eventuellt en biktstol.
”Jag hoppas att du gillar starkt kaffe”, ropade Harry mot vardagsrummet medan han hällde upp från vattenkokaren i kaffekopparna.
”Hur många skivor har du egentligen?” ropade Kaja tillbaka.
”Cirka femtonhundra.” Värmen sved mot knogarna när Harry stack in fingrarna i kopparnas öron. Med tre snabba, långa steg hade han förflyttat sig från köket till vardagsrummet. Kaja stod på knä i soffan och bläddrade i vinylsamlingen i hyllan. ”Cirka?”
Harrys ena mungipa for upp i ett slags leende. ”Ettusen femhundra trettiosex.”
”Som alla neurotiska grabbar har du naturligtvis skivorna ordnade alfabetiskt efter artist, men jag ser att de i alla fall inte är placerade kronologiskt efter utgivningsdatum för varje artist.”
”Nej”, sa Harry, ställde ifrån sig kopparna bredvid datorn på vardagsrumsbordet och blåste på fingrarna. ”Bara efter när jag köpte dem. Med den senast inköpta av artisten längst till vänster.”
Kaja skrattade. ”Ni är galna.”
”Tja, Bjørn anser att det bara är jag som är galen, att alla har dem efter utgivningsdatum.” Han satte sig i soffan, och hon damp ner bredvid honom och tog en slurk ur koppen.
”Mmm.”
”Frystorkat kaffe ur nyöppnad burk”, sa Harry.
”Jag hade glömt hur gott det är”, skrattade hon.
”Va? Är det ingen som har serverat dig det sen sist?”
”Det är visst bara du som vet hur man ska behandla en kvinna, Harry.”
”Ja, där har du fan i mig en poäng”, sa Harry och pekade på skärmen. ”Här är bilden av skoavtrycket i snön utanför Rakels hus. Ser du att det är samma?”
”Ja”, sa Kaja och höll upp sin egen känga. ”Men avtrycket på fotot är alltså efter en stor känga?”
”Antagligen storlek 43 eller 44”, sa Harry.
”Storleken på mina är 38. Jag köpte dem begagnade på en marknad i Kabul, och detta var de minsta de hade.”
”Och detta är alltså sovjetiska fältkängor från ockupationen?”
”Ja.”
”Det måste ju betyda att de är minst trettio år gamla.”
”Imponerande, eller hur? Vi hade en norsk överstelöjtnant i Kabul som brukade säga att om dessa skomakare styrt Sovjet, hade konfederationen aldrig spruckit i sömmarna.”
”Menar du överstelöjtnant Bohr?”
”Ja.”
”Innebär det att han också hade sådana här kängor?”
”Det minns jag inte, men de var populära. Och billiga. Varför undrar du?”
”I filen med Rakels samtalslista förekom Roar Bohr så ofta att de kontrollerade hans alibi för mordnatten.”
”Och?”
”Hans hustru säger att han var hemma hela kvällen och natten. Det som slår mig med telefonsamtalen från Bohr är att han har ringt Rakel i genomsnitt tre gånger för varje gång hon har ringt honom. Det kvalificerar honom kanske inte som stalker, men är det inte vanligt att en underordnad besvarar chefens samtal oftare än så?”
”Jag vet inte. Menar du att Bohr kan ha varit mer än yrkesmässigt intresserad av Rakel?”
”Vad tror du?”
Kaja kliade sig på hakan. Harry visste inte varför, men det slog honom som en maskulin gest, kanske hade det något med skäggväxt att göra.
”Bohr är en samvetsgrann chef”, sa Kaja. ”Det betyder att han ibland kan framstå som väl engagerad och otålig. Jag kan mycket väl föreställa mig att han ringer dig tre gånger innan du hinner svara på det första samtalet.”
”Klockan ett på natten?”
Kaja grimaserade. ”Vill du ha motstånd eller …?”
”Helst.”
”Rakel var biträdande direktör för NHRI, om jag har förstått det rätt?”
”Verksamhetsdirektör. Men ja.”
”Och hon gjorde vad?”
”Rapporterade till FN : s tillsynsorgan. Föredrag. Rådgivning till politiker.”
”I NHRI är man alltså beroende av andras arbetstider och deadline. FN : s högkvarter ligger sex timmar efter oss. Då är det inte särskilt uppseendeväckande att ens chef ringer lite sent ibland.”
”Var bor … vad har Bohr för adress?”
”Smestad någonstans. Jag tror att det är hans barndomshem.”
”Mm.”
”Vad tänker du på?”
”Lite av varje.”
”Kom igen.”
Harry gned sig över nacken. ”Som suspenderad kan jag inte hämta misstänkta till förhör, be om tillstånd för husrannsakan eller på annat sätt operera utanför Kripos och våldsroteln. Men vi kan gräva lite i döda vinkeln där de inte ser oss.”
”Och?”
”Här är hypotesen. Bohr dödade Rakel. Därefter stack han direkt hem och gjorde sig av med mordvapnet på vägen. Då har han antagligen kört samma väg som den vi tog från Holmenkollen och hit nu. Var skulle du göra dig av med en kniv mellan Holmenkollveien och Smestad?”
”Holmendammen ligger bokstavligt talat ett stenkast från vägen.”
”Bra”, sa Harry. ”Men det står i utredningsmaterialet att de har letat där, och genomsnittsdjupet är bara tre meter, så de skulle ha hittat det.”
”Så var?”
Han blundade, vilade huvudet mot väggen av vinylskiveryggar bakom sig och rekonstruerade vägen han hade kört så många gånger. Holmenkollen till Smestad. Det kunde inte vara mer än tre–fyra kilometer. Men ändå med oändliga möjligheter att göra sig av med ett litet föremål. Det var mest trädgårdar. Ett kärr strax innan Stasjonsveien var en möjlighet. Han hörde det metalliska tjutandet från en spårvagn i fjärran och ett klagande skrik från en annan precis utanför. Så såg han plötsligt en glimt. Av grönt den här gången. Med en stank av död.
”Soporna”, sa han. ”Containern.”
”Containern?”
”Vid bensinstationen nere vid Stasjonsveien.”
Kaja skrattade. ”Det är en av tusen möjligheter, och så låter du så säker.”
”Tja, det är det första jag kom på att jag skulle ha gjort.”
”Är du okej?”
”Vad menar du?”
”Du blev så blek.”
”För lite järn”, sa Harry och reste sig.
”Firman som hyr ut containern kommer och hämtar den när den är full”, sa den mörkhyade, glasögonprydda kvinnan.
”Och när var det senast?” frågade Harry och såg på den stora grå containern som stod jämte bensinstationsbyggnaden. Kvinnan – som presenterat sig som stationschef – hade berättat att containern tillhörde stationen och mest användes för att slänga emballage i, och att hon inte kunde påminna sig om att ha sett förbipasserande snylta i containern. Containern hade en öppen metallkäft i ena änden, och kvinnan hade visat hur hon genom att trycka på en röd knapp aktiverade käftens tuggmuskler som pressade ihop soporna och sköt dem bakåt in i containerns matsmältningssystem. Kaja stod några meter från dem och noterade namn och telefonnummer till containerfirman som stod tryckt på det grå stålet.
”Senast de hämtade containern var väl för en månad sedan”, sa stationschefen.
”Har polisen låtit öppna och kontrollera den?” frågade Harry.
”Jag tyckte ni sa att ni var från polisen?”
”Det är inte alltid den högra handen vet vad den vänstra gör i en så här stor utredning. Kan du öppna containern åt oss så att vi kan se efter vad som finns inuti?”
”Jag vet inte. Då måste jag ringa chefen.”
”Jag tyckte du sa att du var chefen”, sa Harry.
”Jag sa att jag är stationschef, det innebär inte …”
”Vi förstår”, log Kaja. ”Om du kan ringa honom eller henne så skulle vi uppskatta det.”
Kvinnan lämnade dem och försvann in i den röda och gula stationsbyggnaden. Harry och Kaja stod kvar och tittade ner på konstgräsbanan och de ingärdade små fotbollsplanerna där några grabbar övade sig på de senaste Neymartricken de sett på Youtube.
Efter en stund tittade Kaja på klockan. ”Ska vi gå och fråga hur det går?”
”Nej”, sa Harry.
”Varför inte?”
”Kniven är inte i den där containern.”
”Men du sa …”
”Jag hade fel.”
”Och vad gör dig så säker på det?”
”Titta”, sa Harry och pekade. ”Övervakningskameror. Det är därför ingen använder den här containern utan lov. Och en mördare som nyss har haft sinnesnärvaro nog att avlägsna en väl kamouflerad viltkamera från brottsplatsen, kör inte rakt in på en kameraövervakad bensinstation för att göra sig av med mordvapnet.”
Harry började gå mot fotbollsplanerna.
”Vart ska du?” ropade Kaja bakom honom.
Harry svarade inte. Helt enkelt för att han inte hade något svar. Inte förrän han hade kommit till baksidan av bensinstationen och till en byggnad med idrottsföreningen Readys logga ovanför ingången. Det stod sex sopkärl i grön plast bredvid klubbhuset. Utanför kamerans räckvidd. Harry drog upp locket till den största av dem, och en stank av rutten mat slog upp mot honom.
Han vippade upp sopkärlet på de två hjulen och rullade ut det på den öppna platsen framför huset. Där välte han kärlet så att innehållet rann ut.
”Vad det stinker”, sa Kaja som kommit fram.
”Det är bra.”
”Bra?”
”Det betyder att det inte tömts på ett tag”, sa Harry som gått ner på huk och börjat leta igenom soporna. ”Tar du en av de andra?”
”Det stod inget om att rota i sopor i jobbeskrivningen.”
”Med den svältlön du får, borde du ha insett att sopor förr eller senare måste komma in i bilden.”
”Du betalar mig ingen lön”, sa Kaja och välte den minsta soptunnan.
”Det var det jag menade med svältlön. Och din luktar inte lika pyton som min.”
”Ingen kan säga att du inte vet hur du ska motivera dina anställda.” Kaja satte sig på huk, och Harry noterade att hon började längst upp till vänster, som de gjorde när de lärde sig visiteringsteknik på polishögskolan.
En man hade kommit ut på trappan och stannat till nedanför Readyloggan. I en tjock tröja med Readylogga. ”Vad i helvete sysslar ni med?”
Harry reste sig, gick bort till mannen och visade honom polislegitimationen. ”Vet du om någon kan ha sett någon här på kvällen den 10 mars?”
Mannen stirrade från legitimationen och tillbaka på Harry med halvöppen mun. ”Du är Harry Hole.”
”Det stämmer.”
”Självaste superutredaren?”
”Tro inte allt du …”
”Och du letar i våra sopor.”
”Ursäkta om du blir besviken.”
”Harry …” Det var Kaja.
Harry vände sig om. Hon höll upp något mellan tummen och pekfingret. Det såg ut som en pytteliten, svart plastbit. ”Vad är det?” frågade han, kisade och kände hjärtat slå snabbare.
”Jag är inte säker, men jag tror det är ett …”
Minneskort, tänkte Harry. Ett sådant man använder i viltkameror.
Solen sken i köket vid Lyder Sagens gate där Kaja stod och pillade ut minneskortet ur något som för Harry såg ut som en billig kamera, men som Kaja något stött förklarat var en Canon G9-kamera, som köpts 2009 för en mindre förmögenhet och som faktiskt tålt tidens tand. Hon tryckte in minneskortet från soptunnan i det tomma utrymmet, kopplade kameran till sin MacBook med en sladd och klickade på Bilder. En rad ikoner dök upp. Några visade Rakels hus i olika nyanser av dagsljus. Några var tagna i mörker så att allt han såg var ljuset från köksfönstret. ”Varsågod”, sa Kaja och gick bort till den hetsigt surrande espressomaskinen som var igång med kopp nummer två, men Harry insåg att det mest var för att låta honom vara ensam.
Ikonerna var märkta med datum.
Den näst sista var märkt 10 mars, den sista 11 mars. Mordnatten.
Han tog ett djupt andetag. Vad skulle han få se? Vad fruktade han att få se? Och vad ville han få se ?
Hjärnan kändes som ett getingbo under attack, så det var lika bra att få det gjort.
Han tryckte på play-symbolen på ikonen för 10 mars.
Det kom upp fyra mindre ikoner med klockslag.
Kameran hade aktiverats fyra gånger före midnatt på mordnatten.
Harry tryckte på den första inspelningen som visade 20.02.10.
Mörker. Ljus bakom gardinen i köksfönstret. Men någon, eller något, rörde sig alltså i kvällsmörkret och hade startat inspelningen. Fan, han borde gjort som snubben i butiken föreslog, köpt en dyrare kamera med sådan där Zero Blur-teknologi. Eller var det No Glow? I alla fall något som gjorde att man kunde se vad som befann sig framför kameran även mitt i svarta natten. Plötsligt föll det ut ljus på trappan när ytterdörren öppnades, och i dörröppningen stod en figur som bara kunde vara Rakel. Hon stod där ett par sekunder innan hon släppte in en annan figur och dörren stängdes bakom dem.
Harry andades hårt genom näsan.
Det gick några långa sekunder, sedan frös bilden.
Nästa inspelning hade börjat klockan 20.29.25. Harry tryckte på den. Ytterdörren stod öppen, men ljuset i vardagsrummet och i köket var släckt eller starkt dämpat, så han kunde knappt se personen som kom ut, stängde dörren bakom sig och försvann nerför trappan och in i det totala mörkret. Men detta var från halv nio på kvällen, en och en halv timme före tidsspannet för den dödstidpunkt som Rättsmedicinska hade beräknat. Det var de följande inspelningarna som var viktiga.
Harry kände att han var svettig i handflatorna när han tryckte på den tredje ikonen med klockslaget 23.21.09.
En bil gled över gårdsplanen. Framlyktorna lyste upp husväggen innan den stannade framför trappan och lyktorna släcktes. Harry stirrade på skärmen, försökte förgäves genomborra mörkret med blicken.
Sekunderna på klockan rusade fram, men ingenting hände. Satt chauffören stilla där inne i den mörka kupén och väntade på något? Nej, eftersom inspelningen inte stannade måste kamerans sensor fortfarande fånga upp rörelse. Så, äntligen, skymtade Harry något. Ett svagt ljus föll ut på trappan när ytterdörren svängde upp och något som såg ut som en framåtlutad figur försvann in. Dörren stängdes och bilden blev svart igen. Och efter några sekunder frös den.
Han tryckte för att spela upp den sista inspelningen före midnatt. 23.38.21.
Mörker.
Ingenting.
Vad hade kamerans PIR-sensor uppfattat? I alla fall något som rörde sig och som hade puls, som hade en annan temperatur än omgivningen.
Efter en halv minut stannade inspelningen.
Det kunde ha varit en person som rörde sig över gårdsplanen framför huset. Men också en fågel, en katt, en hund. Harry gned sig hårt i ansiktet. Vad fan var poängen med en viltkamera med sensorer som var mycket känsligare än linsen? Han mindes vagt att expediten i butiken sagt något liknande när han ville att Harry skulle lägga till lite mer pengar på kameran. Men det hade alltså varit då Harry börjat få problem med finansieringen av drickandet och att samtidigt ha någonstans att sova på natten.
”Har vi något?” frågade Kaja och satte ena koppen framför honom.”
”Något, men inte tillräckligt.” Harry tryckte på ikonen för 11 mars. En inspelning. 02.23.12.
”Fingrarna i kors”, sa han och startade uppspelningen.
Ytterdörren öppnades och en person kunde skymtas i det svaga, grå ljuset från hallen. Den stod där några sekunder, såg ut som om den svajade. Sedan stängdes dörren och det blev helt mörkt igen.
”Han har gått ut, han rör på sig”, sa Harry.
Ljus.
Lyktorna på bilen tändes, det lyste rött om baklyktorna också. Backljusen tändes. Sedan slocknade de och allt var mörkt igen.
”Tändningen slogs av igen”, sa Kaja. ”Vad händer?”
”Jag vet inte.” Harry lutade sig fram mot skärmen. ”Det är något som närmar sig, ser du?”
”Nej.”
Bilden ryckte till, och husets silhuett blev skev. Ett nytt ryck, och det blev ännu skevare. Och sedan slutade inspelningen.
”Vad var det?”
”Han tog ner viltkameran”, sa Harry.
”Men borde vi inte ha sett honom om han gick direkt från bilen mot kameran?”
”Han gick i en halvcirkel runt”, sa Harry. Det var honom du såg närma sig, fast ute till vänster.”
”Varför i en halvcirkel? Om han ändå skulle göra sig av med inspelningen, menar jag?”
”Han gick runt det område där det ligger som mest snö. Mindre jobb att sudda ut sina kängavtryck efteråt.”
Kaja nickade långsamt. ”Han måste ha rekognoscerat noga i förväg om han kände till den kameran.”
”Ja. Och han utförde mordet med nästan militär precision.”
”Nästan?”
”Han satte sig i bilen först och höll på att glömma kameran.”
”Han hade inte planerat det?”
”Jo”, sa Harry och höjde kaffekoppen till munnen. ”Allt var planerat in i minsta detalj. Som att kupélampan i bilen inte tändes när han klev in och ur. Han hade släckt den i förväg, ifall grannarna skulle höra bilen och titta ut för att se vem det var.”
”Men de skulle ju ha sett hans bil?”
”Jag tvivlar på att det är hans egen bil. Hade det varit det skulle han ha parkerat en bit bort. Det verkar nästan som om han ville visa upp bilen på platsen.”
”För att eventuella vittnen skulle vilseleda polisen?”
”Mm.” Harry svalde kaffet och grimaserade.
”Ursäkta att jag inte hade frystorkat”, sa Kaja. ”Så vad är slutsatsen? Var det prickfritt utfört eller inte?”
”Jag vet inte.” Harry lutade sig bakåt för att gräva fram cigarettpaketet ur byxfickan. ”Det stämmer inte riktigt med resten att han håller på att glömma viltkameran. Och det ser ut som om han svajar till i dörren, såg du det? Det är nästan som om personen som kommer ut är en annan än den som gick in. Och vad gör han där inne i två och en halv timme?”
”Vad tror du?”
”Jag tror att han drogar sig. Eller droger och sprit. Knaprar Roar Bohr piller?”
Kaja skakade på huvudet med blicken fäst på väggen bakom Harry.
”Är det ett nej?” undrade han.
”Det är ett jag-vet-inte?”
”Men du utesluter det inte?”
”Om jag utesluter att en FSK- man med tre vändor till Afghanistan är pillerberoende? Inte alls.”
”Mm. Kan du plocka ut minneskortet? Jag tar med det till Bjørn. Kanske kan Krimtekniska få ut något av bilderna?”
”Javisst.” Kaja tog kameran. ”Vad tänker du om kniven? Varför dumpade han den inte bara på samma ställe som minneskortet?”
Harry granskade det återstående innehållet i sin kaffekopp. ”Det framgår av brottsplatsen att han har någorlunda koll på hur polisen arbetar. Antagligen vet han då också en del om hur vi avsöker området runt brottsplatsen efter ett möjligt mordvapen, och att sannolikheten för att vi skulle ha funnit en kniv i en soptunna mindre än en kilometer från brottsplatsen är ganska stor.”
”Men minneskortet …”
”… var säkert att göra sig av med. Det räknade han inte ens med att vi letade efter. Vem skulle veta att Rakel haft en kamouflerad viltkamera inne på sin tomt?”
”Så var är kniven?”
”Jag vet inte. Men om jag ska gissa så är den hemma hos mördaren.”
”Varför det?” frågade Kaja medan hon tittade displayen på kameran. ”Om den hittas där är han i praktiken dömd.”
”Eftersom han anser sig vara utom misstanke. En kniv ruttnar inte, smälter inte, den måste gömmas på en plats där den aldrig kommer att hittas. Och det första stället vi kommer på som har så bra gömställen, är där vi bor. Att ha den nära ger oss en känsla av kontroll över det egna ödet.”
”Men om han har använt en kniv från brottsplatsen och torkat bort fingeravtrycken, kommer den inte att kunna knytas till honom såvida den inte finns i hans hem. Hemma är ju den sista platsen jag skulle ha valt.”
Harry nickade. ”Du har rätt. Och som sagt, jag vet inte, jag tror. Det är …” Harry letade efter ordet.
”… magkänslan?”
”Ja. Nej.” Han tryckte fingrarna mot tinningarna. ”Jag vet inte. Minns du de där varningarna vi fick när vi var unga innan vi tog LSD, att vi kunde få flashbacks och utan förvarning börja trippa igen när som helst senare livet?”
Kaja tittade upp från kameradisplayen. ”Jag varken tog eller blev bjuden på LSD.”
”Smart tjej. Jag var en lite dummare grabb. En del påstår att sådana där flashbacks kan triggas. Stress. Drogmissbruk. Trauma. Och att vissa gånger är flashbacks egentligen en ny tripp, att det är rester av gamla substanser som aktiveras eftersom LSD är syntetiskt och inte bryts ner lika snabbt som till exempel kokain.”
”Och nu undrar du om du är på en flashbacktripp?”
Harry ryckte på axlarna. ”LSD utvidgar medvetandet. Det får hjärnan att gå på högsta växeln, att tolka informationen på en så detaljerad nivå att den ger en känsla av kosmisk insikt. Det är det enda sättet jag kan förklara hur jag kände på mig att vi måste kolla de gröna sopkärlen. Jag menar, man hittar inte en sådan minimal plastbit på det första lite konstiga stället man letar på en kilometer från brottsplatsen av en slump?
”Kanske inte”, sa Kaja med blicken fäst på kameradisplayen.
”Tja. Samma kosmiska insikt säger mig att Roar Bohr inte är mannen vi letar efter, Kaja.”
”Och om jag säger att min kosmiska insikt säger mig att du har fel?”
Harry ryckte på axlarna. ”Det är jag som har tagit LSD, inte du.”
”Men det är jag som har sett inspelningarna från före den 10 mars, inte du.”
Kaja vände på kameran och höll upp displayen framför Harry.
”Detta är från veckan före mordet”, sa hon. ”Personen kommer tydligen från bakom kameran, så när inspelningen börjar ser vi bara hans rygg. Han stannar rätt framför kameran, men tyvärr vänder han sig inte om så att ansiktet syns. Inte heller när han går därifrån två timmar senare.”
Harry såg en stor måne som hängde rakt ovanför hustaket. Och i silhuett mot månen såg Harry alla detaljerna på gevärspipan och delar av kolven som stack upp över axeln på en person som skymde en del av utsikten mot huset.
”Om jag inte tar fel”, sa Kaja, och Harry visste redan att hon inte tog fel, ”så är det en Colt Canada C8. Inget standardgevär om man säger så.”
”Bohr?”
”Det är i alla fall en sort som FSK använder i Afghanistan.”
”Inser ni vilken situation ni har försatt mig i?” frågade Dagny Jensen. Hon hade behållit kappan på och satt rak i ryggen på stolen framför Katrine Bratts skrivbord medan hon kramade handväskan i knäet. ”Svein Finne är frikänd för allt, han behöver inte ens gömma sig. Och nu vet han att jag anmälde honom för våldtäkt !”
Utanför dörren såg Katrine att den muskulösa Kari Beal fattat posto. Hon var en av tre assistenter som växelvis skyddade Dagny Jensen.”
”Dagny …” började Katrine.
”Jensen”, avbröt kvinnan. ”Fröken Jensen.” Sedan la hon ansiktet i händerna och började gråta. ”Han är fri för evigt, och ni kan inte skydda mig så länge. Men han … han kommer att vaka över mig som … som en bonde över en dräktig ko !”
Gråten övergick i snyftande hulkningar och Katrine undrade vad hon skulle göra. Om hon skulle resa sig och gå runt sitt skrivbord, försöka trösta kvinnan, eller låta henne vara i fred. Göra ingenting. Se om det gick över. Om det försvann.”
Katrine ryste till. ”Vi tittar på möjligheten att åtala Finne för våldtäkterna i alla fall. Få honom bakom lås och bom.”
”Det kommer ni aldrig att lyckas med, han har den där advokaten. Och han är smartare än ni, det är ju uppenbart för alla !”
”Han är kanske smartare, men han är på fel sida.”
”Och du är på den rätta? Harry Holes sida?”
Katrine svarade inte.
”Du övertalade mig att inte anmäla honom”, sa Dagny.
Katrine drog ut skrivbordslådan och gav Dagny en pappersservett. ”Det är naturligtvis helt upp till dig om du vill ångra dig, fröken Jensen. Om du lämnar in en formell anmälan av Hole för att han har utgett sig för att vara polis i tjänsten och på det sättet försatt dig i fara, är jag säker på att han kommer att sparkas och åtalas till din fulla tillfredsställelse.”
Katrine såg på Dagny Jensens ansiktsuttryck att det hade kommit ut lite skarpare än hon tänkt.
”Du vet inte, Bratt.” Dagny torkade de sminkrinnande ögonen. ”Du vet inte hur det känns att bära ett barn du inte vill ha …”
”Vi kan hjälpa dig med ett läkarbesök som kan …”
”Låt mig tala färdigt !”
Katrine stängde munnen.
”Förlåt”, viskade Dagny. ”Jag är bara så trött. Jag skulle säga att du inte vet hur det känns …” Hon tog ett darrigt andetag, ”… att ändå vilja ha det barnet.”
I tystnaden som följde kunde Katrine höra fötter skynda fram och tillbaka i korridoren utanför kontoret. Men de hade rört sig snabbare i går. Tröttkörda fötter.
”Gör jag inte?” sa Katrine.
”Va?”
”Ingenting. Jag kan naturligtvis inte sätta mig in i det. Lyssna nu, jag vill sätta dit Finne lika mycket som du. Och vi ska klara det, att han lurade oss med det där köpslåendet kommer inte att hindra oss. Det är ett löfte.”
”Senast jag fick ett sådant löfte från polisen, var det från Harry Hole.”
”Detta är ett löfte från mig. Från det här kontoret. Den här byggnaden. Den här staden.”
Dagny Jensen la ifrån sig pappersservetten på skrivbordet och reste sig.
”Tack.”
Och när hon gått tänkte Katrine att hon aldrig hört en enskild stavelse uttrycka så mycket och samtidigt så lite. Så mycket resignation. Så lite hopp.
Harry tittade på minneskortet som han lagt framför sig på bardisken.
”Vad ser du?” undrade Øystein Eikeland, som hade satt på Kendrick Lamar och To Pimp a Butterfly. Enligt Øystein var det minsta möjliga motstånd för gamla män som ville komma över stelnade fördomar mot hiphop.
”Nattinspelning”, sa Harry.
”Nu låter du som St. Thomas när han lägger en kassett till örat och säger att han lyssnar på den. Har du sett dokumentären?”
”Nej. Bra?”
”Bra musik, förstås. Och intressanta enskilda klipp och intervjuer. Men alldeles för lång. Verkar som om de helt enkelt hade för mycket på film och inte orkade fokusera.”
”Samma här”, sa Harry och vände på minneskortet.
”Redigering är allt.”
Harry nickade långsamt.
”Jag har en diskmaskin att tömma”, sa Øystein och försvann in i det bakre rummet.
Harry blundade. Musiken. Referenserna. Minnena. Prince. Marvin Gaye. Chick Corea. Vinylskivor, skrapandet från en nål, Rakel liggande i soffan på Holmenkollveien, sömnig, leende när han viskar : ”Lyssna nu, precis där …”
Kanske hade hon legat på den soffan när han kom.
Vem var han ?
Kanske var det inte en han, inte ens det var möjligt att avgöra från inspelningarna.
Men den första personen som kommit till fots klockan åtta och gått igen en halvtimme senare hade varit en man, det var Harry ganska säker på. Och han hade inte varit väntad. Hon hade öppnat dörren, bara stått där i två–tre sekunder i stället för att släppa in honom direkt. Kanske hade han bett om att få komma in, och hon hade öppnat utan att tveka. Så hon hade känt honom väl. Hur väl? Så väl att han en knapp halvtimme senare gått därifrån och stängt dörren efter sig. Kanske hade inte detta besök något med mordet att göra, men Harry kunde ändå inte stänga frågorna ute : Vad hinner en man och en kvinna göra på en knapp halvtimme? Varför hade ljuset i vardagsrummet och i köket varit dämpat när han gick? Fan heller, han hade inte tid att låta tankarna vandra dit nu. Så han skyndade sig vidare.
Bilen som kommit två timmar senare.
Parkerat ända borta vid trappan, varför det? Kortare väg in i huset, mindre risk för att bli sedd. Jo, det stämde med att den automatiska kupélampan var avstängd.
Men det hade gått lite för lång tid från det att bilen kom tills ytterdörren i huset öppnades.
Kanske hade chauffören letat efter något i bilen.
Handskar. En trasa att torka bort fingeravtryck med. Kanske kontrollerade han att säkringen på pistolen han skulle hota henne med var på. För han skulle naturligtvis inte döda henne med den, ballistisk analys identifierar pistoler som identifierar ägare. Han skulle ta en kniv från platsen. Den perfekta, den mördaren redan visste att han skulle hitta i knivhållaren på köksbänken.
Eller hade han improviserat där inne, hade det bara varit tur att kniven fanns på plats ?
Tanken hade slagit Harry eftersom det verkade klumpigt att ta så lång tid på sig i bilen framför trappan. Rakel kunde ha vaknat, blivit uppjagad, grannen kunde ha hunnit fram till fönstret. Och när mannen till slut öppnat ytterdörren och tillräckligt med ljus sipprat ut för att de skulle kunna se silhuetten av en underligt framåtlutad figur försvinna in, vad var det? En berusad person? Det kunde stämma med den klumpiga parkeringen och att han hade fumlat sig fram så till dörren, men inte med kupélampan och den städade brottsplatsen.
En blandning av planering, berusning och tur ?
Personen ifråga hade varit där i nästan tre timmar, från strax innan midnatt till runt halv tre på morgonen. Enligt Rättsmedicinskas uppskattning av dödstidpunkten hade han varit där en bra stund efter att han utfört mordet. Tagit god tid på sig för att städa.
Kunde det vara samma person som varit där tidigare på kvällen som kommit tillbaka i bil ?
Nej.
Bilderna hade varit för dåliga för att man skulle kunna säga något säkert, men det var något med kroppsformen, personen som hade gått krumböjd genom dörren hade sett bredare ut. Å andra sidan kunde det bero på andra kläder eller en skugga.
Personen som kommit ut klockan 02.23 hade stannat ett par sekunder i dörröppningen och sett ut som om han svajade. Skadad? Berusad? Tillfälligt instabil ?
Han hade satt sig i bilen, lampan hade tänts, släckts igen. Han hade gått i en halvcirkel mot viltkameran. Slut på inspelningen.
Harry gned minneskortet, hoppades att en ande skulle stiga upp.
Han tänkte fel. Han tänkte fel! Fan, fan.
Och han behövde en paus. Han behövde en … kaffe. Starkt, turkiskt kaffe. Harry sträckte ut handen bakom disken efter cezven, den turkiska kaffekannan Mehmed hade lämnat efter sig, och la märke till att Øystein bytt musik. Fortfarande hiphop, men borta var jazzen och de intrikata basgångarna.
”Vad är det där, Øystein?”
”Kanye West, ’So Appalled’”, hojtade Øystein från det bakre rummet.
”Och nu när du nästan hade mig. Stäng av är du snäll.”
”Det här är bra grejer, Harry! Ge det lite tid. Vi får inte vara så stela i vårt lyssnande.”
”Varför inte? Det finns tusen album från förra årtusendet som jag inte har hört, och det är tillräckligt för resten av min livstid.” Harry svalde. Så skönt det var, pauserna från det tunga, dessa florstunna, meningslösa replikväxlingar med en motspelare du känner utan och innan, pingis med en tregrams boll.
”Skärp dig, broder.” Øystein kom ut i baren med ett brett, tandlöst flin. Han hade förlorat den sista framtanden på en krog i Prag, den hade helt enkelt ramlat ut. Och även om han hade upptäckt tomrummet på flygplatstoaletten, ringt baren och fått sig den brungula tanden tillsänd med posten, hade det inte funnits mycket att göra. Men Øystein hade inte verkat bry sig närmare om det.
”Detta är klassikerna som gammelhiphoparna kommer att lyssna på, Harry. Det här är inte bara form, det är innehåll.”
Harry höll upp minneskortet mot ljuset. Nickade långsamt. ”Du har rätt, Øystein.”
”Berätta något för mig som jag inte vet.”
”Jag tänker fel eftersom jag fokuserar på form, på hur mordet utfördes. Jag hoppar över det jag alltid tjatat på mina studenter om. Varför. Motivet. Innehållet.”
Det gick i dörren bakom dem.
”Åh fan”, sa Øystein lågt.
Harry sneglade upp i spegeln bakom honom. En man närmade sig. Liten, lätt i steget, skakande på huvudet, med ett flin under den svarta, släta luggen. Det var den sortens flin du ser hos golfspelare och fotbollsspelare som nyss dundrat bollen långt upp på läktaren, ett flin som antagligen ska signalera att de tycker detta är så knasigt att de bara måste skratta.
”Hole.” Ljus, otäckt vänlig röst.
”Ringdal.” Inte ljus. Inte otäckt vänlig.
Harry såg att Øystein ryste till, som om det blivit minusgrader i baren.
”Så vad gör du i min bar, Hole?” Det rasslade i nycklar och mynt i fickorna när Ringdal tog av sig en blå catalinajacka som han hängde på kroken på insidan av dörren till det bakre rummet. Ringdal påminde Harry om en musiker, han kom bara inte på vilken.
”Tja”, sa Harry. ”Är ’kollar-hur-arvet-tillvaratas’ ett tillfredsställande svar?”
”Det enda tillfredsställande svaret är ’går-härifrån’.”
Harry la minneskortet i fickan och klev av barstolen. ”Du ser inte så skadad ut som jag hoppades, Ringdal.”
Ringdal vek upp ärmarna på skjortan. ”Skadad?”
”För att förtjäna att bli portad på livstid borde jag väl åtminstone ha knäckt ett näsben på dig. Men du har kanske inget näsben?”
Ringdal skrattade som om han verkligen tyckte Harry var rolig. ”Du fick in det första slaget för att jag var oförberedd, Hole. Lite näsblod, men inte hårt nog för att knäcka något, tyvärr. Och efter det träffade du luft. Och väggen där borta.” Ringdal fyllde ett glas med vatten från kranen bakom disken. Kanske var det en paradox att en nykterist drev en bar. Kanske inte. ”Men du försökte i alla fall, Hole. Fast kanske ska du vara lite mindre full nästa gång du försöker ge dig på en norsk mästare i judo.”
”Där har vi det”, sa Harry.
”Har vad?”
”Har du någonsin hört talas om någon som sysslar med judo som har koll på musik?”
Ringdal suckade, Øystein himlade med ögonen, och Harry insåg att bollen hamnat på läktaren.
”Går härifrån”, sa Harry och reste sig.
”Hole.”
Harry stannade och vände sig om.
”Jag är ledsen för det där med Rakel.” Ringdal höjde vattenglaset med vänster hand som till en skål. ”Hon var en fantastisk person. Synd att hon inte hade tid att fortsätta.”
”Fortsätta?”
”Åh, berättade hon inte? Jag erbjöd henne att fortsätta som styrelseordförande efter att du var ute. Hur som helst, låt oss dra ett streck över detta, Harry. Du är välkommen hit, och jag lovar att lyssna på Øystein här när det gäller musikvalet. Jag ser ju att vi har haft en liten dipp i omsättningen som naturligtvis kan bero på en något mindre …” Han letade efter ordet. ”Stram musikpolicy.”
Harry nickade och sköt upp dörren.
Stannade på trottoaren och såg sig omkring.
Grünerløkka. Det skrapande ljudet av en skateboard med en snubbe närmare fyrtio än trettio ovanpå, Converse och flanell. Harry misstänkte designerbyrå, klädbutik eller en av hipsterburgarehaken som Helga, Olegs flickvän, förklarat för honom sålde ”same shit, same wrapping, bortsett från tryffeln på pommesen som gör att de kan tredubbla priset och ändå trenda”.
Oslo. En ung man med imponerande, ovårdat profetskägg som hängde som en haklapp över slipsen på den oklanderliga kostymen och öppna Burberryjackan. Finans? Ironi? Eller bara förvirring ?
Norge. Ett par i åtsittande idrottskläder, joggande med några stickor till skidor och stavar i händerna, valla för tusen kronor, energidryck och proteinbar i bältesväskan, på väg till de sista fläckarna snö i de översta skuggorna i Nordmarka.
Harry plockade fram telefonen och slog Bjørns nummer.
”Harry?”
”Jag har hittat minneskortet till viltkameran.”
Tystnad.
”Bjørn?”
”Jag måste bara gå undan lite här. Det är ju galet! Vad ser du?”
”Inte så mycket, tyvärr. Därför undrar jag om du kunde hjälpa mig att få det analyserat. Det är mörkt, men ni har metoder för att få ut mer av bildmaterial än jag klarar av. Och det finns silhuetter och referenspunkter, som höjden på dörröppningen och så vidare. En 3D- specialist kan kanske ta fram ett ungefärligt signalement.” Harry gned sig över nacken. Det kliade någonstans på honom, han visste bara inte var.
”Jag kan försöka”, sa Bjørn. ”Jag kan använda en extern expert. För jag räknar med att det ska ske under diskretion?”
”Om jag ska ha en möjlighet att följa det här spåret vidare ostört, så ja.”
”Har du kopierat materialet?”
”Nej, allt finns på minneskortet.”
”Okej. Lägg det i ett kuvert på Schrøder, så kilar jag förbi och hämtar det senare i dag.”
”Tack, Bjørn.” Harry la på. Tryckte på R för Rakel. De övriga han hade i kontaktlistan var O för Oleg, Ø för Øystein, K för Katrine, B för Bjørn och A för Ståle Aune. Det var allt. Det var tillräckligt, även om Rakel sagt till Ståle att Harry var öppen för nya bekantskaper. Men bara så länge de första bokstäverna i deras namn inte redan var upptagna.
Han ringde direktnumret till Rakels jobb.
”Roar Bohr?” sa han när receptionisten svarade.
”Bohr är inte här i dag, står det.”
”Var är han, och när är han tillbaka?”
”Det står det ingenting om här. Men jag har ett mobiltelefonnummer.”
Harry skrev ner numret och la in det i nummerupplysningen 1881 : s app. Sökte och fick upp en adress mellan Smestad och Huseby och ett fasttelefonnummer. Han såg på klockan. Halv två. Slog numret.
”Ja?” svarade en kvinnoröst efter tredje signalen.
”Förlåt, fel nummer.” Harry la på och började gå mot spårvagnshållplatsen ovanför Birkelunden. Kliade sig på överarmen. Men det var inte där det kliade heller. Det var först på t-banan på väg mot Smestad som han kom fram till att klådan antagligen satt i huvudet. Att den måste ha orsakats av Ringdals möjligen välmenta, möjligen beräknande gest. Att han hade föredragit att fortfarande vara portad framför att vara mottagare av denna irriterande, storsinnade benådning. Att han möjligen hade underskattat judo.
Kvinnan som öppnade dörren till den gula villan utstrålade den kvicka vitalitet som var så typisk för kvinnor mellan trettio och femtio i det övre sociala segmentet här på vestkanten. Om det var ett ideal de levde upp till eller deras faktiska energinivå var svårt att veta, men Harry hade en misstanke om att det låg ett mått av högstatus i det obesvarade, högljudda befallandet över två barn, fågelhund och make, gärna på offentlig plats.
”Pia Bohr?”
”Vad kan jag hjälpa er med?” Ingen bekräftelse och en lätt avvisande ni-form, men sagt med ett tryggt leende. Hon var kort till växten, osminkad, rynkorna tydde på att hon var närmare femtio än fyrtio. Men hon var smal som en tonåring. Mycket träning och friluftsliv, antog Harry.
”Polisen.” Han höll upp legitimationen.
”Självklart, du är Harry Hole”, sa hon utan att kasta en blick på den. ”Jag har sett ditt foto i tidningen. Du var Rakel Faukes make. Beklagar.”
”Tack.”
”Du vill prata med Roar, utgår jag ifrån? Han är inte inne.”
”När …?”
”Kanske i kväll. Jag ska be honom kontakta dig om jag kan få ett nummer.”
Om hon hörde det komiskt oanständiga i sitt eget ordval, visade hon det inte.
”Mm. Kanske jag kan få en kort pratstund med er, fru Bohr?”
”Med mig? Varför det?”
”Det tar inte lång tid. Det är bara några saker jag behöver veta.” Harrys blick föll på skostället bakom henne. ”Kan jag komma in?”
Harry kände av tveksamheten. Och hittade det han letade efter på nedersta hyllan i skostället. Ett par svarta, sovjetiska fältkängor.
”Det passar illa, jag är mitt i … något.”
”Jag kan vänta.”
Pia Bohr log snabbt. Ingen direkt skönhet, men trevligt söt, konstaterade Harry. Kanske det Øystein kallade en Toyota : inte grabbarnas förstaval i tonåren, men den de så småningom insåg höll bäst.
Hon såg på klockan. ”Jag måste till apoteket och hämta något. Vi kan ta det medan vi går, okej?”
Hon tog en jacka från en krok, kom ut på trappan och stängde dörren bakom sig. Harry hade sett att låset var av samma sort som Rakels, utan smäcklås, men Pia Bohr tog inte fram någon nyckel. Tryggt kvarter. Inga okända män som bara gick rakt in i huset.
De gick förbi garaget, ut genom grinden och nerför villavägen där de första Teslabilarna kom summande hem från korta arbetsdagar.
Harry stack en cigarett i mungipan utan att tända den. ”Är det sömntabletter du ska hämta?”
”Förlåt?”
Harry ryckte på axlarna. ”Sömnlöshet. Du sa till vår utredare att din man var hemma hela kvällen och natten till den 11 mars. För att veta sådant säkert kan du ju inte ha sovit mycket.”
”Jag … Ja, det är sömntabletter.”
”Mm. Jag måste också ha sömntabletter efter att jag och Rakel flyttade isär. Sömnlöshet förtär själen. Vad ger de dig?”
”Eh … Imovane och Somadril.” Pia hade ökat farten.
Harry la ut stegen medan han klickade på tändaren under cigaretten utan att lyckas få den tänd.
”Samma som jag. Jag har gått på det i två månader. Och du?”
”Något sådant.”
Harry la tillbaka tändaren i fickan. ”Varför ljuger du, Pia?”
”Ursäkta?”
”Imovane och Somadril är tunga grejer. Tar du det i två månader så är du fast. Och är du fast så tar du det varje natt. Eftersom det fungerar. Så bra att om du tog de där grejerna natten till den elfte, så låg du i koma och vet nada om vad mannen bredvid dig sysslade med. Men du slår mig ändå inte som en person som är beroende av lugnande, du är lite för kvick i stegen och i huvudet.”
Pia Bohr saktade ner farten.
”Men du kan naturligtvis överbevisa mig om att jag har fel”, sa Harry. ”Det är bara att visa mig recepten.”
Pia Bohr stannade helt. Stack ner en hand i bakfickan på de åtsittande jeansen. Drog upp och visade upp ett blått papper.
”Ser du?” sa hon med lätt vibrato på rösten, höll fram det och pekade. ”So-ma-dril.”
”Jag ser”, sa Harry och nappade åt sig pappret, innan hon hann reagera. ”Och när jag tittar närmare på det ser jag att det är utskrivet till Bohr. Roar Bohr. Han har visst inte berättat för dig hur starka de där grejerna som han behöver är.”
Harry gav tillbaka receptet till henne.
”Kanske det är mer han inte har berättat för dig, Pia?”
”Jag …”
”Var han hemma den natten?”
Hon svalde. Den friska färgen i kinderna var borta, den energiska vitaliteten punkterad. Harry skrev upp hennes förmodade ålder med fem år.
”Nej”, viskade hon. ”Han var inte det.”
De skippade apoteket och gick ner till Smestaddammen. Satte sig på en av bänkarna i slänten på östra sidan, tittade ut på den lilla ön som hade plats för en enda vitpil.
”Våren”, sa Pia. ”Allt annat än våren. På sommaren är det så grönt här. Allt växer vilt. Insekter surrar. Fiskar, grodor. Det är fullt av liv. Och träden får löv och vinden spelar i det där pilträdet, och det dansar och susar så att det dränker motorvägens ljud.” Hon log sorgset. ”Och hösten i Oslo …”
”Finaste hösten i världen”, sa Harry och tände cigaretten.
”Till och med vintern är bättre än våren”, sa Pia. ”I alla fall förr i tiden, när man kunde räkna med ihållande kyla och det frös på. Vi brukade ta med ungarna hit och åka skridskor. De älskade det.”
”Hur många?”
”Två. En flicka och en pojke. Tjugoåtta och tjugofem. June är marinbiolog i Bergen, och Gustav studerar i USA.”
”Ni började tidigt.”
Hon log snett. ”Roar var tjugotre och jag tjugoett när vi fick June. Par som kommenderas runt i landet av militären blir ofta föräldrar tidigt. För att hustrun ska ha något att göra, antar jag. Som officershustru har man två alternativ. Att låta sig tämjas, att godta livet som kossa. Stå i båset, föda kalvar, ge mjölk, idissla.”
”Och alternativ två?”
”Att inte vara officershustru.”
”Men du valde det förstnämnda?”
”Verkar så.”
”Mm. Varför ljög du om den där natten?”
”För att bespara oss frågor. Fokus. Du kan väl föreställa dig hur det skulle ha skadat Roars anseende om han hämtats in till förhör i ett mordfall? Han behöver inte det, om jag säger så.”
”Varför behöver han inte det?”
Hon ryckte på axlarna. ”Ingen behöver väl det. Särskilt inte i våra kvarter.”
”Så var befann han sig?”
”Jag vet inte. Ute.”
”Ute?”
”Han kan inte sova.”
”Somadril.”
”Det var värre när han kom hem från Irak, då gav de honom Rohypnol mot sömnlösheten. Han blev beroende på två veckor, och det gav honom blackouter. Så nu vägrar han att ta något alls, han tar på sig fältuniformen, säger att han måste ut och rekognoscera. Vakta. Patrullera. Han säger att han bara går runt från plats till plats, som under en nattpatrullering, håller sig dold. Det är visst typiskt för personer med posttraumatiskt stressyndrom att de är rädda hela tiden. Han kommer i regel hem och får ett par timmars sömn innan han ska till jobbet.”
”Och detta lyckas han dölja på jobbet?”
”Vi ser det vi vill se. Och Roar har alltid varit duktig på att ge det intryck han önskar. Han är en man folk litar på.”
”Du också?”
Hon suckade. ”Min man är ingen dålig människa. Men ibland blir goda människor fördärvade.”
”Tar han med sig något vapen när han är ute på nattpatrullering?”
”Det vet jag inte. Han går när jag har lagt mig.”
”Vet du var han var mordnatten?”
”Jag frågade honom efter att ni frågat mig. Han sa att han sov i Junes gamla rum.”
”Men du trodde honom inte.”
”Varför säger du det?”
”Annars hade du berättat för polisen att han sov i ett annat rum. Du ljög för att du var rädd för att vi hade något mer. Något som gjorde att han behövde ett starkare alibi än sanningen.”
”Du menar inte på allvar att ni misstänker Roar, Hole?”
Harry betraktade ett svanpar som kom glidande mot dem. Uppfattade en ljusglimt från åsen på andra sidan motorvägen. Ett fönster som svängde upp, kanske.
”Posttraumatiskt”, sa Harry. ”Vad är det för trauma?”
Hon suckade. ”Jag vet inte. Summan av allt. Tuffa grejer under uppväxten. Och Irak. Afghanistan. Men det är klart, när han kom hem efter sista turen och berättade att han slutat i armén, förstod jag ju att något hänt. Han hade förändrats. Slutit sig. Efter att ha tjatat länge fick jag ur honom att han hade dödat någon i Afghanistan. Nu är det ju därför de är där, men det där hade tagit honom hårt, och han ville inte prata om det. Men han fungerade i alla fall.”
”Men det gör han inte nu?”
Hon såg på Harry med blicken hos en skeppsbruten. Och han förstod varför hon så lätt hade öppnat sig för honom, en främling. Inte i vårt kvarter. Hon hade önskat det, längtat desperat efter det, hon hade bara inte haft någon att prata med om det förrän nu.
”Efter att Rakel Fauke … efter att din hustru dog, bröt han ihop helt. Han … nej, han fungerar inte.”
Där var den där glimten igen. Och han insåg att den måste komma ungefär från där Bohrs villa låg på åsen. Harry stelnade till. Han hade sett något i ögonvrån, något mellan dem på bänkens vita ryggstöd, något darrande som flyttat på sig och försvunnit, som en snabb, röd, ljudlös insekt. Det fanns inga insekter här i mars.
Harry lutade sig blixtsnabbt fram, tog spjärn mot marken, tryckte till och kastade sig bakåt mot ryggstödet. Pia Bohr skrek till när bänken välte och de föll bakåt. Harry slog armarna runt henne när de gled ner över ryggstödet, drog henne med sig ner i det lilla diket bakom bänken. Sedan började han åla sig bort i leran med Pia i släptåg. Stannade. Tittade upp mot åsen. Nu hade de fått pilträdet mellan sig och där han sett det blänka till. Borta på stigen hade en man med luvtröja och rottweiler stannat, det såg ut som om han funderade på att gripa in.
”Polis !” skrek Harry. ”Försvinn härifrån! Det är en krypskytt !”
Harry såg en äldre kvinna vända och hasta bort, men mannen med rottweilern stod kvar. Pia försökte ta sig loss, men Harry la hela sin kroppstyngd ovanpå den lilla kvinnan så att de blev liggande ansikte mot ansikte.
”Din man är visst hemma trots allt”, sa han och drog fram telefonen. ”Det var därför jag inte fick komma in. Det var därför du inte låste när vi gick.” Han slog ett nummer.
”Nej !” skrek Pia.
”Larmcentralen”, hördes en röst i telefonen.
”Kommissarie Hole här. En beväpnad man …”
Telefonen slets ur hans hand. ”Han använder bara teleskopsiktet som kikare.”
Pia Bohr la telefonen mot örat. ”Förlåt, fel nummer.” Hon la på och gav Harry telefonen. ”Var det inte det du sa när du ringde mig?”
Harry rörde sig inte.
”Du är lite tung, Hole. Skulle du kunna …?”
”Hur vet jag att jag inte får en kula i pannan när jag reser mig?”
”För att du har haft en röd prick i pannan ända sedan vi satte oss på bänken.”
Harry såg på henne. Sedan satte han händerna i den kalla leran och hävde sig upp. Kisade mot åsen. Vände sig om för att hjälpa Pia Bohr, men hon var redan uppe. Hennes jeans och jacka var droppande svarta av lera. Harry tog fram en knäckt cigarett ur Camelpaketet. ”Sticker din man nu?”
”Det skulle jag tro”, suckade Pia Bohr. ”Ni måste förstå att han befinner sig i ett dåligt mentalt tillstånd och är väldigt nervös just nu.”
”Vart sticker han?”
”Det vet jag inte.”
”Du är medveten om att man kan straffas rättsligt om man motarbetar polisen, fru Bohr?”
”Pratar du om mig eller min man?” frågade hon och borstade av låren. ”Eller dig själv?”
”Ursäkta?”
”Du har knappast fått lov av ledningen att utreda mordet på din egen hustru, Hole. Du är här som privatutredare. Eller ska vi säga piratutredare?”
Harry ryckte bort den knäckta toppen på cigaretten och tände resten. Tittade ner på sina egna smutsiga kläder. Rocken hade fått en reva efter en avsliten knapp ”Säger du till om din man kommer tillbaka?”
Pia Bohr nickade mot vattnet. ”Se upp för den där, den gillar inte människor.”
Harry vände sig om och såg att en av svanarna satt kurs rakt mot dem.
När han vände sig om igen var Pia Bohr redan på väg uppför backen.
”Piratutredare?”
”Japp”, sa Harry och höll upp dörren till Bjølsenhallen åt Kaja.
Hallen smälte in i den vanliga stadsbebyggelsen. Kaja hade förklarat att Kjelsås bordtennisklubb hade lokaler i en av våningarna ovanför den stora mataffären på markplan.
”Gillar du fortfarande inte hisskonceptet?” undrade Kaja medan hon fick skynda på stegen för att hinna med Harry uppför trappan.
”Det är inte konceptet, det är storleken”, sa Harry. ”Hur hittade du den här MP-officeren?”
”Det fanns inte så många norrmän i Kabul, och jag har talat med de flesta jag känner där nu. Glenne är den ende som låter som om han har något att berätta för oss.”
Tjejen i receptionen pekade dem vidare in i lokalen. Skriken från skosulor mot hårt golv och kacklandet från pingisbollar nådde dem innan de svängde runt ett hörn och kom fram till det stora, öppna rummet där ett tjog personer, de flesta män, krumböjda dansade omkring och slog sina svingar på var sin sida av gröna bordtennisbord.
Kaja gick bort till ett av dem.
Två män slog en boll diagonalt över nätet till varandra, samma bana varje gång, forehand med överskruv. De rörde sig nästan inte, upprepade bara samma rörelse : slog med böjd arm och handled, ackompanjerat av ett hårt stampande med foten. Bollen gick så snabbt att den drog ett vitt streck mellan de två männen som verkade fastlåsta i denna duell, som ett dataspel som hängt sig.
Sedan blev en boll för lång och hoppade tickande bort över golvet mellan borden.
”Fan”, sa spelaren som missat, en vältränad man i fyrtio- eller femtioårsåldern med ett svart pannband över militärkort, silvergrått hår.
”Du läser inte skruven”, sa den andre och gick efter bollen.
”Jørn”, sa Kaja.
”Kaja !” flinade mannen med pannbandet. ”Här ska du få svettig soldat.” De kramade varandra.
Kaja presenterade honom för Harry.
”Tack för att du ville träffa oss”, sa Harry.
”Ingen säger nej till ett möte med den här fröken”, sa Glenne, fortfarande med leende ögon, och tryckte Harrys hand precis så hårt att det kunde uppfattas som en utmaning. ”Fast det är klart, om jag hade vetat att hon skulle ta med sig backup …”
Kaja och Glenne skrattade.
”Låt oss ta en kaffe”, sa Glenne och la racketen på bordet.
”Och din medspelare?” undrade Kaja.
”Min tränare, köpt och betald”, sa Glenne och visade vägen. ”Connolly och jag ska mötas i Juba i höst, jag måste komma förberedd.”
”Amerikansk kollega”, förklarade Kaja för Harry. ”De hade en evighetslång bordtennismatch när vi var i Kabul.”
”Lust att följa med?” frågade Glenne. ”Din verksamhet har helt säkert jobb till dig där.”
”I Sydsudan?” sa Kaja. ”Hur är det där nu?”
”Samma som tidigare. Inbördeskrig, svält, dinka, nuer, kannibalism, gruppvåldtäkter och mer vapen än i hela Afghanistan.”
”Låt mig fundera på det”, sa Kaja, och Harry förstod på hennes ansiktsuttryck att hon inte skämtade.
De hämtade kaffe vid disken i en militärliknande kafeteria och satte sig vid ett bord framför ett smutsigt fönster med utsikt över Bjølsen Valsemølle och Akerselva. Jørn Glenne tog ordet innan Harry och Kaja hann börja ställa frågor :
”Jag sa att jag ville prata med er eftersom jag kom på kant med Roar Bohr i Kabul. En kvinna blev våldtagen och mördad, hon var Bohrs personliga tolk. Hazar. De flesta hazarer är enkla, fattiga bönder utan utbildning, men den här unga kvinnan, Hela …”
”Hala”, rättade Kaja. ”Det är ringen runt fullmånen.”
”… hade lärt sig både engelska och franska mer eller mindre på egen hand. Och hon var i färd med att lära sig norska också. En fantastisk talang för språk. Hon hittades precis utanför huset där hon bodde tillsammans med andra kvinnor som jobbade för koalitionen och hjälporganisationerna. Ja, du bodde ju där, Kaja.”
Kaja nickade.
”Vi misstänkte att det var talibanerna eller någon från hennes by. Ära står som ni vet mycket högt bland sunnimuslimer, och ännu högre hos hazarer. Bara det faktum att hon jobbade för oss otrogna, umgicks med män och klädde sig som en västerlänning, kan ha varit nog för att någon skulle statuera ett exempel.”
”Jag har hört talas om hedersmord”, sa Harry. ”Men hedersvåldtäkt?”
Glenne ryckte på axlarna. ”Det ena kan ha lett till det andra. Men vem vet? Bohr hindrade oss från att utreda det.”
”Jaså?”
”Liket hittades ett stenkast från huset där vi stod för vakthållningen. Det var i praktiken ett område som vi hade ansvaret för. Ändå överlät Bohr utredningen till den lokala afghanska polisen. När jag protesterade, hänvisade han till att militärpolisen, i det här fallet jag och en man till, har till uppgift att bistå honom som chef och sörja för rättssäkerhet för norska trupper i utlandet, punkt slut. Trots att han mycket väl visste att afghansk polis står helt utan resurser och tekniska hjälpmedel som vi tar som självklara. Fingeravtryck är en nymodig grej, och DNA-test kan man bara se sig i månen efter.”
”Bohr hade politiska hänsyn att ta”, sa Kaja. ”Det hade redan byggts upp en motvilja mot att de västliga styrkorna fann sig för mycket tillrätta, och Hala var afghan.”
”Hon var hazar”, fnös Glenne. ”Bohr visste att fallet inte skulle få samma prioritet som om det varit en pashtun. Okej, det gjordes faktiskt en obduktion, och de hittade spår efter fluni-någonting. Det där som killar lägger i tjejernas drinkar när de ska våldta …”
”Flunitrazepam”, sa Kaja. ”Som i Rohypnol.”
”Exakt. Och tror du att en afghan tänker lägga pengar på att droga en kvinna innan han ska döda henne?”
”Mm.”
”Nej, för fan, detta var en utlänning !” Glenne slog handflatan i bordet. ”Och klarades fallet upp? Naturligtvis inte.”
”Tror du …?” Harry tog en slurk ur kaffekoppen. Letade efter ett alternativt, mer indirekt sätt att formulera frågan på, men ångrade sig när han tittade upp och såg Jørn Glennes blick. ”… att Roar Bohr kan ha legat bakom mordet, och att han såg till att de som hade minst chans att fånga honom fick ansvaret för utredningen? Är det därför du ville prata med oss?”
Glenne blinkade, han öppnade munnen. Men det kom inget svar.
”Lyssna nu, Jørn”, sa Kaja. ”Vi vet att Bohr har berättat för sin hustru att han dödade någon i Afghanistan. Och jag har pratat med Jan …”
”Jan?”
”Stridsinstruktören i FSK. Lång, blond …”
”Jaså, ja han var ju tossig efter dig. Han också !”
”Hur som helst”, sa Kaja med nedslagen blick, och Harry misstänkte att hon spelade förlägen för att ge den skrattande Glenne vad han önskade. ”Jan säger att de varken har några confirmed eller claimed kills antecknade på Roar. Som högste chef var han naturligtvis inte så mycket i främsta linjen, men faktum är att han heller inte har några kills från tidigare i karriären då han faktiskt var i främsta linjen.”
”Jag vet”, sa Glenne. ”Officiellt var inte FSK i Basra, men Bohr var där och studerade en amerikansk specialstyrka. Ryktet säger att han var med om en massa action, men att han ändå förblev jungfru. Och det närmaste han kom action i Afghanistan var ju den där grejen där sergeant Waage fångades av talibanerna.”
”Den, ja”, sa Kaja.
”Vad var det?” frågade Harry.
Glenne ryckte på axlarna. ”Bohr och Waage var på långresa och stannade ute i öknen för att sergeanten skulle skita. Sergeanten gick bakom en stenhög, och när han inte kommit tillbaka efter tjugo minuter och inte svarade på tillrop påstår Bohr i rapporten att han klev ur bilen för att leta efter honom. Men jag är ganska säker på att han satt kvar.”
”Varför det?”
”Därför att det inte finns så jävla mycket som kan hända i en öken. Därför att en eller ett par talibanbönder med enkla gevär och en kniv satt bakom den där stenhögen och väntade på att Bohr skulle komma efter. Och det visste naturligtvis Bohr. Och att han satt trygg i en skottsäker bil med öppen terräng mellan sig och stenhögen. Visste att det inte skulle finnas några vittnen som kunde berätta att han ljög. Så han låste alla dörrarna och anropade lägret. Jag har för mig att det var fem timmars bilresa dit. Två dagar senare hittade en afghansk trupp ett flera kilometer långt blodspår på asfalten några timmars bilresa längre norrut. Det händer att talibanerna torterar sina fångar genom att släpa dem efter en hästkärra. Och utanför en by ytterligare en bit norrut satt ett huvud på en påle vid sidan av vägen. Asfalten hade skrapat bort ansiktet, men DNA-analysen från Paris visade att det verkligen var sergeant Waage.”
”Mm.” Harry fingrade på kaffekoppen. ”Tänker du det om Bohr för att du hade gjort samma sak om det var du, Glenne?”
MP-officeren ryckte på axlarna. ”Jag har inga illusioner. Vi är människor, vi följer minsta motståndets väg. Men det var inte jag.”
”Så?”
”Så jag dömer andra lika hårt som jag skulle ha dömt mig själv. Och kanske gjorde Bohr det också. Det är tufft för en chef att förlora sina mannar. Bohr var i alla fall inte densamme efteråt.”
”Så du tror alltså att han våldtog och dödade sin tolk, men att det som knäckte honom var att hans sergeant fångades av talibanerna?”
Glenne ryckte på axlarna. ”Jag fick som sagt inte göra någon utredning, så allt jag har är teorier.”
”Och din bästa är?”
”Att det där med våldtäkten bara var en cover-up för att få det att se ut som ett sexmord. Som skulle få polisen att leta bland sina usual suspects till pervon. Vilket för övrigt är en tunn mapp i Kabul.”
”Cover-up för vad?”
”För det som var Bohrs egentliga projekt. Att döda någon.”
”Någon?”
”Bohr hade, som du förstår, problem med att döda. Och när du är i FSK, är det ett stort problem.”
”Jaså? Jag trodde inte de var så blodtörstiga?”
”Nej, men … hur ska jag förklara det?” Glenne skakade på huvudet. ”Den gamla skolan FSK: are, de som kom från fallskärmsjägarskolan, valdes ut med tanke på långrandigt informationsinhämtande bakom fiendens linjer där tålamod och uthållighet var det viktigaste. De var försvarets längdskidåkare, okej? Där har du Bohr. Nu ligger fokus på antiterroraktioner i stadsmiljöer. Och vet du vad? De nya FSK: arna ser ut som hockeyspelare. Fattar du? Och i denna nya miljö hade det börjat sprida sig ett rykte om att Bohr var …” Glenne grimaserade som om han inte tyckte om smaken av ordet han hade på tungan.
”Feg?” frågade Harry
”Impotent. Tänk dig skammen. Du är chef och ändå jungfru. Och inte jungfru för att du inte har fått chansen, det finns trots allt soldater inom FSK som aldrig har hamnat i en situation där det blev nödvändigt att döda. Utan för att du inte fick upp den när det gällde. Förstår du?”
Harry nickade.
”Som erfaren i gamet vet Bohr att det första mordet är det svåraste”, fortsatte Glenne. ”Att efter bloddopet blir det lättare. Mycket lättare. Så han valde ett enkelt första offer. En kvinna som inte kunde försvara sig, som litade på honom och inte anade oråd. En hatad hazar, en shiamuslim i ett sunnimuslimskt land som många kunde ha motiv för att döda. Och så fick han kanske smak på det. Att döda är ju en mycket speciell upplevelse. Bättre än sex.”
”Är det?”
”Sägs det. Fråga folk i FSK. Och be dem svara helt ärligt.”
Harry och Glenne såg varandra i ögonen en stund innan Glenne flyttade sin blick till Kaja. ”Hittills har detta bara varit tankar i mitt stilla sinne. Men om det är så att Bohr har erkänt för hustrun att han dödade Hela …”
”Hala.”
”… så kan ni räkna med min hjälp.” Glenne hällde i sig resten av kaffekoppen. ”Connolly vilar inte, jag måste träna.”
”Nå?” frågade Kaja när hon och Harry stod på gatan utanför. ”Vad tror du om Glenne?”
”Jag tror att han slår för långt för att han inte läser skruven.”
”Roligt.”
”Metaforiskt. Han drar bombastiska slutsatser utifrån bollbanan, men utan att ha analyserat vad motståndaren nyss gjorde med racketen.”
”Ska lingot säga mig att du kan något om bordtennis?”
Harry ryckte på axlarna. ”Rummet i Øysteins källare från vi var tio. Han, jag och Tresko. Och King Crimson. När vi var sexton kunde vi mer om skruvbollar och proggrock än om tjejer, om man säger så. Vi …” Harry tystnade plötsligt, grimaserade.
”Vad är det?” undrade Kaja.
”Jag babblar, jag …” Han blundade. ”Jag babblar för att inte vakna.”
”Vakna?”
Harry tog ett djupt andetag. ”Jag sover. Så länge jag sover, så länge jag lyckas förbli i drömmen, kan jag fortsätta leta efter honom. Men ibland, som nu, är det precis som att det släpper taget. Jag måste koncentrera mig på att sova, för om jag vaknar …”
”Ja.”
”Då kommer jag att veta att det är sant. Och då dör jag.”
Harry lyssnade. Knastret av dubbdäck mot asfalt. Bruset från ett litet vattenfall i Akerselva.
”Låter som det min psykolog kallar lucid dreaming”, hörde han Kaja säga. ”En dröm där man kan kontrollera allt. Och därför gör vi allt man kan för att inte lämna den.”
Harry skakade på huvudet. ”Jag kontrollerar ingenting. Jag vill bara hitta den som dödade Rakel. Sedan ska jag vakna. Och dö.”
”Varför inte sova på riktigt?” Hennes röst var mjuk. ”Jag tror att du skulle må bra av att vila lite då och då, Harry.”
Harry öppnade ögonen igen. Kaja hade höjt handen, antagligen för att lägga den på hans axel, men hon strök i stället bort lite hår från sitt ansikte när hon såg hans blick.
Han harklade sig. ”Du sa att du hade hittat något i fastighetsregistret?”
Kaja blinkade några gånger.
”Ja”, sa hon. ”En stuga skriven i Roar Bohrs namn. I Eggedal. En timme och fyrtiofem minuter med bil enligt Google Maps.”
”Jag kollar om Bjørn kan köra.”
”Säker på att du inte ska gå till Katrine och få ut en efterlysning?”
”För vad? Att hans hustru inte såg med egna ögon att han sov i dotterns rum den natten?”
”Om inte hon tycker att det vi har är tillräckligt, varför skulle du tycka det?”
Harry knäppte rocken och plockade fram telefonen. ”För att jag har en magkänsla som har fällt flera mördare än någon annan mage i det här landet.”
Harry kände Kajas förvånade blick på sig medan han ringde Bjørn.
”Jag kan köra”, sa Bjørn efter en kort tankepaus.
”Tack.”
”En annan sak. Det där minneskortet …”
”Ja?”
”Jag skickade vidare kuvertet i ditt namn till Freund, den externe 3D- experten. Jag har inte pratat med honom, men jag skickade kontaktinfo på mejl till dig så du kan prata med honom själv.”
”Mm. Jag förstår. Du vill helst inte blanda in ditt namn i det hela.”
”Det här yrket är det enda jag kan, Harry.”
”Som sagt, jag förstår.”
”Får jag sparken nu, med unge och allt …”
”Sluta, Bjørn, det är inte du som ska be om ursäkt. Det är jag som drar in dig i den här skiten.”
Paus. Trots det han nyss sagt tyckte Harry att han kunde känna lukten av den andres dåliga samvete genom telefonen.
”Jag hämtar dig”, sa Bjørn.
Kriminalinspektör Felah satt med fläkten bakom sig, och ändå klistrade sig skjortan mot hans rygg. Han hatade värmen, hatade Kabul, hatade utlänningarna, hatade sitt bombsäkra kontor. Men mest av allt hatade han lögnerna som han måste lyssna till, dag ut och dag in. Som från denne ynklige, analfabetiske opiumodlare till hazar som satt framför honom.
”Du har förts hit eftersom du har hävdat i förhör att du kan ge oss namnet på en mördare”, sa Felah. ”En utlänning.”
”Bara om ni låter mig leva”, sa mannen.
Felah betraktade mannen där han kröp ihop. Den slitna mössan som hazaren kramade mellan händerna var inte en pakol, men den hade i alla fall täckt hans smutsiga hår. Den bönfallande, okunnige, shiabanditen trodde visst att det att slippa dödsstraff och i stället få ett långt fängelsestraff var att bli visad nåd. En långsam dödsdom, det var vad det var, och själv skulle han utan att blinka valt en snabbt överstånden hängning.
Felah drog näsduken över pannan. ”Det beror på vad du har till mig. Ut med det.”
”Han dödade …” sa hazaren med darrig röst. ”Han trodde att ingen såg honom, men jag gjorde det. Med mina egna ögon, jag svär. Allah är mitt vittne.”
”En utländsk militär, har du sagt.”
”Ja, sir. Men det var inte i strid, det var ett mord. Helt enkelt ett mord.”
”Jaha. Och vem var denne militäre utlänning?”
”Chefen för norrmännen. Jag vet det för att jag kände igen honom. Han har varit i vår by och pratat om att ni är här för att hjälpa oss, om att vi ska få demokrati och jobb och … ja, det vanliga.”
Felah kände en efterlängtad upprymdhet. ”Du menar major Jonassen?”
”Nej, han heter något annat. Överstelöjtnant Bo.”
”Menar du Bohr?”
”Ja, ja, sir.”
”Och du såg honom döda en afghansk man?”
”Nej, inte det.”
”Vad då?”
Felah lyssnade medan han kände upprymdheten och intresset försvinna. För det första hade överstelöjtnant Roar Bohr åkt hem, och chansen att få honom utlämnad var minimal. För det andra var en chef som var ute ur gamet inte längre en särskilt värdefull schackpjäs i Kabuls politiska spel, ett spel som Felah för övrigt hatade mer än allt det andra sammantaget. För det tredje var inte detta offer något som kvalificerade för den användning av resurser det skulle kräva att utreda en opiumodlares påstående. Och så det fjärde då. Det var lögn. Naturligtvis var det lögn. Alla vill rädda sig själva. Och ju mer detaljerat mannen framför honom beskrev mordet – och Felah kunde konstatera att det stämde med det lilla de visste sedan tidigare – desto säkrare blev Felah på att mannen beskrev ett mord som han själv utfört. En vrickad idé, och Felah skulle heller inte lägga de få resurser han disponerade på att följa den hypotesen. Opiumodling eller mord, man kan trots allt inte hänga en man mer än en gång.