”Säker på att det är den stugan?” frågade Bjørn.
”Enligt GPS: en, ja”, sa Harry, som höll rocken över telefonen. Delvis för att skydda telefonen mot regnet som tagit över efter snöbyarna, delvis för att ljuskällan inte skulle avslöja dem ifall Bohr höll utkik. För om han var i stugan, tydde mörkret där inne på att det var just det han gjorde. Harry kisade. De hade hittat en stig som delvis gick på barmark, och de bruna spåren där den gick under snön tydde på att den nyligen hade använts. Det hade inte tagit mer än fem minuter att hitta. Snön på marken reflekterade ljuset, ändå var det så mörkt att det var omöjligt att avgöra färgen på stugan. Harry misstänkte röd. Regnet hade kamouflerat ljudet av att de kom, men nu dränkte det också eventuella ljud inifrån stugan.
”Jag går in, du väntar här”, sa Harry.
”Jag behöver lite mer instruktioner, jag har varit kriminaltekniker för länge.”
”Skjut om du ser någon som skjuter som inte är jag”, sa Harry, reste sig upp från under de droppande, lågt hängande grenarna och gick snabbt mot stugan.
Det fanns regler för hur man gick in i ett hus där man måste räkna med väpnat motstånd. Harry kunde några av dem. Roar Bohr antagligen alla. Så det fanns ingen anledning att fundera för mycket. Harry gick fram till dörren och tryckte ner handtaget. Låst. Han flyttade sig ut till sidan om dörren och bankade två gånger på den.
”Polis !”
Lutade ryggen mot stugväggen och lyssnade. Hörde bara det oavbrutna porlandet av regn. Och en kvist som knäcktes någonstans. Han stirrade ut i mörkret, men det var som en orörlig svart vägg. Räknade till fem, sedan slog han kolven på pistolen mot rutan bredvid dörren. Det krasade i glas. Han sträckte in handen och lossade fönsterhaken. Fönstret hade svällt, så han var tvungen att ta tag i fönsterramen och rycka upp det. Han klättrade in. Andades in den kryddliknande doften av färsk björkved och aska. Tände ficklampan, höll den ut från kroppen ifall någon skulle få lust att använda lampan som måltavla. Lät ljusstrålen svepa över rummet tills den föll på en strömbrytare vid dörren. När Harry tryckte på den och taklampan tändes, ställde han sig snabbt med ryggen mot väggen mellan fönstren. Han lät blicken vandra runt i rummet, från vänster till höger som på en brottsplats. Han befann sig i allrummet, från vilket två öppna dörrar ledde in till sovrum med våningssängar. Ingen toalett. En köksbänk med vask och radio i änden av rummet. En öppen spis. Typiskt norskt stugmöblemang i furu, en rosenmålad kista samt en kpist och ett automatgevär lutade mot väggen. Ett vardagsrumsbord med virkad duk och ljusstake, där det låg ett sportmagasin, en High Standard HD 22-pistol med ljuddämpare, två blänkande jaktknivar och ett yatzyspel. Utskrivna A4- ark med bilder var uppsatta med häftstift på väggarna runt hela rummet. Harry slutade andas när han såg Rakel bredvid spisen. Bilden visade henne stående bakom ett fönster med galler. Köksfönstret vid Holmenkollveien. Det måste ha tagits rakt framför viltkameran.
Harry tvingade sig att titta vidare.
Ovanför matbordet hängde porträttbilder av flera kvinnor, några av dem med tidningsurklipp under. Och när Harry vände sig mot väggen bakom sig, såg han fler. Av män. Runt ett dussin av dem hängde i tre lodräta rader och var numrerade i ett slags rangordning. Tre av dem kände han igen direkt. Nummer ett var Anton Blix, dömd för flera våldtäkter och ett dubbelmord för tio år sedan. Nummer två var Svein Finne. Och längre ner, nummer sex, Valentin Gjertsen. Och nu kände Harry igen ett par andra också. Välbekanta våldtäktsmän, minst en av dem död och ett par andra fortfarande i fängelse, så vitt han visste. Han kisade mot urklippen under bilderna på andra sidan rummet. Lyckades tyda en fet rubrik. ”Våldtagen i park”. De andra hade för liten text.
Om han gick närmare skulle det göra honom till en måltavla utifrån. Men han kunde förstås bara släcka taklampan och lysa på bilderna med ficklampan. Harrys blick letade efter strömbrytaren, men hittade Rakel igen.
Han kunde inte se ansiktet, men det var något med hennes hållning. Som ett rådjur som lyft på huvudet, spetsat öronen där bakom fönstret. Hon vädrade fara. Kanske var det därför hon såg så ensam ut. Medan hon väntar på mig, tänkte Harry. Så som jag väntade på henne. Vi var två väntare.
Harry upptäckte att han gått ut i rummet, ut i ljuset, synlig för allt och alla. Vad fan gjorde han? Han blundade.
Och väntade.
Roar Bohr hade hårkorset på ryggen på personen i det upplysta rummet. Han hade stängt av lasersiktet som avslöjat honom när Pia och Hole satt på bänken vid Smestaddammen. Regndropparna rasslade i träden ovanför honom, droppade från brämen på fältmössan. Han väntade.
Ingenting hände.
Harry öppnade ögonen. Började andas igen.
Och läsa tidningsartiklarna.
Några av dem gulnade, andra bara ett par år gamla. Reportage om våldtäkter. Inga namn, bara ålder, plats, ungefärligt händelseförlopp. Oslo, Østlandet. En i Stavanger. Gudarna ska veta hur Bohr fått tag i bilderna, men Harry tvivlade inte på att de föreställde våldtäktsoffren. Så vad var det med de här bilderna på männen? Ett slags rankinglista över Norges värsta – alternativt bästa – våldtäktsmän? Något Roar Bohr kunde inspireras av, mäta sig med ?
Harry vred om låset på dörren och öppnade. ”Bjørn! Fritt fram !”
Han tittade på en bild som var uppsatt med stift jämte dörren. Skarp sol i gröna, kisande ögon, en hand som stryker bort honungsbruna hårtestar i vinden, vit väst med rött kors på, ökenlandskap, Kaja som ler med spetsiga tänder.
Harry tittade ner. Såg samma svarta fältkängor som han sett i hallen hos Bohr.
Stenhögen. Talibanerna som väntar på att nummer två ska komma ut från den skottsäkra bilen.
”Nej, Bjørn! Nej !”
”Kaja Solness”, upprepade den nästan överdrivet djupa rösten från den svarta stenplattan bredvid spisen.
”Inspektör vid Oslopolisen”, sa Kaja högt medan hon förgäves skannade kylskåpets hyllor efter något att äta.
”Och vad kan jag hjälpa dig med, inspektör Solness?”
”Vi utreder en serievåldtäktsman.” Hon hällde upp ett glas äppeljuice i hopp om att få upp blodsockerhalten något. Tittade på klockan. Det hade öppnat en anspråkslös liten restaurang vid Vibes gate sedan hon var hemma senast. ”Jag vet förstås att du som psykiater har tystnadsplikt när det gäller nu levande patienter, men detta gäller en död …”
”Samma regler.”
”… som vi misstänker kan ha blivit våldtagen av en person som vi vill förhindra våldtar fler.”
Det blev tyst i andra änden.
”Säg till när du tänkt färdigt, London.” Hon visste inte varför efternamnet, en av världens största städer, gav associationer till ensamhet. Hon stängde av högtalarfunktionen på telefonen och tog med sig den och glaset med juice in i vardagsrummet igen.
”Ställ dina frågor, så får vi se”, sa han.
”Tack. Minns du Bianca Bohr som var patient hos dig?”
”Ja.” Han sa det med ett eftertryck som gjorde att Kaja förstod att han också mindes hur det hade gått för henne.
”När du hade henne som patient, tror du att hon hade blivit utsatt för våldtäkt ?
”Jag vet inte.”
”Okej. Visade hon ett beteende som kunde tyda på …?”
”Beteendet hos en psykotisk person kan tyda på mycket. Jag utesluter inte våldtäkt. Eller övergrepp. Eller andra trauman. Men det blir bara spekulationer.”
”Hennes far blev också inlagd för psykiska problem. Nämnde hon honom?”
”I ett samtal med en psykiater kommer vi i regel in på förhållandet till föräldrarna, ja, men jag kan inte minnas att det var något där som jag reagerade extra mycket på.”
”Nähä.” Kaja tryckte på en tangent på datorn på skrivbordet så att skärmen lyste upp igen. Den frysta bilden visade silhuetten av en person som var på väg ut genom dörren hos Rakel. ”Och den äldre brodern, Roar?”
Ny lång paus. Kaja tog en klunk ur glaset och tittade ut i trädgården.
”Handlar det om att fånga en serieförövare som är på fri fot?”
”Ja”, sa Kaja.
”När Bianca var inlagd hos oss, fick jag en anteckning från en av vårdarna som skrev att Bianca vid upprepade tillfällen skrikit ett namn i sömnen. Vilket är samma namn som du nämnde.”
”Tror du att Bianca kan ha blivit våldtagen, inte av sin far, utan av sin storebror?”
”Som sagt, Solness, jag kan inte utesluta …”
”Men du har tänkt tanken, eller hur?”
Kaja lyssnade efter hans andning för att försöka tyda den, men allt hon hörde var regnet utanför.
”Bianca berättade något för mig, men jag understryker att hon var psykotisk, och att en patient säger allt möjligt under en psykos.”
”Men hon sa?”
”Att hennes bror gjort abort på henne i en stuga familjen hade.”
Kaja ryste till.
”Det behöver naturligtvis inte ha hänt”, sa London. ”Men jag minns en teckning som hon hängt över sängen i sitt rum. Det är en stor örn som svävar över en liten pojke. Och ur näbben på rovfågeln kommer bokstäverna ROAR.”
”Som i ’vrål’ på engelska?”
”Jag valde att tolka det så då, ja.”
”Men senare?”
Kaja hörde honom sucka tungt ute i telefonland. ”Det är det som är det typiska när en patient oväntat tar sitt eget liv, man tänker att man feltolkat allt, att allt man gjorde och tänkte var oriktigt.” När Bianca dog hade vi trott att hon var på bättringsvägen. Jag plockade då fram de gamla anteckningarna för att se var jag hade missförstått, felat. Och upptäckte att hon vid två tillfällen – vilka jag avskrivit som psykotiskt babbel – hade sagt till mig att de dödat hennes storebror.”
”Vilka ’de’?”
”Hon själv och hennes storebror.”
”Vad betyder det? Att Roar hjälpt till att döda sig själv?”
Roar Bohr sänkte gevärskolven, men lät fortfarande pipan vila mot grenen.
Personen han haft i teleskopsiktet hade flyttat sig från det upplysta fönstret. Han tog in ljuden i mörkret runt sig.
Regnet. Smattrandet från däck mot våt asfalt strax intill. Han antog att det var en Volvo. De tyckte om volvobilar här vid Lyder Sagens gate. Och Volkswagen. Herrgårdsvagnar. De dyra modellerna. I Smestad var det mer Audi och BMW. Trädgårdarna här var inte lika strängt nytrimmade som i hans kvarter, men den mer avslappnade looken här hade nödvändigtvis inte kostat mindre trädgårdsmästararbete och omtanke. Undantaget var Kajas vildvuxna trädgård, här rådde anarki. Till hennes försvar skulle sägas att hon inte bott mycket hemma de senaste åren. Och han klagade inte, de vildvuxna buskarna och träden gav honom bättre kamouflage än i Kabul. En gång hade han tvingats gömma sig bakom ett utbränt bilvrak ovanpå ett garagetak där han varit alldeles för exponerad, men det hade varit enda stället varifrån han hade full överblick över kollektivet där flickorna bodde. Han hade tillbringat tillräckligt många timmar där med att titta på Kaja Solness genom ett kikarsikte för att veta att hon inte lät en trädgård gro igen om hon inte hade viktigare saker för sig. Och det hade hon. Folk har mycket konstigt för sig när de tror att ingen ser dem, och Roar Bohr visste en del om Kaja Solness som andra inte hade en aning om. Till exempel vad hon gillade att titta på ute på nätet. Med Swarovskisiktet kunde han lätt läsa texten på datorn på skrivbordet när Kaja inte satt i vägen. Och nu hade hon precis tryckt på en tangent så att skärmen lyste upp. Den visade en bild. Tagen på natten, av ett hus med ett lysande fönster.
Det tog några sekunder innan Bohr insåg att det var Rakels hus han tittade på.
Han skruvade på siktet, fick datorskärmen helt i fokus. Såg att det inte var en stillbild, utan en film. Den måste ha filmats från där han brukat stå. Vad fan? Nu öppnades dörren till Rakels hus, och en silhuett stod i öppningen. Bohr höll andan så att siktet blev helt stadigt och han kunde läsa klockslaget och datumet längst ner på inspelningen.
Det var från mordnatten.
Roar Bohr släppte ut luften ur lungorna och lutade geväret mot stammen.
Var bilden tillräckligt bra för att personen skulle kunna identifieras ?
Han strök med vänster hand över höften. Över karambitkniven.
Tänka. Tänka och sedan eventuellt handla.
Fingertoppen strök över det kalla, rovtandsformade stålet. Upp och ner. Upp och ner.
”Se upp”, varnade Harry.
”Vad är det nu då?” undrade Bjørn. Harry var osäker på om Bjørn refererade till hans varningsrop vid stugan, vilka visat sig grundlösa.
”Underkylt regn.”
”Jag ser det”, sa Bjørn och bromsade försiktigt innan han svängde in på bron framför dem. Det hade slutat regna, men det blänkte i hinnan av is på asfalten. Vägen rätade ut sig igen efter att de korsat älven, och Bjørn ökade farten. En skylt. Oslo 85 kilometer. Det var inte många bilar på vägen, och om de fick torr asfalt under däcken kunde de vara i staden på lite drygt en timme.
”Helt säker på att du inte ska gå ut med en efterlysning?” undrade Bjørn.
”Mm.” Harry blundade. Roar Bohr hade nyligen varit i stugan, tidningen som låg i vedkorgen var sex dagar gammal. Men han var inte där nu. Inga spår i snön utanför dörren. Ingen mat. Mögel på kafferesterna i koppen på vardagsrumsbordet. Fältkängorna vid dörren var torra, han måste ha flera par. ”Jag ringde den där 3D- specialisten, Freund. Han heter förresten Sigurd i förnamn.”
Bjørn småskrattade. ”Katrine föreslog att vi skulle döpa grabben efter sångaren i Suede. Brett. Brett Bratt. Vad sa Freund?”
”Att han skulle titta på minneskortet, och att jag kunde räkna med svar under helgen. Jag förklarade vad som fanns på filmen, och han sa att det inte var så mycket han kunde göra åt det bristfälliga ljuset. Men att genom att mäta höjden på dörröppningen och djupet på trappan vid Holmenkollveien, räknade han med att kunna ge mig längden på personen på centimetern när. Ifall jag meddelar att Bohr måste efterlysas på grund av vad vi hittat efter att ha brutit oss in i hans stuga utan husrannsakansorder, får du också problem, Bjørn. Då är det bättre att jag använder det att längden på killen i dörren stämmer med Bohrs, för de bilderna kan ingen knyta till dig. Jag ringer Kripos, förklarar att jag har bilder som visar att Bohr kan ha varit på brottsplatsen, och föreslår att de gör en husrannsakan i hans stuga. De hittar en krossad ruta, men det kan vem som helst ha gjort.”
Harry såg blinkande blåljus i änden av den raka vägsträckan framför dem. De passerade en varningstriangel. Bjørn saktade ner.
En långtradare stod i vägkanten på deras sida av vägen. På andra sidan låg vraket av en personbil intill vägrenen mot älven. Det som en gång varit en bil fick Harry att tänka på en hopknycklad plåtburk.
En polis vinkade förbi dem.
”Vänta”, sa Harry och vevade ner rutan. ”Bilen har Osloskyltar.”
Bjørn stannade Amazonen i höjd med en polis med bulldoggansikte, tjurnacke och armar som verkade för korta där de stack ut från den övertränade överkroppen.
”Vad har hänt?” frågade Harry och höll upp id-kortet.
Polisen tittade på det och nickade. ”Långtradarchauffören förhörs, så vi får se. Det är halt, så det kan ju ha varit en olycka.”
”Lite rakt för det, kanske?”
”Ja”, sa polisen och la ansiktet i yrkesmässigt dystra veck. ”Vi har ungefär en i månaden. Vi kallar den här vägstumpen ’the green mile’. Den där sista biten som de dödsdömda går innan de hamnar i stolen i Amerika, du vet.”
”Mm. Vi letar efter en man bosatt i Oslo, så det är intressant för oss att veta vem som körde den där personbilen.”
Polisen drog tungt efter andan. ”Om jag säger så här, när en bil på knappa trettonhundra kilo kör i åttio–nittio rakt in i fronten på en nästan femtio ton tung långtradare, så hjälper bilbälte och krockkuddar noll och intet. Jag hade inte kunnat säga om det var min egen bror som satt i den där bilen. Eller syster. Men bilen är registrerad på en Stein Hansen, så än så länge utgår vi ifrån att det är han.”
”Tack”, sa Harry och rullade upp fönstret.
De körde vidare under tystnad.
”Du verkar lättad”, sa Bjørn efter en stund.
”Gör jag?” sa Harry förvånat.
”Du tycker att det skulle varit för lätt om Bohr sluppit undan på det viset, eller hur?”
”Att dö i en bil?”
”Jag menar att lämna dig i den här världen där du ensam måste lida dig igenom dagarna. Det är inte rättvist, eller hur? Du vill att han ska lida på samma sätt.”
Harry tittade ut genom fönstret. Det rann ut månljus genom en öppning i molntäcket, som färgade isen på älven i silver.
Bjørn skruvade på radion.
The Highwaymen.
Harry lyssnade en stund, sedan tog han fram telefonen och ringde Kaja.
Inget svar.
Konstigt.
Han ringde igen.
Väntade tills telefonsvararen startade. Hennes röst. Påminde om Rakels. Pipet.
Harry harklade sig. ”Det är jag. Ring.”
Hon satt väl med hörlurarna på och lyssnade på musik igen.
Vindrutetorkarna rensade rutan. Gång på gång. En ny start, tomma ark var tredje sekund. Syndernas eviga förlåtelse.
På radion hördes tvåstämmig joddling och banjo.