Harry låg på rygg ovanpå täcket, nästan fullt påklädd. Dr. Martens-kängorna stod på golvet bredvid sängen, rocken hängde över stolen. Kaja låg under täcket, men intill honom, med huvudet på hans arm.
”Du känns som vanligt”, sa hon och strök med handen över hans tröja. ”Alla dessa år, och inget som förändrats. Det är orättvist.”
”Jag har börjat lukta svett”, sa han.
Hon stack in ansiktet i hans armhåla och sniffade. ”Snack, du luktar gott, du luktar Harry.”
”Det där är den vänstra. Det är den högra som tagit ledningen. Kanske är det åldern.”
Kaja skrattade lågt. ”Du vet att forskning visar att det är en myt att äldre luktar värre? Enlig en japansk studie förekommer i och för sig luktämnet 2-Nonenal bara hos de från fyrtio och uppåt, men i blindtester hamnade äldres svettlukt ändå bättre än den hos oss som är i trettioårsåldern.”
”Jösses”, sa Harry. ”Där teoretiserade du faktiskt bort det faktum att jag luktar illa på andra sidan här.”
Kaja skrattade. Det mjuka skrattet han längtat så efter. Hennes skratt.
”Berätta”, sa hon. Om dig och Bohr.”
Harry fick en cigarett beviljad och började från början. Om Bohrs stuga, om hur Roar Bohr hade övermannat honom i vardagsrummet här nedanför dem. Om uppvaknandet i de tomma lokalerna efter E14 och samtalet med Bohr. Han återgav det mer eller mindre i detalj, minus den sista delen. Den med bödelserbjudandet.
Kaja verkade märkligt nog inte särskilt chockad över att Bohr hade avrättat en av sina egna soldater. Eller att han vakat över henne både i Kabul och här i Oslo.
”Jag tänkte att du skulle freaka ut lite när jag berättade att du blivit observerad utan att veta om det.”
Hon skakade på huvudet och lånade hans cigarett. ”Jag såg honom aldrig, men det hände att jag kände det. Du förstår, när Bohr fick veta att jag hade förlorat min storebror på samma sätt som han förlorade sin lillasyster, började han behandla mig lite som ett slags surrogatlillasyster. Det var bara småsaker, som att jag fick aningen mer backup än de andra när jag skulle jobba utanför de säkra zonerna. Jag låtsades inte märka det. Och det med att bli övervakad, det vänjer man sig vid.”
”Gör man?”
”Ja då.” Hon stack in cigaretten mellan hans läppar igen. ”När jag jobbade i Basra var det mest britter i koalitionsstyrkan runt hotellet där vi i Röda korset bodde. Och britterna är annorlunda. Amerikanerna går i bredd, de sveper över gatan och använder snake procedure när de jagar någon, de går rakt fram och spränger sig bokstavligt talat genom väggar som står i vägen för dem. De anser att det går snabbare och dessutom är mer skrämmande, något man inte ska underskatta. Medan britterna …” Hon vandrade med fingrarna över hans bröst. ”… smyger fram längs väggarna, de är osynliga. Det var utegångsförbud efter klockan åtta, men det hände att vi gick ut på hotelltaket utanför baren. Vi såg dem aldrig, men det hände att jag upptäckte ett par röda prickar på den jag stod tillsammans med. Och han uppäckte samma sak på mig. Vilket var ett diskret meddelande från britterna om att de var på plats. Och att vi skulle gå in. Det fick mig att känna mig tryggare.”
”Mm.” Harry tog ett bloss av cigaretten. ”Vem var han?”
”Vem?”
”Han du såg prickarna på?”
Kaja log. Men ögonen blev sorgsna. ”Anton. Han var i ICRC. De flesta känner inte till det, men det finns två Röda korset. Du har IFRC som är vi vanliga soldater som arbetar i regi av FN. Och så har du ICRC som i stort sett består av schweizare och har huvudkontor utanför FN- skrapan i Genève. De är Röda korset-versionen av marinsoldater och FSK. Man hör sällan talas om dem, men de är först in och sist ut. De gör allt som FN inte gör på grund av säkerhetssituationen. Det är ICRC som går runt om natten och räknar lik, om man säger så. ICRC-folket håller låg profil, men man känner igen dem på att de har dyrare skjortor och utstrålar den där känslan av att vara oss andra överlägsna.”
”För att de är det?”
Kaja andades in. ”Ja. Men de dör av splitter från minor, även de.”
”Mm. Älskade du honom?”
”Är du svartsjuk?”
”Nej.”
”Jag var svartsjuk.”
”På Rakel?”
”Jag hatade henne.”
”Hon hade väl inte gjort något fel?”
”Det var väl kanske därför då.” Kaja skrattade. ”Du lämnade mig på grund av henne, en kvinna behöver ingen annan anledning för att hata, Harry.”
”Jag lämnade dig inte, Kaja. Du och jag var två människor med krossat hjärta som kunde trösta varandra ett tag. Och när jag stack från Oslo, lämnade jag er båda.”
”Men du sa att du älskade henne. Och när du åkte tillbaka till Oslo för andra gången var det tack vare henne, inte mig.”
”Det var tack vare Oleg, han hade fått problem. Men ja, jag har alltid älskat Rakel.”
”Till och med när hon inte ville ha dig?”
”Särskilt när hon inte ville ha mig. Det är så vi människor verkar vara hopskruvade. Eller hur?”
Kajas vandrande fingrar backade.
”Kärlek är komplicerat”, sa hon, kröp närmare intill, la sitt huvud på hans bröst.
”Kärlek är roten till allt”, sa Harry. ”Gott och ont. Bra och dåligt.”
Hon tittade upp på honom. ”Vad tänkte du på?”
”Tänkte jag på något?”
”Ja.”
Harry skakade på huvudet ”Bara en historia om rötter.”
”Kom igen. Din tur att berätta.”
”Tja, har du hört talas om Old Tjikko?”
”Vad är det?”
”Det är en gran. En gång körde Rakel, Oleg och jag till Fulufjället i Sverige för att Oleg hade lärt sig i skolan att där stod Old Tjikko, världens äldsta träd, som snart skulle fylla tiotusen år. I bilen berättade Rakel att trädet föddes på den tiden då människan uppfann jordbruket och England fortfarande var en del av kontinenten. När vi kom upp på fjället, upptäckte vi till vår besvikelse att Old Tjikko var en liten stackare till sned gran. Och fick höra av en skogvaktare att själva trädet bara är några hundra år gammalt, att det är ett av flera träd, och att det är rotsystemet dessa träd växer upp ifrån som är tiotusen år. Oleg blev besviken, han hade ju glatt sig åt att berätta för de andra i klassen att han hade sett världens äldsta träd. Och rötterna på det lilla trädet kunde vi ju inte ens se. Så jag sa till honom att han i stället kunde se fram emot att få räcka upp handen och berätta för läraren att rötter inte är ett helt träd, och att världens äldsta kända träd således står på White Mountains i Kalifornien och är femtusen år gammalt. Det fick Oleg att lysa upp, och han sprang framför oss hela vägen ner för att han inte kunde vänta på att få komma hem och triumfera med sina överlägsna kunskaper. När vi la oss den kvällen kröp Rakel intill mig och sa att hon älskade mig, och att vår kärlek var som rotsystemet. Träd kunde ruttna, blixtar slå ner i dem, vi kunde bråka, jag dricka. Men det som fanns under jorden kunde varken vi eller andra göra något åt, det skulle alltid finnas där, och ett nytt träd skulle alltid växa upp.”
De låg tysta i mörkret.
”Jag kan nästan inte höra ditt hjärta slå”, sa Kaja.
”Hennes halva”, sa Harry. ”Det ska visst sluta slå när den andra halvan är borta.”
Kaja la sig plötsligt på honom.
”Jag vill lukta på din högra armhåla”, sa hon.
Han lät henne göra det. Hon låg kvar med sin kind intill hans, och han kände värmen från henne tvärs genom hennes urtvättade pyjamas och sina egna kläder.
”Du kanske måste ta av dig den där tröjan för att jag ska känna det”, viskade hon med läpparna mot hans öra.
”Kaja …”
”Nej, Harry. Du behöver det. Jag behöver det. Som du sa. Tröst.” Hon flyttade på sig så att det blev plats för hennes hand.
Han tog den. ”Det är för tidigt, Kaja.”
”Tänk på henne när du gör det. Jag menar det. Bara gör det. Tänk på Rakel.”
Harry svalde.
Släppte hennes hand. Blundade.
Det var som att sänka sig ner i ett varmt bad med kostymen på och telefonen i fickan : jävligt fel, jävligt skönt.
Hon kysste honom. Han öppnade ögonen igen, såg rakt in i hennes. För en sekund var det som om de vaktade på varandra, som två djur som sprungit på varandra i skogen och måste avgöra om den andre var en vän eller fiende. Sedan återgäldade han kyssen. Hon klädde av honom och sig själv, satte sig på honom. Tog hans lem. Rörde inte handen, bara höll den, hårt. Kanske fascinerad av att känna blodet dunka i erektionen som han själv kände det. Sedan – utan några krumbukter – styrde hon in honom.
De fann varandras rytm, de kom ihåg den. Långsam, tung. Harry såg henne svanka ovanför sig i det sparsamma, röda ljuset från klockradion. Smekte något han trodde var ett halssmycke format som en symbol eller ett tecken, men som var en tatuering, ett slags S med två prickar under och något som fick honom att tänka på Fred Flinta i sin bil. Kajas stönande blev högre, hon ville öka takten, men Harry lät henne inte, höll tillbaka henne. Hon gav till ett ilsket utrop, men lät honom föra i dansen. Han blundade och sökte efter Rakel. Han fann Alexandra. Han fann Katrine. Men han fann inte Rakel. Inte förrän Kaja stelnade till, stönandet upphörde, han öppnade ögonen och såg det röda ljuset rinna som blod nerför hennes ansikte och överkropp. Blicken stelt riktad mot väggen, munnen öppen som till ett stumt skrik, och de spetsiga tänderna glänsande av fukt.
Och hans halva hjärta slog.