Ståle Aune drömde. Han antog i alla fall att det var en dröm. Sirenen som skurit genom luften hade hastigt upphört, och nu hörde han det fjärran mullret av bombplan medan han sprang längs den tomma gatan i staden på väg mot skyddsrummet. Han var sent ute, alla var där sedan länge, och nu såg han att en man i uniform höll på att stänga metalldörren där framme i slutet av gatan. Han hörde sina egna flämtande andetag, han borde ha tränat mer. Å andra sidan, det var ju bara en dröm, alla visste att Norge inte låg i krig. Men kanske hade de plötsligt anfallits? Ståle nådde fram och upptäckte att dörröppningen var mycket mindre än han trott. ”Kom igen !” ropade den uniformerade. Ståle försökte ta sig in, men det gick inte, han kunde bara få in en fot och ena axeln. ”In med dig eller ge dig iväg, jag måste stänga nu !” Ståle tryckte på. Och nu satt han fast, han kom varken in eller ut igen. Flyglarmet startade. Fasen också. Men man fick alltså trösta sig med att detta med all sannolikhet var en dröm, ingenting annat.
”Ståle …”
Han öppnade ögonen och kände sin hustru Ingrid skaka hans axel. Se där, professorn hade rätt igen.
Sovrummet var mörkt, och han låg på sidan med väckarklockan på nattduksbordet rakt framför sig. De lysande siffrorna visade 3 :13.
”Någon ringer på, Ståle.”
Och där var den igen. Sirenen.
Ståle fick den överviktiga kroppen ur sängen och in i sidenmorgonrocken, och stack fötterna i ett par matchande tofflor.
Han hade kommit nerför trappan och var på väg mot ytterdörren när tanken slog honom : att det kunde vara något mindre trevligt som väntade på andra sidan dörren. En paranoid schizofren patient med röster i huvudet som sa till honom att han måste ta livet av sin psykolog, till exempel. Å andra sidan, kanske hade skyddsrummet varit en dröm i en dröm, kanske var detta den egentliga drömmen. Så han öppnade.
Och ännu en gång fick professorn rätt. Det var något mindre trevligt. Det var Harry Hole. Mer exakt : den Harry Hole du inte vill träffa. Den med de särskilt blodsprängda ögonen, med det jagade, desperata uttrycket i ansiktet som betydde problem.
”Hypnos”, sa Harry. Han var andfådd, och ansiktet glänste av svett.
”God kväll på dig med, Harry. Vill du komma in? Om inte dörröppningen är för liten, alltså.”
”För liten.”
”Jag drömde att jag inte kom in genom dörren till ett skyddsrum”, sa Aune och följde efter sin mage genom hallen och ut i köket. När hans dotter Aurora var liten brukade hon säga att pappa alltid såg ut som om han gick uppför.
”Och den freudianska tolkningen är?” undrade Harry.
”Att jag måste banta.” Aune öppnade kylskåpet. ”Tryffelsalami och grottlagrad Gruyère?”
”Hypnos”, sa Harry.
”Ja, du sa det.”
”Maken i Tøyen, han som vi trodde tagit livet av sin hustru. Du påstod att han hade förträngt minnena av det som hänt. Men att du kunde framkalla dem med hypnos.”
”Om vederbörande hade varit mottaglig för hypnos, så ja.”
”Ska vi ta reda på om jag är det?”
”Du?” Ståle vände sig mot Harry.
”Jag har börjat minnas saker från natten när Rakel dog.”
”Saker?” Ståle stängde kylskåpsdörren.
”Bilder. En del här och en del där.”
”Minnesfragment.”
”Om jag kan få dem att hänga ihop eller få fram mer, så tror jag kanske att jag vet något. Vet något som jag inte vet, om du förstår.”
”Sätta ihop dem till en film? Jag kan förstås försöka, men det ges inga garantier. Sanningen att säga så misslyckas jag oftare än jag lyckas. Men det är naturligtvis hypnosen som metod och inte jag som utgör begränsningen.”
”Naturligtvis.”
”När du säger att du tror att du vet något, vad är det vi talar om då?”
”Jag vet inte.”
”Men det är tydligen bråttom.”
”Ja.”
”Okej. Minns du något konkret från minnesfragmenten?”
”Kristallkronan i Rakels vardagsrum”, sa Harry. ”Jag ligger rakt under den, tittar upp och ser att kristallerna formar ett S.”
”Bra. Då har vi en plats och en situation och kan testa med associativ minnesframkallning. Låt mig bara hämta mitt fickur först.”
”Du menar ett att dingla framför mig med?”
Ståle Aune höjde ett ögonbryn. ”Någonting emot det?”
”Nej, för all del, det låter bara väldigt … old school.”
”Om du vill hypnotiseras på ett mer modernt sätt, kan jag rekommendera en rad respekterade, men naturligtvis mindre meriterade psykologer som …”
”Hämta klockan”, sa Harry.
”Fäst blicken på urtavlan”, sa Ståle. Han hade placerat Harry i den högryggade länstolen i vardagsrummet och sig själv på en pall mittemot. Det gamla uret pendlade i kedjan, fram och tillbaka, tjugo centimeter framför polisens bleka, härjade ansikte. Ståle kunde inte minnas att han sett sin vän så uppjagad tidigare. Och han kände skuld för att inte ha sökt upp Harry efter begravningen. Harry var inte en av dem som hade låg tröskel när det gällde att söka hjälp hos andra, och när han nu gjorde det, betydde det att situationen var prekär.
”Du är trygg och avslappnad”, mässade Ståle Aune långsamt. ”Trygg och avslappnad.”
Hade Harry någonsin varit det? Ja, det hade han. Tillsammans med Rakel hade Harry blivit en person som verkade vara i harmoni både med sig själv och omgivningarna. Han hade – hur klichémässigt det än lät – funnit och fått kvinnan i sitt liv. Och de gånger Harry hade bjudit in Ståle som gästföreläsare på polishögskolan hade Ståle fått ett obestridligt intryck av att Harry verkligen tyckte om jobbet och studenterna.
Så vad hade egentligen hänt? Hade Rakel kastat ut Harry, gått ifrån honom bara för att han börjat dricka? När man väljer att ingå äktenskap med en man som varit så alkoholiserad så länge, som har trampat igenom så många gånger, vet man ju att risken är stor att det ska hända igen. Rakel Fauke var en intelligent och realistisk kvinna – skulle hon tacka nej till en fungerande bil bara för att den fått sig en törn, hamnat i diket? Tanken hade naturligtvis smugit sig på, att Rakel träffat en annan, att hon använt Harrys alkomisstag som anledning att gå ifrån honom. Kanske var planen att vänta tills dammet lagt sig lite, tills Harry kommit upp till ytan efter brytningen, innan hon visade sig offentligt med den där mannen.
”Du hamnar djupare och djupare i trans för varje steg jag räknar ner från tio.”
Ingrid hade lunchat med Rakel efter brytningen, men Rakel hade inte nämnt någon ny man. Tvärtom, hade Ingrid sagt när hon kom hem, hon hade tyckt att Rakel verkade ledsen och ensam. De var inte så nära vänner att det var naturligt för Ingrid att fråga ut Rakel, men Ingrid sa att om det varit en annan man, trodde hon att Rakel nu hade lämnat honom och försökte hitta en väg tillbaka till Harry. Inget av det Rakel sagt gav belägg för sådana spekulationer, men psykologiprofessorn var också klar över att när det gällde att läsa andra människor var Ingrid honom fullständigt överlägsen.
”Sju, sex, fem, fyra …”
Harrys ögonlock hade glidit igen till hälften, och där under syntes irisen som en blek, ljusblå halvmåne. Det varierade i vilken grad människor var hypnotiserbara. Bara tio procent räknades som mycket mottagliga, och en del reagerade över huvud taget inte på denna sinnesmanipulation. Ståles erfarenhet var att man i stort sett kunde anta att människor med fantasi, som var öppna för nya erfarenheter och gärna i kreativa yrken, var de som lättast lät sig hypnotiseras. Medan de med ingenjörstitel var svårare. Något som gjorde det naturligt att tro att mordutredaren Harry Hole, inte en tedrickande drömmare direkt, skulle vara en hård nöt att knäcka. Men utan att Ståle genomfört något av de populära psykologiska personlighetstesterna på Harry, misstänkte han att utredaren hade ovanligt höga poäng på en punkt : fantasi.
Harrys andetag var jämna, som hos en sovande.
Ståle räknade ner ännu en gång.
Och det rådde inget tvivel, Harry var i trans.
”Du ligger på ett golv”, sa Ståle långsamt och med lugn röst. ”Det är golvet i vardagsrummet i ditt och Rakels hus. Ovanför dig ser du en kristallkrona där kristallerna formar ett S. Vad ser du mer?”
Harrys läppar rörde sig. Det ryckte i ögonlocken. Pek- och långfingret på höger hand for upp som i en ofrivillig muskelsammandragning. Läpparna rörde sig ytterligare, men det kom inget ljud, inte än. Han började vrida huvudet fram och tillbaka medan han tryckte det mot stolsryggen med ett ansiktsuttryck som om han hade ont. Sedan, som hos en spastiker, gick det två kraftiga ryckningar genom den långa kroppen, och Harry satt där med vidöppna ögon och stirrade framför sig.
”Harry?”
”Jag är här.” Harrys röst var hes, grötig. ”Det fungerade inte.”
”Hur känner du dig?”
”Trött.” Harry reste sig. Svajade till. Blinkade hårt och stirrade ut i luften framför sig. ”Jag måste hem.”
”Du kanske ska sitta kvar en stund”, sa Ståle. ”Om man inte avslutar hypnosen ordentligt kan man känna sig yr och desorienterad.”
”Tack, Ståle, men jag måste gå nu. God natt.”
”I värsta fall kan det leda till ångest, depression och andra tråkigheter. Så låt oss lägga lite tid på att få dig att landa på alla fyra, Harry.”
Men Harry var redan på väg mot ytterdörren. Ståle kom på benen och gick efter honom, men när han kom ut i hallen, hann han bara se dörren slå igen.
Harry lyckades hinna bort till bilen och böja sig ner bakom den innan spyan kom. Och fortsatte komma. Först när den halvsmälta frukosten, det enda han ätit den dagen, var helt ute ur magen, rätade han på sig, strök handryggen över munnen, blinkade bort tårarna och låste upp bilen. Satte sig och glodde ut genom vindrutan.
Han plockade upp telefonen. Ringde numret han fått av Bjørn.
Efter några sekunder hörde han en groggy mansröst mumla sitt efternamn, som ett misstag, en vana från telefonins stenålder.
”Förlåt att jag väcker dig, Freund. Det är kommissarie Harry Hole igen. Något har dykt upp som gör att det är bråttom, så jag undrar om du kan ge mig resultaten av bilderna från viltkameran så långt.”
Ljudet av en lång gäspning, ”Jag är inte klar.”
”Det är därför jag säger så långt, Freund. Allt är till hjälp.”
Harry hörde experten på 3D- analys av tvådimensionella bilder tala viskande till några andra innan han återkom.
”Det är svårt att bestämma längd och bredd på personen som går in i huset i och med att han är framåtlutad”, sa Freund. ”Men det kan – och jag betonar kan – se ut som att personen som kommer ut igen – givet att personen står upprätt där i dörröppningen och inte har platåskor eller liknande – är mellan en och nittio och en och nittiofem lång. Och det ser också ut som att bilen, med tanke på formen och avståndet mellan broms- och backljus, kan vara en Ford Escort.”
Harry tog ett djupt andetag. ”Tack, Freund, det var egentligen det jag behövde veta. Ta den tid du behöver med resten, det är inte längre bråttom. Eller förresten, du kan sluta där. Skicka minneskortet och fakturan till returadressen som stod på kuvertet.”
”Till dig personligen?”
”Mest praktiskt så. Vi kontaktar dig igen om vi behöver ett säkrare signalement.”
”Som du vill, Hole.”
Harry la på.
3D- expertens slutsats var bara en bekräftelse på det Harry redan visste. Han hade sett allt när han satt i Ståle Aunes länstol. Han mindes allt nu.