Fylkesväg 287.
Harry körde norrut.
Ljusreflexerna från de snötäckta åssidorna var så skarpa att han plockat fram solglasögonen ur handskfacket. Hjärtat hade börjat slå normalt efter att han körde ut ur Oslo, på vägar där det blev allt mindre trafik ju längre från huvudstaden han kom. Lugnet kunde bero på att beslutet var fattat, att han på sätt och vis redan var död, att den relativt enkla handlingen var allt som återstod. Eller berodde det på Jim Beam. Han hade gjort två stopp på väg ut ur staden. Ett vid Systembolaget vid Thereses gate där han gett dem sedeln med Sigrid Undset på mot en halvflaska och växelpengar. Och ett på Shellmacken i Marienlyst där han använde växeln till att fylla på bensin i den nästan tomma tanken. Inte för att han skulle behöva så mycket bensin. Men han skulle inte behöva växelpengarna heller. Nu låg flaskan trekvartstom på passagerarsätet bredvid tjänsterevolvern och telefonen. Han hade försökt ringa Kaja igen utan att få svar och tänkt att det var lika så bra.
Han hade tvingats dricka nästan halva bourbonen innan han märkte av något, men nu kände han sig precis lagom distanserad från det som skulle ske, fast inte så mycket att han riskerade att köra ihjäl någon som inte skulle köras ihjäl.
The green mile.
Polisen på olycksplatsen två dagar tidigare hade inte preciserat för dem exakt var på fylkesväg 287 det var, men det kunde göra detsamma. Var och en av de långa raksträckorna han passerade skulle kunna tjäna sitt syfte väl.
En lastbil låg framför honom.
I nästa kurva gasade Harry, gick ut, gled förbi, såg att det var en långtradare med släp. Han gick in framför. Tittade i spegeln. Hög förarhytt.
Harry ökade hastigheten ytterligare, höll sig i över 120 trots att hastighetsgränsen var 80. Efter några kilometer kom han ut på en ny lång raksträcka. I slutet av raksträckan fanns en rastplats på vänster sida. Han blinkade, korsade vägen, körde in på den tomma platsen, förbi en toalett och två sopkärl, vände bilen så den pekade söderut igen. Körde fram till vägkanten, lät motorn gå på tomgång medan han spejade längs vägen. Såg luften darra ovanför asfalten som om den gick genom en öken och inte en norsk dalgång i mars med en isbelagd älv bakom räcket på höger sida. Kanske var det alkoholen som spelade honom ett spratt. Harry tittade på Jim Beam-flaskan. Solljuset fick det gyllene innehållet att glänsa matt.
Vissa sa att det var fegt att ta sitt eget liv.
Kanske det, men det krävdes mod.
Och det modet man inte hade, kunde man köpa för 209, 90 på Systembolaget.
Harry skruvade av korken, hällde i sig resten av bourbonen, skruvade på korken igen. Så där. Lagom distanserad. Mod.
Men viktigare : Obduktionen skulle visa att det notoriska fyllot hade så hög alkoholhalt i blodet när de kolliderade att det inte kunde uteslutas att han helt enkelt tappat kontrollen över bilen. Det fanns ju heller inget självmordsbrev eller annat meddelande om att Harry Hole ämnade ta sitt eget liv. Inget självmord, inga misstankar, ingen skugga från hustrumördaren som föll över dem som inte förtjänade det.
Han skymtade den där nere i söder nu. Långtradaren med sitt släp. En kilometer bort.
Harry tittade i vänstra sidospegeln. De hade vägen för sig själva. Han la i ettan och släppte upp kopplingen, gled ut på vägen. Tittade på hastighetsmätaren. Inte för snabbt, det skulle stärka misstanken om självmord. Och det var heller inte nödvändigt, det var som polisen på olycksplatsen hade sagt : När en personbil kör in i fronten på en långtradare i åttio–nittio, så betyder inte bilbälte och krockkuddar någonting alls. Ratten trycks genom baksätet.
Hastighetsmätaren nådde nittio.
Hundra meter på fyra sekunder, en kilometer på fyrtio. Om långtradaren höll samma hastighet skulle de mötas om mindre än tjugo.
Femhundra meter. Tio … nio …
Harry tänkte inte på något, inte på något annat än uppgiften : att träffa långtradaren mitt på grillen. Man fick vara glad att man levde i en tid där en människa fortfarande kunde styra sin bil in i egen och andras död, men den här begravningen skulle vara hans egen exklusiva. Han skulle ge långtradaren en buckla och chauffören ett ärr för livet, en mardröm han med jämna mellanrum skulle vakna upp ifrån, men efter hand som åren gick förhoppningsvis alltmer sällan. För spöken bleknade, de gjorde faktiskt det.
Fyrahundra meter. Han svängde över Escorten i motsatta körfältet. Försökte få det att se ut som att han ofrivilligt gled över i fel fil, så att långtradarchauffören skulle förklara för polisen att det tyckts honom att personbilsföraren helt enkelt tappat kontrollen över bilen eller somnat bakom ratten. Harry hörde långtradarens ylande tuta stiga både i volym och tonhöjd. Dopplereffekten. Som en kniv av disharmoni skar den sig in i örat, ljudet av död som närmade sig. Och för att dränka skriket, för att inte dö till den musiken, sträckte Harry ut höger hand och satte på radion på full volym. Tvåhundra meter. Det knastrade i högtalarna.
Farther along we’ll know more about it …
Harry hade hört den långsamma versionen av denna gospellåt tidigare. Fiolerna …
Farther along we’ll understand why.
Långtradarens front växte. Tre … två …
Cheer up, my brother, live in the sunshine.
Så rätt. Så … fel. Harry vred ratten hårt åt höger.
Ford Escorten skar över i sitt eget körfält igen. Undvek precis vänstra kanten på långtradarens front. Harry var på väg in i räcket, bromsade och vred ratten hårt åt vänster. Han kände däcken förlora fästet, bakänden glida åt höger, kände hur centrifugalkraften vred hans rygg i sätet när bilen snurrade, visste att det omöjligt kunde sluta bra. Han hann se långtradaren försvinna framför sig, den var redan långt borta när bilens bakände träffade vägräcket och han blev viktlös. Blå himmel, ljus. För ett ögonblick trodde han att han var död, att det var som de sa : att man lämnade sin egen kropp och steg upp mot paradiset. Men det paradis han steg upp mot for runt, och likadant gjorde de skogsklädda åsarna, fylkesvägen och älven, medan solen steg upp och gick ner som i en årstid filmad med time-lapse, ackompanjerad av rösten som i den plötsliga, underliga tystnaden hann sjunga : ”We’ll understand it all …” innan den avbröts av ett nytt brak. Harry trycktes bakåt i sätet, tittade på himlen ovanför sig som hade slutat snurra, men som nu flöt ut, fick en hinna av grönt, innan en ljus, lätt genomskinlig gardin drogs för. Det blev mörkare, de sjönk, ner, under jorden. Det var väl inget att förvånas över, hann han tänka, att det blev helvetet i stället. Sedan hörde han ett dovt dånande, som ljudet av dörren till ett skyddsrum som slår igen. Bilen planade ut, rörde sig långsamt runt, och han förstod vad som hade hänt. Bilen hade landat i älven, med bakänden först, gått genom isen, och nu befann han sig på undersidan. Det var som att ha landat på en främmande planet med ett underligt grönt landskap, ljussatt av solstrålar som silades genom is och vatten, där allt som inte var sten och ruttna trädrester böljade drömskt som om det dansade till musiken.
Strömmen hade tagit tag i bilen, och som en svävare drev den långsamt nerför älven samtidigt som den steg. Det hördes ett skrapande ljud när taket träffade isen. Vatten forsade in från bildörrarnas undersida, så kallt att det förlamade Harrys fötter. Han tog sig loss från bilbältet och försökte knuffa upp dörren. Men redan här på en meters djup gjorde trycket av vattnet det omöjligt. Han måste ta sig ut genom fönstret. Radion och framlyktorna fungerade, så vattnet hade ännu inte kortslutit all elektronik. Han tryckte på knappen som skulle hissa ner fönstret, men ingenting hände. En kortslutning eller trycket mot rutorna. Vattnet hade stigit honom till knävecken. Biltaket skrapade inte längre mot isen, lyftkraften hade avtagit, han svävade mellan älvens himmel och jord. Han måste sparka ut vindrutan. Han tryckte sig bakåt mot stolsryggen, men det var för trångt, benen för långa, och han kunde känna hur alkoholen gjorde rörelserna långsamma, tankarna tröga, koordinationen klumpig. Hans hand trevade under sätet, hittade spaken så att han kunde skjuta bak sätet. Ovanför den, en annan spak, och han kunde trycka ner stolsryggen till liggande. Ett minnesfragment. När han senast hade ställt in stolsryggen. Nu kunde han i alla fall få in benen under sig. Vatten nästan till bröstet nu, kylan som en klo runt lungor och hjärta. Precis när han skulle sparka båda fötterna mot vindrutan stötte bilen emot något och han tappade balansen, slog i passagerarsätet så att sparken träffade ratten i stället. Fan, fan! Harry såg granitblocket han hade träffat glida förbi medan bilen snurrade i en långsam vals innan den fortsatte baklänges, stötte i ett nytt stenblock och kom på rätt köl igen. Sången tystnade mitt i ett nytt ”We’ll understand it all …” Harry drog in luft uppe under taket, dök ner för att komma i position för att sparka igen. Den här gången träffade han rutan, men vattnet omslöt honom nu, och Harry kände fötterna landa mot vindrutan lätt och kraftlöst som astronautkängor mot månen.
Han kämpade sig upp, måste trycka huvudet mot taket för att komma åt luften nu. Andades in djupt ett par gånger. Bilen stannade. Harry dök ner igen och såg genom vindrutan att Escorten satt fast i grenarna på ett ruttet träd. En blå klänning med vita prickar vinkade till honom. Paniken tog över. Harry slog mot sidofönstret, försökte trycka ut det. Till ingen nytta. Plötsligt brast två av grenarna, bilen rörde sig sidlänges och lossnade. Ljuset från framlyktorna, som förvånande nog fortfarande fungerade, svepte över älvbotten, mot stranden, där han hann se att det blänkte till i något som kunde vara en ölflaska, något av glas i alla fall, innan han for vidare, snabbare nu. Han måste ha luft igen. Men kupén var nu så fylld med vatten att Harry måste stänga munnen och trycka näsan mot biltaket och andas genom näsborrarna. Framlyktorna slocknade. Något seglade in i synfältet, vippande på vattenytan. Jim Beam-flaskan, tom och med korken på. Som om den ville påminna honom om ett trick som hade räddat honom en gång för länge, länge sedan. Men som var meningslöst nu, luften i flaskan skulle bara ge honom några sekunder till, det smärtsamma hoppet efter att resignationen gett en frid.
Harry blundade. Och likt en kliché passerade hans levda liv revy.
Från när han som pojke gick vilse och skräckslagen sprang runt i skogen några stenkast från farfars gård i Romsdalen. Hans första flickvän, i hennes föräldrars säng med huset för sig själva, den öppna dörren mot balkongen, gardinerna som rörde sig, släppte in solen medan hon viskade till honom att han måste ta hand om henne. Och han som viskade ”ja” och läste hennes självmordsbrev ett halvår senare. Mordutredningen i Sydney, solen som stod i norr och som gjorde att han gick vilse där också. Den enarmade tjejen som hoppade i bassängen i Bangkok, kroppen som skar som en kniv genom vattnet, asymmetrins och förstörelsens underliga skönhet. En lång vandring i Nordmarka, bara Oleg, Rakel och han. Höstsolen som faller på Rakels ansikte, som ler mot kameran medan de väntar på självutlösaren, Rakel som märker att han tittar på henne, vänder sig mot honom, leendet som blir bredare, når ögonen, tills ljuset är utjämnat, tills det är hon som lyser mot solen och de inte kan ta blickarna från varandra och efteråt måste ta om bilden på nytt.
Utjämnat.
Harry öppnade ögonen igen.
Vattnet steg inte mer.
Trycket var äntligen utjämnat. Fysikens enkla men komplicerade ekvation hade för en stund tillåtit detta lilla utrymme med luft mellan taket och vattenytan.
Och det fanns – bokstavligt talat – ljus i änden av tunneln.
Genom det bakre fönstret, från där de kom, hade han tappat sikten i ett allt mörkare grönt, men framför dem ljusnade det. Det måste betyda att älven där framme inte längre var isbelagd eller i alla fall grundare, kanske bådadera. Och om trycket var utjämnat skulle han kunna öppna bildörren. Harry var precis på väg att dyka ner och försöka när han kom på att han fortfarande hade is ovanför sig. Att det skulle vara ett idiotiskt sätt att drunkna på, här i bilen hade han luft så att det räckte tills de nått fram till vad som förhoppningsvis var ett isfritt och grunt avsnitt. Och det var inte långt kvar nu, det såg ut som om de gled allt snabbare och ljuset blev allt starkare.
Den drunknar ej som hängas skall.
Han visste inte varför ordspråket plötsligt dök upp i hans skalle.
Eller varför han tänkte på den där blå klänningen.
Eller Roar Bohr.
Ett ljud närmade sig.
Roar Bohr. Blå klänning. Lillasyster. Norafallet. Tjugo meter, krossad mot stenarna.
Och så var han ute i ljuset, vattnet blev en vit vägg av bubblor framför honom, och ljudet steg till ett mullrande vrål. Harry grep under sig, fick tag i stolsryggen, tog ett djupt andetag, drog sig under vatten när fronten på bilen tippade framåt. Han stirrade genom vattnet, ut genom vindrutan, rakt ner i något svart där kaskaderna av vitt vatten splittrades till ett vitt ingenting.