Dagny Jensen tittade ut på skolgården, på fyrkanten av solsken som startat borta vid vaktmästarbostaden i morse, men som nu – mot slutet av skoldagen – flyttat sig till rakt nedanför lärarrummet. En sädesärla hoppade bort över asfalten. Den stora eken stod i knopp. Vad var det som gjorde att hon plötsligt la märke till knoppar överallt? Hennes blick gled över klassrummet där eleverna satt böjda över sina engelskuppgifter och allt som bröt tystnaden var det jämna ljudet av pennvässare och pennor. Egentligen var detta en läxa, men magsmärtorna hade varit för våldsamma för att Dagny skulle orka genomföra det hon sett fram emot så mycket, en genomgång av Charlotte Brontës Jane Eyre. Om Charlotte som hade jobbat som lärare och föredragit ett liv i självständighet framför att ingå socialt passande äktenskap med en man hon inte respekterade intellektuellt, en oerhörd tanke i det viktorianska England. Om den föräldralösa Jane Eyre som förälskar sig i herren på godset där hon jobbar som guvernant, den till synes bryske och misantropiske mr Rochester. Om hur de förklarar sin kärlek för varandra, men att hon – när de ska gifta sig – upptäcker att han fortfarande är bunden till sin hustru. Jane reser bort, träffar en annan man som förälskar sig i henne, men som för Jane knappast är annat än ett tillfälligt surrogat för mr Rochester. Och det tragiska, lyckliga slutet där mrs Rochester dör så att Jane och mr Rochester äntligen kan vara tillsammans igen. Den berömda replikväxlingen där mr Rochester, illa tilltygad av branden på gården, frågar : ”Am I hideous, Jane?” Och hon svarar : ”Very, Sir. You always were, you know.”
Och slutet, det tårdrypande slutkapitlet där Jane föder deras gemensamma barn.
Dagny kände pannan bli våt av svett när det gick en ny stöt av smärta genom magen. Smärtorna hade kommit och gått de senaste två dagarna, och de syrareglerande tabletterna hon tagit hjälpte inte. Hon hade bestämt tid hos sin läkare, men det var först i nästa vecka och tanken på en vecka med dessa magsmärtor var allt annat än munter.
”Jag går iväg några minuter”, sa hon och reste sig.
Ett par ansikten tittade upp, nickade, och koncentrerade sig sedan på uppgiften igen. De var flitiga, snälla elever. Några av dem hade talang utöver det vanliga också, och det hände, ja, det hände att Dagny drömde om att en dag, när hon själv var en pensionerad lärare, skulle en av dem – det räckte med en – ringa henne och tacka. Tacka för att hon hade visat dem en värld som handlade om mer än glosor, grammatik och språkets mest närliggande nytta. En enda person som funnit och inspirerats av något under hennes engelsktimmar. Något som lett denna enda person till det som blivit något han eller hon själv hade skapat.
När Dagny kom ut i korridoren utanför klassrummet, reste sig en polis från stolen och följde efter. Han hade tagit över vakten efter Kari Beal och hette Ralf.
”Toaletten”, upplyste Dagny.
Katrine Bratt hade försäkrat Dagny om att hon skulle ha en livvakt i hasorna så länge de ansåg att Svein Finne var ett hot mot henne. Katrine och Dagny hade inte pratat om realiteterna : att det inte var en fråga om hur länge Finne var på fri fot eller i livet, utan hur länge Bratts budget eller Dagnys tålamod räckte.
Skolkorridorer hade denna märkliga tystnad över sig när det var lektioner, som om de vilade ut mellan det regelbundna, frenetiska livet som uppstod varje gång det ringde ut och in. Som den cykliska svärmningen hos cikadorna runt Michigansjöns exakt var sjuttonde år. Hon hade en inbjudan till nästa svärmning från en morbror där som sagt att det måste upplevas, både den intensiva musiken från miljarder insekter och smaken. Cikadorna var tydligen släkt med räkor och andra skaldjur, och han hade under en räkmiddag under sitt norgebesök visat henne hur de kunde ätas på samma sätt. Klämma runt det hårda skalet, ta bort fötter och huvud och vränga ut de mjuka proteinrika delarna. Men det lät inte särskilt frestande, och hon tog ändå inte inbjudningar från amerikaner bokstavligt, särskilt inte när de – om hon räknade rätt – gällde 2024.
”Jag väntar här”, sa polisen och ställde sig utanför damtoaletten.
Hon gick in. Tomt. Gick in i det innersta av de åtta båsen.
Drog ner byxorna och trosorna, satte sig på toalettringen, lutade sig fram, knuffade dörren mot karmen för att låsa. Upptäckte att dörren inte ville gå igen helt. Hennes blick sökte sig uppåt.
En hand var klämd mellan dörren och karmen, fyra stora fingrar stack innanför, en av dem hade en ring formad som en örn. Och på handryggen såg hon den översta kanten av ett hål som gick rakt genom handen.
Dagny hann knappt andas in förrän dörren rycktes upp och Finnes hand sköt fram och låste sig runt hennes hals. Han höll upp den ormliknande kniven framför hennes ansikte, och hans röst var strax intill hennes öra :
”Nå, Dagny? Morgonillamående. Magont? Kissnödig? Ömma bröst?”
Dagny blinkade.
”Det tar vi snabbt reda på”, sa Finne, gled ner på knä framför henne, stack ner kniven i en slida innanför jackan utan att lossa greppet runt hennes strupe, plockade upp något ur jackfickan som liknade en penna, och stack in den mellan hennes lår. Dagny väntade på beröringen, penetrationen, men den kom inte.
”Var nu en duktig flicka och kissa för pappa, är du snäll?”
Dagny svalde.
”Vad är det för fel? Det var det du kom hit för, eller hur?”
Dagny ville göra som han sa, men det var som om alla kroppsfunktioner hade låst sig, hon visste inte ens om hon skulle klara av att skrika om han lossade greppet.
”Om du inte kissar innan jag har räknat till tre, sticker jag kniven först i dig och sedan i idioten som står ute i korridoren.” Den viskande rösten fick varje ord, varje stavelse att låta som en obscenitet. Hon försökte. Hon försökte verkligen.
”Ett”, viskade Finne. ”Två. Tre … så, ja! Duktig flicka …”
Hon hörde strålen träffa porslinet, sedan vattnet.
Finne drog åt sig handen med pennan, la den på golvet. Torkade av handen mot toarullen som hängde på väggen.
”Om två minuter vet vi om vi är gravida”, sa han. ”Är det inte fantastiskt, älskling? Den här pennan, sådana fanns inte, ja, vi kunde inte ens tänka att det var möjligt när jag senast var fri. Och bara tänk vilka fantastiska ting som framtiden kommer att föra med sig. Är det konstigt att vi vill sätta barn till världen?”
Dagny blundade. Två minuter. Och sedan ?
Hon hörde röster utanför. Ett kort samtal innan dörren öppnades, springande steg, en tjej som fått tillåtelse av läraren att sätta sig i ett bås närmast dörren, gjorde vad hon skulle, tvättade händerna, sprang ut igen.
Finne suckade djupt medan han stirrade på pennan. ”Jag väntar på ett plus här, Dagny, men jag är rädd att den visar minus. Vilket innebär …”
Han reste sig upp framför henne, började knäppa upp byxorna med den lediga handen. Dagny ryckte huvudet bakåt, kom loss från hans hand.
”Jag har mens”, sa hon.
Finne tittade ner på henne. Han ansikte låg i skugga. Och kastade en skugga. Hela han kastade en skugga, som en rovfågel som cirklar framför solen. Han drog ut kniven ur bröstslidan igen. Hon hörde dörren, och sedan polisens röst :
”Är allt okej, Dagny?”
Finne pekade på henne med kniven som om det var en trollstav som tvingade henne att göra som han ville.
”Kommer nu”, sa hon utan att släppa Finne med blicken.
Hon reste sig, drog på sig trosorna och byxorna, stod så nära honom att hon drog in stanken av svett och något annat, något härsket och kväljande. Sjukdom. Var.
”Jag kommer tillbaka”, sa han och höll upp dörren åt henne.
Dagny sprang inte, men gick med snabba steg förbi båsen, förbi tvättfaten, ut i korridoren. Lät dörren glida igen bakom sig. ”Han är där inne.”
”Va?”
”Svein Finne. Han har kniv.”
Polisen stirrade på henne ett ögonblick innan han knäppte upp höfthölstret, drog ut pistolen. Stack en plugg i örat med den lediga handen och lossade radion han hade fäst vid bröstet.
”01”, sa han. ”Jag behöver förstärkning.”
”Han kommer undan”, sa Dagny. ”Du måste ta honom.”
Polisen såg på henne. Öppnade munnen som om han tänkte förklara för henne att hans primära uppgift var att skydda, inte gripa.
”Annars kommer han tillbaka”, sa Dagny.
Kanske var det något med hennes röst, eller ansiktsuttrycket, han stängde i alla fall munnen. Tog det enda steget bort till dörren, la huvudet intill och lyssnade några sekunder med båda händerna runt pistolen som pekade i golvet. Sedan knuffade han upp dörren. ”Polis! Upp med händerna !” Han försvann in.
Dagny väntade.
Hörde det slamra i båsens dörrar.
Alla åtta.
Polisen kom ut igen.
Dagny tog ett darrande andetag. ”Har fågeln flugit sin kos?”
”Gud vet hur”, sa polisen och trevade efter radion igen. ”Han måste ha klättrat uppför den släta väggen och ut genom fönstret uppe under taket.”
”Flugit sin kos”, sa Dagny lugnt medan polisen anropade 01 igen, sambandscentralen.
”Ursäkta?”
”Inte klättrat. Flugit.”