Klockan var halv fem. Sista klienten. Erland Madsen hade nyligen haft en diskussion med en psykiater om var den begreppsmässiga gränsen mellan klient och patient går. Om den går mellan deras egna yrkestitlar, psykolog och psykiater, eller mellan medicinerad patient och icke-medicinerad klient. Som psykolog kändes det ibland som en hämsko att inte kunna skriva ut recept när han ju visste exakt vad klienten behövde, men ändå måste hänvisa till en psykiater som hade långt mindre kunskap om till exempel posttraumatiskt stressyndrom än han själv.
Erland Madsen knäppte händerna. Han brukade göra det när han och klienten var klara med artighetsfraserna och de skulle börja på det de var där för. Han gjorde det utan att tänka sig för, men då han blev uppmärksam på denna ritual hade han gjort vissa undersökningar och tagit reda på att religionshistoriker ansåg att den stammade från den tid då man band fångarnas händer med stjälkar eller rep, så att knäppta händer efter hand blev en symbol för underkastelse. I det gamla Romarriket kunde en besegrad soldat ge sig och be om nåd genom att knäppa händerna. Den kristnes bön om nåd från en allsmäktig gud var väl bara en annan sida av samma sak. Så när Erland Madsen knäppte händerna, betydde det att han underkastade sig klienten? Knappast. Det var väl snarare psykologen som å klientens vägnar och sina egna underkastade sig psykologens tvivelaktiga auktoritet och ombytliga dogmer, på samma sätt som prästerna, teologins vindflöjlar, ber sin församling förkasta gårdagens eviga sanningar till fördel för dagens. Men medan prästerna knäppte händerna och inledde med ”låtom oss bedja”, var Madsen ständiga inledning : ”Låt oss börja där vi slutade senast.”
Han väntade tills Roar Bohr nickade innan han fortsatte.
”Låt oss tala om ditt mord. Du sa att du var …” Madsen tittade ner i anteckningarna. ”…ett missfoster. Varför det?”
Bohr harklade sig, och Madsen såg att också han hade knäppt händerna nu. Omedvetet härmande, det var tämligen vanligt. ”Jag förstod ganska tidigt att jag var ett missfoster”, sa Bohr. ”För att jag så gärna ville döda …”
Erland Madsen försökte behålla ansiktet neutralt, inte visa att han var spänd inför fortsättningen, bara att han var öppen, mottaglig, trygg, icke-dömande. Inte nyfiken, inte sensationslysten, inte ute efter en underhållande historia. Men var inte Madsen tvungen att erkänna att han hade sett extra mycket fram emot just denna timme, detta samtal, detta ämne? Jo, det var han. Å andra sidan, vem sa att inte en nyckelupplevelse för klienten och vad som var underhållande för terapeuten kunde sammanfalla? Jo, efter att ha tänkt igenom det hela hade Madsen kommit fram till att det måste vara så att det som var nyttigt för klienten automatiskt borde trigga nyfikenheten hos varje seriös psykolog som hade sin klients bästa i tankarna. Att det faktum att Madsen var nyfiken berodde på att de här frågorna var viktiga för klienten, för han var ju en noggrann psykolog. Och nu när han hade fått orsak och verkan i rätt ordning, knäppte han inte bara fingrarna utan tryckte handflatorna mot varandra.
”Jag ville så gärna döda”, upprepade Roar Bohr. ”Men jag kunde inte. Och därför var jag ett missfoster.”
Det kom inget mer. Madsen var tvungen att räkna inom sig för att inte ingripa för snabbt. Fyra, fem, sex.
”Du kunde inte?”
”Nej. Jag trodde att jag kunde, men jag hade fel. Inom försvaret finns psykologer som har som sin uppgift att lära soldaterna att döda. Men specialavdelningar som FSK använder dem inte. Erfarenheten visar att de som söker sig till sådana avdelningar redan är så hypermotiverade att döda att det är bortkastat att lägga ner tid och pengar på psykologer. Och jag kände mig motiverad. Ingenting av det jag tänkte eller kände när vi tränade på att döda tydde på att jag skulle ha några motföreställningar. Tvärtom, skulle jag säga.”
”När upptäckte du att du inte kunde döda?”
Bohr tog ett djupt andetag. ”Det var i Basra i Irak, under en räd tillsammans med en amerikansk specialstyrka. Vi hade använt ormtaktiken, sprängt oss in i huset där vår utkikspost sa att skotten kommit ifrån. Där inne fanns en flicka på fjorton–femton år. Hon bar en blå klänning, var grå i ansiktet av dammet från explosionen och höll en kalasjnikov som var lika stor som henne själv. Den var riktad mot mig. Jag försökte skjuta henne, men frös. Jag gav order till avtryckarfingret, men det kunde inte. Det var som om det inte var huvudet utan muskeln det var något fel på. Flickan började skjuta, men antagligen var hon fortfarande förblindad av dammet, och kulorna träffade väggen bakom mig, jag minns att jag kände stensplitter träffa mig i ryggen. Och fortfarande stod jag bara där. En av amerikanerna sköt henne. Den lilla kroppen föll bakåt mot en soffa nertyngd av färggranna mattor och ett litet bord med ett par fotografier på, det såg ut som om det var hennes morföräldrar.”
Paus.
”Vad kände du då?”
”Ingenting”, sa Bohr. ”Jag kände ingenting under de kommande åren. Förutom en hysterisk panik vid tanken på att hamna i samma situation och misslyckas en gång till. Det var som sagt inget fel på motivationen. Det var bara något i huvudet som inte fungerade. Eller fungerade för bra. Så jag siktade in mig på att leda i stället för att utföra, jag tänkte att jag var bättre lämpad för det. Och det var jag.”
”Men du kände ingenting?”
”Nej. Förutom de där panikattackerna. Och eftersom det var alternativet till att inte känna något, kändes det bra att inte känna något.”
”’Comfortably Numb’.”
”Va?”
”Förlåt. Fortsätt.”
”När jag första gången fick veta att jag visade tecken på PTSD – sömnlöshet, irritation, skenande hjärta, alla de där småsakerna – blev jag inte särskilt orolig. Alla i FSK kände ju till PTSD, men även om den officiella versionen är att vi tar det på fullt allvar, var det inget vi talade om internt. Ingen sa högt att PTSD är för veklingar, men FSK- soldater är ju självupptagna, vi vet så väl att vi har högre värden av NPY och allt det där.”
Madsen nickade. Det hade gjorts en del forskning som tydde på att sättet specialsoldater som de inom FSK valdes ut på, sållade bort dem med genomsnittliga eller låga halter av neuropeptiderna Y eller NPY, en signalsubstans som sänker stressnivån. En del FSK: are trodde helt och fullt att denna genetiska disposition tillsammans med träningen och den starka kårandan gjorde dem immuna mot PTSD.
”Det var väl okej att erkänna att man hade haft en del mardrömmar”, sa Bohr. ”Det visade att man i alla fall inte var en ren sociopat. Men utöver det tror jag att vi tänkte lite på PTSD som våra föräldrar tänkte på rökning : att så länge nästan alla har en släng av det, kan det ju inte vara så farligt. Men sedan blev det värre …”
”Ja”, sa Madsen och bläddrade bakåt i anteckningarna. ”Det har vi gått igenom. Men du sa också att det vid en tidpunkt blev bättre.”
”Ja. Det blev bättre när jag äntligen klarade av att döda.”
Erland Madsen tittade upp. Tog av sig glasögonen utan att det var en medvetet dramatisk gest.
”Döda vem?” Madsen kunde ha bitit sig i tungan. Vad var det för fråga från en professionell terapeut? Och ville han verkligen veta svaret ?
”En våldtäktsman. Det kan göra detsamma vem det var, men han våldtog och mördade en kvinna som hette Hala och som var min tolk i Afghanistan.”
Paus.
”Varför säger du våldtäktsman?”
”Va?”
”Du säger att han mördade din tolk. Är inte det värre än att våldta? Skulle det inte vara mer naturligt at säga att du har dödat en mördare?”
Bohr såg på Madsen som om psykologen sagt något han själv inte tänkt på. Fuktade läpparna som för att säga något. Fuktade dem igen.
”Jag letar”, sa han. ”Jag letar efter den som våldtog Bianca.”
”Din lillasyster?”
”Han måste göra rätt för sig. Vi måste alla göra rätt för oss.”
”Måste du göra rätt för dig också?”
”Jag måste göra rätt för mig för att jag inte lyckades skydda henne. Så som hon skyddade mig.”
”Hur skyddade din lillasyster dig?”
”Genom att behålla sin hemlighet.” Bohr drog ett darrande andetag. ”Bianca var sjuk när hon till slut berättade för mig att hon blivit våldtagen när hon var sjutton år, men jag visste att det var sant, allt stämde. Hon berättade det för att hon var övertygad om att hon var gravid trots att det var flera år sedan. Hon sa att hon kände det, det växte väldigt långsamt, att det var som en svulst eller en sten, att det skulle döda henne på sin väg ut. Vi var i stugan och jag sa att jag ville hjälpa henne att bli av med fostret, men hon sa att då skulle han – våldtäktsmannen – komma och döda mig som han hade lovat. Så jag gav henne en sömntablett, och nästa morgon berättade jag för henne att det varit ett abortpiller, att hon inte längre var gravid. Hon blev hysterisk. Senare, när hon var inlagd igen och jag besökte henne, visade psykiatern mig ett papper där hon ritat en örn som ropade mitt namn, och att hon sagt något om en abort, och att hon och jag hade dödat mig. Jag valde att behålla vår hemlighet. Jag vet inte om det skulle ha gjort någon skillnad. Hur som helst så ville Bianca dö hellre än att jag – hennes storebror – skulle dö.”
”Och det lyckades du inte förhindra. Så du måste göra rätt för dig?”
”Ja. Och det kunde jag bara göra genom att hämnas henne. Stoppa dem som våldtar. Det var därför jag började i det militära, därför jag sökte mig till FSK. Jag ville göra mig duglig. Och sedan blev Hala våldtagen också …”
”Och du dödade den person som gjorde detsamma mot Hala som gjordes mot din syster?”
”Ja.”
”Och hur kände du dig då?”
”Som jag sa. Bättre. Att döda fick mig att känna mig bättre. Jag är inte längre ett missfoster.”
Madsen tittade ner på det tomma pappret i anteckningsblocket. Han hade slutat skriva. Harklade sig.
”Så … har du gjort rätt för dig nu?”
”Nej.”
”Nej?”
”Jag har inte hittat den som tog Bianca. Och det finns andra.”
”Andra våldtäktsmän som måste stoppas, menar du?”
”Ja.”
”Och du vill gärna stoppa dem?”
”Ja.”
”Döda dem?”
”Det fungerar. Jag mår bättre av det.”
Erland Madsen tvekade. Det här var en situation som måste skötas på ett korrekt sätt, såväl terapeutiskt som juridiskt.
”De här morden, är det något du mest tycker om att tänka på, eller är det något du har för avsikt att uppsöka och genomföra?”
”Jag vet inte riktigt.”
”Vill du att någon ska stoppa dig?”
”Nej.”
”Vad vill du då?”
”Jag vill att du ska berätta för mig om du tror att det kommer att hjälpa nästa gång också.”
”Att döda?”
”Ja.”
Erland Madsen tittade på Roar Bohr. Men all hans erfarenhet sa honom att man inte hittade några svar i ansikten, mimik och kroppsspråk, det var för mycket som var inlärda vanor. Det var i orden man hittade svaren. Och nu hade han fått en fråga som han inte kunde svara på. Inte sant. Inte ärligt. Madsen tittade på klockan.
”Tiden är ute”, sa Madsen. ”Låt oss fortsätta på torsdag.”
”Jag går nu”, sa en kvinnoröst från dörren.
Erland Madsen tittade upp från mappen han hittat i klientarkivet och som nu låg på skrivbordet framför honom. Det var Torill, receptionisten som de sex psykologerna i kontorslandskapet delade på. Hon hade kappan på och tittade på Erland med en blick som han visste betydde att det var något han måste komma ihåg, men som hon var för taktfull för att påminna honom om.
Erland Madsen tittade på klockan. Sex. Han kom på vad det var. Han skulle lägga barnen i dag, hustrun skulle hjälpa modern att städa vinden.
Men först måste han fundera över detta.
Två klienter. Det fanns flera beröringspunkter. Båda hade jobbat i Kabul, delvis under samma tid. Båda hade kommit till honom för att de visat symptom på PTSD. Och nu hade han hittat det i anteckningarna : Båda hade haft ett nära förhållande till en Hala. Det kunde naturligtvis vara ett vanligt afghanskt kvinnonamn. Men att det skulle finnas mer än en Hala som var tolk åt de norska styrkorna i Kabul tvivlade han på.
Med Bohr hade det varit det vanliga när det gällde hans anknytning till kvinnor som var hans underordnade eller var yngre än honom : Han kände ett starkt ansvar, på samma sätt som han hade gjort för sin lillasyster, ett ansvar som gränsade till det tvångsmässiga, ett slags paranoia.
Den här andra klienten hade haft ett nära förhållande till Hala. De hade varit ett kärlekspar.
Erland Madsen hade fört detaljerade anteckningar, och läste att de gjort samma tatuering. Inte deras namn, för det kunde ha blivit farligt om det upptäckts av talibanerna eller andra strängt rättroende. I stället hade de tatuerat ordet ”venn” på sina kroppar, något som band dem samman för resten av livet.
Men det var inte något av detta som var den viktiga beröringspunkten.
Erland Madsen drog med fingret nerför sidan, hittade vad han letade efter, precis som han mindes det : Både Bohr och den här andra klienten hade uttryckt att de mått bättre av att döda. Längst ner på sidan hade han skrivit för egen räkning : OBS! Gå djupare in i detta nästa timme. Vad betyder ”bättre efter att ha dödat”?
Erland Madsen tittade på klockan. Han fick ta med sig anteckningarna hem och läsa resten efter att barnen somnat. Han slog ihop mappen och drog ett rött gummiband om. Gummibandet hamnade tvärs över namnet som stod på mappen :
Kaja Solness.