Alexandra Sturdza satt vid ett av fönsterborden i en tom kafeteria på Rikshospitalet. Framför sig hade hon en kopp svart kaffe och ännu en lång arbetsdag. Hon hade jobbat till midnatt kvällen före, sovit fem timmar och behövde all den stimuli hon kunde få. Solen var på väg upp. Den här staden var som den sortens kvinna som kan vara bländande vacker i det rätta ljuset, för att i nästa ögonblick vara så ordinär att hon helt försvinner, eller till och med blir ful. Men just nu, i denna tidiga morgontimme innan den ordinäre norrmannen gick till jobbet, var Oslo hennes, som en hemlig älskare hon hade stulit sig till en timme med. Och det var en träff med någon som fortfarande var till hälften främmande och spännande.
Åsarna låg mörka i solskuggan i öster, i lågt ljus i väster. Byggnaderna i centrum nere vid fjorden var svarta silhuetter bakom svarta silhuetter, som en kyrkogård i soluppgången, bara några glasbyggnader kastade reflexer, som ett silverfärgat fiskedrag under den mörka vattenytan. Och vattnet glittrade mellan öarna och holmarna som snart skulle bli gröna. Som hon längtade efter våren! De kallade mars för den första vårmånaden här i staden, trots att alla visste att det fortfarande var vinter. Blek, kall, med enstaka, plötsliga anfall av varm passion. April var i bästa fall en svekfull flört. Maj var den första månaden du kunde lita på. Maj. Alexandra önskade sig en maj. Hon visste att de gånger hon haft en sådan man, en varm, snäll man som gav henne allt hon önskade, i lagom doser, blev hon bara bortskämd och krävande, och så slutade det med att hon bedrog honom med juni, eller ännu värre, juli, som ändå inte gick att lita på. Hur vore det med en vuxen man som augusti nästa gång, en med grå stänk i håret och familj och äktenskap bakom sig? Jodå, honom hade hon önskat välkommen. Så hur kunde det komma sig att det slutade med att hon förälskade sig i november? Ett dystert, mörkt skyfall till man med utsikt till ännu mer mörker, som antingen var så tyst att inte ens en fågel hördes, eller höll på att slita av taket av ens hus med en av sina härjande, galna höststormar. I och för sig belönade han en med solskensdagar med en oväntad värme som man uppskattade desto mer, och som uppenbarade ett märkligt vackert ruinbestrött, härjat landskap där vissa byggnader fortfarande stod kvar. De som stått emot tiden och vädret. Motståndskraftiga, orubbliga, som själva urberget, som man visste fortfarande skulle stå där den sista dagen i månaden, och dit Alexandra – i brist på något bättre – ibland sökt sin tillflykt. Men nu måste det snart komma något bättre. Hon sträckte på sig och försökte gäspa tröttheten ur kroppen. Det måste bli vår. Det måste bli maj.
”Fröken Sturdza?”
Hon vände sig överraskat om. Det var inte bara tiden för mötet som var onorskt, utan tilltalet också. Och mannen som stod där var mycket riktigt inte norsk. Det vill säga, han såg inte norsk ut. Det var inte bara det att han hade ett asiatiskt ansikte, utan klädseln – kostym, kritvit, nystruken skjorta och slips med slipsnål – var definitivt inte en norrmans gängse arbetskläder. Om inte norrmannen var en av dessa självbelåtna idioter med en yrkestitel som slutade på -mäklare, vilket var det första de berättade för en när man träffade dem på något uteställe i staden, där de försökte se ut som att de kom direkt från kontoret eftersom de ju arbetade så sjukt mycket. Det var i alla fall signalen de ville sända. Och när de ”avslöjade” mäklartiteln efter att diskret ha manövrerat samtalet till en punkt där det inte var direkt idiotiskt att säga det, var det med en låtsad förlägenhet, som om hon nyss avslöjat en fucking förklädd arveprins. Mäklandet slutade i regel där.
”Sung-min Larsen”, sa mannen. ”Utredare på Kripos. Kan jag sätta mig?”
Se där. Alexandra studerade honom. Lång. Han tränade. Inte för mycket, balanserat, han tänkte på det kosmetiska, men tyckte om träningen i sig själv. Som hon. Bruna ögon, naturligtvis. Strax över trettio? Ingen ring. Kripos. Jo, hon hade hört några av tjejerna nämna namnet med den lustiga kombinationen av asiatiskt och norskt. Konstigt att hon inte hade sett honom tidigare. I samma ögonblick nådde solen kafeteriafönstret på Rikshospitalet, den lyste upp Sung-min Larsen och värmde med en överraskande intensitet kinden som tillhörde Alexandra, fröken Sturdza. Kanske kom våren tidigt i år? Utan att sätta ner kaffekoppen sköt hon ut en stol med foten.
”Varsågod.”
”Tack.”
När han lutade sig fram för att sätta sig, la han automatiskt handen för slipsen trots att han hade en slipsnål. Det var något bekant över nålen, något som påminde om hennes barndom. Hon kom på vad det var. Den fågelliknande logotypen hos det rumänska flygbolaget Tarom.
”Är du pilot, Larsen?”
”Min far var det”, sa han.
”Min morbror också”, sa hon. ”Han flög IAR- 93-attackflygplan.”
”Gjorde han? Rumänsktillverkade.”
”Du känner till planet?”
”Nej, jag vill bara minnas att det var den enda sortens kommunistplan som inte tillverkades i Sovjet på sjuttiotalet.”
”Kommunistplan?”
Larsen log snett. ”Den sortens plan min far skulle skjuta ner om de kom för nära.”
”Kalla kriget. Och du drömde alltså om att bli pilot själv?”
Han såg överraskad ut. Något hos honom gjorde att hon misstänkte att han inte blev det så ofta.
”Det är ovanligt att känna till IAR- 93 och gå med en Tarom-slipsnål”, la hon till.
”Jag sökte till försvarets flygskola”, erkände han.
”Men kom inte in?”
”Jag hade kommit in”, sa han så naturligt självklart att hon inte tvivlade på det. ”Men min rygg är för lång. Jag passade inte in i cockpiten på jaktflygplanet.”
”Men du kunde ha flugit annat. Transportplan, helikopter.”
”Säkert”, sa han.
Din far, tänkte hon. Han var jaktpilot. Du kunde naturligtvis inte se dig själv bli en sämre version av honom, en som befann sig lägre än din far i piloternas enkla hierarki. Hellre något annat då. Han var en alfahanne. En som kanske inte kommit dit han skulle, men som var på väg dit. Som hon.
”Jag utreder ett mord …” sa han, och hon förstod av hans snabba blick att inledningen var tänkt som en varning. En varning om att detta var allvar, något som krävde hennes samarbete.
”Jag har några frågor om Harry Hole.”
Det kändes som om solen där ute gled in bakom ett moln igen, som om Alexandras hjärta stannade.
”I hans samtalslista ser jag att ni har ringt varandra flera gånger de senaste veckorna och de senaste dagarna.”
”Hole?” sa hon, som om hon måste leta efter namnet, och såg på hans blick hur falskt det lät. ”Ja, vi har väl pratat i telefon. Han är utredare.”
”Har ni kanske mer än pratat?”
”Mer?” Hon försökte höja ett ögonbryn, men var osäker på om hon klarade det, det var som om ansiktsmotoriken var helt utom kontroll. ”Vad får dig att tro det?”
”Två saker”, sa Larsen. ”Att du instinktivt låter som om du inte minns hans namn trots att ni haft sex samtal och du har ringt hans nummer tolv gånger de senaste tre veckorna, två av dem kvällen innan Rakel Fauke hittades mördad. Och att hans telefon under samma veckor tre gånger befunnit sig vid de basstationer som överlappar varandra på din privatadress.”
Han sa det utan aggression, misstänksamhet eller något som gav henne en känsla av manipulation eller något slags spel. Det vill säga, han sa det som om spelet var slut, som en croupier som utan känslor läser upp talet innan han drar in jetongerna.
”Vi är … var älskare”, sa hon. Och insåg när hon hörde sig själv säga det, att det var just så det var. Att de hade varit älskare, varken mer eller mindre. Och att det var slut. Men den andra implikationen gick inte upp för henne förrän Sung-min Larsen sa :
”Innan vi fortsätter skulle jag råda dig att fundera på om du behöver en advokat.”
Hon måste ha sett ut som fallen ur skyarna, för Sung-min Larsen skyndade sig att lägga till :
”Du är inte misstänkt, detta är inte ett officiellt förhör, och jag är primärt ute efter att få information om Harry Hole, inte om dig.”
”Så vad ska jag med en advokat till?”
”Få ett råd om att inte prata med mig eftersom din nära relation till Harry Hole potentiellt kan knyta dig till ett mordfall.”
”Menar du att jag kan ha dödat hans hustru?”
”Nej.”
”Aha! Du menar att jag har mördat henne på grund av svartsjuka.”
”Som sagt, nej.”
”Jag sa ju att vi inte är tillsammans längre.”
”Jag påstår inte att du har mördat någon. Men jag varnar dig eftersom svaren du ger kan medföra att du kan misstänkas ha hjälpt honom att undkomma straff för att ha mördat sin hustru.”
Alexandra upptäckte att hon gjort den mest klassiska av alla dramaqueengester, hon hade lagt handen över pärlhalsbandet hon faktiskt bar.
”Så”, sa Sung-min Larsen och sänkte rösten när en morgonpigg besökare kom in i kafeterian. ”Ska du och jag fortsätta det här samtalet?”
Han hade uppmärksammat henne på rätten till advokat, trots att det skulle komplicera hans eget jobb. Han hade av hänsyn till henne sänkt rösten, trots att den morgonpigge med största sannolikhet inte kunde höra dem. Kanske gick han att lita på. Alexandra såg in i hans varma, bruna ögon. Maj. Hon lät handen falla. Rätade på ryggen, sköt, kanske omedvetet, fram brösten.
”Jag har ingenting att dölja”, sa hon.
Återigen detta lilla leende. Hon märkte att hon redan längtade efter att se mer av det.
Sung-min tittade på klockan. Fyra. Han måste hinna till veterinären med Kasparov, därför var den här inkallelsen till Winters kontor dubbelt oläglig.
Men han var klar med utredningen. Han hade i och för sig inte allt, men han hade allt han behövde.
För det första hade han bevisat att Holes alibi – som grannen Gule gett honom – var värdelöst. Rekonstruktionen hade visat att han omöjligt kunde ha hört om Hole var i lägenheten, om han hade kommit eller gått. Detta hade tydligen Hole också tänkt på, för Gule berättade att han nyligen varit där och ställt samma frågor till honom.
För det andra var 3D- experten Freunds slutsats klar. Det gick inte att få ut så mycket ur den framåtlutade figuren som snubblat in hos Rakel klockan halv tolv på mordnatten. Den verkade dubbelt så tjock som Harry Hole, men 3D- experten sa att det antagligen var för att han var så framåtlutad att rocken hängde ner under honom. Och det gjorde det också omöjligt att avgöra hans längd. Men när han kom ut igen tre timmar senare, klockan halv tre på natten, var han påtagligt mer nykter, stod rak i dörröppningen, visade sitt sanna, smala jag, och var lika lång som Harry Hole, runt en och nittio. Han hade satt sig i en Ford Escort, innan han kom på att han skulle få med sig sin viltkamera, och sedan kört därifrån.
Och för det tredje hade han fått det sista, avgörande beviset av Alexandra Sturdza. Det hade funnits en tyst förtvivlan i hennes hårda men livfulla ansikte medan han berättat för henne om deras bevis mot Harry Hole. Så småningom också en resignation. Och till slut hade han sett hur hon släppt taget om den man hon påstod att hon redan gett upp hoppet om. Så hade han försiktigt förberett henne på att det skulle komma ännu sämre nyheter. Och berättat för henne att Hole hade omkommit. Att han hade tagit sitt eget liv. Att det – med tanke på situationen – kanske var det bästa för alla. Då hade tårarna stigit i hennes mörka ögon och han hade övervägt att lägga sin hand på hennes högra som låg overksam, död på bordet. Bara en lätt, tröstande beröring, sedan ta bort handen igen. Men han hade låtit bli. Kanske hade hon vädrat den halva intentionen, för nästa gång hon höjde kaffekoppen var det med vänster hand, medan den högra låg kvar, som en inbjudan.
Sedan hade hon – så vitt han kunde bedöma – berättat allt för honom. Det stärkte Sung-mins misstankar om att Hole dödat i affekt och berusning, och att han hade glömt stora delar av det hela och tillbringat de sista dagarna av sitt liv med att utreda sig själv, därav detta med Gule. En tår hade lösgjort sig från Alexandras ena öga, och Sung-min hade gett henne sin näsduk. Sett hennes förvåning, antagligen var hon inte van vid att norska män gick runt med nystrukna näsdukar.
De hade lämnat kafeterian som höll på att fyllas, gått till Rättsmedicinskas lokaler där hon gett honom de blodiga byxorna hon fått av Hole. Berättat för honom att analysen nästan var klar, att det var mer än nittio procents sannolikhet att blodet var från Rakel Fauke. Och återgett Harrys förklaring till hur blodet kommit dit, att han stått på knä bredvid liket efter att de hittat det, att byxorna kommit i kontakt med blodpölen.
”Det stämmer inte”, hade Sung-min sagt. ”Han hade inte de byxorna på sig när han var på brottsplatsen.”
”Hur vet du det?”
”Jag var där. Jag pratade med honom.”
”Och du minns vilka slags byxor han hade på sig?”
Sung-min undertryckte ett spontant ”naturligtvis” och nöjde sig med ett enkelt ”ja”.
Så han hade allt han behövde. Motiv, möjlighet och tekniska bevis som placerade den misstänkte på platsen vid tiden för mordet. Han hade övervägt att kontakta en annan person som Harry Hole enligt telefonlistan också haft flera samtal med, en Kaja Solness, men beslutat att inte prioritera det eftersom deras kontakt börjat först efter mordet. Det viktiga nu var att finna den enda biten som saknades. För även om han hade allt han behövde, hade han alltså inte allt. Han hade inte mordvapnet.
Med så många konkreta bevis hade kammaråklagaren inte tvekat att utfärda en order om husrannsakan åt Larsen när det gällde Harry Holes lägenhet, men de hade inte hittat något mordvapen eller annat av intresse där. Annat än just det : att det inte fanns något som helst av intresse. En så märklig frånvaro av belastande fynd tydde på en av två saker. Att den som bodde där var en robot. Eller att den som bodde där visste att hans hem skulle genomsökas och hade avlägsnat allt som inte tålde dagens ljus.
”Intressant”, sa utredningsledare Ole Winter som hade suttit bakåtlutad bakom sitt skrivbord och lyssnat på Sung-min Larsens minutiösa rapport.
Alltså inte imponerande, tänkte Sung-min. Inte förbluffande, inte briljant eller ens bra polisarbete.
Bara intressant.
”Så intressant att det överraskar mig att du inte har rapporterat om något av detta till mig förrän nu, Larsen. Och att jag knappast hade fått den här informationen nu heller om inte jag, din utredningsledare, bett om den. När hade du tänkt dela detta med oss andra som också jobbar med det här fallet?”
Sung-min strök över slipsen med en hand och fuktade läpparna.
Han hade lust att svara att här serverade han Kripos den största fisken som tänkas kunde, Harry Hole, färdigrensad. Att han egenhändigt hade utmanövrerat den legendariske utredaren på hans eget område : mord. Och detta var allt Winter hade att säga, att han kunde tänkt sig att ha fått rapporten lite tidigare ?
Det fanns tre anledningar till att Sung-min inte valde detta svar.
Den första var att det bara var de två på Winters kontor, så det fanns ingen tredje persons sunda förnuft som han kunde vädja till.
Den andra var att det i regel inte fanns något att hämta i att säga emot sin chef, oavsett om det fanns en tredje person närvarande eller ej.
Det tredje, och det var det viktigaste, var att Winter hade rätt.
Sung-min hade skjutit upp att rapportera om utvecklingen i fallet. Vem skulle inte ha gjort det när man har fått fisken på kroken, dragit in den ända till land och det bara återstår att håva upp den? När man vet att decenniets mordfall, det som för all framtid ska omtalas som Harry Hole-fallet, kommer att kopplas ihop med ens eget namn – och endast ens eget namn. Det var kammaråklagaren som råkat nämna det för Winter, gratulerat honom till att ha fått självaste Harry Hole i nätet. Ja, Sung-min erkände att han var ego, och nej, han hade inte stått där framför öppet mål och letat efter en Messi att ge bollen och målet till, för det fanns ingen Messi i det här laget. Om det fanns någon, var det han själv. I varje fall inte Winter, som satt där med utstående blodådror i pannan och ögonbryn låga som åskmoln ovanför ögonen.
Sung-min valde i stället det här svaret :
”Det gick så snabbt, det ena utredningstillfället gav det andra, och jag fick rusa efter för att inte komma för sent. Det fanns helt enkelt inte tid till att sätta ner foten och bromsa.”
”Men nu finns det det?” sa Winter som låg bakåt i stolen och såg ut som om han synade Sung-min längs näsryggen.
”Nu är fallet löst”, sa Sung-min.
Winter skrattade till, kort och hårt, som en gocart som plötsligt bromsade. ”Om det är okej för dig så säger vi att det är jag som utredningsledare som avgör när fallet är uppklarat. Eller vad tycker du, Larsen?”
”Naturligtvis, Winter.” Sung-min hade tänkt signalera underkastelse, men kunde se att den gamle tvärviggen avslöjat honom och låtit sig provoceras av att den unge hade returnerat hans sarkastiska, utdragna uttal av efternamn.
”Men eftersom du anser fallet vara löst, Laa-rsen, så räknar jag med att du inte har några invändningar mot att du kliver av det tills vi har nystat upp några lösa trådar.”
”Hur sa?”
Sung-min kunde ha bitit sig i tungan när han såg hur detta arroganta, småborgerliga ”hur sa” gick hem hos Winter.
Winter log. ”Vi behöver ett huvud som ditt på ett annat mord just nu. Lysakermordet.” Det var ett elakt litet leende, som om munnen inte hade tillräcklig rörlighet för att kunna göra det bredare.
Lysakermordet, tänkte Sung-min. Det var ett knarkmord. En intern uppgörelse mellan pundare. De inblandade skulle prata så fort minsta lilla löfte om straffrabatt dök upp, av ren rädsla för att inte få tillgång till sitt knark. Det var den lägsta sortens mordutredning som fanns, något de överlät åt gröngölingar och mindre begåvade. Winter kunde väl inte mena det, att han skulle ta ifrån honom, chefsutredaren, fallet nu, strax innan målsnöret, sno heder och ära från honom, och för vad? För att ha hållit korten lite för nära kroppen lite för länge ?
”Jag vill ha en skriftlig rapport med alla detaljer, Larsen. Under tiden jobbar de andra vidare på spåren du lagt i dagen. Så får jag se när vi ska gå ut och offentliggöra våra fynd.”
Spåren du lagt i dagen? Han hade löst fallet, för helvete !
Skäll på mig, tänkte Sung-min. En reprimand. Men Winter kunde inte skära huvudet av en av sina utredare på det här sättet. Innan han insåg att Winter inte bara kunde göra det, han skulle också komma att göra det. För Sung-min hade precis insett vad det här handlade om. Winter visste också att Sung-min var lagets ende Messi. Och att det utgjorde ett hot mot Winter som chef, nu och i framtiden. Winter var alfahannen som anade att en utmaning var i antågande. Sung-min hade med sitt solostycke bevisat att han var redo att utmana Winters auktoritet. Därför hade Winter beslutat att det var bäst att expediera ynglingen nu, innan han växte sig för stor och stark.