Harry vaknade. Något var fel. Han visste att han snart skulle komma ihåg vad det var, att dessa få välsignade sekunder i ovisshet var allt han skulle få innan verklighetens knytnäve träffade honom. Han öppnade ögonen och ångrade sig direkt. Det var som om dagsljuset som trängde igenom det smutsiga fönstret och lyste upp det tomma lilla vardagsrummet obehindrat fortsatte in till en värkande punkt bakom hans ögon. Han sökte skydd i mörkret bakom ögonlocken igen och hann tänka att han hade drömt. Om Rakel, naturligtvis. Och det hade börjat med samma dröm som han drömt så många gånger förr, om den där morgonen för så många år sedan, inte långt efter att de hade träffats. Hon hade legat med huvudet mot hans bröst, och han hade frågat ifall hon kollade om det var sant som de sa, att han inte hade något hjärta. Och Rakel hade skrattat det där skrattet som han älskade ; han kunde göra de mest idiotiska saker för att locka fram det ur henne. Sedan hade hon lyft huvudet, tittat på honom med de varma, bruna ögon som hon hade efter sin österrikiska mor, och svarat att de hade rätt, men att hon skulle ge honom halva sitt. Och det hade hon gjort. Och Rakels hjärta var så stort, det hade pumpat runt blod i hans kropp, tinat upp honom, gjort honom till en äkta människa igen. Och till en äkta man. Och far till Oleg, den inåtvände, allvarlige pojken som Harry kommit att älska som sin egen son. Harry hade varit lycklig. Och livrädd. Lyckligt ovetande om vad som skulle ske, men olyckligt vetande om att något var det, att han inte var gjord för denna lycka. Och livrädd för att förlora Rakel. För den ena halvan av hjärtat kunde inte slå utan att också den andra gjorde det, det visste han, och det visste Rakel. Så om han inte kunde leva utan hennes, varför hade han flytt från henne i drömmen i natt ?
Han visste inte, mindes inte, men Rakel hade kommit för att kräva tillbaka sitt halva hjärta, hade lyssnat efter hans redan svaga hjärtslag, letat rätt på honom och ringt på hans dörr.
Så träffade slutligen den knytnäve som varit på väg. Verkligheten.
Att han redan hade förlorat henne.
Och att det inte var han som hade flytt, utan hon som hade kastat ut honom.
Harry kippade efter luft. Ett ljud borrade sig in genom hörselgången, och han insåg att det inte bara satt bakom ögonen, utan att hela hjärnan var ett stort smärtcenter. Och att det var samma ljud som hade triggat drömmen innan han vaknade. Någon ringde faktiskt på dörren. Det idiotiska, plågsamma, trofasta hoppet dök upp igen i huvudet.
Utan att öppna ögonen sträckte Harry handen mot golvet bredvid bäddsoffan, mot whiskyflaskan, välte den, och hörde på ljudet när den rullade över det slitna parkettgolvet att den redan var tom. Han tvingade upp ögonlocken. Stirrade på handen som hängde över golvet som en lysten klo, på den grå långfingerprotesen av titan. Handen var blodig. Fan. Han luktade på fingrarna medan han försökte minnas avslutningen på gårdagen, om den hade involverat kvinnor. Ryckte undan täcket och kastade en blick nerför sin 193 centimeter långa, nakna, magra kropp. Det var för kort tid sedan han föll igenom för att det skulle ha satt några fysiska spår, men om det gick som vanligt skulle muskelmassan minska vecka för vecka och den redan gråvita huden anta en mer lakansvit nyans, han skulle förvandlas till ett spöke och till slut försvinna helt. Vilket ju var hela poängen med att dricka, eller hur ?
Stönande sköt han sig upp i sittande ställning. Såg sig omkring. Han var tillbaka där han hade varit innan han blev människa igen. Bara ett hack lägre. Om det var en ödets ironi visste han inte, men tvårumslägenheten på fyrtio kvadrat som han fått låna och senare hyra av en yngre poliskollega, låg på våningen under den lägenhet han hade bott i innan han flyttade ihop med Rakel i hennes trävilla i Holmenkollen. När han flyttade in i lägenheten hade Harry köpt en bäddsoffa på IKEA. Tillsammans med bokhyllan med vinylskivorna bakom soffan, ett vardagsrumsbord, en spegel som fortfarande stod lutad mot väggen på vardagsrumsgolvet, och en byrå i hallen, utgjorde den det enda möblemanget. Harry var osäker på om det berodde på oföretagsamhet eller på att han försökte övertyga sig själv om att detta var tillfälligt, att hon skulle ta honom tillbaka när hon funderat färdigt.
Han kände efter om han måste kräkas. Tja, han kunde antagligen bestämma själv. Det var som om kroppen vande sig vid giftet efter ett par veckor, tolererade doserna. Och krävde att de ökade. Han glodde ner i den tomma whiskyflaskan som lagt sig till ro mellan hans fötter. Peter Dawson Special. Inte för att den var särskilt god. Jim Beam var god. Och tappad på fyrkantiga flaskor som inte rullade över golvet. Men Dawson var särskilt billig, och en törstig alkoholist med inspektörslön och tomt konto kunde inte vara för kräsmagad. Han tittade på klockan. Tio i fyra. Han hade två timmar och tio minuter på sig innan systemet stängde.
Han andades in djupt och reste sig. Huvudet höll på att sprängas. Han svajade till, men stod kvar. Såg sig själv i spegeln. Han var en bottenfisk som dragits upp så snabbt att ögon och inälvor ville ut, så kraftfullt att kroken fått kinden att slitas sönder och lämnat efter sig ett rosa ärr format som en skära som gick från vänster mungipa upp mot örat. Han letade under täcket men hittade inga kalsonger, drog på sig jeansen som låg på golvet och gick ut i hallen. En mörk silhuett avtecknade sig mot det ojämna glaset i ytterdörren. Det var hon, hon hade kommit tillbaka. Men det hade han tänkt senast det ringde på här också. Då hade det varit en man som berättat att han kom från Hafslund Strøm och skulle byta ut elmätarna mot nya, moderna som gjorde att de kunde mäta elförbrukningen från timme till timme och ner till minsta watt, att alla deras kunder hade det nu och själva kunde gå in och se exakt när på dygnet de satt på spisen, eller när de släckt läslampan. Harry hade förklarat att han inte hade någon spis, och att om han hade haft en så hade han inte velat att någon skulle veta när han använde den och inte. Och sedan hade han stängt dörren.
Men silhuetten han nu såg bakom glaset var en kvinnas. Med hennes längd, hennes konturer. Hur hade hon tagit sig in i trappuppgången ?
Han öppnade.
De var två. En kvinna som han aldrig hade sett förut, och en tjej som var så liten att hon inte nådde upp till glaset i dörren. Och när han såg insamlingsbössan som flickan höll upp mot honom insåg han att de först hade ringt på utanför porten mot gatan, hos en av grannarna som släppt in dem.
”Innsamlingsaksjonen”, sa kvinnan. Utanpå jackan hade de båda en orange väst med Röda korsets märke på.
”Jag trodde den var på hösten”, sa Harry.
Hon och flickan tittade tyst på honom. Något han först tolkade som fientlighet, som om han anklagat dem för bedrägeri. Innan han insåg att det var förakt, antagligen för att han var halvnaken och stank av sprit, och det klockan fyra på eftermiddagen. Och dessutom alltså ovetande om denna antagligen rikstäckande och tevesända dörr-till-dörr-insamling.
Harry kände efter om han märkte av någon skam. Jo. Lite. Han stack ner handen i fickan där han brukade ha kontanter när han drack, eftersom det av erfarenhet inte var tillrådligt att ta med sig bankkortet.
Han log mot tjejen, som stirrade storögt på hans blodiga hand medan han tryckte ner en hopvikt sedel i hålet i den plomberade bössan. Fick en skymt av en mustasch innan sedeln var borta. Edvard Munchs mustasch.
”Fan”, sa Harry och stack ner handen i fickan igen. Tom. Precis som hans konto.
”Ursäkta?” sa kvinnan.
”Jag trodde att det var en tvåhundring, men jag gav er Munch. Min tusenlapp.”
”Ojsan.”
”Kan jag … eh, få tillbaka den?”
Flickan och kvinnan tittade tyst på honom. Tjejen höll försiktigt upp bössan, så att han tydligt kunde se plastplomberingen ovanför Innsamlingsaksjonens logga.
”Jag förstår”, viskade Harry. ”Men kanske växel?”
Kvinnan log som om han hade försökt var rolig, och han återgäldade snabbt leendet för att försäkra henne om att hon hade rätt, medan hjärnan desperat letade efter lösningen på problemet. 299 kronor och 90 öre innan klockan sex. Eventuellt 169 , 90 till en halvflaska.
”Du får trösta dig med att pengarna går till behövande”, sa kvinnan och drog med sig flickan mot trappan och nästa dörr.
Harry stängde efter sig, gick ut i köket och tvättade bort blodet från handen, kände en svidande smärta. Tillbaka i vardagsrummet såg han sig omkring och noterade att påslakanet hade avtryck efter en blodig hand. Han la sig på alla fyra och hittade mobiltelefonen under soffan. Inga meddelanden, bara tre samtal från i går kväll, ett från Bjørn Holm, kriminaltekniker från Toten, och två från Alexandra på Rättsmedicinska. Hon och Harry hade blivit intima först ganska nyligen, efter att han kastats ut, men skulle han döma utifrån vad han visste – och mindes – om henne, så var inte Alexandra typen som såg menstruation som en anledning att ställa in. Den första natten, när hon hjälpt honom hem och de båda utan framgång letat igenom hans fickor efter nycklarna, hade hon oroväckande snabbt och effektivt dyrkat upp låset och lagt honom – och sig själv – i bäddsoffan. Och när han vaknade igen hade hon varit borta, bara lämnat efter sig en lapp med tack för utförda tjänster. Så det kunde naturligtvis vara hennes blod.
Harry blundade och försökte koncentrera sig. De senaste veckornas händelser och kronologi var oklar, men när det gällde gårdagskvällen och natten var minnet tomt. Helt tomt, faktiskt. Han öppnade ögonen, betraktade den svidande högerhanden. Tre blodiga knogar, hudlösa och med levrat blod i sårkanterna. Han måste ha slagit någon. Och tre knogar betydde flera slag. Nu upptäckte han att det var blod på byxorna också. För mycket för att allt skulle komma enbart från knogarna. Och det var knappast mensblod.
Harry drog av påslakanet från täcket medan han återgäldade det missade samtalet från Bjørn Holm. Hörde det surra i andra änden och visste att någonstans där ute ljöd nu en ringsignal i form av en viss låt med Hank Williams som Bjørn påstod handlade om en kriminaltekniker som honom själv.
”Hur är det?” hördes Bjørns godmodiga Totendialekt.
”Beror på”, sa Harry och gick ut i badrummet. ”Kan du låna mig trehundra?”
”Det är söndag, Harry. Systemet är stängt.”
”Söndag?” Harry klev ur byxorna och la ner dem och påslakanet i den överfyllda korgen med smutstvätt. ”Det var som fan.”
”Var det något annat?”
”Jag ser att du ringde mig vid niotiden.”
”Ja, men du svarade inte.”
”Nej, verkar som om telefonen har legat under soffan det senaste dygnet. Jag satt på Jealousy.”
”Jag misstänkte det, så jag ringde Øystein som sa att du var där.”
”Och?”
”Och så kom jag dit. Minns du verkligen ingenting?”
”Fan, fan. Vad hände?”
Harry hörde kollegans suck och såg framför sig hur de lätt utstående torskögonen himlade i det fullmånerunda bleka ansiktet, inramat av en sixpencemössa och polishusets största och rödaste polisonger.
”Och du vill veta?”
”Bara det du tycker att jag bör veta”, sa Harry och upptäckte något i smutstvättkorgen. En flaskhals som stack upp mellan smutsiga kalsonger och t-shirtar. Han nappade åt sig den. Jim Beam. Tom. Eller? Han skruvade av korken, satte den till munnen och lutade huvudet bakåt.
”Okej, här är den korta rapporten”, sa Bjørn. ”När jag kom till Jealousy Bar klockan 21.15 var du full, och när jag körde hem dig klockan 22.30 hade du pratat sammanhängande om en enda sak. Om en enda person. Gissa vem?”
Harry svarade inte, han tittade på flaskan, följde droppen som rann nerför insidan.
”Rakel” avslutade Bjørn. ”Du slocknade i bilen och jag fick in dig i lägenheten, och det var det.”
Harry såg på droppens hastighet att han hade gott om tid, och tog bort flaskan från munnen. ”Mm. Var det?”
”Det är kortversionen.”
”Slogs vi?”
”Du och jag?”
”Med trycket du lägger på ’jag’ låter det i alla fall som att jag slogs. Med vem?”
”Den nye innehavaren av Jealousy fick sig väl en örfil.”
”Bara en örfil? Jag vaknade med tre blodiga knogar, och det är blod på byxorna.”
”Du träffade honom på näsan med det första slaget så att blodet sprutade. Men efter det duckade han och du träffade tegelväggen i stället. Och inte bara en gång. Jag tror att det finns blodiga märken efter dig på väggen fortfarande.”
”Men Ringdal slog inte tillbaka?”
”Du var ärligt talat så full att du inte kunde skada någon, Harry. Øystein och jag lyckades stoppa dig innan du gjorde dig mer illa.”
”Fy fan, jag är så slut på det stället.”
”Åh, den örfilen förtjänade väl Ringdal. Han spelade hela den där White Ladder-skivan och hade satt på den för andra gången. Men så började du käfta med honom om att han hade förstört barens goda rykte, som du ansåg att du, Øystein och Rakel hade byggt upp.”
”Men det hade vi! Baren var en guldgruva, Bjørn. Han fick överta alltihop för ingenting, och jag krävde bara en enda sak. Att han skulle hålla stånd mot skiten, att han skulle spela riktig musik.”
”Din musik?”
”Vår musik, Bjørn. Din, min, Øysteins, Mehmets … Ingen … Ingen jävla David Gray !”
”Du borde kanske ha definierat … Oj, lillgrabben gråter, Harry.”
”Ja okej, sorry. Och tack. Förlåt för i går. Fan, nu låter jag som en clown här. Vi lägger på. Hälsa Katrine.”
”Hon jobbar.”
De la på. Och i samma ögonblick, som i en ljusglimt, såg Harry något. Det hände så snabbt att han inte hann se vad det var, men hjärtat slog plötsligt så hastigt att han satt kvar och bara andades.
Harry såg på flaskan som han fortfarande höll upp och ner. Droppen hade runnit ut. Han tittade ner. Det glittrade i en brun droppe på en vit, smutsig kakelplatta.
Han suckade. Naken sjönk han ner, kände det kalla kaklet mot knäna. Han stack ut tungan, tog ett djupt andetag och lutade sig fram med pannan mot golvet, som till bön.
Harry gick längs Pilestredet med långa steg. Dr Martens-kängorna gjorde svarta spår i det tunna lagret av snö som fallit natten före, och som den låga vårsolen gjorde sitt bästa för att smälta innan den sjönk ner bakom stadens äldre fasader med sina fasta fyra eller fem våningar. Han lyssnade till det rytmiska skrapandet av asfalt mot småsten som kilats in i de grovmönstrade sulorna, medan han passerade de högre, modernare husen på Rikshospitalets gamla tomt, där han fötts för snart femtio år sedan. Tittade på den nyaste gatukonsten på Blitz fasad, det en gång slitna, ockuperade huset som varit punkarnas fästning, där Harry varit på obskyra konserter i tonåren, trots att han aldrig varit en av dem. Han passerade Rex Pub där han hade druckit sig full på den tiden stället hette något annat, när en stor stark var billigare, dörrvakterna mer flexibla och jazzfolket rörde sig där. Men han hade inte varit en av dem heller. Eller en av de tungomålstalande frälsta i Filadelfiaförsamlingen tvärs över gatan. Han passerade Tinghuset. Hur många mördare hade han fått dömda där? Många. Inte tillräckligt många. För det var inte de du fångade som hemsökte dig i mardrömmarna, det var de som slapp undan, och deras offer. Ändå hade han satt dit tillräckligt många för att ha skaffat sig ett namn, ett renommé. På gott och ont. Att han hade haft direkt eller indirekt skuld till att kolleger gått bort var en del av det renomméet. Han kom fram till Grønlandsleiret. Där det monoetniska Oslo någon gång på sjuttiotalet till sist mött omvärlden eller omvänt. Restauranger med arabiska namn, butiker med importerade grönsaker och kryddor från Karachi, somaliska kvinnor i hijab på söndagspromenad med barnvagn och männen ivrigt samtalande tre steg bakom. Men Harry kände också igen ett par av krogarna från tiden då Oslo haft en vit arbetarklass och detta var deras kvarter. Han passerade Grønland kirke och gick bort mot glaspalatset längst upp i parken. Vände sig om innan han sköt upp den tunga metalldörren med sin lilla glugg. Tittade ut över Oslo. Ful och vacker. Kall och varm. Vissa dagar älskade han den här staden, andra dagar hatade han den. Men han kunde aldrig lämna den. Ta en paus från den, dra iväg ett tag, ja. Men inte lämna den för gott. Inte så som hon hade lämnat honom.
Han lät vakten slussa in honom och knäppte upp skepparkavajen medan han stod framför hissarna och väntade. Kände ändå svetten komma. Och darrningarna när en av hissdörrarna framför honom gled upp. Förstod att i dag gick det inte, vände sig om och tog trapporna upp till sjätte våningen.
”Jobbar på en söndag?” sa Katrine Bratt och tittade upp från sin dator när Harry oombedd klev in på hennes kontor.
”Liksom du.” Harry sjönk ner djupt i stolen framför hennes skrivbord.
Deras blickar möttes.
Harry blundade, lutade huvudet bakåt och sträckte ut de långa benen som nådde ända fram till skrivbordet. Skrivbordet som följt med tjänsten hon tagit över efter Gunnar Hagen. Hon hade låtit måla om väggarna ljusare och slipat parkettgolvet, annars var rotelchefens kontor som förr. Och även om Katrine Bratt var nybliven chef för våldsroteln och mor, såg Harry fortfarande den mörkögda, vilda tjejen som hade kommit från Bergenpolisen, kommit med en plan, med mentalt bagage, svart lugg och dito skinnrock runt en kropp som motbevisat att man inte har honkön i Bergen, och fått Harrys kolleger att dröja med blickarna lite för länge, framför sig. Att hon själv bara haft ögon för Harry, hade de vanliga paradoxala orsakerna. Hans dåliga rykte. Att han redan var upptagen. Och att han inte hade sett på henne som något annat än en kollega.
”Det är möjligt att jag har fel”, gäspade Harry. ”Men på telefon lät det nästan som att din snubbe från Toten trivs med pappaledigheten.”
”Det gör han”, sa Katrine och tryckte på tangenterna på datorn. ”Och du? Trivs du med …?”
”Hustruledigheten?”
”Jag hade tänkt fråga om du trivdes med att vara tillbaka på våldsroteln.”
Harry öppnade ett öga. ”Med arbetsuppgifter på assistentnivå?”
Katrine suckade. ”Det var det bästa jag och Gunnar kunde få till som situationen ser ut, Harry. Vad hade du egentligen förväntat dig?”
Harry lät den enögda blicken vandra runt i kontoret medan han funderade över vad han hade förväntat sig. Att Katrines kontor skulle ha fått en viss feminin touch? Att de skulle ha gett Harry samma armbågsutrymme som han haft innan han hoppade av som mordutredare, blivit föreläsare på Polishögskolan, gift sig med Rakel och gjort ett försök att leva ett liv i lugn och nykterhet? Naturligtvis hade de inte kunnat göra det. Katrine hade med Gunnar Hagens välsignelse och Bjørns hjälp bokstavligt talat plockat upp honom från rännstenen och gett honom detta, en plats att vara på, en anledning att kliva upp, något annat att tänka på än Rakel, en ursäkt för att inte supa ihjäl sig. Att han hade tackat ja till att sitta och sortera papper och gå igenom cold cases visade bara att han befann sig längre ner och var mer slut än han trott möjligt. Fast erfarenheten sa honom att det alltid var möjligt att komma ännu lite lägre. Så Harry harklade sig :
”Kan du låna mig femhundra kronor?”
”Fan, Harry.” Katrine tittade förtvivlat på honom. ”Är det därför du har kommit hit? Fick du inte nog i går?”
”Det är inte så det fungerar”, sa Harry. ”Var det du som skickade ut Bjørn för att hala in mig?”
”Nej.”
”Hur hittade han mig då?”
”Alla vet var du håller till på kvällstid, Harry. Många skulle tycka att det är konstigt att välja den bar man nyss har sålt.”
”De vägrar i regel inte att servera en tidigare ägare.”
”Till i går då, kanske. Enligt Bjørn var ägarens sista ord till dig att du är portad på livstid.”
”Allvarligt? Jag minns inte ett skit.”
”Låt mig bistå dig en smula. Du försökte få Bjørn att hjälpa dig med att polisanmäla Jealousy för musiken de spelade, därefter att ringa Rakel och prata förnuft med henne. Från sin egen telefon eftersom du lämnat din hemma och dessutom tvivlade på att hon skulle svara om hon såg att det var ditt nummer.”
”Herregud”, stönade Harry och dolde ansiktet i händerna medan han masserade pannan.
”Jag säger inte det här för att göra dig illa, utan för att visa dig vad som händer när du dricker, Harry.”
”Tackskarruha.” Harry knäppte händerna över magen. Upptäckte att det låg en tvåhundralapp längst ut på skrivbordet framför honom.
”För lite för att bli full”, sa Katrine. ”Men tillräckligt för att få sova. För det är det du behöver. Sömn.”
Han tittade på henne. Hennes blick hade mjuknat med åren, hon var inte längre den arga tjejen som skulle hämnas på världen. Kanske berodde det på ansvaret för andra människor, för dem på roteln och pojken på nio månader. Jo, sådant kunde tydligen väcka omsorgsinstinkten och göra människor mildare stämda. Under Vampyristfallet för ett och ett halvt år sedan, när Rakel legat på sjukhus och han druckit, hade Katrine plockat upp honom och tagit med honom till lägenheten. Hon hade låtit honom kräkas i det fläckfria badrummet och gett honom några timmars medvetslös sömn i hennes och Bjørns säng.
”Nej”, sa Harry. ”Jag behöver inte sömn, jag behöver något annat.”
”Du har fått något annat …”
”Jag behöver Finnefallet.”
Katrine suckade. ”De morden du syftar på heter inte Finnefallet, det är ingenting som pekar mot honom. Och jag har som sagt de personer jag behöver i den utredningen.”
”Tre mord. Tre olösta mord. Och du tycker att du inte behöver någon som faktiskt kan bevisa det du och jag vet, att det är Finne som har gjort det?”
”Du har ditt eget fall, Harry. Lös det och låt mig styra den här skutan.”
”Mitt fall är inte ett fall, det är ett mord inom äktenskapet där mannen har erkänt, och vi har både motiv och teknisk bevisning.”
”Han kan dra tillbaka erkännandet när som helst, och då kan vi behöva mer kött på benen.”
”Det är ett fall du kunde ge till Wyller eller Skarre eller någon av juniorerna. Finne är en sexgalning och seriemördare och jag är ju för fan den ende utredaren du har med specialistkompetens på just det.”
”Nej, Harry! Slutsnackat.”
”Men varför?”
”Varför? Titta på dig själv! Om du ledde våldsroteln, skulle du ha skickat en alkoholiserad, instabil utredare till våra redan skeptiska kolleger i Köpenhamn och Stockholm, som är tämligen överens om att det inte är samme man som ligger bakom morden i deras städer? Du ser seriemördare överallt eftersom din hjärna är indränkt i seriemord.”
”Säkert sant, men det är Finne. Det har alla kännetecknen på …”
”Stopp! Du måste göra dig av med de där tvångstankarna, Harry.”
”Tvångstankar?”
”Bjørn säger att du babblar konstant på fyllen om Finne, att du måste ta honom innan han tar dig.”
”På fyllen? Säg efter mig : fylla. Fyll-aaa.” Harry nappade åt sig tvåhundralappen och stoppade ner den i byxfickan. ”Ha en trevlig söndag.”
”Vart ska du?”
”Någonstans där jag kan helga vilodagen.”
”Du har småsten i sulorna, så gå försiktigt över min parkett.”
Harry skyndade ner längs Grønlandsleiret mot Olympen och Pigalle. Inte hans förstaval när det gällde utskänkningsställen, men de var de närmaste. Det var så lite trafik på Grønlands huvudgata att han kunde gå mot rött medan han kollade mobiltelefonen. Han funderade på att ringa tillbaka till Alexandra, men slog ifrån sig det. Han hade inte nerverna. Såg i samtalslistan att han hade försökt ringa Rakel sex gånger mellan klockan sex och åtta i går. Han ryste till. Missat samtal, stod det. Ibland var det tekniska språket onödigt precist.
När Harry klev upp på trottoaren på andra sidan kände han en plötslig smärta i bröstet och hjärtat som började slå i rasande fart, som om det hade tappat en fjäder som kontrollerade hastigheten. Han hann knappt tänka hjärtinfarkt innan det var borta igen. Och att det inte skulle ha varit det värsta sättet att ta farväl. Ett stick i bröstet. Ner på knästående. Pannan mot asfalten. The End. Några dagars drickande till i detta tempo så skulle det väl inte vara så orealistiskt heller. Harry fortsatte gå. Där hade varit en glimt också. Han hade sett mer nu än när det hade hänt i morse. Men så hade det glidit undan, som en dröm när du vaknar.
Harry stannade utanför dörren till Olympia och tittade in. De hade gjort en grundlig upprustning av det som för några år sedan varit en av Oslos mest brunmurriga dryckeshålor, så grundlig att Harry tvekade. Han mönstrade det nya klientelet där inne. En blandning av hipstrar och snyggt klädda par, men också småbarnsfamiljer som hade tid och tillräckligt god ekonomi för att förlägga söndagsmiddagen till en restaurang.
Han stack försiktigt ner handen i fickan. Hittade tvåhundralappen, men också något annat. En nyckel. Inte hans egen, utan till platsen för familjemordet. Borggata i Tøyen. Han visste inte riktigt varför han hade bett om nyckeln i ett redan uppklarat fall. Men han hade hur som helst brottsplatsen för sig själv. Helt för sig själv, eftersom den andre så kallade tekniske utredaren i fallet, Truls Berntsen, inte skulle komma att lyfta ett finger. Truls Berntsen hade inte fått tillträde till våldsroteln tack vare sina meriter, för att uttrycka det milt, utan tack vare sin barndomsvän och före detta polisdirektören, numera justitieministern Mikael Bellman. Truls Berntsen var fullständigt oanvändbar och det förelåg en tyst överenskommelse mellan Katrine och Truls om att han höll sig borta från det utredningstekniska och koncentrerade sig på att koka kaffe och på enklare kontorssysslor. Vilket i praktiken innebar patiens och Tetris. Kaffet smakade inte bättre än förr, men på senaste tiden hade det hänt att Truls slog Harry i Tetris. De var i sanning ett dystert par där de satt längst ner i kontorslandskapet med en hundrafemtio centimeter hög skiljevägg på hjul mellan sig.
Harry tittade in igen. Såg ett ledigt bås bredvid en av småbarnsfamiljerna som satt precis innanför fönstret. I samma ögonblick upptäckte den lille pojken vid bordet honom, skrattade och pekade. Fadern, som satt med ryggen till, vände sig om, och Harry backade automatiskt ett steg, ut i mörkret. Och därifrån såg han sitt eget bleka, rynkiga ansikte speglas i glaset och samtidigt smälta ihop med pojkens där inne. Ett minne kom seglande. Morfar och han själv som pojke. Sommarlov och släktmiddag i Romsdalen. Han själv som skrattade åt morfar. Föräldrarna som såg oroliga ut. Morfar som var full.
Harry kände på nyckeln igen. Borggata. Det var fem–sex minuters promenad dit.
Han plockade upp telefonen. Tittade på samtalen. Ringde. Väntade medan han studerade knogarna på den lediga högerhanden. Smärtan var i avtagande, så han kunde omöjligt ha slagit särskilt hårt. Men det är klart, den jungfruliga näsan hos en David Gray-älskare tålde väl inte mycket innan blodet sprutade.
”Ja, Harry?”
”Ja, Harry?”
”Jag äter middag.”
”Okej, jag ska fatta mig kort. Kan du träffa mig efter middagen?”
”Nej.”
”Fel svar, försök igen.”
”Ja?”
”Där satt den. Borggata 5. Ring mig när du är där så kommer jag ner och öppnar.”
Harry hörde en djup suck från Ståle Aune, hans mångårige vän, och den psykologexpert våldsroteln alltid använde vid mordfall. ”Betyder det att det här inte är en inbjudan till någon krog där jag ska betala, utan att du helt enkelt är nykter?”
”Har jag någonsin låtit dig betala?” Harry plockade upp Camelpaketet.
”Du brukade både ta notan och komma ihåg det. Men alkoholen håller på att käka upp både din ekonomi och ditt minne, förstår du det?”
”Ja. Det gäller det där familjemordet. Med kniv och …”
”Ja, ja, jag läste om det.”
Harry satte en cigarett mellan läpparna. ”Kommer du?”
Harry hörde en ny djup suck. ”Om det kan hålla dig borta från flaskan några timmar.”
”Lysande”, sa Harry, la på och lät telefonen glida ner i jackfickan. Tände cigaretten. Andades in djupt. Han stod med ryggen mot den stängda dörren. Han kunde hinna med en öl där inne och samtidigt vara vid Borggata före Aune. Musik sipprade ut. En kärleksförklaring med auto-tune. Han sträckte ursäktande ut handen mot en bromsande bil när han snabbt gick ut i gatan.
Bakom den gamla arbetarklassfasaden vid Borggata dolde sig nybyggda lägenheter med ljusa vardagsrum, öppen kökslösning, moderna badrum, balkonger mot bakgården. Harry såg dem som ett förebud om att också Tøyen skulle renoveras, kvadratmeterpriset stiga, invånarna bytas ut, stadsdelens sociala status justeras uppåt. Invandrarnas matbutiker och små serveringar ge vika för träningsstudior och hipsterrestauranger. Psykologen såg obekväm ut där han satt på en av de två tunna pinnstolarna som Harry dragit fram mitt på det ljusa parkettgolvet. Harry antog att det berodde på förhållandet mellan stolen och Ståle Aunes överviktiga kropp samt de små, runda glasögonen som fortfarande var immiga efter att han motvilligt struntat i hissen och hållit jämna steg med Harry upp för trapporna till tredje våningen. Eller på pölen av blod som låg som ett stelnat svart vaxsigill mellan dem. Ett sommarlov när Harry var liten hade hans morfar sagt att man inte kan äta pengar. När Harry kom upp på sitt rum hade han tagit femkronan morfadern gett honom och försökt. Han mindes isandet i tänderna, den metalliska lukten och den sötaktiga smaken. Precis som när han sög blod från sina egna sår. Eller som lukten på mordplatserna han senare skulle komma till, även när blodet var gammalt. Lukten i rummet de satt i nu. Mynt. Blodspengar.
”Kniv”, sa Ståle Aune och placerade händerna i armhålorna som om han var rädd att någon skulle stjäla dem. ”Det är något med tanken på en kniv, alltså. Kallt stål som trycks genom huden och in i din kropp. Jag freakar ut, helt enkelt, om jag ska prata som ungdomarna.”
Harry svarade inte. Han och våldsroteln hade använt Aune som konsult i mordfall under så många år att Harry inte kunde sätta fingret på exakt när det var han börjat betrakta den tio år äldre psykologen som en vän. Men han kände i alla fall Aune tillräckligt väl för att veta att det var koketteri när psykologen lät som om han inte visste att begreppet ”freaka ut” var äldre än dem båda. Aune tyckte om att framstå som en gammal och konservativ själ, frikopplad från tidsandan som hans kolleger så ivrigt strävade efter i hopp om att anses ”relevanta”. Aunes uttalanden i press och yrkeskretsar om att ”psykologi och religion har det gemensamt att de i stort sett ger folk de svar de vill ha. Där ute i mörkret, dit vetenskapens ljus ännu inte nått, har psykologin och religionen fritt spelrum. Och skulle de hålla sig till det vi faktiskt vet, hade det ju inte funnits jobb för alla dessa psykologer och präster”.
”Så det var här familjefadern högg hustrun … hur många gånger?”
”Tretton gånger”, sa Harry och såg sig omkring. Det hängde ett stort, inramat svartvitt fotografi av Manhattans silhuett på väggen framför dem. Chryslerbyggnaden i mitten. Kanske inköpt på IKEA. Och? Det var en bra bild. Om det inte störde en att ganska många andra hade samma bild, och att några besökare garanterat skulle betrakta den med ogillande, inte för att den inte var bra, utan för att den var köpt på IKEA, var det väl inte så mycket att tveka på. Han hade framfört dessa argument för Rakel när hon sa att hon önskade sig ett numrerat foto av Torbjørn Rødland – en vit limousin som stod på tvären i en hårnålskurva i Hollywood Hills – som kostade 80 000 kronor. Rakel hade utan förbehåll gett Harry rätt. Vilket gjort honom så nöjd att han köpt limousinbilden till henne. Inte för att han inte förstod att hon lurade honom, utan för att han i sitt stilla sinne var tvungen att erkänna att det var en häftigare bild.
”Han var arg”, sa Aune och knäppte upp en knapp i skjortan där han till vardags hade en fluga, i regel med ett motiv eller mönster som balanserade mellan det allvarliga och humoristiska. Som den blå EU- flugan med gula stjärnor.
Ett barn började gråta i en av grannlägenheterna.
Harry askade cigaretten. ”Han minns inte detaljerna om hur han dödade henne, säger han.”
”Förträngda minnen. De borde låtit mig hypnotisera honom.”
”Jag visste inte att du sysslade med sådant.”
”Hypnos? Hur tror du att jag blev gift?”
”Tja, hur som helst var det inte nödvändigt här. De tekniska fynden visar att hon var på väg över vardagsrumsgolvet, bort från honom, och att han gick efter henne och högg henne bakifrån först. Hugget gick in lågt i ryggen och in i njuren. Det var antagligen därför grannarna inte hörde något skrik.”
”Hur menar du då?”
”Det är ett så smärtsamt ställe att bli stucken på att offret paralyseras, inte kan skrika, förlorar medvetandet nästan direkt och dör. Det är därför det är den metod som militära proffs föredrar när det kommer till så kallad silent killing.”
”Jaså? Och hur är det med det gamla goda att komma bakifrån, lägga ena handen över munnen och skära av strupen med den andra?”
”Det är gammalmodigt och var egentligen heller aldrig särskilt effektivt. Det kräver för mycket koordination och träffsäkerhet. Det hände förvånansvärt ofta att soldaterna skar sig själva i den hand som skulle hålla för munnen.”
Aune grimaserade. ”Men jag utgår från att maken inte var före detta kommandosoldat eller liknande?”
”Antagligen var träffen en ren tillfällighet. Ingenting tyder på att han hade för avsikt att dölja mordet.”
”Avsikt? Du tror att det var planerat, inte impulsivt?”
Harry nickade långsamt. ”Dottern var ute och joggade. Han ringde polisen innan hon kom hem, så att vi var på plats utanför huset och stoppade henne innan hon gick in och hittade modern.”
”Omtänksamt.”
”De säger det. Att han är en omtänksam man.” Harry slog av askan från cigaretten igen. Den föll ner på det levrade blodet.
”Borde du inte ta en askkopp, Harry?”
”Brottsplatsgruppen är klar här, och allt stämmer.”
”Jag menar, i alla fall.”
”Du har inte frågat om motivet.”
”Okej. Motivet?”
”Klassiskt. Hans telefon hade laddats ur och han hade lånat sin hustrus utan att hon visste det. Han hade då upptäckt ett meddelande som väckte hans misstankar, så han kollade igenom tråden. Den löpte ett halvår tillbaka och avslöjade tydligt att det handlade om en älskare.”
”Konfronterade han älskaren?”
”Nej, men enligt rapporten är telefonen genomgången, meddelandena hittade och älskaren kontaktad. En ung man i tjugofemårsåldern, femton år yngre än hon. Han har bekräftat de faktiska förhållandena.”
”Mer jag borde veta?”
”Maken är en högutbildad man med bra jobb, god ekonomi, och han har aldrig varit i klammeri med rättvisan. Släkt, kolleger, vänner och grannar beskriver honom som utåtriktad, vänlig och som pålitligheten själv. Och, som du sa, omtänksam. ’En man som var beredd att offra allt för familjen’, stod det i en av rapporterna.” Harry sög hårt på cigaretten.
”Frågar du mig för att du anser att fallet inte är löst?”
Harry släppte ut röken genom näsborrarna. ”Fallet är en no-brainer, bevisen redan säkrade, och det är omöjligt att trassla till, det är därför Katrine har överlåtit det till mig. Och Truls Berntsen.” Harrys mungipor rörde sig uppåt som till ett leende. Familjen hade haft god ekonomi. Men de hade alltså valt att bo i Tøyen, den billigare invandrarstadsdelen, och att köpa IKEA- konst. Kanske de helt enkelt trivdes här. Harry trivdes i Tøyen. Och kanske var bilden på väggen originalet, nu värt en förmögenhet.
”Så du frågar för att …?”
”För att jag vill förstå”, sa Harry.
”Du vill förstå varför en man dödar sin hustru för att hon haft ett förhållande bakom hans rygg?”
”Det är i regel när maken förstår att han kan bli kränkt i andras åsyn som han dödar. Och enligt förhören med älskaren hade de hållit affären mycket hemlig, och den var till och med under avveckling.”
”Hann hon inte berätta det för maken innan han högg henne, då?”
”Jo, men han säger att han inte trodde henne, och att hon ändå hade svikit familjen.”
”Där ser du. För en man som alltid har offrat allt för familjen upplevs naturligtvis det sveket som ännu starkare. Han är en kränkt man, och när den kränkningen når tillräckligt djupt kan den få oss alla att döda.”
”Alla?”
Aune kisade mot bokhyllan bredvid Manhattanbilden. ”De har skönlitteratur.”
”Ja, jag har sett det”, sa Harry. Aune hade en teori om att mördare inte läste, i bästa fall bara sakprosa.
”Känner du till Paul Mattiuzzi?” frågade Aune.
”Mm.”
”Psykolog och expert på mord och våld. Han opererar med åtta huvudkategorier för mördare. Du och jag tillhör inte de sju första. Men i den åttonde, som han kallar ’den traumatiserade’, finns det plats för oss alla. Vi blir mördare som reaktion på ett enda men massivt angrepp på vår identitet. Vi upplever angreppet som kränkande, ja outhärdligt. Det gör oss hjälplösa, maktlösa, och vi kommer att stå där utan existensberättigande eller manlighet om vi inte reagerar. Att bli bedragen kan naturligtvis upplevas så.”
”Men alla?”
”Den traumatiserade mördaren har inga klara personlighetsdrag som typerna i de andra sju kategorierna. Det är där – och bara där – du finner mördare som läser Dickens och Balzac.” Aune tog ett djupt andetag och drog i tweedkavajens ärmar. ”Vad är det du egentligen funderar på, Harry?”
”Egentligen?”
”Du vet mer om mördare än någon jag känner, inget av det jag säger om kränkning eller kategorier är nytt för dig.”
Harry ryckte på axlarna. ”Kanske behöver jag bara höra någon säga det högt en gång till så att jag kan tro på det.”
”Vad är det du inte tror på?”
Harry kliade sig i det kortklippta, spretiga håret, som hade fått ett stråk av grått i det blonda. Rakel hade sagt att han började likna en igelkott. ”Jag vet inte.”
”Det kanske bara är ditt ego, Harry.”
”Hur menar du?”
”Är inte det också uppenbart? Du fick fallet efter att några andra hade löst det. Nu vill du gärna hitta något som sår tvivel. Något som visar att Harry Hole ser det som ingen annan har sett.”
”Men tänk om jag gör det?” sa Harry och studerade cigarettglöden. ”Tänk om jag är född med en grandios utredningstalang och har utvecklat instinkter jag inte ens själv kan analysera?”
”Nu skämtar du, hoppas jag.”
”En smula. Jag läste förhören. Maken verkar mycket riktigt traumatiserad utifrån vad han svarade. Men så hörde jag inspelningarna.” Harry tittade framför sig.
”Ja?”
”Han låter mer rädd än resignerad. Ett erkännande är resignation. Då borde man inte ha mer att vara rädd för.”
”Du har ju straffet.”
”Straffet ligger bakom honom. Förödmjukelsen. Smärtan. Att se sin kära dö. Fängelse är isolering. Lugn. Rutiner. Ro. Det måste ju bara vara en lättnad. Kanske är det dottern, oron för hur det ska gå med henne.”
”Och så ska han brinna i helvetet.”
”Han brinner redan.”
Aune suckade. ”Så låt mig upprepa, vad är det egentligen du vill?”
”Jag vill att du ska ringa Rakel och förklara för henne att hon måste komma tillbaka till mig.”
Ståle Aune spärrade upp ögonen.
”Det var ett skämt”, sa Harry. ”Jag får hjärtklappning. Ångestanfall. Nej, inte det. Jag har drömt … något. Något som jag inte förstår, men som återkommer till mig.”
”Äntligen en lätt fråga”, sa Aune. ”Berusning. Psykologi är en vetenskap utan fasta fakta att luta sig mot, men just korrelationen mellan intagande av berusningsmedel och mentalt haveri är grundligt fastlagt. Hur länge har det pågått?”
Harry tittade på klockan. ”Två och en halv timme.”
Ståle Aune skrattade ihåligt. ”Och du ville prata med mig så att du i alla för dig själv kan säga att du sökte extern medicinsk hjälp innan du gick tillbaka till självmedicineringen?”
”Det är inte det gamla vanliga”, sa Harry. ”Det är inte spökena.”
”För de kommer om natten?”
”Ja. Och de gömmer sig inte. Jag ser dem och känner igen dem. Offer, döda kolleger. Mördare. Detta var något annat.”
”Inga tankar om vad det var?”
Harry skakade på huvudet. ”En person som var inspärrad. Han liknade …” Harry lutade sig fram och fimpade cigaretten i blodpölen.
”Svein ’Fästmannen’ Finne”, sa Aune.
Harry tittade upp med ena ögonbrynet höjt. ”Varför tror du det?”
”Det sägs att du tror att han är ute efter dig.”
”Du har pratat med Katrine.”
”Hon oroar sig för dig. Hon ville ha en bedömning.”
”Och du sa ja?”
”Jag sa att jag som psykolog inte har det nödvändiga avståndet till dig. Men det är klart, paranoia korrelerar också med alkoholmissbruk.”
”Det var jag som äntligen fick honom bakom lås och bom, Ståle. Han var mitt första fall. Han dömdes till tjugo år för sexuella övergrepp och mord.”
”Du gjorde bara ditt jobb, det finns ingen anledning att Finne skulle ta det personligt.”
”Han erkände övergreppen men ansåg att han var oskyldig till mord, att vi hade planterat bevis. Jag besökte honom i fängelset i förfjol för att se om han kunde hjälpa oss med Vampyristfallet. Det sista han gjorde innan jag gick var att berätta för mig exakt när han skulle släppas, och fråga om jag och familjen bodde skyddat.”
”Visste Rakel om det?”
”Ja. På nyåret hittade jag avtryck av kängor i skogsdungen utanför köksfönstret, så jag satte upp en viltkamera.”
”Kan väl ha varit vem som helst, Harry. Någon som hade gått fel.”
”Inne på en privat tomt med grind och femtio meter brant, isig uppfart?”
”Vänta lite. Flyttade inte du ut i julas?”
”På sätt och vis.” Harry viftade bort röken.
”Men du var inne på tomten efter det, i skogsdungen? Visste Rakel om det?”
”Nej, men slappna av, jag har inte blivit en stalker. Rakel var rädd nog som det var, och jag ville bara kolla att allt var okej. Och det var det ju inte.”
”Så hon kände inte till viltkameran heller?”
Harry ryckte på axlarna.
”Harry?”
”Mm?”
”Du är helt säker på att det var Finne den där viltkameran var tänkt för?”
”Du menar om jag ville ta reda på om min exhustru fick besök av älskare?”
”Ville du det?”
”Nej”, sa Harry bestämt. ”Om Rakel inte vill ha mig, får hon gärna ha andra.”
”Tror du på det själv?”
Harry suckade.
”Okej”, sa Aune. ”Du sa att du såg en glimt av någon som liknade Finne som satt inspärrad?”
”Nej, det var du som sa det. Det var inte Finne.”
”Inte?”
”Nej, det var … jag.”
Ståle Aune drog handen genom det tunna håret. ”Och nu vill du ha en diagnos?”
”Kom igen. Ångest?”
”Jag tror att din hjärna letar efter anledningar till att Rakel skulle behöva dig. Till exempel som beskyddare mot yttre fiender. Men du är inte inspärrad, du är utestängd, Harry. Acceptera det och gå vidare.”
”Utöver det där med att acceptera, kan du skriva ut någon medicin?”
”Sömn. Träning. Och du kanske skulle försöka träffa någon som kunde skingra dina tankar på Rakel lite.”
Harry stack cigaretten i mungipan och höll upp en knuten näve med tummen i vädret. ”Sömn. Jag dricker mig medvetslös varje kväll. Check.” Pekfingret for upp. ”Träning. Jag slåss med folk i barer jag har ägt. Check.” Det grå titanfingret. ”Träffa någon. Jag knullar kvinnor, fula, snygga, och efteråt har jag meningsfulla samtal med några av dem. Check.”
Aune såg på Harry. Sedan suckade han tungt, reste sig och knäppte tweedkavajen. ”Ja, men då är väl allt bra då.”
Harry satt kvar och glodde ut genom fönstret efter att Aune gått. Sedan reste han sig och gick genom rummen i lägenheten. Makarnas sovrum var städat, rent, och sängen bäddad. Han tittade i klädskåpen. Hustruns garderob bestod av fyra skåp i bredd och hade gott om utrymme, medan mannens kläder var hoppressade i en enda. Omtänksam äkta man. Tapeten i dotterns sovrum hade fyrkantiga fält där färgerna var starkare. Harry gissade på tonårsaffischer som hon plockat ner när hon fyllt nitton. Fortfarande hängde en mindre bild kvar, en pojke med en Rickenbackergitarr runt halsen.
Harry bläddrade igenom den lilla skivsamlingen på spegelhyllan.
Propagandhi. Into It. Over It. My Heart To Joy. Panic! at the Disco. Emo-grejer.
Därför blev han överraskad när han satte på vinylskivan som låg på spelaren och hörde de smekande, mjuka tonerna från något som lät som tidiga Byrds. Men trots den Roger McGuinn-aktiga tolvsträngaren insåg han snabbt att produktionen var av nyare datum. Det hjälpte inte hur många rörförstärkare och gamla Neumannmikrofoner de använde, retroproduktion hade aldrig lurat någon, och dessutom sjöng vokalisten med en distinkt norsk accent och lät som om han hade lyssnat mer på Thom Yorke och Radiohead anno 1995 än Gene Clark och David Crosby anno 1965. Han lät blicken glida över omslaget som låg bredvid skivspelaren med baksidan upp, och konstaterade att namnen mycket riktigt alla lät norska. Harrys blick gled vidare och stannade vid ett par gymnastikskor framför garderoben. De var av samma Adidasmodell som hans egna, som han försökt köpa ett par nya av för några år sedan, men då hade de redan slutat tillverkas. Från förhören mindes han att både dottern och fadern uppgett att hon lämnat lägenheten klockan 20.15, och att hon kommit tillbaka fyrtio minuter senare efter en joggingtur upp till toppen av skulpturparken i Ekeberg, med retur via Ekebergrestaurangen. Hennes träningskläder låg på sängen, och han såg framför sig hur polisen släppt in den stackars tjejen och under uppsikt låtit henne byta om och ta med en bag med kläder. Harry satte sig på huk, lyfte på gymnastikskorna. Ovanlädret var mjukt, sulorna rena och släta, skorna hade inte hunnit användas mycket. Nitton år. Ett olevt liv. Hans egna skor hade gått sönder. Han kunde naturligtvis köpa nya, en annan modell. Men han ville inte, han hade hittat den modell han ville ha från och med nu. Från och med nu. Kanske kunde de fortfarande lagas.
Harry återvände till vardagsrummet. Torkade upp cigarettaskan från golvet. Kontrollerade telefonen. Inga meddelanden. Stack ner handen i fickan. Tvåhundra spänn.