Föraren på den nya Eggedalsexpressen till Oslo tittade på den långe mannen som nyss hade dragit sig uppför trappstegen och ombord på hennes buss. Busshållplatsen låg på en öde raksträcka på fylkesväg 287 och mannen hade burit kamouflagekläder, så hon antog att han var en av de jägare som kom upp från Oslo för att skjuta deras vilt. Det var emellertid tre saker som inte riktigt stämde. Det var inte jakttid. Kläderna var minst ett par nummer för små, och ett vitt bandage stack fram under kanten på den svarta mössan. Och han hade inte pengar till biljetten.
”Jag föll i älven, skadade mig och tappade både telefon och plånbok”, sa han. ”Jag är i stugan och måste hem till stan. Kan du skriva en faktura till mig?”
Hon såg på honom, tänkte över situationen. Bandaget och de för små kläderna bekräftade i och för sig historien. Och expressbussen till Oslo hade inte varit en omedelbar succé, de flesta föredrog fortfarande att ta lokalbussen till Åmot och byta till Timeexpressen där, så det fanns gott om lediga säten. Problemet var att hela mannen osade trubbel. Frågan var bara vad som skulle innebära mest besvär : att vägra honom tillträde eller att ha honom ombord.
Kanske märkte han av hennes tvekan, för han harklade sig och la till : ”Om jag får låna en telefon kan jag be min hustru att stå redo med pengar på bussterminalen.”
Hon tittade på hans högra hand. Långfingret var en protes av något slags gråblå metall. På fingret bredvid hade han mycket riktigt en vigselring. Men hon hade inga planer på att låta den handen mixtra med hennes telefon.
”Sätt dig”, sa hon, tryckte på en knapp, och bakdörren gick igen med ett utdraget väsande.
Harry haltade bakåt i bussen. La märke till att de andra passagerarna, åtminstone de som hört samtalet med chauffören, tittade bort. Visste att de bad en stilla bön om att denne något illavarslande man, som såg ut som om han kom direkt från slagfältet, inte skulle sätta sig bredvid just dem.
Han hittade ett ledigt dubbelsäte.
Tittade ut på skogen och landskapet som gled förbi. Såg på klockan som bekräftade vad reklamen påstod om den, att den överlevde det mesta, inklusive ett vattenfall eller två. Fem i fem. Han skulle vara i Oslo just efter mörkrets inbrott. Mörker passade honom bra.
Något stack mot sidan rakt nedanför det smärtande revbenet. Han förde handen innanför jackan och vred på pipan till High Standard-pistolen som han tagit med sig från stugan. Blundade när de passerade rastplatsen där han vänt bilen dagen före. Kände hastigheten och pulsen öka.
Det hade kommit till honom i ett ögonblick av klarsyn. Sången med raden ”we’ll understand it all” hade inte varit en pusselbit, utan en dörr som utan förvarning öppnat sig i allt det svarta och visat honom ljus. Inte helheten, inte sambandet, men tillräckligt för att han skulle veta att historien inte stämde, att det saknades något. Eller rättare sagt, att något tillfogats. Tillräckligt för att han skulle ångra sig och vrida på ratten.
Det senaste dygnet hade han använt till att foga allt samman. Och han var ganska säker på att han förstått hur det hade gått till nu. Det hade varit relativt lätt att föreställa sig hur brottsplatsen blivit manipulerad och städad av en person med en smula insikt i polisutredning. Också hur mordvapnet med Rakels blod planterats i hans skivsamling eftersom det sedan mordet bara varit två andra personer i hans lägenhet. Han måste bara lyckas bevisa antingen manipuleringen eller planterandet.
Det hade varit svårare att hitta motivet.
Harry hade letat och letat i minnet efter spår, efter en förklaring. Och i morse när han låg halvt vaken, halvt drömmande i våningssängen och han äntligen hade funnit det – eller det hade funnit honom – hade han först avfärdat det som nonsens. Det kunde inte vara så. Tuggat på det. Eller kunde det? Kunde det vara så enkelt att motivet dykt upp den kvällen han låg i sängen i Alexandras lägenhet ?
Sung-min Larsen smög sig osedd ner på en av stolarna längst bak i konferenscentret i Kripos nya lokaler på Nils Hansens vei 25.
Framför honom satt ett ovanligt stort uppbåd av journalister och fotografer trots att presskonferensen lagts utanför vanlig arbetstid. Han antog att Ole Winter hade sett till så att någon läckt det namn som lockat dem hit : Harry Hole. Nu satt Winter och tronade tillsammans med Landstad – Winters nye utvalde utredare – bakom bordet på scenen och synade sekundvisaren på sin klocka. De skulle väl synkronisera inledningen med direktsända nyheter på någon tevekanal. Bredvid Winter och Landstad satt en kommissarie från utredningsgruppen och chefen för Krimtekniska, Berna Lien. Och lite för sig själv, längst ut på höger sida, satt Katrine Bratt. Hon såg malplacerad ut och hade blicken riktad ner i några papper framför sig. Sung-min antog att det inte stod något av relevans där, eller att hon ens läste det.
Han såg Ole Winter ta ett djupt andetag, ja, bokstavligt talat blåsa upp sig. Winter hade bytt ut den billiga, gamla kostymen mot en ny som Sung-min tyckte sig känna igen från kollektionen hos det svenska märket Tiger. Han antog att den var inköpt för detta tillfälle efter att han rådgjort med den nyanställde kvinnliga informationschefen som verkade ha en viss koll på mode.
”Då önskar vi välkomna till denna presskonferens”, sa Winter. ”Jag heter Ole Winter, och som utredningsledare tänker jag först redogöra för utredningen av mordet på Rakel Fauke, där vi har haft en rad genombrott och – efter intensivt lagarbete – anser att vi har löst fallet.”
Här borde Winter ha gjort en konstpaus för maximal effekt, tänkte Sung-min, men utredningsledaren mullrade på, och vem vet, kanske framstod det mer professionellt, trovärdigt. Man ska inte göra teater av mord. Sung-min gjorde en mental anteckning, lagrade den för senare bruk. För en dag skulle det vara han som satt där uppe. Om han inte vetat det förr, så visste han det nu. Att han skulle slita ner den där gamle hårige apan från den grenen.
”Vi hoppas och tror att detta kommer att bli en lättnad för de anhöriga, omgivningarna och allmänheten i stort”, sa Winter. ”Tragiskt nog ser det ut som att personen vi nu kan bevisa mördade Rakel Fauke har tagit sitt eget liv. Jag ska inte spekulera i motivet för detta, men vi kan naturligtvis inte bortse från att det kan ha att göra med att han har insett att Kripos höll på att hinna ifatt honom.”
Sung-min noterade att Winter sa ”personen vi nu kan bevisa mördade” i stället för ”den misstänkte”, ”tagit sitt eget liv” i stället för ”försvunnen” och ”höll på att hinna ifatt” i stället för ”i färd med att gripa”. Att Winter kastade ut spekulationer i samma mening som han sa att han inte tänkte spekulera. Och att ett mer försiktigt professionellt nyktert ordval skulle ha fungerat bättre. Känts mer moget.
”När jag säger ’ser ut att ha tagit sitt eget liv’”, sa Winter, ”är det för att vederbörande än så länge har statusen försvunnen. En del av er vet att en bil körde i älven längs fylkesväg 287 i går förmiddag. Vi kan nu offentliggöra att bilen tillhörde den misstänkte, Harry Hole …”
Här behövde inte Winter själv göra någon konstpaus eftersom han hejdades av de högljudda stönen, flämtningarna och utropen som steg ur presskåren.
Harry vaknade av ljus som flimrade och upptäckte att de passerade genom tunneln i Lysaker, att de snart var framme. När de kom ut på andra sidan kunde Harry se att det mycket riktigt blivit mörkt. Bussen gled upp på toppen av backen och ner igen mot Sjølyst. Han tittade ner mot armadan av småbåtar i Bestumkilen. Små och små, förresten. Och även om man hade pengar att köpa en av de där farkosterna, hur mycket kostade de inte i tid för administration, underhåll och oro per timme på sjön i den norska dagsländan till båtsäsong? Varför inte hyra en båt de få dagar med fint väder man fick, förtöja båten efteråt och sedan bekymmerslös vandra hemåt? Det var helt tyst på den glest befolkade bussen, men från sätet framför sig hörde han insektssurret från musik i hörlurar, och i utrymmet mellan de två stolsryggarna såg han det lysa från en datorskärm. De hade tydligen wifi ombord, för han såg att det var VG :s hemsida.
Han tittade ut på båtarna igen. Kanske var det inte tiden på sjön som var det viktigaste, kanske var det att äga. Att varje timme på dagen kunna tänka att det ligger en båt där ute som är min. En välskött, dyr båt som man vet att andra, när de passerar den, kommer att peka på medan de säger ens namn, att den är din. För vi är som bekant inte vad vi gör, utan vad vi äger. Och när vi har förlorat allt, finns vi inte längre. Harry visste vart hans tankar ville, och slet sig loss.
Tittade mellan stolsryggarna på datorskärmen. Insåg att den måste stå i en vinkel så att den speglade hans ansikte, för från där han satt såg det ut som att det var hans egna härjade drag som fyllde VG :s hemsida. Blicken flyttade sig till texten under spegelbilden.
VG följer presskonferensen LIVE : MORDMISSTÄNKTE HARRY HOLE FÖRSVUNNEN.
Harry blinkade hårt, både för att försäkra sig om att han var vaken och att han inte fått något skräp i ögat. Läste en gång till. Tittade på bilden som inte var en spegelreflex utan ett fotografi taget direkt efter Vampyristfallet för ett och ett halvt år sedan.
Harry damp ner i sätet och drog ner mössan ännu längre.
Fan, fan.
Bilden skulle finnas överallt inom ett par timmar. Han skulle bli igenkänd på gatan, för i staden skulle en haltande man i en alldeles för liten kamouflageuniform vara motsatsen till kamouflerad. Och om han blev gripen nu skulle hela planen gå åt helvete. Så planen måste ändras.
Harry försökte tänka. Han kunde inte förflytta sig i öppen terräng, så han måste snarast möjligt hitta en telefon så att han kunde kontakta de han behövde prata med. Om fem–sex minuter skulle de svänga in på bussterminalen. Det gick en gångbro över till Sentralstasjonen. På stationsområdet, i den jäktade människomassan, bland knarkare, tiggare och stadens mer excentriska figurer, skulle han inte väcka så mycket uppseende. Och, viktigast av allt, när Telenor la ner alla sina telefonautomater 2016 hade de – närmast som en kuriositet – satt upp ett par mynttelefoner, bland annat en på Oslo S.
Men även om han kom så långt, var problemet fortfarande detsamma.
Att ta sig från Oslo till Trondheim.
Utan ett jävla mynt i fickan.
”Ingen kommentar”, sa Katrine Bratt. ”Det kan jag inte kommentera nu.” Och : ”Det får Kripos svara på.”
Sung-min tyckte synd om henne där hon satt och lät journalisternas frågor hagla över sig. Hon såg ut som om hon var på sin egen begravning. Förresten, var det ett bra uttryck? Vilka hållpunkter hade man egentligen för att anta att döden var en sämre plats? Harry Hole hade tydligen inte tyckt det.
Sung-min gled ut från den tomma stolsraden, han hade hört tillräckligt. Tillräckligt för att förstå att Winter fått som han ville. Tillräckligt för att förstå att han själv kanske inte kunde utmana alfahannen inom överskådlig framtid. För det här fallet skulle styrka Winters position ytterligare, och nu när Sung-min hamnat i onåd måste han ställa sig frågan om det var dags att söka övergång till en annan klubb. Katrine Bratt var en chef som han kunde tänka sig att arbeta för. Arbeta med. Han kunde ta över efter Harry Hole. Om han själv var Messi, hade Hole varit Maradona. En gudabenådad trixare. Och oavsett hur starkt Messi lyste, skulle han därför inte bli en lika stor legend som Maradona. För Sung-min visste att även om han mötte motstånd just nu, skulle hans egen historia sakna fallet, tragedin hos Hole och Maradona. Hans skulle bli ännu en tråkig succéhistoria.
Kasko hade tagit på sig Oakleysolglasögonen.
Han hade nappat åt sig dem från fönsterdisken i en kaffebar där han tittat in för att hämta en av pappmuggarna han använde för att tigga ihop pengar till knark i. Solglasögonens ägare hade lagt ifrån sig dem för att titta på en tjej på gatan utanför kaffebaren. Solen hade fått snön att gnistra utanför, så det hade verkat lite avigt att ta av sig solglasögonen. Men han ville väl att tjejen skulle se att han tittade på henne. Ja, ja, där fick idioten för att vara vårkåt.
”Idiot”, stönade Kasko högt till ingen och alla.
Låren och skinkorna kändes kraftlösa under honom. Det kostade på att sitta så länge på röven på ett hårt, kallt stengolv och se lidande ut. Nåväl, han var lidande. Det var hög tid att ta kvällssilen.
”Tack !” sjöng han när ett mynt singlade ner i pappmuggen. Gott humör är viktigt. Kasko hade tagit på sig solglasögonen eftersom han hade en idé om att det gjorde honom oigenkännlig. Inte för att han var rädd för polisen, han hade berättat allt han visste för dem. Men de hade inte hittat och halat in David än, och om David fått veta att Kasko tjallat för den där kinespolisen var det mycket möjligt att han letade efter Kasko just nu. Därför var det tryggast att sitta här mitt i folkmassan framför biljettluckorna på Sentralstasjonen, här kunde i alla fall ingen hota en till livet.
Och kanske hade blandningen av fint vårväder och färre tågförseningar än vanligt gjort folk på gott humör. De hade i alla fall slängt mer pengar än de brukade i pappmuggen han ställt framför sig. Till och med några av ungdomarna i emogänget som brukade samlas i smygen vid trappan ner till spår 19 hade lagt några mynt. Kvällssilen var så gott som säkrad, han behövde inte sälja solglasögonen i kväll.
Kasko la märke till en figur i kamouflageuniform. Inte bara för att han haltade, hade ett bandage under mössan och såg allmänt ganska skral ut, utan för att han hade en kurs som bröt mönstret, som gick på tvärs mot alla andras, som rovfisken i stimmet av planktonätare. Kort sagt, han var på väg rakt mot Kasko. Kasko gillade det inte. De som gav honom pengar var på väg förbi honom. Inte till honom. Till var aldrig bra.
Mannen stannade framför honom.
”Kan jag låna några mynt av dig?” Rösten var lika hes som Kaskos egen.
”Sorry, kompis”, sa Kasko. ”Du får skaffa dig stålar till din egen sil, jag har inte mer än till mig själv.”
”Jag behöver bara tjugo–trettio kronor.”
Kasko skrattade till med en kort fnysning. ”Jag ser att du behöver medicin, men som sagt, det gör jag också.”
Mannen satte sig på huk bredvid honom. Tog fram något ur innerfickan och visade honom. Det var en polislegitimation. Fan, inte nu igen. Mannen på bilden liknade vagt snubben framför honom.
”Jag beslagtar härmed dina intäkter från olaglig tiggeriverksamhet på offentlig plats”, sa han och sträckte ut handen efter koppen.
”Så fan heller !” skrek Kasko och nappade åt sig muggen. Höll den mot bröstet.
Några av de förbipasserande kastade blickar ner mot dem.
”Du ger den till mig nu”, sa mannen. ”Eller så tar jag med dig till stationen, sätter dig i arresten, och då blir det ingen sil för dig förrän tidigast i morgon. Hur låter en sådan natt?”
”Du bluffar, jävla pundarsnut! Staden röstade ner förslaget om förbud mot pengainsamling, inklusive tiggeri, den 16 december 2016.”
”Mm”, sa mannen framför honom och såg ut att fundera över detta. Kom så nära Kasko att han täckte honom för de förbipasserande och viskade : ”Du har rätt. Det var en bluff, men detta är ingen bluff.”
Kasko stirrade. Mannen hade plockat med något innanför kamouflagejackan och nu höll han en pistol riktad mot Kasko. En stor, ful, jävla pistol mitt i kvällsrusningen på Sentralstasjonen! Snubben måste vara spritt språngande galen. Bandage i pannan och ett fucking scary ärr från mungipa till öra. Kasko visste bara alltför väl vad knarksuget kunde göra med annars normala personer, han hade nyligen sett vad ett järnrör kunde uträtta, och här satt en kille med en puffra. Han fick sälja Oakleyglasögonen.
”Här”, stönade han och gav snubben kaffemuggen.
”Tack.” Mannen tog emot och tittade ner. ”Hur mycket för solglasögonen?”
”Va?”
”Solglasögonen.” Mannen drog upp alla sedlarna som fanns i koppen och gav honom. ”Är detta tillräckligt?”
Sedan nappade han åt sig solglasögonen från Kasko, satte på sig dem, reste sig och haltade vidare på tvärs mot stimmet, mot den gamla telefonautomaten utanför 7-Eleven.
Först ringde han sin egen telefonsvarare, knappade in koden och noterade att Kaja Solness inte hade lämnat något meddelande som tydde på att hon försökt besvara hans uppringning, det enda meddelandet var från en nervös Johan Krohn : ”… jag måste be dig låta detta stanna mellan dig och mig. Svein Finne bedriver utpressning. Mot mig. Och min familj. Jag … eh, vänligen kontakta mig, tack.”
Han får ringa någon annan, jag är död, tänkte Harry medan han såg kronorna ramla ner i telefonautomaten.
Han ringde nummerupplysningen. Fick de tre telefonnummer han bad om och skrev ner dem på baksidan av handen.
Det första numret han slog var till Alexandra Sturdza.
”Harry !”
”Lägg inte på. Jag är oskyldig. Är du på jobbet?”
”Ja, men …”
”Hur mycket vet de?”
Han hörde hennes tvekan. Hörde henne fatta ett beslut. Hon gav honom en kort sammanfattning av samtalet med Sung-min Larsen. Lät som om hon skulle börja gråta innan hon var färdig.
”Jag vet hur det ser ut”, sa Harry. ”Men du måste lita på mig. Kan du det?”
Tystnad.
”Alexandra. Om jag trodde att jag hade dödat Rakel, hade jag då orkat uppstå från de döda?”
Fortfarande tystnad. Sedan en suck.
”Tack”, sa Harry. ”Kommer du ihåg den sista kvällen jag var hos dig?”
”Ja”, snörvlade hon. ”Eller nej.”
”Vi låg på sängen. Du bad mig använda kondom för att jag säkert inte ville bli far igen. Det var en kvinna som ringde.”
”Just det. Kaja. Fult namn.”
”Nåja”, sa Harry. ”Nu måste jag fråga dig om något som du säkert inte har lust att svara på.”
”Jaha?”
Harry ställde ja / nej-frågan. Han kunde höra Alexandra tveka igen. Det räckte nästan som svar. Och sedan svarade hon ja. Han hade vad han behövde.
”Tack. En sak till. Byxorna med blodet på. Kan du göra en analys av det?”
”Rakels blod?”
”Nej. Jag blödde från knogarna, så det är mitt blod på byxorna också, om du minns?”
”Ja.”
”Bra. Jag vill att du ska analysera mitt blod.”
”Ditt? Varför det?”
Harry förklarade vad han letade efter.
”Det kräver lite tid”, sa Alexandra. ”Låt oss säga en timme. Kan jag nå dig någonstans?”
Harry funderade. ”Skicka resultatet i ett meddelande till Bjørn Holm.”
Han gav henne numret, sedan la de på.
Han matade automaten med mer, såg att kronorna gått åt snabbare än orden. Han måste vara mer effektiv.
Olegs nummer mindes han.
”Ja?” Rösten lät avlägsen. Antingen för att platsen han befann sig på var långt borta, eller för att hans tankar var det. Kanske både och.
”Det är jag, Oleg.”
”Pappa?”
Harry måste svälja.
”Ja”, sa Harry.
”Jag drömmer” sa Oleg. Det lät inte som en protest, utan som ett nyktert konstaterande av ett faktum.
”Du gör inte det”, sa Harry. ”Om inte jag också drömmer.”
”Katrine Bratt sa att du hade kört i älven.”
”Jag överlevde.”
”Du försökte ta ditt liv.”
Harry kunde höra styvsonens förvåning som redan lämnade plats för ett stigande raseri.
”Ja”, sa Harry. ”För att jag trodde att jag tagit livet av din mor. Men i sista sekunden insåg jag att det var meningen att jag skulle tro det.”
”Vad är det du säger?”
”Det blir för mycket att förklara här och nu, jag har inte tillräckligt med mynt. Du måste göra något åt mig.”
Paus.
”Oleg?”
”Jag är här.”
”Du har tagit över huset, vilket betyder att du har möjlighet att läsa av elmätaren på nätet. Den visar strömförbrukningen från timme till timme.”
”Och sedan?”
Harry förklarade snabbt ”och sedan” och att han skulle skicka resultatet i ett meddelande till Bjørn Holm.
När han var klar tog han ett djupt andetag och slog Kaja Solness nummer.
Det gick fram sex signaler. Han skulle precis lägga på och ryckte nästan till när han hörde Kajas röst.
”Kaja Solness.”
Harry fuktade munnen. ”Det är Harry.”
”Harry? Jag kände inte igen numret.” Hon lät stressad. Pratade snabbt.
”Jag försökte ringa dig flera gånger från min egen telefon”, sa Harry.
”Gjorde du? Jag har inte kollat, jag … måste sticka. Röda korset. Släppa allt jag hade för händerna, det är så det är när man är på stand by.”
”Mm. Vart skickade de dig?”
”Till … det gick så snabbt att jag inte ens minns vad det heter. Jordbävning. En liten ö i Stilla havet, helvetes lång resa. Det är därför jag inte har ringt tillbaka, jag har i princip suttit på ett transportplan.”
”Mm. Det låter som om du var alldeles i närheten.”
”Telefonförbindelserna är goda nu för tiden. Du, jag är mitt uppe i något här. Vad ville du?”
”Jag behövde någonstans att sova.”
”Din egen lägenhet?”
”För riskabelt. Jag måste gömma mig.” Harry såg på stapeln med kronor som blev mindre och mindre. ”Jag kan förklara senare, nu måste jag hitta ett annat ställe snabbt.”
”Vänta !”
”Ja?”
Paus.
”Kom till mig”, sa Kaja. ”Till mitt hus, menar jag. Det ligger en nyckel under dörrmattan.”
”Jag kan sova hos Bjørn.”
”Nej! Jag insisterar. Jag vill verkligen att du ska åka dit.”
”Okej. Tack.”
”Bra. Så ses vi snart. Hoppas jag.”
Harry stod kvar och tittade framför sig en stund efter att han lagt på. Hans blick föll på en teveskärm ovanför disken på ett kafé som låg till hälften ute i avgångshallen. Den visade ett klipp med honom själv på väg in i Oslo tinghus. Vampyristfallet det också. Harry vände sig snabbt mot telefonautomaten igen. Ringde Bjørns nummer som han även det kunde utantill.
”Holm.”
”Harry.”
”Nej”, sa Bjørn. ”Han är död. Vem är du?”
”Tror du inte på vålnader?”
”Vem är du, sa jag.”
”Jag är han du gav Road To Ruin till.”
Tystnad.
”Jag gillar fortfarande Ramones och Rocket To Russia bättre”, sa Harry. ”Men det var fan så bra tänkt.”
Harry hörde ett ljud. Det tog en stund innan han förstod att det var gråt. Inte barngråt. Utan en vuxen mans.
”Jag är på Sentralstasjonen”, sa Harry och låtsades som att han inte hörde. ”Jag är efterlyst, har en skadad fot, men inte en spänn, så jag behöver gratis transport till Lyder Sagens gate.”
Harry hörde tunga andetag. Ett halvkvävt ”herregud”. Och sedan Bjørn Holm med en röst så tunn och darrig som han aldrig hört den förr :
”Jag är ensam och har grabben, Katrine är på presskonferensen uppe på Kripos. Men …”
Harry väntade.
”Jag tar med grabben, han behöver bilträning”, sa Bjørn. ”Byporten om tjugo?”
”Det har gått förbi två stycken här som har kollat in mig lite för noga, så om du kan göra det på femton?”
”Jag ska försöka. Stå vid tax…”
Rösten avbröts av en lång pipande ton. Harry tittade upp. Den sista kronan var borta. Han stack handen innanför jackan, strök över bröstet ovanför revbenet.
Harry stod i skuggan utanför norra sidoutgången till Oslo S när Bjørns röda Volvo Amazon gled förbi armadan av lediga taxibilar och stannade. Några av chaufförerna som stod och pratade med varandra kastade ilskna blickar som om de misstänkte veteranbilen för att vara en svarttaxi eller ännu värre : Uber.
Harry haltade bort till bilen och satte sig på passagerarsätet.
”Hej, vålnad”, viskade Bjørn från sitt sedvanligt halvt liggande säte. ”Till Kaja Solness?”
”Ja”, sa Harry som förstod att viskningen berodde på bilbarnstolen som var fastspänd i baksätet med ryggen mot dem.
De gled ut i rondellen bredvid Spektrum där Bjørn hade övertalat Harry att följa med på en Hank Williams-tributkonsert förra sommaren. Bjørn hade emellertid ringt Harry på morgonen på konsertdagen och sagt att han var på förlossningen, att det satt igång lite tidigare än det var tänkt. Och att han misstänkte att det var grabben som kämpade för att komma ut så att han kunde följa med sin far och lära sig sina första Hank Williams-låtar.
”Vet fröken Solness att du kommer?” undrade Bjørn.
”Ja. Hon säger att hon har lagt nyckeln under dörrmattan.”
”Ingen lägger nycklarna under dörrmattan, Harry.”
”Vi får se.”
De gled under Bispelokket och förbi regeringsbyggnaden. Förbi väggmålningen av Skriet och Blitz, förbi Stensberggata där Bjørn och Harry kört på väg till Harrys lägenhet tidigt på mordnatten. Då hade Harry varit så borta att han inte skulle ha registrerat ett exploderande bomb. Nu satt han i djup koncentration och hörde varje ändring i motorns utväxling, varje knarrade i sätet och – när de stannade för rött vid Sporveisgata nedanför Fagerborg kirke – barnets nästan ljudlösa andetag i baksätet.
”Du får berätta när du känner att tiden är inne”, sa Bjørn lågt.
”Det ska jag”, sa Harry och hörde att rösten lät konstig.
De körde upp för Norabakken och gled in på Lyder Sagens gate.
”Här”, sa Harry.
Bjørn stannade. Harry satt kvar.
Bjørn väntade lite, sedan slog han av tändningen. De betraktade den mörka villan bakom staketet.
”Vad ser du?” frågade Bjørn.
Harry ryckte på axlarna. ”Jag ser en kvinna på ungefär en och sjuttio, men att allt annat hon har är högre än mitt. Högre hus. Högre intelligens. Högre moral.”
”Pratar du om Kaja Solness? Eller om det vanliga?”
”Det vanliga?”
”Rakel.”
Harry svarade inte. Såg på husets svarta fönster bakom de nakna, spretiga häxfingrarna till grenar i trädgården. Huset avslöjade ingenting. Men det såg inte ut som att det sov. Det såg ut som att det höll andan.
Tre korta toner. Don Helms steelgitarr på ”Your Cheatin’ Heart”. Bjørn fiskade upp sin telefon ur jackfickan. ”Meddelande”, sa han och tänkte lägga tillbaka telefonen.
”Öppna det”, sa Harry. ”Det är till mig.”
Bjørn gjorde som Harry sa.
”Jag förstår inte vad detta är eller vem det är ifrån, men det står benzodiazepin och flunitrazepam.”
”Mm. Gamla bekanta i våldtäktsfall.”
”Ja. Rohypnol.”
”Kan sättas med en spruta på en sovande man, och är dosen stor nog kommer han att vara garanterat borta i minst fyra–fem timmar. Han kommer inte att märka vad man gör med honom, om man bär honom hit eller dit.”
”Eller våldtas.”
”Precis. Men det som verkligen gör flunitrazepam till den geniala våldtäktsdrogen, är naturligtvis att det framkallar minnesförlust. Total blackout, offret minns helt enkelt inte vad som har hänt.”
”Det är väl därför det inte tillverkas längre.”
”Men det säljs på gatan. Och en person som har arbetat inom polisen, skulle veta exakt var det kunde köpas.”
De tre tonerna hördes igen.
”Jösses, här rasar det in”, sa Bjørn.
”Öppna det också.”
Det hördes ett gnällande från baksätet, och Bjørn vände sig om och kastade en blick mot ryggen på bilbarnstolen. Sedan blev andetagen jämna igen och Harry såg hur anspänningen lämnade Bjørns kropp, och hans kollega läste vidare på telefonen.
”Det står att elförbrukningen gick upp med 17,5 kilowatt i timmen mellan klockan 20 och 24. Vad betyder det?”
”Det betyder att den som dödade Rakel gjorde det runt klockan 20.15.”
”Va?”
”Jag pratade nyligen med en snubbe som körde med samma trick. Körde ihjäl en tjej på fyllan, la henne i bilen och höjde värmen för att hålla hennes kroppstemperatur uppe. Ville lura läkaren att tro att hon dog senare än hon gjorde, vid en tidpunkt då han inte hade olagligt mycket alkohol i blodet.”
”Nu hänger jag inte riktigt med, Harry.”
”Mördaren är den första personen vi ser på inspelningen, den som anländer till fots. Personen ifråga kommer till Rakel klockan 20.03, dödar henne med kniven från knivblocket, höjer termostaten som alla elementen på första våningen är kopplade till, sticker därifrån utan att låsa. Söker upp mig som redan är stupfull och inte märker att jag blir drogad med Rohypnol. Mördaren planterar mordvapnet mellan skivorna i min hylla, letar fram bilnycklarna till Ford Escorten, fraktar mig till brottsplatsen och bär in mig. Det är därför vi ser på inspelningen att det tar så lång tid och som det ser ut som att det är en tjock person eller en person med hängande överrock som går framåtlutad. Mördaren bär mig som en ryggsäck. ’Som vi bär alla våra stupade’, som Bohr sa angående hur de gör i Afghanistan och Irak. Sedan placeras jag i Rakels blodpöl och lämnas åt mig själv.”
”Åh fan.” Bjørn kliade sig i den röda polisongen. ”Men på inspelningen ser vi aldrig att någon lämnar platsen.”
”Det är för att personen ifråga vill att jag ska bli övertygad om att jag har dödat Rakel när jag vaknar. Vilket betyder att jag måste upptäcka att båda nycklarna befinner sig inne i huset samtidigt som dörren är låst inifrån. Vilket gör att jag kommer att dra slutsatsen att ingen annan än jag kan ha begått mordet.”
”En variant av det slutna rummets mysterium?”
”Exakt.”
”Så …?”
”Efter att mördaren hade placerat mig bredvid Rakel, låste personen dörren inifrån och lämnade brottsplatsen genom källarfönstret. Det är det enda som inte har galler. Vederbörande känner inte till viltkameran, men har tur. Kameran aktiveras av rörelse, men ingenting syns eftersom mördaren rör sig i totalt mörker på andra sidan av gårdsplanen och lämnar platsen. Vi trodde att det måste vara en katt eller en fågel och tänkte inte så mycket på det.
”Du menar att du blev … grundlurad?”
”Manipulerad att tro att jag hade dödat den jag älskar.”
”Herregud, det är ju värre än det värsta dödsstraff, det är ju ren tortyr. Varför …?”
”För att det är just det du säger. Ett straff.”
”Ett straff? För vad?”
”För mitt svek. Jag insåg det när jag höll på att ta mitt liv och satte på radion. ’Farther along we’ll know more about it …’”
”Farther along we’ll understand why”, sa Bjørn och nickade långsamt.
”’Cheer up, my brother’”, sa Harry. ”’Live in the sunshine. We’ll understand it all by and by.’”
”Vackert”, sa Bjørn. ”Många tror att det är en Hank Williams-låt, men det är faktiskt en av coverlåtarna han spelade in.”
Harry tog fram pistolen. Hörde Bjørn flytta oroligt på sig i sätet.
”Den är oregistrerad”, sa Harry medan han skruvade på ljuddämparen. ”Skaffades åt E14, en nedlagd underrättelseavdelning. Kan inte spåras till någon.”
”Har du tänkt …” Bjørn nickade bekymrat mot Kajas hus ”… använda den?”
”Nej”, sa Harry och gav pistolen till kollegan. ”Jag går in utan.”
”Varför ger du den till mig?”
Harry tittade länge på Bjørn.
”För att du dödade Rakel.”