Johan Krohn öppnade ögonen. Sneglade på klockan. Fem över sex. Han tänkte att han hade hört fel och skulle just vända sig om i sängen och somna om när han hörde den igen. Dörrklockan på nedervåningen.
”Vem är det?” mumlade Frida sömndrucket bredvid honom.
Det, tänkte Johan Krohn, är djävulen själv som kommit för att kräva det som är hans. I och för sig hade Finne gett honom en frist på 48 timmar för att lämna ett meddelande vid den där gravstenen, och den gick inte ut förrän i eftermiddag. Men det var inga andra som ringde på dörrklockor längre. Var det mord och de behövde en försvarsadvokat direkt, ringde de. Var det kris på jobbet, ringde de. Till och med grannarna ringde om det var något.
”Jag tror att det kan vara något med jobbet”, sa han. ”Bara sov du, älskling, jag öppnar.”
Krohn blundade ett ögonblick och försökte andas lugnt och djupt. Han hade inte sovit, bara stirrat ut i mörkret hela natten medan hjärnan malde runt och runt i samma banor : Hur skulle han stoppa Svein Finne ?
Han, den store taktikern från rättegångssalen, hade inte funnit något svar.
Om han såg till att Finne fick Alise för sig själv skulle han göra sig medskyldig till ett brott. Vilket var illa nog i sig, både för Alise och honom själv. Och om han gjorde sig medskyldig skulle det bara ge Finne ännu bättre kort på hand när han – och det skulle han – ställde nya krav. Om han inte på något sätt fick Alise att gå med på att ha sex med Finne, naturligtvis, så att det var frivilligt. Men var det möjligt? Och vad måste han i så fall lova Alise i gengäld? Nej, nej, det var en omöjlig tanke, lika omöjlig som den Frida spontant föreslagit när han lagt fram problemet som ett fiktivt case : att hyra en yrkesmördare för att ta sig an Finne !
Skulle han i stället erkänna sin synd för Frida? Erkännande. Sanning. Straff. Tanken kändes befriande. Men bara som korta, lindrande vindpustar under en stekande sol i en öken med en sammanhängande horisont av hopplöshet. Hon skulle gå ifrån honom, det visste han. Firman, segrarna i rättssalen, tidningsuppslagen, ryktet, de beundrande blickarna, festerna, kvinnorna, erbjudandena, åt helvete med allt det där. Frida och barnen, de var allt han hade, hade alltid varit det. Och när Frida var ensam, när hon inte längre var hans, hade inte Svein Finne då mer eller mindre sagt att hon var fritt tillgänglig, att han skulle ta henne? Om man såg det så, hade han inte då en klar moralisk förpliktelse att bära den tunga hemligheten ensam och se till så att Frida inte gick ifrån honom, för hennes säkerhets skull? Vilket återigen innebar att han måste ge Finne Alise och att Finne i nästa vända … ah, det var en förbannad gordisk knut! Han behövde ett svärd. Men han hade inget svärd, bara en penna och en babblande käft.
Han svängde ut fötterna på golvet, stack in dem i morgontofflorna.
”Jag är snart tillbaka”, sa han. Lika mycket till sig själv som till Frida.
Han gick nerför trappan och genom hallen mot ekdörren.
Och visste att han när han öppnade den måste ha ett svar redo till Finne.
Jag säger nej, tänkte Johan Krohn. Och så skjuter han mig. Okej.
Men så kom han på att Finne använde kniv och ångrade sig.
Kniv.
Han skar upp sina offer.
Dessutom dödade han dem inte, han skadade dem bara. Som landminor. Invalidiserade dem för resten av livet, ett liv de måste leva trots att döden varit att föredra. På verandan hade Finne erkänt att han våldtagit en ung tjej från Huseby. Dottern till biskopen. Hade det varit ett dolt hot mot hans egna barn? Finne hade inte riskerat något med att erkänna den våldtäkten. Inte bara för att Krohn var hans advokat, utan för att fallet måste vara preskriberat. Krohn mindes inte någon våldtäkt, men han mindes biskop Bohr som de sa dog av sorg för att hans dotter tog sitt liv i ett vattenfall. Skulle han låta sig terroriseras av en person som hade gjort det till sitt liv att förstöra andras? Johan Krohn hade alltid lyckats hitta den samhällsmoraliska, professionella och ibland till och med emotionella anledningen till att kämpa med näbbar och klor för sina klienter. Men nu gav han upp. Han hatade helt enkelt den person som stod på andra sidan den där dörren. Han önskade, av hela sitt hjärta och hela sin hjärna, att skadedjuret, förintaren Svein Finne skulle dö en snar och inte nödvändigtvis smärtfri död. Om det så betydde att han själv drogs med i fallet.
”Nej”, mumlade Johan Krohn för sig själv. ”Jag säger nej, din jävliga skitstövel.”
Funderade över om det hette jävla skitstövel, och öppnade dörren.
Stirrade mållöst på mannen framför sig som betraktade honom från topp till tå. Kände den bitande kalla morgonluften mot sina nakna, magra ben och la märke till att han inte tagit på sig morgonrocken, utan bara stod där iklädd ett av de par kalsonger han fick av Frida varje jul, och morgontofflorna han fått av barnen. Krohn måste harkla sig innan han kunde säga något : ”Självaste Harry Hole? Är inte du …?”
Polisen, om det nu var han, skakade på huvudet och log snett. ”Död? Inte riktigt. Men jag behöver en jävligt bra advokat. Och jag hörde att du också behöver hjälp.”