Sung-min Larsen var redan på plats när Katrine kom fram till Smestaddammen. En hund i koppel stod gnällande, darrande mellan hans ben som för att gömma sig. Någonstans ifrån kom ett svagt men genomträngande pipande ljud, som larmet från en klocka.
De gick bort till liket som låg på sidan på marken bredvid bänken. Katrine noterade att larmljudet kom från liket. Och att liket var Svein Finne. Att den döde var skjuten i underlivet och genom ena ögat, men att det inte fanns något utgångshål varken i ryggen eller bakhuvudet. Specialammunition, kanske. Trots att Katrine visste att så inte var fallet, kändes det som att det monotona, elektroniska ljudet från den dödes armbandsur blev allt högre.
”Varför har ingen …?” började hon.
”Fingeravtryck”, sa Sung-min. ”Jag har en tillfällig vittnesutsaga, men bra att kunna utesluta att någon annan har grejat med hans klocka, eller hur?”
Katrine nickade. Signalerade att de skulle gå undan en bit.
Poliserna började spärra av runt platsen medan Sung-min berättade för Katrine vad han fått veta om händelseförloppet av Alise Krogh Reinertsen och hennes chef, Johan Krohn, som stod på andra sidan dammen tillsammans med några nyfikna åskådare. Sung-min förklarade för Katrine att han hade förvisat alla dit för att få bort dem från skottlinjen, eftersom det trots allt inte kunde uteslutas att Svein Finne var ett slumpmässigt offer och att gärningsmannen letade efter fler.
”Tja”, sa Katrine och kisade upp mot åsen. ”Du och jag står mitt i skottlinjen nu, så det tror vi väl inte.”
”Nej”, sa Sung-min.
”Så vad tror du?” sa Katrine och lutade sig fram för att klappa hunden.
”Jag tror ingenting, men Krohn har en teori.”
Katrine nickade. ”Är det liket som skrämt din hund?”
”Nej. Den blev överfallen av en svan när vi kom.”
”Stackare”, sa Katrine och kliade hunden bakom örat. Fick en klump i halsen som om det var något bekant över den trofasta hundblicken hon tittade ner i.
”Har Krohn berättat varför han ringde just dig?”
”Ja.”
”Och?”
”Jag tror att du ska prata med honom själv.”
”Okej.”
”Bratt?”
”Ja?”
”Som jag har berättat är Kasparov en före detta polishund. Är det okej om han och jag börjar spåra varifrån Finne kom?”
Katrine tittade på den darrande hunden. ”Jag kan få hit hundpatrullen inom en halvtimme. Jag antar att det finns en anledning till att Kasparov är pensionerad.”
”Han har slitit ut höfterna”, sa Larsen. ”Men jag kan bära honom om det blir långt att gå.”
”Okej? Men är det inte så att hundars luktsinne blir sämre med åren?”
”Lite”, sa Larsen. ”Men det gäller människor också.”
Katrine Bratt såg på Sung-min Larsen. Var det Ole Winter han menade ?
”Sätt igång”, sa hon och klappade Kasparov på huvudet. ”God jaktlycka.”
Och som om den gamla hunden förstod vad hon sa, började svansen, som hängde som en böjd käpp ner mot marken, att vifta.
Katrine gick runt dammen.
Både Krohn och hans assistent såg bleka och kalla ut. Det hade börjat blåsa en försiktig men isande nordanvind, en sådan som tillfälligt hejdade Osloinvånarnas tankar om vår.
”Jag är rädd att ni måste berätta allt från början en gång till”, sa Katrine och plockade fram ett anteckningsblock.
Krohn nickade. ”Det började med att Finne sökte upp mig för några dagar sedan. Plötsligt bara stod han på min veranda. Han ville berätta för mig att det var han som dödade Rakel Fauke, så att jag kunde hjälpa honom när och om ni kom honom på spåren.”
”Och Harry Hole?”
”Efter mordet drogade han Harry Hole och placerade honom på brottsplatsen. Trixade med termostaten så att det skulle se ut som att Rakel dödats efter att Hole förts dit. Finnes motiv var att Harry Hole sköt hans son under ett gripande.”
”Jaså?” Katrine visste inte varför hon inte omedelbart köpte denna historia. ”Förklarade Finne hur han tog sig ut ur Rakel Faukes hus? Eftersom dörren var låst inifrån, menar jag?”
Krohn skakade på huvudet. ”Skorstenen? Vad vet jag? Jag har sett den där mannen komma och gå på de mest oförklarliga sätt. Jag kom överens om det här mötet med honom för att jag ville att han skulle anmäla sig till polisen.”
Katrine stampade i marken. ”Vem sköt Finne, tror du? Och hur?”
Krohn ryckte på axlarna. ”En man som Svein Finne, som förgripit sig på barn, har många fiender i fängelset. Han lyckades hålla sig undan där inne, men jag vet att flera av dem som avtjänat sitt straff bara väntade på att Finne skulle komma ut. Sådana män disponerar dessvärre ofta skjutvapen, och några av dem vet också hur de ska använda dem.”
”Så vi har en hög med potentiella misstänkta som alla har suttit inne för grova brott, några av dem för mord, är det det du säger?”
”Det är det jag säger, Bratt.”
Krohn var en övertygande historieberättare, inget tvivel om det. Kanske bottnade Katrines skepsis bara i att hon hört för många av sagorna Krohn gav liv i rättegångssalen. Hon såg på Alise. ”Jag har några frågor. Är det okej?”
”Inte än”, sa Alise och korsade armarna över bröstet. ”Inte förrän om sex timmar. Ny forskning visar att om man går igenom dramatiska händelser innan dess, ökar risken för att bli traumatiserad.”
”Och vi har en mördare som blir svårare att fånga för varje minut som går”, sa Katrine.
”Inte mitt ansvar, jag är försvarare”, sa kvinnan med trotsig blick, men darrande röst.
Katrine tyckte synd om henne, men det fanns ingen tid för silkesvantar.
”I så fall har du gjort ett dåligt jobb, din klient är död”, sa hon. ”Och du är inte någon försvarare, du är en liten tjej med juridikexamen och en chef du knullar för att du tror att det kommer att ge dig fördelar. Det kommer det inte att göra. Och det kommer heller inte att ge dig några fördelar att spela tuff inför mig. Nå?”
Alise Krogh Reinertsen stirrade på Katrine. Blinkade. Den första tåren började bana sig väg genom pudret på den unga kinden.
Sex minuter senare hade Katrine fått alla detaljerna. Hon hade bett Alise blunda, återuppleva det första skottet och säga ett ”där” när kulan träffade, och ett ”där” när hon hörde åskan. Det var mer än en sekund emellan, alltså hade skottet kommit från minst 400 meters håll. Katrine tänkte på träffpunkterna. En mans genitalier och hans ena öga. De var inte slumpmässiga. Mördaren måste antingen vara tävlingsskytt eller specialutbildad i militären. Det kunde inte finnas många sådana som suttit inne samtidigt som Svein Finne. Ingen, antog hon.
Och en misstanke, nästan som ett hopp – nej, inte ens det, bara en fåfäng önskan – gled genom henne. Och försvann. Men skymten av en alternativ sanning efterlämnade något varmt och smärtstillande, som trösten religiösa människor söker genom att klamra sig fast vid tron på något som deras förnuft avvisar. Och under några sekunder kände inte Katrine av nordanvinden, utan betraktade parken som låg framför henne, holmen med pilen som skulle blomma, insekterna som skulle surra, fåglarna som skulle sjunga, allt det som hon snart skulle visa Gert. Och en annan tanke slog henne.
Historierna hon skulle berätta för Gert om hans far.
Ju äldre han blev, desto mer skulle han uppleva det som en del av vem han själv var, materialet han var tillverkad av.
Något som antingen skulle göra honom stolt eller skamsen.
Det var sant att grävlingen hade vaknat i henne. Och att en grävling i teorin kunde gräva sig tvärs genom jorden under sin livstid. Men hur djupt ville hon egentligen gräva? Kanske hade hon redan funnit det hon ville.
Hon hörde ett ljud. Nej, det var inget ljud. Det var tystnad.
Klockan på andra sidan dammen. Den hade slutat pipa.
En hunds luktsinne är i runda tal hundratusen gånger mer känsligt än en människas. Och enligt nyare forskning som Sung-min hade läst kunde hundar mer än bara lukta. Jacobsons organ, som var placerat i hundens gom, gjorde att den också kunde uppfatta och tolka doftlösa feromoner och annan luktlös information. Sammantaget gjorde detta att en hund kunde – om förhållandena var perfekta – följa spåret efter en människa upp till en månad efter att den gått där.
Förhållandena var inte perfekta.
Värst var att spåret de följde gick på trottoarer, som betydde att det ibland hade varit andra människor och djur där och komplicerat luktbilden. Och det fanns ingen vegetation som höll kvar doftpartiklarna.
Å andra sidan var både Sørkedalsveien och trottoaren – som gick genom bostadsområden – inte särskilt trafikerad i förhållande till centrum. Och det var kallt, vilket bidrog till att bevara doftpartiklarna. Men ännu viktigare : Trots att tunga moln nu gled in från nordväst hade det inte regnat sedan Svein Finne gått där.
Sung-min var spänd varje gång de närmade sig en busshållplats, övertygad om att här skulle spåret sluta, här hade Finne klivit av en buss. Men Kasparov fortsatte och fortsatte, drog i kopplet, verkade ha glömt de smärtande höfterna, och i backarna upp mot Røa började Sung-min allvarligt ångra att han inte bytt från kostym till träningskläder.
Samtidigt som han svettades blev han mer och mer uppspelt. De hade gått i nästan en halvtimme, och det verkade inte troligt att Finne skulle ha använt offentliga kommunikationer under delar av vägen för att sedan gå onödigt länge till fots.
Harry tittade ut över Porsangerfjorden, mot öppningen mot havet, mot Nordpolen, mot slutet och början, mot dit där det måste finans en horisont under klarare dagar. Men i dag gick hav, himmel och land i ett. Det var som att sitta under en väldig kupol av gråvitt, och det var tyst som i en kyrka, allt som hördes var ett och annat klagande måsskri och vattnet som smackade lojt mot roddbåten som pojken och mannen satt i. Och Olegs röst :
”… och när jag kom hem och sa till mamma att jag hade räckt upp handen i klassrummet och sagt att Old Tjikko inte är världens äldsta träd, utan hade världens äldsta rötter, skrattade hon så att jag trodde hon skulle börja gråta. Och så sa hon att det var sådana rötter vi tre hade. Jag sa det inte till henne, men jag tänkte att det kunde väl inte stämma, du var ju inte min far så som den där roten som är far och mor till Old Tjikko. Men när åren gick förstod jag vad hon menade. Att rötter är något som gror. Att när vi satt där och pratade om … ja, vad pratade vi egentligen om? Tetris. Skridskotider. Band vi båda gillar …”
”Mm. Och båda …”
”… hatar.” Oleg log snett. ”Då grodde våra rötter. Det var så du blev min far.”
”Mm. En dålig far.”
”Snack.”
”Menar du att jag var en medelmåttig far?”
”En annorlunda far. Dåliga betyg på vissa områden, världens bästa på andra. Du räddade mig när du kom hem från Hongkong. Men det är konstigt, det är de små sakerna jag minns bäst. Som att du lurade mig.”
”Lurade jag dig?”
”När jag äntligen slagit ditt Tetrisrekord skröt du om att du kunde alla namnen i världsatlasen i bokhyllan. Och du visste exakt vad det skulle leda till.”
”Tja …”
”Det tog mig ett par månader, men vid någon tidpunkt då mina klasskamrater tittade konstigt på mig när jag sa Djibouti, kunde jag alla världens länder, flaggor och huvudstäder utantill.”
”Nästan alla.”
”Alla.”
”Nix. Du trodde att San Salvador var landet och El Salvador …”
”Testa mig inte.”
Harry log. Och kände att det var det. Ett leende. Som den första skymten av sol efter polarnatten. Även om det låg en ny polarnatt framför honom nu när han till slut hade vaknat, kunde den inte bli värre än den som låg bakom dem.
”Hon gillade det”, sa Harry. ”Att höra oss prata.”
”Gjorde hon?” Oleg tittade mot norr.
”Hon brukade ta med sig boken hon läste i eller stickningen och sätta sig i närheten av oss. Brydde sig inte om att avbryta eller delta i samtalet, orkade inte ens lyssna på vad vi pratade om. Hon sa bara att hon gillade ljudet. Hon sa att det var ljudet av männen i hennes liv.”
”Jag tyckte också om ljudet”, sa Oleg och drog åt sig spöet så att toppen bockade artigt mot vattenytan. ”Av dig och mamma. När jag hade lagt mig brukade jag öppna dörren bara för att få höra på er. Ni pratade lågt, och det lät liksom som om ni redan sagt det mesta, förstod varandra. Som att allt som behövdes var ett litet ord här och ett där. Ändå fick du henne att skratta. Det var så tryggt, det var det bästa ljudet att somna till.”
Harry skrattade till. Hostade. Tänkte att ljudet bar långt i det här vädret, kanske ända till land. Drog pliktskyldigt i sitt eget spö.
”Helga säger att hon aldrig har sett två vuxna människor vara förälskade i varandra så som du och mamma. Att hon hoppas att vi kan bli som ni var.”
”Mm. Hon bör kanske hoppas på mer än så.”
”Mer än vad?”
Harry ryckte på axlarna. ”Här kommer en mening som jag har hört alldeles för många män säga. Din mor hade förtjänat någon bättre än mig.”
Oleg log snabbt. ”Mamma visste vad hon fick, och det var dig hon ville ha. Hon behövde bara den där pausen för att komma ihåg det. För att ni båda skulle känna Old Tjikkos rötter.”
Harry harklade sig. ”Du, det är kanske dags att jag tar och berättar …”
”Nej”, avbröt Oleg. ”Jag vill inte veta varför hon kastade ut dig. Om det är okej för dig? Och inget om det andra heller.”
”Okej”, sa Harry. ”Det är upp till dig hur mycket du vill veta.” Det var vad han hade brukat säga till Rakel. Hon hade gjort det till en vana att be om mindre hellre än mer information.
Oleg strök med handen över relingen. ”För resten av sanningen är smärtsam den också, eller hur?”
”Jo.”
”Jag hörde dig i gästrummet i natt. Sov du över huvud taget?”
”Mm.”
”Mamma är död, och det är ingenting som kan ändra på det, och än så länge räcker det för mig att veta att det var en annan än du som är skyldig. Om jag känner att jag måste få veta kanske du kan berätta om det en annan gång.”
”Du är klok, Oleg. Precis som din mor.”
Oleg log snett och tittade på klockan. ”Helga väntar på oss. Hon har köpt torsk.”
Harry tittade ner i den tomma hinken som stod intill toften framför honom. ”Smart tjej.”
De vevade in. Harry tittade på klockan. Han hade en biljett till ett eftermiddagsflyg tillbaka till Oslo. Vad som skulle ske efter det visste han inte, planen han tänkt ut tillsammans med Johan Krohn sträckte sig inte längre än hit.
Oleg la årorna i årtullarna och började ro.
Harry betraktade honom. Tänkte på när han själv rodde medan farfar satt på toften framför honom, log och gav Harry små tips. Att han skulle använda överkropp och raka armar, ro med magen, inte med bicepsen. Att han skulle ta det lugnt, inte stressa, hitta en rytm, att en båt som glider jämnt genom vattnet går fortare även med mindre energiförbrukning. Känna i sätesmusklerna att han satt mitt på toften. Att allt handlade om balans. Att han inte skulle titta på årorna, de skulle bara kännas, utan ha blicken fäst på kölvattnet, att det som bevisligen redan hade hänt berättade vart de var på väg. Men, sa farfar, överraskande lite om vad som skulle ske. Det bestämdes vid nästa årtag. Farfar plockade fram fickpluntan och sa att när vi kom i land tittade vi tillbaka på resan som en sammanhängande linje från punkten för avresan till ankomstplatsen. En enda berättelse, med mening och riktning. Vi mindes det som att det var här och just här vi hade tänkt att båten skulle möta land, sa han. Men ankomstplats och den plats man bestämt sig för är två olika saker. Inte så att det ena nödvändigtvis är bättre än det andra. Vi kommer dit vi kommer, och det kan ju vara både fint och tröstande att tro att det var dit vi ville eller i varje fall var på väg hela tiden. Men vårt dåliga minne är som en snäll mor som berättar för oss att vi varit duktiga, att de enskilda årtagen var rena och infogade sig som en logisk del av berättelsen. Tanken på att vi vid något tillfälle kommit ur kurs, att vi inte längre visste var vi befann oss eller vart vi var på väg, att livet är ett kaos av orena, klumpiga årtag, är så obehagligt att vi hellre skriver om historien efteråt. Det är därför personer som har varit så kallat lyckade, och som ombeds berätta om det, gärna säger att detta var drömmen – i ental – som de hade haft ända sedan de var små, att lyckas med just detta som de nu hade lyckats med. Det är säkert ärligt menat. De har säkert bara glömt alla de andra drömmarna, de som inte fick näring, som krympte och försvann. Kanske hade vi lättare sett livets meningslösa kaos av tillfälligheter om vi i stället för att skriva självbiografier hade skrivit livsspådomar, hur vi trodde att våra liv skulle komma att se ut. Glömt denna, och sedan plockat fram den igen sent i livet och sett efter vad vi egentligen drömde om.
Ungefär här hade farfar tagit en djup klunk ur fickpluntan, tittat på grabben, på Harry. Och Harry hade sett på den gamle mannens sömniga ögon, så sömniga att de såg ut som att de skulle rinna ut ur huvudet, som om han skulle gråta äggvita och iris. Harry hade inte tänkt det då, men han tänkte det nu. Att farfar hade suttit där och hoppats att sonsonen skulle få ett bättre liv än han själv. Undvika de fel han själv gjort. Men kanske också att pojken när han var vuxen skulle få sitta så, se en son, en dotter, ett barnbarn, ro. Ge sina råd. Se några av dem hjälpa, andra glömmas bort eller ignoreras. Och känna bröstet svälla, en klump i halsen, en märklig blandning av stolthet och medkänsla. Stolthet för att barnet var en bättre version av en själv. Medkänsla för att det fortfarande hade mer smärta framför sig än bakom sig och rodde med denna övertygelse om att någon, de själva eller åtminstone farfar, visste vart de skulle.
”Vi har ett fall”, sa Oleg. ”Två grannar och barndomsvänner blev ovänner på en fest. Aldrig varit några problem med dem tidigare, hyggligt folk. Var och en gick till sitt, men nästa morgon dök den ene, en mattelärare, upp i dörren hos den andre med en domkraft i handen. Efteråt anmälde grannen mattelärare för mordförsök, sa att han hade måttat efter hans huvud innan han hann slänga igen dörren. Jag förhörde matteläraren. Och jag sitter där och tänker att nej, om den här personen är i stånd att döda så är vi alla det. Och det är vi ju inte. Eller?”
Harry svarade inte.
Oleg vilade på årorna. ”Jag tänkte likadant när de berättade att Kripos hade bevis mot dig. Att det kunde bara inte stämma. Jag vet ju att du har dödat i tjänsten eller för att försvara ditt eget eller andras liv. Men ett överlagt, planerat mord, ett rent mord där du städar undan alla spår efteråt. Det hade du inte kunnat göra, eller hur?”
Harry såg på Oleg som satt där och väntade på hans svar. Grabben, snart man, med resan fortfarande framför sig, med chansen att bli bättre än honom själv. Rakel hade alltid haft en viss oro i rösten när hon berättade för honom att Oleg såg upp till honom alldeles för mycket, försökte kopiera till och med de minsta detaljer, som hur han gick, med fötterna ut, lite som Chaplin. Att han använde Harrys speciella ord och uttryck, som det lite ålderdomliga ”vederhäftigt”. Kopierade sättet som Harry gned nacken på när han tänkte intensivt. Upprepade Harrys argument om rättsstatens berättigande och begränsningar.
”Naturligtvis hade jag inte kunnat göra det”, sa Harry och plockade upp cigarettpaketet ur fickan. ”Det kräver en speciell sorts människa för att kunna planera ett kallblodigt mord, och du och jag, vi är inte sådana.”
Oleg log, såg nästan lättad ut. ”Kan jag få bomma en …?”
”Nix, du röker inte. Ro på.”
Harry tände en cigarett. Röken steg rakt upp, sedan drev den åt öster. Han kisade mot horisonten som inte var där.
Krohn hade sett ganska förvirrad ut där han stod i dörröppningen i bara kalsonger och tofflor. Hade tvekat ett ögonblick innan han bjöd in Harry. De hade satt sig i köket där Krohn serverat smaklös espresso från en stor maskin medan Harry snabbt förhörde sig om tystnadsplikt och sedan serverade historien.
När han var klar hade Krohns kaffekopp fortfarande stått orörd.
”Så det du vill är att rentvå dig själv”, sa Krohn. ”Men utan att din kollega Bjørn Holm avslöjas.”
”Ja”, sa Harry. ”Kan du hjälpa mig?”
Johan Krohn kliade sig på hakan. ”Det är svårt. Polisen kommer – som du själv vet – inte att utan vidare släppa en misstänkt utan att ha en annan. Och det vi har, analys av blod på byxor som visar att du var drogad med Rohypnol, och elförbrukning som visar att en termostat har höjts och sänkts, är bara indicier. Ditt blod kan vara från en annan dag, elförbrukningen från ett annat rum, det bevisar ingenting alls. Det vi behöver … är en syndabock. En som inte har alibi. En som har motiv. En som alla kommer att godta.”
Harry hade lagt märke till att Krohn sa ”vi”, som om de redan var ett team. Och det fanns också en förändring hos Krohn. Han hade fått färg i ansiktet, andades djupare, pupillerna hade utvidgats. Som ett rovdjur som fått syn på ett byte, tänkte Harry. Samma byte som jag.
”Det är ett utbrett missförstånd att en syndabock måste vara oskyldig”, sa Krohn. ”Men syndabockens funktion är inte att vara oskyldig, utan att ta på sig skulden, oavsett vad han har gjort eller inte. Även i moderna rättsstater ser vi att i brott som väcker offentlig avsky och där de bara fått tag i perifera medskyldiga, kommer dessa att ges oproportionerligt hårda straff.”
”Ska vi gå rakt på sak?” frågade Harry.
”Rakt på vad då?”
”På Svein Finne.”
Krohn tittade på Harry. Nickade kort som klartecken på att de förstod varandra.
”Med den här nya informationen”, sa Krohn, ”har inte Finne längre något alibi för mordet, han var inte på förlossningen än. Och han har motiv, han hatar dig. Du och jag kan bidra till att få en aktiv våldtäktsman bakom lås och bom. Och han är inte en oskyldig syndabock. Tänk på all smärta han åsamkat människor. Vet du, Finne erkände, nej, skröt med att han för länge sedan förgripit sig på dottern till biskop Bohr som bodde bara några hundra meter härifrån.”
Harry plockade upp cigarettpaket ur fickan. Tog upp en bruten cigarett. ”Berätta för mig vad Finne har på dig.”
Krohn skrattade. Höjde koppen till munnen som för att kamouflera det falska skrattet.
”Jag har inte tid med koketteri, Krohn. Kom igen, alla detaljerna.”
Krohn svalde. ”Förlåt, jag är ledsen, jag har inte sovit. Ta med kaffet så går vi in i biblioteket.”
”Varför det?”
”Min hustru … det är mindre lyhört där inne.”
Akustiken var torr och dämpad mellan böckerna som täckte väggarna från golv till tak, och nedsjunken i en djup skinnfåtölj lyssnade Harry. Den här gången var det han som inte rörde kaffekoppen.
”Mm”, sa han när Krohn var klar. ”Ska vi sluta tassa runt gröten?”
”Gärna”, sa Krohn som hade hängt på sig en ytterrock och påminde Harry om en blottare som varit verksam i en skogsdunge i Oppsal när Harry var grabb. Øystein och Harry hade stuckit dit och skjutit på blottaren med vattenpistol. Men det Harry mindes bäst var hundögonen hos den våte, passive blottaren innan de stack, och att han hade ångrat sig efteråt utan att han var riktigt säker på varför.
”Du vill inte ha Finne bakom lås och bom”, sa Harry. ”Det kommer inte att hindra honom från att berätta för din hustru vad han vet. Du vill att Finne ska försvinna. Helt och hållet.”
”Alltså …” började Krohn.
”Det är ditt problem med att ta Finne levande”, avbröt Harry. ”Mitt är att om vi över huvud taget hittar honom så har han kanske ett alibi för tidsrymden mellan 18 och 22 som vi inte känner till. Kanske var han tillsammans med den där gravida kvinnan under timmarna innan de åkte till förlossningen. Inte för att jag tror att hon skulle träda fram om Finne blev dödad.”
”Dödad?”
”Expedierad, terminerad, annullerad.” Harry tog ett bloss från cigaretten som han tänt utan att fråga om lov. ”Jag föredrar ’dödad’. Obehagliga saker förtjänar obehagliga namn.”
Krohn skrattade snabbt och förvånat till. ”Du talar som en kallblodig mördare, Harry.”
Harry ryckte på axlarna. ”Mördare är korrekt. Kallblodig felaktigt. Men ska vi lyckas genomföra det här, måste vi sänka termostaten. Förstår du?”
Krohn nickade.
”Bra”, sa Harry. ”Låt mig fundera lite.”
”Kan jag bomma en cigarett så länge?”
Harry gav honom paketet.
De två männen satt tysta och betraktade röken som virvlade mot taket.
”Om …?” började Krohn.
”Hysj.”
Krohn suckade.
Cigaretten var nästan nere vid filtret när Harry talade igen :
”Det jag behöver från dig, Krohn, är en lögn.”
”Jaha?”
”Du ska säga att Finne erkände mordet på Rakel. Och jag kommer att inviga två andra personer i detta. En jobbar på Rättsmedicinska. Den andre är en prickskytt. Ingen av er får veta namnen på några andra. Okej?”
Krohn hade nickat.
”Bra. Vi ska skriva den där inbjudan till Finne om var och när han ska få träffa din assistent, och du ska köra ner den i graven med något du får av mig.”
”Vad då?”
Harry tog det sista blosset och släppte cigaretten i kaffekoppen. ”En trojansk häst. Finne samlar på knivar. Har vi tur blir den vad vi behöver för att lägga alla andra spekulationer till ro.”
Sung-min hörde en kråka någonstans inne bland träden medan han tittade upp för den släta fjällväggen framför dem. Smältvattnet tecknade svarta ränder på den grå graniten som steg cirka trettio meter till väders. Han och Kasparov hade gått i nästan tre timmar och det var lätt att se att Kasparov hade ont. Sung-min visste inte om det var lojalitet eller jaktinstinkt som drev hunden vidare, men till och med när de stått vid en lerig skogsväg och tittat på en bräcklig repbro som ledde över en bäck till snö och väglös skog, hade den dragit i kopplet för att komma vidare. Sung-min hade sett fotspår i snön på andra sidan, men i så fall måste han bära Kasparov över bron och samtidigt hålla sig fast med minst en hand. Och sedan, hade han tänkt? Sung-mins handsydda Loakeskor hade för länge sedan blivit blöta och förstörda, men frågan var hur långt han skulle komma på de släta lädersulorna i den oländiga, snötäckta terrängen på andra sidan bäcken.
Sung-min hade satt sig på huk framför hunden, gnidit de kalla händerna mot varandra, tittat in i den gamla hundens trötta ögon.
”Kan du, kan jag”, hade han sagt.
Kasparov hade gnällt och sparkat med benen medan Sung-min lyfte honom och bar honom mot deras våta undergång, men på något sätt hade de kommit över.
Och nu, efter tjugo minuter på slädföre, spärrade denna fjällvägg vägen vidare. Eller gjorde den det? Han följde spåren som ledde bort till sidan av väggen, och där såg han att det hängde ett slitet, fuktigt rep som var bundet vid en trädstam längre upp i den nästan stupbranta slänten. Och att det bara var en förankring längs vägen, att repet ledde vidare, upp mellan träden, och att det fanns en stig som gick som i trappsteg uppför. Men han kunde inte både dra sig upp i repet och samtidigt bära Kasparov.
”Förlåt, kompis, detta kommer säkert att göra ont”, sa Sung-min, knäböjde, la Kasparovs framben runt sin hals, vände sig om och band ihop hundens ben hårt med sin halsduk.
”Hittar vi inget däruppe, går vi tillbaka”, sa han. ”Jag lovar.”
Sung-min grep tag i repet och tog spjärn med fötterna. Kasparov ylade där han hängde hjälplös runt sin ägares hals, som en ryggsäck med bakben som krafsade och klöste på kavajen. Det gick snabbare än Sung-min hade trott, och plötsligt stod de på toppen av klippan där skogen sträckte sig vidare inåt.
Det låg en röd stuga tjugo meter framför dem.
Sung-min släppte Kasparov, men i stället för att följa spåret som ledde direkt till stugan, drog sig Kasparov in mellan benen hos sin ägare, började gny och gnälla.
”Så, så, det finns inget här att vara rädd för”, sa Sung-min. ”Finne är död.”
Sung-min såg ett spår efter ett djur, ganska stora spår faktiskt. Kunde det vara det Kasparov reagerade på? Han tog ett steg mot stugan. Kände tråden mot benen, men det var för sent, och han visste att han hade gått i en fälla. Det hördes ett fräsande ljud, och han hann se ljuset från föremålet fyllt med sprängmedel som for upp framför honom. Han blundade automatiskt. När han öppnade ögonen igen, måste han luta huvudet bakåt för att se föremålet som fortsatte upp mot himlen medan den drog en tunn svans av rök efter sig. Så hördes ett mjukt ka-boff när raketen exploderade, och till och med i dagsljus kunde han se det glittra i gult, blått och rött, som en festlig big bang i miniatyr.
Någon hade tydligen velat bli förvarnad om någon närmade sig. Eventuellt skrämma bort någon, han kunde känna Kasparov darra mot fötterna.
”Det är bara fyrverkerier”, sa han och klappade hunden. ”Men tack för varningen, kompis.”
Sung-min gick bort till plankterrassen framför stugan.
Kasparov hade fått tillbaka modet och sprang förbi honom, bort till dörren.
Sung-min såg på den flisiga karmen vid låset att han inte behövde bryta sig in, att det jobbet redan var gjort.
Han sköt upp dörren och steg in.
Såg direkt att stugan varken hade el eller vatten. Det hängde rep från krokar på väggen, kanske hade det hängt där för att inte möss skulle äta på det.
Men det låg mat på bänken vid fönstret åt väster.
Ett bröd. Ost. Och en kniv.
Inte lik den slidknivsliknande saken med det bruna skaftet han funnit när han sökte igenom Finnes lik. Den här hade ett blad som han trodde var närmare femton centimeter långt. Sung-min kände hjärtat slå tungt och härligt, nästan som när han hade sett Alexandra Sturdza komma inskridande på Statholdergaarden.
”Vet du vad, Kasparov?” viskade han medan han lät blicken glida över ekskaftet och bolstret av horn. ”Jag tror sannerligen att vintern snart är över.”
För det rådde inget tvivel. Det var en Tojiro-universalkniv. Det var kniven.