”Vi vet att du har svarat på de här frågorna tidigare, Sara”, sa Harry och tittade på den nittonåriga tjejen som satt mittemot honom i det lilla, dockskåpsaktiga förhörsrummet. Inne i kontrollrummet satt Truls Berntsen med armarna i kors och gäspade. Klockan hade blivit två, de hade hållit på i en timme och Sara hade visat tecken på otålighet när de gått igenom händelseförloppet, men inga känslor utöver det. Inte ens när Harry läst högt ur rapporten om skadorna som modern fått från de tretton knivhuggen. ”Men jag och inspektör Berntsen har som sagt tagit över utredningen, och vi vill gärna ha allt så klart för oss som möjligt. Alltså : Brukade din far hjälpa till att laga mat? Jag frågar eftersom han snabbt måste ha hittat den vassaste kökskniven, vetat exakt i vilken låda och var i lådan den fanns.”
”Nej, han hjälpte inte till”, sa Sara, och frustrationen syntes tydligare nu. ”Han lagade den. Och den enda som hjälpte till var jag. Mamma var ute.”
”Ute?”
”Träffade väninnor. Tränade. Sa hon då.”
”Jag har sett bilder av henne, hon ser ganska vältränad ut. Höll sig ung.”
”Whatever. Hon dog ung.”
Harry väntade. Lät svaret hänga i luften. Såg Sara grimasera. Harry hade sett det i andra fall, hur de efterlevande slogs mot sorgen som mot en fiende, en irriterande plåga som måste luras. Och ett sätt var att nedvärdera det som förlorats, att misskreditera den döda. Men han misstänkte att fallet inte var så här. När Harry hade föreslagit att Sara skulle ta med sig sin advokat, hade hon sagt nej. Ville bara få det överstökat snabbt, sa hon, hon hade planer. Förståeligt nog, hon var nitton, ensam, men anpassningsbar, och livet gick vidare. Och fallet var uppklarat, det var väl därför hon slappnade av. Visade sina sanna känslor. Eller brist på känslor.
”Du tränar inte lika mycket som din mor gjorde”, sa Harry. ”I alla fall inte löpning.”
”Gör jag inte?” svarade hon med ett litet leende och tittade upp på Harry. Det var det självmedvetna leendet hos en ung människa från en generation där man skilde ut sig som smal om man hade en kropp som i Harrys generation ansetts normal.
”Jag kollade in dina gymnastikskor”, sa Harry. ”De är nästan oanvända. Och inte för att de är nya, de slutade tillverkas för två år sedan. Jag har likadana.”
Sara ryckte på axlarna. ”Jag får mer tid att springa nu.”
”Ja, din far ska sitta i fängelse i tolv år, så då slipper du ju hjälpa honom att laga middag.”
Harry såg på henne. Såg att den hade träffat. Hennes mun stod öppen, och de svartsminkade ögonfransarna for upp och ner under ett intensivt blinkande.
”Varför ljög du?” frågade Harry.
”V … va?”
”Du sa att du sprang hemifrån till toppen av skulpturparken, ner till Ekebergrestaurangen och hem igen på trettio minuter. Jag sprang samma distans i natt. Det tog mig nästan fyrtiofem, och jag är ganska bra på att springa. Och jag pratade med polisen som stoppade dig när du kom tillbaka. Han sa att du varken var svettig eller särskilt andfådd.”
Sara hade rätat på sig i stolen på andra sidan det lilla dockskåpsbordet och tittade omedvetet på den röda lampan ovanför mikrofonen som visade att inspelningen var igång, när hon svarade :
”Okej, jag sprang inte ända upp.”
”Hur långt?”
”Till den där Marilyn Monroe-statyn.”
”Då har du som jag sprungit på grusvägen. När jag kom hem var jag tvungen att plocka småsten ur sulorna, Sara. Åtta stycken. Medan dina sulor var helt rena.”
Harry visste inte om det hade varit åtta eller tre stenar. Men ju mer exakt han var, desto svårare skulle det vara att förkasta resonemanget. Och han såg på Sara att det fungerade.
”Du sprang inte alls, Sara. Du lämnade lägenheten som du sa till polisen, klockan 20.15, medan din far ringde polisen och påstod att han hade dödat din mor. Du joggade kanske en runda i kvarteret, tillräckligt lång för att polisen skulle hinna anlända, och sedan joggade du tillbaka. Som din far sagt åt dig att göra, eller hur?”
Sara svarade inte, bara blinkade och blinkade. Harry la märke till att hennes pupiller hade vidgats.
”Jag har talat med din mors älskare. Andreas. Artistnamn Bom-Bom. Han sjunger kanske inte lika bra som han spelar på den där tolvsträngaren.”
”Andreas sjunger …” Ilskan i hennes blick dog bort, och hon tystnade.
”Han erkände att du och han träffades några gånger, att det var så han mötte din mor.” Harry tittade ner i anteckningsblocket. Inte för att han inte visste vad som stod där, vilket var ingenting, utan för att sänka hastigheten lite, ge henne en smula andrum.
”Andreas och jag var ihop.” Saras röst darrade en aning.
”Inte enligt honom. Han sa att det hade varit några …” Harry drog tillbaka huvudet lite som för att bättre kunna läsa det som inte stod i anteckningsblocket. ”… groupie-ligg.”
Sara ryckte till i stolen.
”Men du hade inte lämnat honom ifred, sa han. Att vägen från groupie till stalker var kort, det var i alla fall hans erfarenhet. Att det var enklare med en mogen, gift kvinna som tog saker och ting för vad de var. Lite spänning i vardagen, lite krydda på fiskbullarna. Det var faktiskt det han kallade det. Fiskbullarna.”
Harry tittade upp på henne.
”Det var du som lånade din mors telefon, inte din far. Och upptäckte att hon och Andreas hade ett förhållande.”
Harry kände efter hur samvetet tog det. Att köra över en nittonåring utan advokat, en kärlekskrank tonåring som svikits av sin mor och en snubbe som hon lyckats inbilla sig var hennes.
”Din far är inte bara självuppoffrande, Sara, han är smart. Han vet att den bästa lögnen är den som ligger så nära sanningen som möjligt. Lögnen är att din far var i den lokala närbutiken och handlade några småsaker till middagen innan han gick tillbaka, lånade din mors telefon, hittade meddelandena och dödade henne. Sanningen är att medan han var i butiken hittade du meddelandena, och från det antar jag att om vi byter ut din far mot dig i rapporten så får vi en ganska exakt beskrivning av vad som hände i köket. Ni bråkade, hon vände ryggen till och gick därifrån, du visste var kniven låg, resten gick av sig själv. Och när din far kom hem och upptäckte vad som hänt planerade ni det här tillsammans.”
Harry såg ingen reaktion i hennes blick. Bara ett oavbrutet, tryckande, svart hat. Och han kände att samvetet tog det bra. Myndigheterna gav gevär till nittonåringar och bad dem döda. Och den här hade dödat sin mor och låtit en oskyldig far kasta sig under bussen för hennes skull. Sara skulle inte ansluta sig till dem som hemsökte Harry i mardrömmarna.
”Andreas älskar mig”, viskade hon. Det lät som om munnen var fylld med sand. ”Men mamma kollrade bort honom. Hon förförde honom bara för att jag inte skulle få honom. Jag hatar henne. Jag …” Gråten var på väg. Harry höll andan. De var nästan där, raset hade startat, han behövde bara några ord på bandet, men gråt skulle skapa en paus, och i den pausen skulle lavinen kunna hejdas. Sara höjde rösten. Raseriet tog över. ”… hatar den jävla horan! Jag skulle ha huggit henne fler gånger, jag skulle ha skurit av henne det jävla ansiktet hon var så stolt över !”
”Mm.” Harry lutade sig bakåt i stolen. ”Du önskar att du hade dödat henne långsammare, är det vad du säger?”
”Ja !”
Mordet bekräftat. Touchdown. Harry kastade en snabb blick genom dockskåpsfönstret och såg att Truls Berntsen vaknat och höll upp en tumme. Men Harry kände ingen glädje. Tvärtom, uppspeltheten han förnummit för några sekunder sedan hade avlösts av en sorgsen trötthet, en besvikelse. Känslan var inte obekant, den kom ofta efter en längre jakt där det hade byggts upp en förväntan om ett uppklarande, om gripandet som en förlösande klimax, en idé om att det skulle förändra något, göra världen till en aningen bättre plats. I stället var vad som följde ofta en postuppklarningsdepression med alkohol och dagar eller veckor under isen. Harry inbillade sig att det liknade seriemördarens frustration när mordet inte ger någon djupare tillfredsställelse, utan bara en känsla av antiklimax som piskar honom att ge sig ut på jakt igen. Kanske var det därför Harry – återigen i en glimt – kände en bitter förtvivlan, som om han under ett ögonblick satt på andra sidan bordet, i hennes stol.
”Det där gjorde vi ju bra”, sa Truls Berntsen i hissen upp till våldsroteln på sjätte våningen.
”Vi?” sa Harry torrt.
”Jag tryckte på inspelningsknappen, eller hur?”
”Det hoppas jag verkligen. Kontrollerade du så att det blev en inspelning?”
”Kontrollerade jag?” Truls Berntsen höjde ett frågande ögonbryn. Sedan flinade han. ”Slappna av.”
Harry flyttade blicken från de lysande våningssiffrorna ner till Berntsen. Och kände att han avundades kollegan med underbettet. Den framskjutna pannan och det grymtande skrattet som gett honom öknamnet Beavis, vilket ingen vågade säga högt, antagligen för att det var något med Truls Berntsens passivaggressiva utstrålning som gjorde att man inte ville ha honom i döda vinkeln i en kritisk situation. Truls var antagligen ännu mer illa omtyckt än Harry Hole på våldsroteln, men det var det Harry avundades honom. Han avundades Truls Berntsen förmågan att ge fullständigt fan. Inte fan i vad kollegerna tyckte om honom, det struntade Harry också blankt i. Utan förmågan att avsäga sig allt ansvar, praktiskt och moraliskt, för det jobb han var satt att göra som polis. Man kunde säga mycket om Harry, och han visste mycket väl att man gjorde det, men ingen kunde ta ifrån honom att han var en riktig polis. Det var en av hans få välsignelser, och samtidigt hans största förbannelse. Till och med när Harry som privatperson var på drift, vilket han varit ända sedan Rakel sparkade ut honom, lyckades polisen i honom inte släppa taget helt, ta det härliga fria fallet in i anarki och nihilism som Truls Berntsen hade gjort. Ingen skulle tacka Harry för det, men det var okej, han var inte ute efter några tack, och han sökte ingen frälsning genom goda gärningar. Hans outtröttliga, närmast tvångsmässiga jakt på samhällets värsta förbrytare hade tills han träffade Rakel varit hans enda anledning att kliva upp på morgonen, så han tackade denna flockdjursgen eller vad det nu var, för det ankare det hade varit. Men en del av honom längtade efter den totala och utplånande friheten, att lossa ankarkättingen och krossas i bränningarna eller bara försvinna i en stor, mörk ocean.
De klev ut ur hissen och gick bort längs korridoren med rödmålade väggar som bekräftade att de klivit av på rätt våning, förbi de avskilda kontoren mot kontorslandskapet.
”Hej, Hole !” ropade Skarre från en öppen dörr. Han hade till slut blivit kommissarie och hade fått Harrys gamla kontor. ”Draken letar efter dig.”
”Din hustru?” undrade Harry, men saktade inte ner för att hinna få med sig Skarres antagligen rasande och misslyckade försök till kontring.
”Nice”, skrattgrymtade Berntsen. ”Skarre är en idiot.”
Harry visste inte om det var menat som en utsträckt hand, men svarade inte. Han hade inte för avsikt att skaffa sig fler dåliga kompisar.
Han svängde till vänster i korridorkorsningen utan ett ord till avsked och klev in genom den öppna dörren till rotelchefens kontor. En man stod med ryggen mot honom, lutad över Katrine Bratts skrivbord, men gick lätt att känna igen på den skinande, blanka skallen med en lagerkrans av svart och märkligt kraftig hårväxt.
”Hoppas att jag inte stör, men du hade sökt mig.”
Katrine Bratt tittade upp, och polisdirektör Gunnar Hagen for runt som om han blivit påkommen med något. De tittade tyst på honom.
Harry höjde ett ögonbryn. ”Vad är det? Har ni redan hört det?”
Katrine och Gunnar Hagen såg på varandra. Hagen harklade sig. ”Har du?”
”Vad menar du?” sa Harry. ”Det var jag som förhörde henne.”
Harrys hjärna letade efter förklaringar och kom fram till att åklagaren som Harry ringt till direkt efter förhöret för att släppa fadern fri i sin tur måste ha informerat Katrine Bratt. Men vad gjorde polisdirektören här ?
”Jag rekommenderade dottern att ta med sig en advokat, men hon tackade nej”, sa Harry. ”Och jag upprepade det innan förhöret började, men hon tackade nej igen, det har vi på band. Nej, det har vi inte, vi har det på hårddisk.”
Ingen av dem log, och Harry såg det nu, att något var fel. Väldigt fel.
”Är det fadern?” frågade Harry. ”Har han … gjort något?”
”Nej”, sa Katrine. ”Det är inte fadern, Harry.”
Harrys hjärna noterade omedvetet detaljerna, att Hagen hade låtit Katrine, kollegan som stod honom lite närmare, ta över. Och att hon hade använt hans förnamn på ett överflödigt sätt. Krockkuddar. I tystnaden som följde kände han klon i bröstet igen. Och även om Harry inte hade någon överdriven tro på telepati och klarsyn, var det som om det som skulle komma var vad klon och glimtarna försökt berätta för honom hela tiden.
”Det är Rakel”, sa Katrine.