Hösten 2004 började jag på Max initiativ intervjua honom om hans upplevelser som barn och tonåring under Förintelsen. Genom åren har jag också intervjuat flera personer som är en del av Max livshistoria, bland dem den amerikanske krigsveteranen Robert Persinger som var med och befriade koncentrationslägret i utkanten av Ebensee i Österrike. Under den tid som manuset växt fram har jag studerat Förintelsens historia, samt inhämtat viss information från institutioner, museer och arkiv. Jag har även haft förmånen att korrespondera med den amerikanske professorn Christopher R. Browning. 2010 utkom han med en bok kring tvångsarbetslägren i Starachowice där Max var fånge.
Många av de kvinnor och män som överlevde lägren var relativt unga när kriget bröt ut. Liksom Max beskriver de ofta sin barndom som lycklig. ”Jag minns när jag var omkring 6 år. Det var en rolig tid”, säger Max. ”Jag kan se händelser som utspelade sig kring min familj och grannarna på vår gård för mina inre ögon. Det är som ett skådespel som går i repris om och om igen.” Från mitten av 1930-talet förändrades Max upplevelser av vardagen i takt med att antisemitismen ökade i Polen.
Max har inget födelsebevis. När föddes han? Max tror inte att han vid krigsutbrotten ännu blivit bar mitzva (religiöst myndig), vilket judiska pojkar blir vid 13 års ålder. I lägren tvingades Max många gånger ljuga och säga att han var äldre för att räknas som kapabel till att utföra arbete och på så sätt kunna överleva. Förmodligen är det därför som det står i nazisternas listor från Starachowices tvångsarbetsläger att han är född 1923. Vid befrielsen hade Max förträngt sin verkliga ålder. När han skulle lämna uppgifter om sina födelsedata hittade han helt enkelt på ett datum och sa att han var född i november 1925.
Samtalen har lockat fram minnen, många av dem smärtsamma. Ändå har Max valt att berätta. Han säger att det finns mycket mer bakom ”rubrikerna” i hans överlevnadsberättelse. Tillsammans har vi trängt djupare bakom några av dem. För den som läser kan kanske en del av minnena som återges i boken uppfattas som fragment.
Texten är skriven i jagform och det är Max som berättar. Hans vittnesmål har en mycket personlig karaktär, den lämnar inte någon oberörd.
Fördjupningstexterna syftar till att komplettera Max berättelse och ge den en tidsram. Efter önskemål från Max har Marianne Reichmann skrivit kapitlet ”Den långa vägen till ett nytt hemland”.
Max och jag har många vänner att tacka för stöd och råd under arbetet. En av dem är Britta Lehtonen som tillsammans med Max granskat och godkänt manuset i sin slutgiltiga form.
Frilansjournalist
Ewa Wymark