Wierzbniks getto

Gettot i Wierzbnik upprättades i april 1941. Området var tydligt avgränsat med skyltar, men det fanns varken någon mur eller något staket. Hit deporterades även judar från andra städer, däribland Łódź och Płock (Plotzk).

Judiska män tvingades utföra olika arbeten. Tyskarna krävde att det judiska rådet skulle upprätta en förteckning över alla pojkar och män mellan 12 och 60 år med uppgifter om deras yrke och arbetsförmåga. Även judar som flydde till gettot från andra städer infogades i dessa listor.

När Starachowice ockuperades konfiskerade tyskarna alla viktiga fabriker som kunde användas inom krigsindustrin. Stålverket och ammunitionsfabriken i staden kom att införlivas i Reichswerke Hermann Göring, en av Nazitysklands största koncerner inom järn-, vapen- och maskinindustrin. De beslagtagna fabrikerna drevs i sin tur av dotterbolaget Stahlwerke Braunschweig GmbH.

Vid krigsutbrottet bestod den judiska befolkningen i Starachowice-­Wierzbnik av mer än tre tusen individer. I takt med att getto efter getto tömdes i närliggande städer sökte sig allt fler judar till Wierzbnik i hopp om att få ett arbetskort och på så sätt kunna identifieras som arbetare.

Precis som i Kielce fanns det judiska poliser i Wierzbniks getto. De bar runda mössor och hade påkar med sig.

Judarna som bodde i staden kände varandra, andra som kom dit behandlades som ”invandrare”, de var de första som togs ut till arbeten.

Judarna i Wierzbnik visste vem jag var men jag kom inte från den staden och därför tyckte de väl att jag inte tillhörde dem. Det fanns andra i gettot som betalade mutor till polisen för att slippa utföra arbeten åt tyskarna, men jag hade inget att betala med.

När de judiska poliserna fick veta att jag hade ”flyttat in” hos min bror blev jag tillsagd att inställa mig hos dem varje morgon. Jag gick till olika arbeten varje dag. Till slut ville jag inte lyda längre. Jag försökte smita undan, men en polis fick syn på mig. Han sa: ”Jag ska ta med dig till en bra arbetsplats.” Men polisen ljög. När jag följde med honom satte han mig i fängelse.

De andra i cellen frågade vad jag hade gjort. ”Smitit från arbetet”, sa jag. Själva var de grova brottslingar. ”Du måste lyda oss, annars får du stryk”, sa de.

Jag bäddade allas sängar och tömde hinken med avföring. När min svägerska Chaya kom med soppa var jag tvungen att dela den med de andra.

Jag grät och ville ut därifrån. Efter någon vecka blev jag fri.

Den judiska polisen tilldelade mig ett arbete i en kasern. Där städade jag och flyttade möbler åt tyskarna. Andra dagar marscherade jag med en grupp arbetare till ammunitionsfabriken i Starachowice.

* * *

På ammunitionsfabriken jobbade det många polacker. En gång om dagen fick de soppa. Den serverades i ett stort kök. Judarna från gettot som arbetade på fabriken fick också mat därifrån.

Från början tillverkade jag kanonhylsor och arbetade i skift, senare arbetade jag i ett stort förråd. Det var smutsigt och farligt där. Vi var en grupp arbetare som sorterade järn och skrot, och tömde över olja, batterisyra och kemikalier i olika behållare. En polsk förman visade hur vi skulle sortera allting.

Chefen var en tysk i trettioårsåldern. Han var handikappad och hade bara en hand.9

Den mannen var fruktansvärt elak. Varje gång han gick förbi sparkade han någon av oss i svanskotan med sin spetsiga sko. När man hade fått en sådan spark kunde man nästan inte gå.

När jag inte var vid fabriken gick jag till en änka som hette Leah. Hon drev ett plåtslageri. Där kunde jag värma mig om det var kallt, och ibland fick jag lite soppa eller en bit bröd. Leah tog hand om nästan alla judiska flyktingar som kom. Vi var flera som samlades där. De äldre pratade ofta om kriget och det som hände runt omkring i Polen. Jag brukade stanna ett tag och lyssna på dem.

Natan hade flera polska vänner. En av dem hette Jankowski, han arbetade i ammunitionsfabriken. Jag visste att min bror hade gett honom pengar därför att han hade lovat att hjälpa Natan och var beredd att gömma undan barnen för tyskarna om det skulle behövas.

Jankowski var förman på en avdelning i smedjan. Jag fick egentligen inte gå in dit, men jag gjorde det ändå. Jag sa till honom: ”När du har fått så mycket pengar av min bror kan du väl hjälpa mig?”

”Jag har inte fått något”, sa han. Han ville inte erkänna för mig att det var så.

”Kan du inte ordna så att jag kan få något extra att äta?” frågade jag. Han lovade att han skulle försöka. Senare när jag kom tillbaka hade han ingenting att ge mig. ”Du kan ta syltburken som står där”, sa han och pekade på en plåtburk, ”sedan vill jag inte se dig här mer”. Det fanns bara lite rester kvar, men jag tog burken och gick.

Jag var förvånad över att han inte var mer vänlig och hjälpsam mot mig. Jag hade ju träffat honom flera gånger när han var på besök hos Natan.

* * *

Alla pratade om det som hände i andra städer; att tyskarna hämtade judar och transporterade bort dem med tåg. Ingen visste vart transporterna gick, bara att de som deporterades gick ”mot döden”. Vi undrade vad som skulle hända med judarna i Wierzbnik.

Natan hade på förhand gjort upp med en man på sågverket och blivit lovad att han skulle få arbeta där. Många sa att det var en ”säker plats för judar”, om gettot skulle stängas.

Natan gav Chaya och barnen var sin mjölkkanna av plåt. Om de skulle bli tvungna att lämna gettot kunde de bära dessa med sig. Natan hade varit hos en plåtslagare och fäst en extra bottenplatta på dem. Mellan bottnarna i varje kanna gömde han pengar.

Natan gav pengar till mig också, men jag blev besviken och arg för det var så lite. Med de pengarna skulle jag inte ens kunna köpa en halv limpa bröd. Trots det sa jag inget för jag var tacksam att min bror lät mig bo hos honom.

Tyskarna krävde att det judiska rådet skulle upprätta en förteckning över alla pojkar och män i Starachowice-Wierzbnik. I denna lista finns namnet Szafir, Nuta (namnet är detsamma som ”Natan”) vid adressen Piłsudski 42, och en uppgift om att Natan är bagare (bäcker på tyska). Enligt International Tracing Service (ITS) i Bad Arolsen bodde Natan senare på Kolejowagatan i gettot. © Archiwum Państwowego w Kielcach, Oddział w Starachowicach, Zespół akt. Akte m starachowic, arch 45

9. Även andra överlevande från Starachowices tvångsarbetsläger har omtalat en handi­­kappad man. Enligt professor Christopher R. Browning kan mannen ha varit en av de ukrainska vakterna. Vakten lär ha identifierats i Toronto, i en ukrainsk grupp efter kriget.