Inför aktionen i Wierzbnik stängdes all trafik av och fordon förbjöds passera genom gettot. Under kvällen som föregick likvideringen sammankallades den judiska polisen av det judiska rådet. Man meddelade att man fått en order om att alla judar skulle infinna sig på marknadsplatsen, rynek, vid sjutiden nästa morgon.
När den judiska befolkningen vaknade den 27 oktober 1942 var gettot omringat av beväpnade styrkor och judarna drevs ut från sina hem.
Max bror Natan bodde på Kolejowagatan i gettot, intill järnvägsspåren. Förmodligen gick Max utmed gatan en bit och passerade sedan genom en trång passage av husväggar för att komma till uppsamlingsplatsen.
Det kom en order om att gettot skulle stängas. Vi fick tre timmar på oss, sedan skulle alla samlas. När kvinnorna inte sprang snabbt nog – de bar på både väskor och barn – tog SS-männen spädbarnen från mödrarna, vevade runt dem i luften och smällde dem mot väggarna. Jag blev väldigt rädd när jag såg det. ”Inte ens spädbarnen får leva”, tänkte jag.
Plötsligt gav tyskarna en order: ”Alla som jobbar på Hermann Göring Werke ska ställa sig i ett led.” Jag visste inte vad som skulle hända, men jag ställde mig i det ledet.
Det hade kommit andra judiska arbetare från Kielce, Bodzentyn och även andra getton. Jag kände igen många av dem. Min kusin Zindl var där. Jag såg upp till honom som en hjälte för att han hade räddat mig när jag var spädbarn och höll på att drunkna.
Zindl hade skadat sin fot och gick med käpp. Eftersom han var handikappad lät tyskarna honom inte kliva in i ledet med arbetare. När han försökte göra det sköt de honom med flera skott. Jag blev helt hysterisk, för jag kunde inte hjälpa honom. Zindl var som en bror, han betydde allt för mig.
Senare, när transporterna hade gått iväg och vi som var kvar var samlade i barackerna, undrade alla hur det hade gått för dem som fördes bort. Alla tänkte på dem som man stod närmast, de som man var släkt med. Zindls bror berättade att Zindl inte hade dött omedelbart. Tyskarna hade valt ut en grupp med judar som skulle städa upp i gettot. De hade lagt Zindl bland andra som var döda. Men han var inte död. Zindl tilltalade en av dem som städade: ”Jag lever”, sa han. En SS-man som stod bredvid hörde det och sköt honom.