En av anledningarna till att tvångsarbetslägren i Starachowice fanns kvar så länge var att man ställt upp på kraven från Heinrich Himmler, chef över SS och högste ansvarig för Nazitysklands koncentrations- och förintelseläger. Himmler medgav nämligen att en rest av judiska män och kvinnor tillfälligt kunde undantas när gettona likviderades och användas vid fabriker som ansågs väsentliga för krigsindustrin, förutsatt att man kunde hålla arbetarna isolerade i särskilda läger.
Nazisternas plan att även förgöra judar genom hårt arbete förändrades 1943. Man beslöt då att stänga majoriteten av alla arbetsläger i Generalguvernementet. Under två dagar i november samma år genomfördes en massaker på närmare 42 000 judiska tvångsarbetare i Lublindistriktet under det man kallade Aktion Erntefest (Aktion Skördefest).
Även i tvångsarbetslägren i Starachowice valdes ett antal fångar ut. 150-160 individer, varav flertalet äldre kvinnor och barn, hämtades från Majówka och fördes sittande på lastbilar till Firlej i närheten av Radom där de mördades och begravdes i massgravar.
Under försommaren 1944 avvecklades tvångsarbetslägren i Starachowice, och alla fångar fördes till ett avspärrat område intill ammunitionsfabriken. Samtidigt ökade man säkerheten. Förutom ett stängsel av taggtråd reste man ett högt träplank kring området och placerade ut vakter i två vakttorn.
Vi hörde rykten om att Röda armén närmade sig. Strax efter att vi hört det fick vi inte längre gå till arbetet. Det kändes i luften att nu skulle det bli värre. De judar som var ledare i lägret visste kanske vad som skulle hända, vi andra visste ingenting.
Jag kommer inte ihåg hur länge vi väntade, några veckor eller någon månad.
Lägervakterna kunde inte hålla ordning på oss. Jag kom åt att plundra saker ur ett förråd och fick tag på bröd. Jag gömde det i ett stycke tyg och la det under huvudet när jag sov.
Min bror Natan hade förflyttats till samma läger som jag. Jag sa åt honom att jag hade ”organiserat” mat.
”Det där”, sa han, ”det är ju bara smulor”. Han tänkte inte som jag, att man kunde äta smulor också.
När Natan såg vad som var på väg att hända med arbetslägret fick han ångest och grät: ”Det finns ingen mening med att leva, jag borde ha följt med Chaya och barnen”, sa han. ”Det borde du kanske”, sa jag. ”Men nu är du här, med mig.”
Jag var i baracken när flera andra fångar en kväll försökte ta sig ut från lägret.
De ukrainska vakterna i vakttornen sköt och kastade handgranater efter dem.
Szlama Ejnesman som hade bott i lägret med sin fru och sina barn försökte fly med sin familj. Jag hörde någon ropa till honom: ”Dina barn har blivit skjutna.” Det låg en hel hög med döda där.16
Det visade sig att tyskarna hade väntat på att få fram tågvagnar. När de kom lastades vi hundra personer i varje vagn. Jag kom i en vagn som hade både väggar och tak. Natan kom i en annan vagn, en sådan som man använder för att frakta kol.
Vi hade inget med oss, inga personliga ägodelar, bara trasiga skor, och inga extra kläder.
Vi stod tätt, tätt. Ville man ha en sittplats fick man använda våld och knuffa bort någon annan. Den som var starkast kunde ta sig fram till en springa i väggen för att få luft.
Under hela resan fick vi ingen mat och inget vatten. Efter ett dygn var vi helt utmattade.
Det var varmt, kvavt och det stank. Tyskarna hade ställt in en hink där vi skulle uträtta våra behov men vi kunde inte använda den, det var ingen som kom åt. Vi var fruktansvärt törstiga. Så vi höll ut händerna och lät andra kissa i dem och drack varandras urin.
Tyskarna släppte förbi tåg med krigsmateriel och under tiden väntade vi på ett sidospår.
Vi visste inte vad som skulle hända. Vi diskuterade att de kanske tog oss till ett annat arbetsläger, vi var ju bra arbetare. När vi skrek och frågade vakten svarade han bara att allt skulle ordna sig. ”Ni kommer att få det bättre nu”, sa han.
16. Szlama Ejnesmans fru Ruchela och deras dotter Rozia överlevde flyktförsöket och transporterades med de andra fångarna till Auschwitz-Birkenau. Efter befrielsen 1945 återvände de till Starachowice-Wierzbnik. Där attackerades de och flera andra judar som återvänt från koncentrations- och förintelseläger av nationalistiska grupper. I en sådan attack dödades Ruchela. Och Rozia, som då var 11 år, skadades svårt.