Jag tilltalade en kapo som hette Ignats och tiggde och bad om att få gå med hans grupp, som arbetade utanför lägret. Till att börja med skrattade han bara åt mig. Ignats ville inte ha judar i sitt kommando. Han hade ansvar för hundra personer, och de flesta av dem var ryssar.
Ignats var själv jude. Det fanns bara en till i hans grupp som också var det, han var far till en av Ignats nära vänner. Jag fick böna och be för att han skulle ta emot mig: ”Om jag får följa med lovar jag se till att din väns far har det bra”, sa jag.
Till slut gav Ignats med sig, men han varnade mig: ”Sköter du dig inte är det kört för dig. Då åker du ut”, sa han.
Vår arbetsgrupp (Commando 301-B LW Zerlegebetriebe) hade uppställning varje dag och marscherade därefter till ett fält en bit utanför Birkenau. Där arbetade vi med att demontera flygplan som skjutits ner. De olika delarna sorterades var för sig och lastades på vagnar.20
Mitt på dagen var det vaktskifte. Då samlades alla fångar. Vi fick lite soppa och samtidigt gick SS-männen avsides och åt sin lunch.
Under den pausen såg vi ofta militärflyg på himlen. Himlen var svart av alla flygplan och de flög på låg höjd. En del fångar försökte väcka piloternas uppmärksamhet. De hoppade och ropade att piloterna skulle bomba Birkenau. Jag bad för mig själv att Gud skulle låta åtminstone ett av flygplanen avvika och släppa sina bomber på oss eller på krematoriet! Vi skulle vara helt oskyddade om de gick till anfall, men jag tänkte att jag hellre skulle vilja dö av en bomb än att gasas ihjäl. Vi fångar undrade varför de som flög inte bombade lägret. Visste de inte vad som pågick där?21
Ibland satte sig tyskarna i skuggan av ett träd och åt sin lunch, som om de var på picknick. Vi fångar kände hur gott maten doftade. Samtidigt skrek de till oss: ”Fortsätt arbeta!” Under tiden som de satt där matade de även sina hundar. När de hade ätit färdigt slängde de iväg några benrester åt oss. Sedan såg de på medan flera fångar slogs för att få tag på en bit. Det kunde hända att en vakt tog sitt maskingevär och började skjuta mot dem. När jag såg hur vakten bar sig åt bestämde jag mig för att inte blanda mig i slagsmålet.
* * *
I mitt arbetskommando var jag bland de yngsta. De andra kallade mig ”snorunge”. Det fanns en annan ung pojke i gruppen. Han var ryss och ungefär i samma ålder som jag. Vi blev ovänner eftersom han alltid ville gå i mitten av raden. Det ville jag också för där kunde vakten inte komma åt att slå mig lika lätt som när jag gick längst ut.
Ryssen och jag bråkade varje dag i ledet när vi gick till och från arbetet. Till slut sa de andra åt oss att vi måste göra upp. Vi var ute på ett fält. Där började ryssen och jag visa vad vi gick för. Vi slogs med knytnävarna. De andra ställde sig i en ring runt omkring oss. För mig var det en match på liv och död. Jag visste att jag måste slå ner honom, annars skulle jag inte bli accepterad av arbetsgruppen.
I lägret var det nödvändigt att visa att man var stark. Den som var stark kunde ta för sig – de andra gick under. Fångar kunde döda andra för att själva överleva.
När jag fällde ryssen applåderade de andra, precis som man gör på en riktig brottningsmatch. Sedan sa de att han och jag måste skaka hand med varandra och bli vänner igen. Efteråt lät ryssen mig vara i fred.
Ryssarna hade en annan ställning i lägret än judar, och de kunde tigga mat hos vakterna. ”Vi är krigsfångar”, sa de. Om de hade något extra att äta delade de med sig av det till mig.
En dag kom en av de äldre ryssarna och räckte ett bröd till mig. ”Du pojken”, sa han, ”om du hjälper mig att dela det här brödet får du också en bit”. Mannen var gammal och hade inga tänder.
Brödet var hårt som sten. Jag minns inte om det var en kniv som jag använde mig av eller om det var något annat vasst föremål jag hittat bland flygplansskrotet. Jag tog i så hårt att eggen gick rakt in i handen, den skar så djupt att jag såg benet.
Blodet forsade. ”Nu är det kört”, tänkte jag. ”Om jag inte kan arbeta kommer de att ta ut mig i nästa selektion och skicka mig till gaskammaren.”
De andra fångarna sa åt mig att skölja såret i urin. Jag gjorde som de sa och sprang till några män som stod och urinerade och höll fram min hand. På något sätt måste det ha hjälpt. Efteråt tog jag en trasa och virade den om handen. Så småningom läkte såret.
Min kapo Ignats hade bra kontakter i lägret. Ibland gav han oss uppdrag efter arbetet. ”Jag behöver rörmokare som kan gå med mig till kvinnolägret”, kunde han säga. Jag ställde upp fastän jag inte var kvalificerad. Jag försökte se hur de andra gjorde och lära mig av dem.
Kvinnorna gjorde stora ögon när vi kom, kanske var de ovana att se män i sin del av lägret. Det hände att de hade soppa kvar i ett stort kärl. Jag vet inte varför de inte åt upp den. Kanske kunde de inte. I vilket fall som helst lät de mig ta så mycket jag ville.
* * *
En dag dök det upp en judisk man från Grekland i vårt arbetskommando. Han var runt 50 år och ganska klent byggd. Ryssarna gav honom smeknamnet ”professorn”. Han väckte respekt med sina kunskaper. Professorn talade åtta språk. Jag och alla andra beundrade honom. Min kapo Ignats bad honom agera som tolk.
Professorn klarade inte av att utföra samma arbete som vi andra, ryssarna hjälpte honom med en del av de tyngsta sysslorna. Tyskarna såg det och gjorde narr av professorn. En av dem slog honom med gevärskolven så att han tappade sina glasögon. Sedan trampade tysken på dem med sin stövel. När professorn böjde sig ner och tog upp dem gick de inte att använda, de tjocka glasen var spruckna. Jag tyckte synd om honom. Han var helt beroende av sina glasögon för att kunna se. Utan dem kunde han inte arbeta längre.
* * *
Under arbetet med att demontera flygplan använde vi yxor. De hade handtag av trä. En dag fick jag in en stor träflisa i handen från yxan jag höll i. Den trängde in ganska djupt. Såret blev infekterat och handen svullnade upp. Den blev tjock som en kudde och till slut kunde jag inte hålla i yxan. Jag visste att så länge jag kunde gå till jobbet hade jag en chans att överleva. När Ignats fick reda på det som hade hänt sa han att jag måste lämna arbetsgruppen: ”Tror du att jag kommer att låta tyskarna ge mig stryk för att du inte kan arbeta?” sa han. ”Du måste stanna i baracken och sjukanmäla dig.”
Varje morgon vid appellen ropade de ut ett kommando att alla som var sjuka skulle gå åt sidan. När Ignats sa att jag inte var välkommen i arbetsgruppen längre hade jag inget val, jag blev tvungen att gå till sjukstugan. Jag gick inte dit frivilligt. Alla i lägret visste att så gott som alla fångar som gick till sjukbaracken togs till gaskammaren.
När jag kom till sjukstugan fick jag visa upp handen för en läkare. Han hade två medhjälpare. De sa åt mig att lägga mig ner på en brits. Jag fick en trasa med eter över ansiktet medan de skar upp såret. Jag skrek.
När operationen var klar gav de mig mer bedövning. ”Judesvinet har ett starkt hjärta”, sa de. Jag var yr och avtrubbad, och jag sa till läkaren: ”Nu vet jag hur det känns för dem som är i gaskammaren.”
Medan jag fortfarande låg på britsen gjorde de en ny operation. De skar av en muskel i benet. Förmodligen gjorde de något slags experiment, jag vet inte. Efteråt satte de på bandage och sparkade ut mig.
När jag kom ut från sjukstugan var jag ostadig på benen men jag ville inte gå tillbaka till min barack. Jag visste att det var farligt att vara där. För att ingen skulle komma och ta fast mig höll jag mig undan från vakterna och väntade tills de andra kom tillbaka från arbetet. Jag rörde mig runt omkring i lägret och var aldrig stilla på en plats för länge.
Efter en tid, jag vet inte hur länge, inställde jag mig hos Ignats igen. ”Jag vill inte ha dig här”, sa han. ”Jag kan arbeta lika bra som de andra”, sa jag. På något sätt lyckades jag övertyga honom. Han lät mig komma med. ”Men om jag råkar illa ut för att du gör ett dåligt jobb, då lever du inte länge till ska du veta!” sa han.
Jag gick aldrig mer till sjukstugan. För att få tygtrasor att lägga om såren med betalade jag en annan fånge med min portion bröd.
Långt senare, när jag blivit befriad ur lägren, var det jag varit med om i sjukstugan inget jag ville berätta för andra. Alla visste att tyskarna utförde experiment på fångar och att de bland annat kastrerade män. Efter kriget ville jag inte att någon skulle tro att detta hade hänt mig.
* * *
Tyskarna utförde selektioner av fångar hela tiden, även direkt från baracken. De spärrade av området och blockäldsten pekade ut vilka som var svaga och sjuka, de togs sedan direkt till gaskammaren.
Man visste inte från en stund till en annan vad som skulle hända. ”Om jag inte lyckas överleva en dag till då får jag acceptera det”, tänkte jag. Jag tog en dag i taget och försökte undvika att få stryk och att inte synas så mycket.
Så länge vi var kvar på arbetet kände jag mig någorlunda trygg, men när vi var tillbaka i lägret kände jag mig aldrig säker på att jag skulle klara mig och kunna undvika en selektion.
Varje dag när jag kom tillbaka från arbetet gick jag omkring i lägret från ett ställe till ett annat. Jag ville inte uppehålla mig i baracken.
Toaletten låg i en särskild barack. Där satt vi bredvid varandra och rygg mot rygg över en lång bänk med rader av hål. Ofta smög jag mig dit för att gömma mig och komma undan för en stund. Samtidigt lyssnade jag på samtal mellan äldre fångar. De diskuterade kriget och vilka som kommit i nya transporter. De som kom från samma stad kunde fråga varandra om det var någon som hade sett en familjemedlem när de marscherade till och från arbetet. En fånge sa att han hade hört att östfronten närmade sig Birkenau.
”Kanske kommer kriget att ta slut”, tänkte jag. Det gav mig nytt mod. Jag ville vara stark när ryssarna kom. Då skulle jag kunna ordna så att jag fick mat. Jag hade bara denna önskan: att få känna hur det kändes att vara mätt.
Jag fick akta mig för vakterna på toaletten. Om de tyckte att någon satt kvar för länge kom de fram och slog den fången med sina påkar.
Vi hade inget att torka oss med. Jag använde en bit av skjortan, eller trasan som jag hade i skon i stället för strumpa.
* * *
På eftermiddagen, vid femtiden, ställde alla fångar upp sig i en kö för sopputdelning. Jag försökte stå så långt bak som möjligt för att få mer av det som gick att äta, det låg ju på botten. Vi var flera som bråkade om att få den bästa platsen i kön. Till slut gick vakterna emellan. De kunde slå så hårt att en del blev helt sönderslagna och inte kunde inte gå till arbetet nästa dag.
Ibland fanns det rester kvar. Alla som orkade rusade fram för att få tag på något mer att äta. Tyskarna skrattade åt oss, det roade dem att se hur vi fångar slogs för att komma åt det lilla som fanns kvar i kärlen. Sedan började de slå med sina påkar för att skingra oss.
* * *
När brödet delades ut i baracken gick blockäldsten från brits till brits. Om en fånge hade dött tog blockäldsten brödet och behöll det för sig själv. Han hade fått bröd till tusen personer. Allt som blev över efter utdelningen behöll han för sig själv.
De som delade ut brödet bar det i en låda med två handtag, fångarna som hjälpte till gick på varsin sida. Jag var också med i den arbetsgruppen. När jag delade ut brödet såg jag en fånge som var svag och inte hade några krafter, en muselmann.22 Jag visste att den mannen inte skulle ha så lång tid kvar att leva. Blockäldsten kom på mig när jag tog mannens bröd. Han gav mig så mycket stryk att jag inte kunde stå på benen. När vi skulle ställa upp till appell fick andra bära ut mig.
Nu kunde jag inte arbeta. Jag kände mig helt nedbruten. Jag orkade inte leva längre. När de andra hade gått och jag blev ensam kvar i baracken tog jag mitt bälte och la det runt halsen. Sedan fäste jag den andra änden i en hake vid ett av fönstren.
Efter några sekunder kändes det som om jag domnade bort. När jag vaknade igen låg jag på marken. Bältet hade gått sönder. Jag tänkte att det kanske var Gud som gjorde att det blev så. Det var kanske inte meningen att jag skulle dö.
* * *
Så småningom blev det vinter och väldigt kallt. Det hade snöat och mina kläder var genomsura. Jag gömde undan några bitar från en trasig papperspåse som man förvarat cement i och stoppade bitarna på ryggen innanför fångjackan. När vi gick tillbaka till lägret tyckte en av vakterna att jag såg konstig ut. ”Vad har du på ryggen?!” frågade han. ”Det är pappersbitar”, sa jag, ”de användes inte till något”. Han skrek åt mig att det var sabotage.
Två vakter tog mig åt sidan. De slog mig så illa att jag inte kunde gå. Efteråt sa Ignats att det var tur för mig att tyskarna inte hade gett honom stryk för det som jag hade gjort.
Så länge jag var i arbetslägret i Starachowice hade jag kunnat ”organisera”, stjäla. I Birkenau försökte fångar ta det de behövde från dem i baracken som hade dött under natten eller på morgonen innan de togs till krematoriet.
Mina skor var helt sönderslitna. I lägerförrådet tiggde jag om att få ”nya”, men jag kunde inte få något om jag inte hade något att betala med. Det enda jag hade var min portion bröd.
20. Enligt uppgifter från Auschwitz-museet inhystes arbetsgruppen Commando 301-B LW Zerlegebetriebe, som Max kom att tillhöra, i barack nummer 18 i en avdelning i Birkenau som kallades BIId.
21. De allierade (Storbritannien, Frankrike, USA, Sovjetunionen med flera som stred mot axelmakterna) kände till Nazitysklands plan att mörda alla judar. Ändå togs inga beslut om att man skulle attackera järnvägsspåren till Auschwitz-Birkenau eller något av lägren. Man hänvisade till ”tekniska svårigheter” och att det var viktigt att inte splittra den militära styrkan inför andra operationer. Under den andra halvan av 1944 riktades i stället flyganfallen mot närliggande oljeraffinaderier och även industrier i området.
22. Muselmann användes som en nedsättande term för fångar som led av allvarlig utmärgling och fysisk svaghet, och som befann sig i ett apatiskt tillstånd.