Staden dit vi kom var omgiven av skog och höga berg. ”Här kommer ingen att kunna hitta oss”, sa vi fångar till varandra. ”Nu kommer vi aldrig att bli fria. Inte ens flygplan kommer att upptäcka den här platsen.”
När jag gick till baracken stod en polsk kapo och tittade på mig. Han såg mina officersstövlar. ”De där stövlarna vill jag ha”, sa han. ”Om du inte ger dem till mig frivilligt kommer jag att ta dem i alla fall.” Jag visste att jag skulle bli tvungen att ge dem till honom. Vi kom överens om att jag skulle få betänketid och behålla dem ett par dagar. Sedan fick han stövlarna. Han gav mig träskor i stället och lovade att ge mig bröd också. Han höll sitt ord. ”Det var bra att jag hade fina stövlar”, tänkte jag, ”Jag gör honom en tjänst, kanske kommer jag att ligga bättre till hos honom nu, och han kan kanske göra mig en gentjänst senare.”
Det var inte någon riktig ordning i lägret. Jag arbetade med en grupp fångar i ett stenbrott och även som byggnadsarbetare. Varje morgon marscherade vi från lägret till arbetsplatsen. När vi var trötta och inte orkade gå rakt i leden kastade vakterna stenar på oss. En gång träffade en sten mig i huvudet. För ett ögonblick trodde jag att jag hade blivit skjuten. Jag fick ett stort sår.
När vi gick genom den lilla staden stod människorna i sina fönster och tittade. Ofta drog de för gardinerna för att slippa se oss.24
På byggarbetsplatsen vakade en man i tyrolerhatt över oss. Han skröt med att han var från Bad Ischl. ”De av er som arbetar bra kommer att få tre cigaretter”, sa han. Jag var inte intresserad av att få cigaretter eftersom jag inte rökte men försökte anstränga mig ändå. Jag tänkte att jag kanske skulle kunna byta dem mot bröd.
Jag gick till min förman och gav honom cigaretterna jag fått. Han lovade att ge mig bröd i stället. ”Du får det i morgon”, sa han. Nästa dag lovade han samma sak igen, och dagen därpå var det likadant.
Varje kväll när jag låg på britsen tänkte jag på brödet som jag skulle få. När jag påminde förmannen blev han arg, och det såg ut som om han ville klippa till mig. När jag hade tjatat länge, kanske i en vecka, sa mannen att han inte hade något bröd att ge mig. ”Det blir inget”, röt han. ”Försvinn härifrån, jag vill inte se dig här igen!” Sedan blev jag förflyttad från den arbetsplatsen så att jag inte kunde störa honom mer.
Tyskarna hade en passage genom skogen. På en plats där det var väldigt brant byggde de en stentrappa och tvingade fångarna att springa i den.25 Det var lerigt och halt, många fastnade med skorna i leran och fick fortsätta barfota. De som ramlade gjorde sig illa på stenarna. En del skadade både armar och ben så att de blev invalider och inte kunde arbeta mer.
* * *
På senvåren fick vi nästan ingen mattilldelning alls. Vi åt lera, eftersom andra fångar sa att den innehöll något slags fett. Magarna svullnande och vi fick förstoppning. Svälten var enorm och det förekom kannibalism.
Att vara i Auschwitz-Birkenau var hemskt, men att vara i Ebensee var värre. Det var plågsamt att se allt som pågick i lägret. Till slut blev jag så sjuk att jag inte orkade mer. Det var till och med svårt för mig att ta mig upp till britsen inne i baracken. Under några dagar stapplade jag bara omkring, sedan tvingades jag att gå till ”sjukbaracken”. Det fanns ingen annanstans jag kunde ta vägen.
Tyskarna var rädda att smittas av tyfus och andra sjukdomar så de bevakade den baracken noga. Man fick gå in dit men det fanns ingen möjlighet att komma ut igen. Att jag tvingades gå dit var värre än allt annat jag kunde tänka mig.
De flesta av oss låg nakna där, vi hade blivit fråntagna våra kläder vid ingången.
Britsarna i sjukbaracken var små. För att få plats måste jag flytta bort några av de andra fångarna som var döende. Jag var helt apatisk, det enda jag tänkte var: ”Finns det någonstans där jag kan ligga? När jag dör blir det någon annan som tar den här platsen.”
Den 25 januari 1945 registrerades Max Safir som fånge nummer 121 333 i Mauthausen. Den 29 januari skrevs han in bland fångarna i ett koncentrationsläger vid utkanten av Ebensee i österrikiska Alperna. Koncentrationslägret kallades SS-Arbeitslager Zement och löd under flera täcknamn, däribland “Cementlägret”, ”Kalk” och “Solvay” (vilket är namnet på en lokal kemisk fabrik). Det var ett av flera underläger till Mauthausen.
Barackerna var byggda av trä med enkla tak och cementgolv. Fångarnas sängar stod staplade i två-tre våningar. Lägret var redan nedgånget och fångarna långt fler än vad som rymdes i barackerna, och långt fler än vad mattilldelningen beräknades räcka till för. Dessutom fördubblades fångarnas antal under bara några månader mellan december 1944 och april 1945, från 9 000 till 18 000.
En del av fångarna utnyttjades som arbetskraft av civila entreprenörer i området medan majoriteten – liksom i andra läger – användes som tvångsarbetare inom krigsindustrin. Fångarna tvingades bygga ett gigantiskt system av tunnlar i berget som skulle användas för raketforskning efter att den flyttades från Peenemünde i Tyskland. När den planen inte realiserades kom delar av tunnelsystemet att bland annat brukas som oljeraffinaderier.
I takt med att krigsslutet närmade sig ökade misären i koncentrationslägret i Ebensee. Fångar som man ansåg inte längre dög till något arbete lastades på godsvagnar och fördes till Mauthausen. Många var i ett så dåligt skick att de dog under resan, andra mördades vid ankomsten till huvudlägret.
Fångarna som fördes till den så kallade sjukbaracken i närheten av krematoriet fick varken mat eller vård. De förväntades inte tillfriskna.
Senvåren 1945 dog hundratals lägerfångar varje dag. Det fanns så många lik att man inte hann bränna alla. De låg i högar kring krematoriet, staplade ovanpå varandra. För att bli av med likhögarna fick medfångar gräva gropar och täcka kropparna med ett tunt lager jord. Även efter befrielsen fortsatte fångarna att dö i hundratals på grund av utmattning och sjukdomar.
24. Vid ankomsten till Ebensee marscherade fångarna genom stadens gator till baracklägret. Varje dag hämtade fångar också potatis från samhället. De närmaste husen låg nära lägret, på hundra meters avstånd.
25. Den så kallade Lejongången, Löwengang, som förband lägret med arbetsplatser vid berget byggdes genom skogen under augusti-september 1944 för att man skulle kunna minska antalet SS-vakter. Taggtråd var uppspänd utmed sidorna. Fångarna som tvingades att i språngmarsch passera genom denna passage hade ingen chans att fly. Samtidigt blev det i stort sett omöjligt för civila som bodde i närheten att ha någon som helst kontakt med fångarna och att ge dem mat. Vittnen berättar att en del kvinnor tidigare försökt ge fångarna bröd, men att de flesta SS-vakter inte tolererade detta. Ibland sände man därför fram barn för att blidka vakterna.