Befrielsen 6 maj 1945

Tanken på att tyskarna av rädsla för smitta skulle kunna tända eld på sjukbaracken där jag låg fyllde mig med skräck. Jag märkte inte så mycket av det som hände när lägret befriades men plötsligt hörde jag att fångarna där ute skrek på olika språk att kriget var slut. Jag kunde inte ta in och acceptera att det var så. Jag var så utmattad att jag just då helst hade velat dö där i baracken. De fick bära ut mig därifrån. Jag var i övre tonåren och vägde bara 24 kilo.

En polsk läkare som hjälpte fångarna ville ge mig blodplasma. ”Det är ingen idé att du ger det till mig”, sa jag. ”Ge det till någon som är friskare och har en chans att överleva.” ”Du är vid liv”, sa läkaren, ”då finns det hopp”. Efteråt fick jag frossa. Jag blev alldeles kall och började skaka. Jag skrek för det kändes som om jag skulle frysa ihjäl. Läkaren hade en assistent med sig, denne kastade en filt över mig och skrek på polska: ”Var tyst jävla horjude!”

En dag när det var sol låg jag utomhus på en militärbrits. Jag fick lite morötter av någon, men jag kunde inte äta dem. Jag orkade inte ens stå på benen. Amerikanarna tvingade kvinnorna från Ebensee att hjälpa oss – de grät och var helt hysteriska. En av dem tvättade mig. ”Jag visste ingenting om det som hände här”, sa hon. ”Vi hade inte heller någonting att äta”, klagade hon. ”Inga ägg, inget smör och inget bröd.”

Jag hade sparat ett bröd och lagt det under huvudet. Det var ett fint vitt bröd. Ett sådant hade jag inte smakat sedan kriget bröt ut. ”Här”, sa jag till kvinnan, ”du får det”. Jag gav det till henne eftersom jag själv var så sjuk och svag att jag inte kunde äta det. Samtidigt tänkte jag för mig själv: ”Är det möjligt att de inte kände till något? Varje dag när vi gick genom samhället drog folk för gardinerna för att slippa se oss. Trodde de verkligen att vi bara var förbrytare?”

Efter några dagar kunde jag stå på benen. Jag tog på mig ett par kängor. De kändes väldigt tunga att gå med. Jag gick fram till porten, men backade när jag såg att det stod en soldat där med gevär. Han var förmodligen amerikan, ändå blev jag rädd och undrade om lägret verkligen var befriat.

En dag stod jag på en vall och såg hur en amerikan tvingade in några tillfångatagna tyskar i våra gamla baracker. Jag kände igen en av dem. Det var en man som hade mördat många. Jag skrek åt de amerikanska soldaterna att de skulle döda honom.

Vi var flera fångar som stod där. Alla skrek: ”Döda honom, döda honom!”

Amerikanen tog upp en sten och kastade den åt vårt håll för att få tyst på oss.31

Senare transporterades jag på ett lastbilsflak till ett sjukhus. Jag minns inte var det låg någonstans, men jag tror det var i Tyskland. Läkarna där skrek till varandra och gav kommandon på tyska. Det kändes väldigt obehagligt, som om ingenting hade förändrats sedan jag var i lägren.

En liten enhet av judar i den brittiska armén som sökt upp oss judiska fångar i Ebensee hade talat om för oss att vi kunde få vård i ett uppsamlingsläger i Italien. Tillsammans med några kamrater bestämde jag mig för att bege mig dit.

Vy över koncentrationslägret i utkanten av Ebensee.

© U.S. Holocaust Memorial Museum

SS-män syns samtala utanför ett bostadshus i Ebensee. Till höger i bild syns lägerfångar som halvligger på marken.

© Archiv KZ-Gedenkstätte Ebensee (1944/1945)

Max Safir (längst till vänster i bild) efter befrielsen i Ebensee.

© National Archives Washington DC

31. Det är känt att lägerfurir Julius Ludolph identifierades och togs om hand av amerikanska soldater i Ebensee den 8 maj. Han var då civilklädd. Ludolph dömdes senare till döden i en rättegång i USA.