MaxSafir-BasteHerrn-epub-25

Den långa vägen till ett nytt hemland

Av Marianne Reichmann

Var och en som överlevt Förintelsen har en berättelse om obegriplig skräck och smärta, men också om mirakulösa händelser som inneburit räddning till livet. Vi som hör och läser om dessa öden förtränger ibland att varje räddat människoliv motsvarar mångdubbelt fler som gick under. För att orka lyssna ser vi också fram emot slutet på historien som handlar om att någon av segrarmakterna gick in i dödslägren och befriade de människor som fortfarande levde – som ett slags happy end.

Historien efter befrielsen våren 1945 är inte lika allmänt känd hos oss i eftervärlden. Det följande avsnittet innehåller dels Max berättelse om sitt liv åren närmast efter kriget, och dels mer allmänt hållna skildringar av vad som hände med de judar som överlevt.

Två olika internationella kommittéer efter varandra arbetade under efterkrigstiden med att utreda situationen för de överlevande. Den amerikanska journalisten Ruth Gruber följde båda kommittéerna och bevakade deras arbete för tidningen New York Posts räkning. Hennes berättelse utkom 1948 med titeln Destination Palestine – the Story of the Hagana Ship Exodus 1947. Den finns numera tillgänglig i nyutgåva under namnet Exodus 1947 – the Ship that Launched a Nation. Boken beskriver hur de överlevande människospillrorna i åratal bollades fram och tillbaka under svåra yttre omständigheter och hölls i ovisshet om sitt framtida öde. Grubers bok är den huvudsakliga uppgiftslämnaren när det gäller beskrivningarna nedan om efterkrigstidens lägertillvaro på den europeiska kontinenten och på Cypern, liksom om försöken att båtledes ta sig till det dåvarande brittiska mandatet Palestina.

DISPLACED PERSONS. Europa översvämmades efter kriget av människor på flykt utan möjlighet att återvända hem. Displaced Persons – DP – var den vedertagna termen för dessa. De hystes in i ett stort antal läger i Tyskland, Österrike och Italien. De gamla nazistiska koncentrationslägren fick bland annat tjänstgöra som DP-läger.

Från 1945 tills lägren helt kunde avvecklas i början av 50-talet passerade ungefär 250 000 judar genom dem. Många av dem hade försökt återvända till sina hem men mötts av öppen fientlighet från forna grannar och bekanta. Det förekom till och med regelrätta pogromer ännu 1946. En av de värsta och mest kända ägde rum just i Max hemstad Kielce. Europa tedde sig för judarna i allmänhet som ett omöjligt alternativ för framtiden. USA öppnade så småningom gränserna för ungefär 80 000 europeiska judar. Men de flesta ville till Palestina.

Som bekant hade England ansvaret som mandatmakt i Palestina, och det fanns ett starkt motstånd från det hållet mot en ”okontrollerad” judisk invandring. Från USA:s sida tryckte man dock på, och det bildades en kommitté bestående av amerikaner och engelsmän som skulle utreda situationen.

I de överfyllda lägren möttes kommittémedlemmarna hela tiden av samma budskap: ”Vi har inget annat hem än Palestina. Hjälp oss hem!” Det stora flertalet var unga människor i 20–35-årsåldern eftersom ännu färre barn och äldre överlevt. De var oftast de enda som fanns kvar av familjen och de tydde sig till varandra i grupper med stark sammanhållning som kom att fungera som nya familjer. Man led brist på allt. Den internationella judiska hjälporganisationen Joint försåg med mat och annat av det nödvändigaste.

Många barn levde i lägren, ofta föräldralösa. Såren efter vad de varit med om kunde verka oläkliga, men de vuxna omkring dem gav all den närhet och trygghet som de förmådde. Liksom i ghettona under kriget satsade man alla resurser och all kreativitet för att skapa sig ett så normalt liv som möjligt och inte minst för barnen.

De överlevandes misär och osäkerhet i en lägertillvaro som alltför mycket påminde om vad de genomlevt under kriget, upplevdes av kommittémedlemmarna som en skamfläck. Man tog också intryck av den totala hängivenheten och beslutsamheten att nå målet: att komma till Palestina och där skapa en självständig judisk stat. Kommitténs beslut kungjordes i maj 1946 och var enhälligt: Palestinas gränser borde öppnas för 100 000 Displaced Persons från Europa. Jubel utbröt i såväl de europeiska lägren som bland judarna i Palestina. Men England vägrade följa rekommendationen, och glädjen byttes i förtvivlan och hopplöshet. Ungefär ett år senare, när det var uppenbart att England skulle avsäga sig uppdraget att vara mandatmakt, tillsattes en ny kommitté, nu under FN. Under tiden fylldes lägren på med nya skaror, flyende undan antisemitiska utbrott i olika europeiska områden. Matbrist rådde, och än värre vattenbrist. Besvikelsen och bitterheten var stor.

Många hade redan tidigare tagit sig ut ur lägren och i hemlighet sökt sig till hamnar i Frankrike och Italien för att sjövägen försöka komma ”illegalt” till Palestina. Denna verksamhet – organiserad av judar främst från Palestina och USA som vigt sina liv åt uppgiften – intensifierades nu ytterligare i takt med att desperationen växte.

FANO. För Max del började som vi sett den långa vägen tillbaka till livet med befrielsen av lägret Ebensee den 6 maj 1945. Det dök inom kort upp personer med emblemet ”Jewish Brigade”. De tog kontakt med överlevande judar och såg till att de fördes till baracker med bättre standard. Max visste det inte då, men detta var första steget för att hjälpa dem till Palestina.

Efter vistelse på sjukhus i Tyskland och Rödakorsläger i Italien kom Max till Fano på italienska ostkusten. Där låg en kibbutz, det vill säga ett kollektiv där judar förbereddes för ett liv i Palestina. Den hade byggts upp av en tysk jude och lärde bland annat ut fiskenäring. Den lilla gruppen som hållit ihop sedan Ebensee fann här sitt nästa hem i livet. Förutom fiske och annat matnyttigt måste de också lära sig simma. Det förklarades inte varför, men senare fick man veta att det var en förberedelse för ”illegal” invandring, då ett möjligt scenario var att man måste hoppa i havet och simmande ta sig sista biten in till kusten.

Överhuvud taget gavs inte mer information än vad som var alldeles nödvändigt. Engelsmännen ville på allt sätt begränsa judisk invandring till Palestina, och de hade sträng bevakning överallt. Det engelska imperiet, Hitlers besegrare, förde krig mot den utblottade trashanksarmé som från dödens Europa med alla medel sökte sig till det som de såg som sitt enda hemland. Arbetet med att hjälpa judar till Palestina måste ske under stor sekretess.

BRACHA FULD. Aliya Bet (ungefär = Immigration B) var ett samlingsnamn för grupper och organisationer som arbetade för ”illegal” invandring till Palestina. Engelsmännen tillät en kvot på 1 500 invandrare per månad men behovet var oändligt mycket större. Alltså rustades i hemlighet en flotta av mer eller mindre uttjänta lastfartyg, fiskebåtar, turistbåtar eller vad man kom över. De skulle gå från hamnar i Frankrike, Italien och Grekland lastade till gränsen av sin förmåga med människor som överlevt historiens värsta brott. Unga judar från Palestina förde befälet, och besättningen bestod av hängivna medarbetare, oftast från USA. En del av dessa resor lyckades. Båten tog sig osedd så nära Palestinas kust att man kunde ta sig i land, ofta med hjälp sista biten från människor på plats. Men många upptäcktes av engelsk bevakning till havs eller i luften.

Bracha Fuld hette en av dessa båtar. Det var ett litet handelsfartyg som Aliya Bet införskaffat. Hon hade rest till Palestina tidigare under namnet Eliahu Golomb. Båda namnen hedrade judiska frihetskämpar i Palestina. Bracha Fuld hade nyligen 19 år gammal dödats av engelsmännen medan hon som befälhavare för en liten trupp Palmach-soldater försökte hjälpa i land en skara invandrare i Haifas hamn.

Den 9 oktober 1946 gick Max tillsammans med många andra från kibbutzen Fano ombord på båten Bracha Fuld som då låg i hamnen Mola di Bari i södra Italien. Även transporten till lands måste ske under sekretess. Man hade gjort misslyckade försök att komma iväg tidigare, men nu var det alltså dags. Ungefär 800 personer från kibbutzer och DP-läger togs ombord och hystes in i fruktansvärt trånga utrymmen under däck.

Passagerarna fick stränga förhållningsorder. Befälet måste åtlydas utan frågor, men ingen fick veta deras namn. Under dagtid måste alla vistas under däck för att inte båten skulle bli upptäckt som immigrantfartyg. Mat och vatten fanns hjälpligt för den tid resan beräknades ta men var strängt ransonerat.

Det var mycket varmt i medelhavsområdet i oktober 1946. Förhållandena under däck på Bracha Fuld var det värsta Max upplevt sånär som på koncentrationslägren. Utanför Kreta var sjögången svår och allmän magsjuka utbröt. Ungefär samtidigt började också vattenbristen bli riktigt kännbar. Hygienen var enligt Max ”obefintlig”. Och bara i nattmörkret tilläts man vistas i friska luften på däck.

Men engelskt flyg patrullerade regelbundet området på jakt efter misstänkta immigranter, och en dag var det något hos Bracha Fuld som väckte deras uppmärksamhet. Bara en kort stund efter överflygningen dök det upp en kryssare som med högtalarhjälp beordrade flyktingbåten att låta sig tas på släp.

I den stunden upphörde den ”underjordiska” tillvaron för passagerarna. Man hissade flaggan med davidsstjärnan och beredde sig på kamp. För de flesta var det första gången i livet som man i samlad aktion slogs för sin existens. Vapnen var tomma vattenflaskor, konservburkar och påkar. I tre dagar försökte övermakten få dem att ge sig frivilligt, därefter – den 20 oktober – tog man med våld Bracha Fuld på släp. Två dagar senare gick man in i Haifa.

Framtiden var nu ett oskrivet blad. Den vanliga proceduren när de ”illegala” fångats in var att sända dem till ett läger på Cypern som också tillhörde det brittiska kolonialväldet. Englands uttalade syfte med detta var att avskräcka från ytterligare invandringsförsök från Europa, en uträkning som visade sig alldeles slå fel. Ingenting hindrade de hemlängtande judarna.

I Haifas hamn fortsatte Bracha Fulds befäl och passagerare sitt våldsamma motstånd, men givetvis utan framgång. Efter att ha fått en skymt av det efterlängtade hemlandet och trampat dess jord – i form av en kort välbevakad promenad längs en kaj – tvingades de 800 ”illegala” över till ett annat fartyg, ett flytande fängelse. Max och några till tänkte nu testa sina simkunskaper och hoppade i vattnet från fängelseskeppet. Men engelsmännen hade varit med förr. Under vattenytan var nät utspända och de flyende fångades som fiskar.

Av befälet och besättningen från flyktingbåten blandade sig några med fångarna för att fortsätta leva med dem, upprätthålla moralen och tillförsikten och förbereda dem för det liv i Palestina som de inte tänkte ge upp hoppet om. Andra smög sig undan i Haifa för att återvända till Europa och uppgiften i Aliya Bet.

VÄNTRUM CYPERN. Englands världsherravälde var strax efter krigsslutet fortfarande tämligen intakt och man administrerade alltså bland annat såväl Palestina som Cypern. Men hänsyn måste tas åt olika håll. För att inte stöta sig med sina oljeproducerande arabiska vänner gjorde man stora ansträngningar att hindra judisk invandring till Palestina. USA å andra sidan tryckte på för att gränserna skulle öppnas. Kompromissen stannade som tidigare nämnts på den absurt otillräckliga kvoten 1 500 tillåtna invandrare per månad. En flod av människor sökte på andra sätt ta sig in i Palestina, men som vi sett i fallet Bracha Fuld blev de som upptäcktes bryskt avvisade.

Lägret där Max och de övriga från Bracha Fuld hamnade hette Caraolos och låg nära hamnstaden Famagusta. Här tippade man av den ena båtlasten efter den andra och lägret var snart överbefolkat. Snart måste ett nytt ännu större läger öppnas, Xylotimbu, några mil därifrån. Lägerarkitekturen liknade dödslägrens i Europa. Man var fångar innanför dubbla taggtrådsstängsel och bevakades från vakttorn. Judarna från Europa kände väl igen sig. Plåtbaracker fanns att bo i men hade inte plats för alla. Man lät barnfamiljer och andra mer behövande bo under tak, övriga var hänvisade till tält. Max beskriver den bittra känslan av att ha kommit till vägs ände: efter sex år i nazistisk fångenskap satt han nu åter i läger.

Tillvaron på Cypern var ett ”eländes elände”, berättar Max. Mat och vatten var ständiga bristvaror. De engelska beskyddarna lämnade matleveranserna och vattentankarna vid lägerporten. Stämningen var så fientlig att man inte vågade sig längre in. Fångarna lämnades att inrätta sina liv bäst de kunde innanför taggtråden.

Judar från Palestina tog sig regelbundet på olika smygvägar in i lägret för att dela fångarnas tillvaro och hjälpa dem att hålla hoppet vid liv. Bland annat hade man militärövningar som förberedelse för kampen som man visste väntade i hemlandet. I brist på riktig rekvisita övade man med påkar som gevär och stenar som granater. Här skedde en del av utbildningen för de soldater som sedan blev självständighetskrigets osannolika segrare.

Max bodde i Caraolos över vintern. Det var fruktansvärt kallt i tälten. Ofta föll skurar av hagel stora som nötter. Kölden och matbristen tärde på invånarna. Det enda hoppet – osäkert men levande – representerades av löftet att 750 personer varje månad skulle få lämna Cypern för Palestina. Hälften av den utlovade kvoten skulle nämligen tas därifrån och hälften från uppsamlingslägren på den europeiska kontinenten.

Om baracker och tält bjöd dåligt skydd för vintrarnas kyla så var de varma årstiderna knappast behagligare. Svett dröp ner i kokkärlen när man i sommarhetta lagade mat över öppna eldar, stanken var bedövande från latriner för många tusen människor och från avfallshögar som växte i väntan på en sophantering som inte fungerade.

Det mest desperata behovet i lägren gällde vatten. När vattentankarna anlände rusade alla till, försedda med kärl av alla de slag man kunnat uppbringa. Nykomlingarna köade snällt med tomma konservburkar i handen, veteranerna trängde sig fram med större dunkar som de hittat eller stulit. De dyrbara dropparna skulle räcka till mer än att släcka den mest akuta törsten. Kvinnorna tvättade kläder genom att angripa dem bit för bit med vatten teskedsvis och små bitar av tvål. Männen var noga med rakningen. Den personliga hygienen var viktig i kampen för mänsklig värdighet och upprätthölls med sparsamhet och uppfinningsrikedom.

Livsvilja och framtidshopp avspeglade sig också i de många familjebildningarna. Under det första året som Cypernlägren var i bruk firades 800 bröllop, och 750 barn föddes. Mödrarna fick föda på en speciell avdelning på militärsjukhuset i Nicosia och skickades åter till lägret efter bara någon dag. Många hade svårigheter att amma efter de skador man fått i dödslägren, men den judiska hjälporganisationen Joint skickade mjölkersättning, kläder och vitaminer till mödrar och barn. Barnen överlevde mot alla odds. En barnläkare från Hadassa-sjukhuset i Jerusalem som arbetade i lägren sammanfattade sina intryck: ”Tills jag kom hit för fyra veckor sedan trodde jag på vetenskapen. Nu tror jag bara på mirakler.”

”Detta är vårt svar till Hitler.” Så kommenterade en blivande mor sin och andra judiska kvinnors längtan efter barn mitt i kampen och osäkerheten.

Även sedan staten Israel utropats och invandringen blev fri höll engelsmännen igen. Först i början av 1949 tömdes lägren på Cypern helt på sin judiska befolkning. Från 1946 till 1949 hade 53 000 judar passerat dessa läger och 2 200 barn fötts.

HEMMA! Flytten till Palestina skedde efter turordning, och efter ett halvt år på Cypern kunde Max göra sin helt ”legala” invandring. Det var vid tiden för den judiska påsken, och de just hemkomna bjöds att fira påskmåltiden på absorptionscentret. En stor upplevelse efter att de i många år varit berövade sitt judiska arv.

Hur såg då det paradis ut som dessa många tusen längtat till så hett? Våren 1947 gick alltså Max barndomsdröm att komma till Palestina i uppfyllelse – men till vilket pris?

Under Max första år i landet var det fortfarande engelskt mandat. Han var 21 år, ägde inte mer än kläderna på kroppen, och familjen var en liten grupp vänner som hållit ihop under den senaste tidens mödor.

Alla krigsåren hade han tillbringat i ghetton och koncentrationsläger och de senaste två åren, efter kriget, varit flykting i Europa med osäker framtid. Efter att ha genomlevat allt detta, hur mycket har man kvar av livsvilja, hopp och ork?

Max förklarar att just i själva utblottelsen låg ett slags styrka. Det fanns inget att förlora. Max och de vänner han hade som var i samma situation, kunde satsa livet på att bygga framtiden för sig och sitt land. Inga familjer fanns att ta hänsyn till. ”Ingen skulle sörja oss om vi miste livet.”

Det efterlängtade hemlandet var ett oroligt hörn av världen. Engelsmännen styrde Palestina som mandatmakt ännu under ett år efter det att Max invandrat men hade stora svårigheter att upprätthålla ordning och säkerhet. Judarna förberedde en självständig stat genom att bygga upp en egen infrastruktur som också innefattade militära enheter, givetvis förbjudna av mandatmakten. Det arabiska ledarskapet motsatte sig varje tanke på att acceptera en aldrig så liten judisk statsbildning inom Palestinas gränser.

De judiska militära styrkorna arbetade alltså mer eller mindre underjordiskt. Det rådde tidvis bitter rivalitet mellan den större gruppen Haganah och mindre, mera hårdföra organisationer som Irgun under ledarskap av Menachem Begin. Max och hans närmaste vänner engagerade sig i Haganah. Kampen fördes dels mot arabisk terror och dels mot den engelska mandatmakten som upplevdes som starkt partisk för arabiska intressen.

Det rådde ofta utegångsförbud nattetid. För att kunna röra sig fritt i sina uppgifter inom Haganah uppgav Max att han var bagare och fick detta inskrivet i sitt ID-kort. Bagare åtnjöt nämligen undantag eftersom de måste arbeta på natten. En kortare period arbetade han också verkligen i ett bageri. Men oftast var det svårt att hitta försörjningsmöjligheter. Det rådde brist på allt, på arbete, bostäder, mat och alla andra förnödenheter, allt utom människor! Max och vännerna ”bodde” på parkbänkarna vid Rothschildgatan i Tel Aviv. Där umgicks man, drack sodavatten och bytte nyheter och tips med varandra. Man övernattade där också ibland, om man inte hade turen att hitta tillfälliga sovplatser hos någon med egen bostad.

I närbelägna arabiska Jaffa var maten billigare än i Tel Aviv, men den nödvändiga sparsamheten kom i konflikt med säkerheten – i Jaffa kunde man få en kniv i ryggen.

Sin första egna bostad fick Max och sju andra grabbar i Giv’at Rambam norr om Tel Aviv. Det var en engelsk polisstation som, ovanligt nog, lämnades i judiska händer. De fick bo där mot att de ansvarade för ordningen både i omgivande judiska och arabiska områden. De utrustades med ett enda gevär, ”men just ingen ammunition” för att citera Max. Det starkaste minnet från den tiden var bekantskapen med en äldre arabisk man som bodde i närheten. Han kom ofta och hälsade på, hade med sig mat och var snäll och omtänksam. Han kunde tyska vilket underlättade samvaron. Man förstår vilken fadersgestalt han blev för dessa unga pojkar som mist hela sina familjer.

Efter en tid började denne gode grannes söner dyka upp, den ene efter den andre, och de välkomnades lika hjärtligt. Tilliten lönades på ett fruktansvärt sätt. En av de judiska pojkarna kidnappades och hans kropp hittades så småningom upphängd utanför ett kafé med skylten ”koscherkött”. Det blev klarlagt att de unga araberna som uppträtt som vänner legat bakom detta. Men Max vill än i dag inte tro att deras far hade något med det att göra.

I maj 1948 proklamerades så den judiska staten Israel. För Max var det den största dagen av alla, till och med större än den dag ett år tidigare då han kom till Palestina. Först nu var drömmen uppfylld. Enligt Max trodde man egentligen inte att den nyfödda staten skulle kunna överleva. Ändå ... det var den största dagen av alla! Varför? Det svar som Max försöker ge handlar om den mänskliga värdigheten. Israel skulle kanske inte överleva, men det var den enda plats där en jude visste att han hade rätt att försvara sitt liv, om nödvändigt också med vapen i hand. Och trots att Max livsöde senare förde honom därifrån så är Israel för alltid hemlandet, det sedan barnaåren efterlängtade.

Båten Bracha Fuld som förde Max Safir och 805 andra från Italien till Haifas hamn. Bilden är från ett tidigare tillfälle, då båten seglade under namnet Eliahu Golomb. (Bilden återges med tillstånd av Government Press Office, Israel.)

På monumentet i Tel Aviv nämns Bracha Fuld och de 806 passagerare som anlände till Haifas hamn 1946.

Vy över det cypriotiska lägret för förvaring av ”illegala” invandrare till det brittiska mandatet Palestina.

(Bilderna återges med tillstånd av Government Press Office, Israel.)