Den judiska begravningsplatsen i Bodzentyn

Bodzentyn har i dag cirka 2 300 invånare. Den forna judiska församlingens begravningsplats ligger delvis dold och innesluten av träd på en kulle utmed vägen mot Kielce. Området har länge varit övertäckt av buskar och högt gräs även om man under åren gjort sporadiska försök att rensa undan en del av vegetationen.

Den täta växtligheten kan ha bidragit till att flera monument bevarats i nästan ursprungligt skick. Flertalet av dem har en fantastisk bildsymbolik: Händer som ger den aronitiska välsignelsen, kännetecknande för en kohen (en manlig ättling till Aron, bror till den bibliske Mose), avbrutna ljus för en ung kvinna som dött i förtid, en fågel med fågelungar för en mor som lämnat små barn efter sig, och så vidare.

I en sammanställning av olika dokument från tiden före och under den nazistiska ockupationstiden skriver lokalhistoriken Artemiusz Wołczyk att ”dessa stenar var allt som den judiska befolkningen lämnade kvar”.

Dock har inte alla monument bevarats. Begravningsplatsen krympte när de nazistiska ockupanterna befallde att alla spår av judarna skulle rensas bort. Stenarna skulle användas på stadens gator, torg och gårdar. Flera av dem lades även ut utanför kyrkan för att man skulle trampa på dem. Ingen vet hur många matzevot som förstördes. Man rev även muren som skulle skydda begravningsplatsen. Sedan lät man växtligheten innesluta det som fanns kvar i grönska, och i glömska. Åtminstone för en tid.

* * *

Max har under många år gjort olika ansträngningar för att få till stånd en restaurering av den judiska begravningsplatsen i Bodzentyn. ”Jag minns som barn att den judiska församlingen bad min far att ingå i en grupp som skulle ta ett särskilt ansvar för begravningsplatsen, men kriget kom emellan. Efter min befrielse har jag känt att jag är skyldig att ta på mig det ansvaret för att hedra min fars minne”, säger Max. ”Många i min släkt ligger förmodligen begravda där. Resten gasades ihjäl.”

2008 blev det till slut möjligt för Max att samverka med andra som lokalt i Bodzentyn börjat ta initiativ till att iordningställa den judiska begravningsplatsen. ”Det kändes som om himlen öppnade sig”, beskriver Max. Under hans långa väntan på att detta skulle ske har trådar vävts samman på ett sätt som ingen människa kunnat förutse.

Sommaren 2006 fick Krystyna Nowakowska, som då var ordförande i kulturföreningen Odnowica, ett oväntat samtal av en kvinna som ställde frågor kring den judiska begravningsplatsen i Bodzentyn. Kvinnan sa att hon representerade en man från Sverige och att han var mycket angelägen om att begravningsplatsen skulle bevaras och att ett staket skulle resas kring platsen.

I efterhand är det lätt att förstå att detta samtal måste ha kommit till stånd som ett resultat av Max ansträngningar i Sverige. En organisation som Max engagerade kring frågan var Svenska kommittén mot antisemitism. ”Jag arbetade med det här i flera år”, säger Max. ”Det var många jag bad att hjälpa mig.”

I mitten av 1990-talet hade Krystyna Nowakowska och hennes man Radek Nowakowski flyttat från Kielce till Dabrowa Dolna, en by som ligger i närheten av Bodzentyn. Nowakowska blev förvånad över att någon vände sig till henne med förfrågningar kring den judiska begravningsplatsen. När hon senare tog upp ärendet med Bodzentyns borgmästare, Marek Krak, upplyste han henne om en dagbok som skrivits av en judisk pojke under den nazistiska ockupationen av staden.33 Det visade sig att Krystyna Nowakowskas man Radek hade dagboken hemma i sitt bibliotek. ”Jag fick veta att människor lyssnat på texter ur dagboken när de lästes upp och sändes via lokalradio i slutet av 1950-talet”, berättar Krystyna. ”Sedan dess hade det varit ganska tyst om dagboken.”

På ett liknade sätt som Anne Frank i sin dagbok återger Dawid Rubinowicz genom sina anteckningar ett barns upplevelser, känslor och tankar under den nazistiska ockupationen och i gettot. Nowakowska som arbetar med barn och ungdomar insåg snart att hon i dagboken funnit något som hon länge sökt. När hennes dotter Sabina insisterade på att hon ville ”följa Dawid” genom att läsa dagboken, för att få en förståelse av det liv han levde, fanns det ingen återvändo, och en idé till ett första projekt tog form.

2007 lanserade Krystyna Nowakowska projektet Pamiętnik (Dagboken) med stöd av stiftelsen Stefana Batorego (The Stefan Batory Foundation). Efter att ha studerat Dawid Rubinowicz dagbok fick ungdomarna som deltog i uppdrag att återskapa scener ur boken. Det gjorde man med hjälp av en enkelt byggd pinnhålskamera. Bilderna redigerades så att de skulle se ut som fotografier tagna på 1940-talet. Några av dem arrangerades med texter i posterformat och användes i en utställning på den lokala gymnasieskolan. Under visningen höll Bodzentyns lokalhistoriker, Stefan Rachtan, ett tal om Dawid Rubinowicz och den judiska befolkningens historia.

Dagboken kom att bli en öppning för nya samtal kring stadens tidigare judiska befolkning. Efter projektet började flera lärare på skolan undervisa om Dawid Rubinowicz.

”Det var inte självklart för mig att ta upp det ämnet”, säger Nowakowska. ”Jag visste inte så mycket om det. Men jag är glad nu i efterhand att jag vågade initiera projektet.”

I samband med att ungdomarna studerade dagboken, prövade att skriva hebreiska bokstäver och lärde sig mer om symboliken på de judiska monumenten, gjorde man en vandring till den judiska begravningsplatsen. ”När vi gick upp på kullen fick vi plöja oss igenom vegetationen som i en djungel”, minns Nowakowska. Tillsammans med Jan Pałysiewicz, som på den tiden var chef på kultur-, idrott- och turismförvaltningen, förde hon samtal med borgmästaren Marek Krak angående behovet av en upprensning vid den judiska begravningsplatsen. Marek Krak ställde sig positiv till att fler människor i samhället skulle kunna sammankallas för att hjälpa till. Men hur skulle man mobilisera arbetskraft? Frågan gick vidare till den romersk-katolske prästen Leszek Sikorski som är verksam i den lokala katolska kyrkan.

Fader Leszek Sikorski började sin tjänst som präst i Bodzentyn 2003. Han tog tidigt ett personligt beslut om att något måste göras för att återställa den judiska begravningsplatsen. Hans personliga engagemang har haft stor betydelse. (I november 2008 tilldelades Fader Sikorski ett hedersdiplom av Polens överrabbin dr Michael Schudrich, och i juni 2009 tilldelades han ytterligare ett hedersdiplom av Israels ambassadör i Polen, Zvi Rav-Ner.)

Fader Sikorski initierade det praktiska arbetet med att renovera den judiska begravningsplatsen i Bodzentyn genom ett tillkännagivande i kyrkan. Han bad då även församlingen om stöd och hjälp.

”Påven Johannes Paulus II lär oss att judarna är våra äldre bröder i tron”, säger Fader Sikorski. “Under en pilgrimsresa till Det heliga landet 2005 besökte jag den minnesplats vid Förintelsemuseet i Jerusalem där namn på byar och städer som haft en judisk befolkning står inskrivna i berget”, berättar Fader Sikorski.34 ”Bland dessa inskriptioner fann jag namnet Bodzentyn. När jag återvände till Polen frågade jag de äldre i staden om de kände till något. De berättade då om Dawid Rubinowicz dagbok och att det fanns en judisk begravningsplats. När jag gick för att se platsen med egna ögon fann jag att den låg gömd i en otillgänglig terräng. Den var helt igenväxt och försummad. I det ögonblicket bestämde jag mig för att platsen måste tas om hand. Det är en viloplats för människor som föddes i vår stad, levde sina liv, arbetade och dog här.”

Efter ett upprop i kyrkan efterlyste Fader Sikorski en gemensam insats. ”Många i samhället, framför allt ungdomar, slöt upp för att vara med och rensa upp vid begravningsplatsen”, berättar han. ”Vi fick arbeta hårt men det lönade sig. Till vår stora glädje fann vi åttio vackra matzevot, monument, som bevarats under vegetationen. Det var en början, en gest i sann kristen anda för att visa respekt för de döda. Detta har i sin tur fått återverkningar och skapat ringar på vattnet i ett vidare arbete kring tolerans, där människor lär sig att respektera varandra oavsett kulturell bakgrund och andra särskiljande drag.”

Under arbetets gång mötte Krystyna Nowakowska Bogdan Białek vid den judiska begravningsplatsen. Bogdan Białek är ordförande i den antirasistiska föreningen Jan Karski som bland annat organiserar diskussioner och evenemang för att bevara och hedra minnet av Kielces judiska befolkning.

Białek blev fascinerad av det arbete som pågick i Bodzentyn och tog intryck av den positiva inställning som den romersk-katolske prästen visade.

“Krystyna informerade mig om att Bogdan Białek blivit intresserad av arbetet och att han önskade träffa borgmästaren i vår stad”, berättar Jan Pałysiewicz. ”Jag arrangerade det mötet den 22 augusti, och samtidigt kom det ett brev från Ewa Wymark i Sverige som då arbetade med att skapa en hemsida till minne av den judiska befolkningen i Bodzentyn.”

Genom den kontakt som nu etablerades med Sverige ordnade Jan Pałysiewicz omgående med att Max skulle kunna besöka Bodzentyn under de första Dawid Rubinowicz-dagarna en dryg månad senare, den 27-28 september 2008. Ur det första projektet, som Nowakowska initierade, hade nämligen en idé växt fram. Man ville ordna återkommande dagar i Dawid Rubinowicz namn. Unga skådespelare hade själva varit med och rekonstruerat scener från Dawids dagbok. Nu planerade man att framföra dessa som ett skådespel.

Den 27 september 2008 fick Max ett varmt mottagande av borgmästaren Marek Krak, och vid en ceremoni mottog Max den polska flaggan. Max å sin sida överlämnade den israeliska flaggan till borgmästaren. I samband med vistelsen i Bodzentyn träffade Max även lokalhistorikern Stefan Rachtan och fick ta del av en sammanställning av dokument kring stadens judiska befolkning.

Söndagen den 28 september genomförde Fader Leszek Sikorski en mässa till minnet av Förintelsens offer i den katolska kyrkan. Det var första gången man höll en sådan mässa i Bodzentyn. Kyrkan var fullsatt. Efteråt inbjöds alla till en föreställning med unga skådespelare som framförde scener ur Dawid Rubinowicz dagbok på en gammal gård i hjärtat av Bodzentyn. Det blev en omtalad och stor händelse.

I samband med Max besök i Bodzentyn påbörjades en samverkan kring restaureringen av den judiska begravningsplatsen. Max fick fortsatt stöd och hjälp med insamlingen av bidrag. Flera av lokalsamfunden Sverige-Israel kom att bidra liksom skolor som Max besökt, samt kristna församlingar som kände till hans levnadsberättelse sedan tidigare. Många bidrag kom även från privatpersoner, bland dem Inger Lindau, f.d. konsulent för Riksföreningen Shalom över Israel – Löfteslandet. Inför sin 70-årsdag undanbad hon sig gåvor och vädjade i stället om att bidrag skulle ges till restaureringsprojektet av den judiska begravningsplatsen i Bodzentyn. (Inger Lindau var den som tog med Max på hans första resa till Polen 1997.)

Genom Bogdan Białek fördes samtal med den polska överrabbinen, dr Michael Schudrich, kring restaureringsarbetet så att det skulle ske i enlighet med judisk lag (man får till exempel inte rycka upp rötter ut marken vid en begravningsplats så att de dödas ben rubbas och själarna i himlen störs, däremot är det tillåtet att rensa bort buskar, träd och ogräs från ytan). Białek engagerade även keramikern Marek Cecuła till att skapa en vacker port, som ett symboliskt minne av Förintelsens offer, och gav en privat donation för arbetet med designen.

Arbetet kom att engagera många människor lokalt i Bodzentyn och även i Sverige samt runt om i världen.

Flera med anknytning till stadens judiska befolkning har under åren besökt Bodzentyn, och många har funderat och undrat, precis som Max, hur den judiska begravningsplatsen skulle kunna bevaras. I samband med arbetet med manuset till denna bok, och efterforskningar kring stadens tidigare judiska befolknings historia, har kontakter etablerats med många runt om i världen, bland annat i Kanada, USA, Frankrike och Israel. Genom ett personligt brev i oktober 2008 informerade Max dessa personer, som alla har rötter i Bodzentyn, om planerna att restaurera den judiska begravningsplatsen. Det resulterade i att många bidrog med privata donationer till projektet. Flera närvarade också den 26 augusti 2009 vid den högtidliga invigningsceremonin, som uppmärksammades både lokalt och regionalt i Polen.

Vid invigningen läste Max en judisk ceremoniell bön, kaddish till minne av sin familj. Kantorn i Stockholms stora synagoga, Maynard Gerber, medverkade med sång.

Tack vare en privat donation av Fader Leszek Sikorski och med hjälp av föreningen Dawid Rubinowicz35 kunde Max år 2010 resa ett monument vid den judiska begravningsplatsen för att hedra minnet av sin familj.

Max framtida plan är att kunna plantera träd i Israel som en gest av tacksamhet och som en hedersbetygelse till de kvinnor och män i Bodzentyn som varit delaktiga i arbetet och som ordnat så att den judiska begravningsplatsen kunnat återställas och med goda förhoppningar kommer att bevaras.

* * *

”Varför överlevde jag?” Det är en fråga som Max ofta har funderat över. Ibland har han känt skuldkänslor gentemot sina föräldrar och syskon. ”Det har varit betydelsefullt för mig att jag har fått möjlighet att hedra minnet av min familj och släkt på olika sätt”, menar Max. Namnen på familjemedlemmarna står även inristade på ett monument utanför Stockholms stora synagoga. ”Kanske lät Gud mig leva så att jag kunde tända ett ljus för alla dem som dog36”, säger Max.

Max Safir vid den judiska begravningsplatsen i Bodzentyn i sällskap med Britta Lehtonen, 1997.

© Privat

Ett av monumenten vid den judiska begravningsplatsen.

© Ewa Wymark 2009

Max Safir och prästen Leszek Sikorski under den högtidliga ceremonin vid den judiska begravningsplatsen den 26 augusti 2009.

© Ewa Wymark

Den vackra porten vid begravningsplatsen i Bodzentyn, designad av keramikern Marek Cecuła. © Ewa Wymark 2009

Max Safir och Nathan Neuman, USA (avliden sedan några år tillbaka), firar 55-års-dagen av sin befrielse med middag och tårta på hotel Post, Ebensee, den 6 maj 2000. I bakgrunden ses fru Leithner som driver hotellet. Hennes familj tog hand om Nathan på Hotel Post direkt efter befrielsen. De har sedan haft kontakt med varandra under alla år. © Privat

Ett monument vid den judiska begravningsplatsen i Bodzentyn hedrar minnet av Max familj. © Ewa Wymark 2010

Max vid minnesplatsen över förintelselägret Treblinka, där troligtvis större delen av hans familj mördades.© Privat

33. Den judiske pojken Dawid Rubinowicz förde dagbok från mars 1940 till juni 1942. Efter att gettot hade tömts låg dessa böcker orörda på en vind i närmare 15 år. De räddades när husets ägare, Antoni Waciński, kom för att städa utrymmena. I samband med upptäckten började lokalhistorikern Artemiusz Wołczyk och hans fru Helena läsa upp dagboksanteckningarna via lokala radiosändningar. Den polska journalisten Maria Jarochowska medverkade sedan till att en sammanställning gavs ut 1960. Samma år publicerades Davids dagbok även på svenska av Bonnier i översättning av Mira Teeman.

34. Fader Sikorski fann inskriptionerna över de polska byarna och städerna i The Valley of the Communities vid Förintelsemuseet Yad Vashem i Jerusalem.

35. Lokalföreningen Dawid Rubinowicz bildades våren 2009 med Jan Pałysiewicz som ordförande. Samma år gav föreningen ut en överlevnadsskildring av Goldie Szachter Kalib, en kvinna som är född i Bodzentyn. 2010 publicerade man även en ny upplaga av Dawid Rubinowicz dagbok på polska. 46 000 gymnasielever i ”Det heliga korsets län”, Województwo świętokrzyskie, fick denna nya upplaga i sin hand den första skoldagen, den 1 september 2010, vilket även var årsdagen av Tysklands invasion av Polen.

36. I judisk tradition symboliserar ljuset själen. När någon avlider tänder man ett ljus vid den avlidnes bädd och efter begravningen tänder man ett Shiva-ljus som man låter brinna i en vecka under den första sorgeperioden. Även på dödsdagen tänder man ett ljus till minne av den hädangångne och låter det brinna i tjugofyra timmar. Det är också sed att före Försoningsdagen, Jom Kippur, tända ett ljus i varje judiskt hem till minne av de hädangångna.