BODZENTYN. Max födelseort Bodzentyn är en småstad i södra Polen. Länet kallas ”Det heliga korset”, eller Województwo świętokrzyskie på polska. Staden ligger i en dalgång i ett naturskönt och kuperat område. På morgonen ligger dimman ofta kvar över kullarna medan marken ett hundratal meter nedanför fuktas av dagg. En flod slingrar sig fram genom landskapet och runt omkring breder åkrarna ut sig som ett lapptäcke bredvid fält med fruktodlingar och partier av tät skog.
Bodzentyn var vad man på jiddisch1 kallar en shtetl, en stad med en större judisk befolkning. Strax före andra världskriget bodde det cirka ett tusen judar där. De utgjorde en tredjedel av invånarna.
Judarna i Bodzentyn var allt från skomakare till skräddare, snickare, sadelmakare, urmakare, glasmästare, grossister, slaktare och lemonadförsäljare. Men alla var inte hantverkare eller handelsmän. I byarna runt omkring ägnade sig några judar åt jordbruk, och i staden var en del yrkesverksamma som lärare, läkare och tandläkare. Kvinnorna hjälpte ofta till i affären eller handelsboden. De skötte även om hemmet och barnen. En del familjer hade en mindre gård och höll sig med ett par djur för det egna hushållet.
Den judiska och polsk-katolska befolkningen levde nära men inte direkt med varandra. Judarna hade en egen kommunal organisation. De judiska ledarna var viktiga representanter i olika ärenden inför myndigheterna, domstolarna och polisen när det krävdes. De ansvarade också för folkbokföringen av stadens judar samt organiserade tillsyn och skötsel av synagogan och andra viktiga religiösa byggnader såsom bönehus och rituella bad. Flertalet av judarna var av tradition religiöst ortodoxa och en del var chassider.2
Judarna i Bodzentyn upplevde tidvis antisemitism, framför allt från de polacker som sympatiserade med nationalistiska grupper.3 Många yngre judar var aktiva i sionistiska rörelser och utvandrade under mellankrigstiden, de sökte sig framför allt till Syd- och Nordamerika men även till det brittiska mandatet Palestina.
I de polska stadsarkiven finns samlingar av certifikat skrivna på både ryska och polska. Representanter för den judiska församlingen har signerat bladen för att intyga att födslar, dödsfall och bröllop ägt rum.
Det var förenat med en kostnad att få ett certifikat utfärdat. I en värld där alla kände alla och var släkt i släkt hade sådana intyg kanske mindre betydelse. Flera judiska familjer undvek denna utgift och lät bli att utfärda certifikat, vilket föranledde en del civiljuridiska problem. Senare gjordes försök att återskapa dokument som saknades. Det gjordes i en tid då många judar, framför allt ungdomar, planerade att emigrera.
I ett födelsebevis från 1883 omnämns Max far, Icek. Här står också Max farföräldrars namn: Zalel (Cala) Szafir och Frida (Fryndla), född Goldfarb. Från de åren och framåt kan man hitta flera certifikat som visar hur släkten förgrenar sig i Bodzentyn och städerna runt omkring. Sönerna fick mellannamnet Beitzalel, vilket ungefär betyder ”Zalels hus”.
Det är känt att Max farfar Zalel arrenderade ett slakteri i Bodzentyn från år 1884 och att Max kusiner på 1900-talet var delägare i ett transportföretag tillsammans med familjen Sztarkman.
Vi var en stor familj. Jag hade fem äldre halvsyskon och två småsyskon. Mor var från Łódź och far från Bodzentyn.
En gång när jag var spädbarn brann det där vi bodde. I branden förstördes min fars kvarn. Alla vuxna var upptagna med att släcka elden. För att skydda mig hade mor lagt mig på en dunkudde på isen vid floden. Hon trodde att jag skulle vara säker där, men en del av isen bröts loss och började följa med vattenmassorna. Min kusin Zindl såg det och grep tag i mig. Jag såg sedan upp till honom som en hjälte eftersom han hade räddat mig.
Efter branden flyttade vi från Bodzentyn till Kielce, en större stad i närheten, där flera av våra släktingar redan bosatt sig.
* * *
En av de gårdar där vi bodde i Kielce när jag växte upp finns fortfarande kvar. Vi hade vårt hem i en lägenhet på nedersta våningen. Den bestod av två rum och kök.
Vi eldade med ved från fars sågverk eller med spån. Eftersom vår familj var religiös och inte arbetade på sabbaten kom en polsk kvinna till oss och tände kaminen varje lördagsmorgon.
Vattnet hämtades från en pump i närheten. Mor brukade skicka iväg mig dit med ett par hinkar. Hon gav mig några småmynt att betala med. ”Drick så mycket du orkar när du ändå är där”, sa hon.
Polacken som vaktade pumpen tyckte inte om att jag passade på att dricka när jag kom för att hämta vatten. Han satt i en liten träkur. Den hade ett myntinkast för slantarna man lämnade som betalning.
Bredvid pumpen fanns det en fontän som sprutade upp vatten. En gång när jag stod där och drack och inte var beredd på det rusade vakten ut. Han tog tag i mig, gav mig en rejäl örfil och sedan en spark där bak.
Far drev ett litet sågverk där man tillverkade vackra träramar och stavar till parkettgolv. På sommaren hyrde vi fruktodlingar. Som barn såg jag alltid fram emot den säsongen. Först åkte far ut för att besiktiga marken och äppelkarten. Sedan anställde han polska arbetare för att plocka frukten och sälja den på marknaden. Under tiden bodde hela vår familj där, i en hydda mitt bland äppelträden.
Alla i min familj var ortodoxa judar. Far steg alltid upp tidigt och bad morgonbönen. Jag bad också morgonbön, hemma eller i skolan.
Skolan där jag gick hette Talmud Tora. Lärarna var stränga. Man måste lyda order och fick inte slarva med läxorna. Hemma pratade vi jiddisch, men jag kunde också polska, och jag lärde mig hebreiska i den judiska skolan.
Det bodde många judar i staden. Några kvarter bort, på andra sidan floden, låg det en stor synagoga. Där samlades man till sabbatsgudstjänst, på fredagskvällen och under lördagen. Alla var bekanta och kände varandra.
Invändigt i taket på synagogan fanns det flera mycket vackra målningar med olika religiösa motiv och symboler.
Vi barn var för rastlösa för att sitta stilla under hela gudstjänsten så vi samlades utanför och lekte kurragömma. Det var väldigt vackert i området runt omkring byggnaden.
Det fanns en stor ungdomskör i den judiska församlingen. När jag blev lite äldre var jag också med och sjöng.
Far höll sig till dem som var religiösa. Jag umgicks med de judar som var mer liberala, men jag visade alltid upp mig för far när gudstjänsten började så att han skulle veta att jag också var där.
Under Jom Kippur (Försoningsdagen), när synagogan var fullsatt, fick jag som barn bära dit en stol åt far. Sedan brukade jag få bjuda hem två soldater, som också varit med på gudstjänsten, för att de skulle fira helgen med oss. De var stationerade i Kielce, och hade långt till sina familjer.
På morgonen innan gudstjänsten började ställde soldaterna upp vid kasernen. De som var judar blev kommenderade att lämna leden. Sedan marscherade de och sjöng sånger på jiddisch och hebreiska, hela vägen till synagogan. Jag och några andra pojkar brukade gå efter dem och leka att vi också var soldater. Många var nyfikna, framför allt kvinnorna. De kikade ut genom sina fönster eller stod i dörrarna och tittade när vi gick förbi.
* * *
I huset bredvid vårt bodde en skräddare. När han sydde satt han alltid på bordet vid fönstret. Hans son Herschl, eller ”Pipe” som han kallades, var en av mina bästa vänner. Pipes syster Malka var väldigt söt. Hennes bröder sa att hon var vackrast i världen. Vi pojkar tyckte det var roligt att retas med flickorna och brukade kasta kardborrar som fastnade i håret på dem när de gick förbi, men vi vågade aldrig kasta på Malka eftersom hennes bröder var så beskyddande.
I ett annat hus på gården bodde tvätterskan Ester. Det stod alltid högar av tvätt i hennes lägenhet. Vi barn brukade leka där men vi var rädda för Esters man. Han var en storväxt karl och arbetade som bärare. Han gick alltid omkring på gatorna med en låda eller korg på ryggen och bar saker åt folk. När vi hörde att han var på väg uppför trappan smet vi snabbt iväg, tysta som små möss. Vi visste att han ville vara ifred med sin fru och sina barn när han kom hem.
Ester var alltid glad och vi barn tyckte att hon var en rolig och spännande kvinna. Hon gillade inte bråk. Om vi slogs så föste hon ut oss i trapphuset.
Det hände ibland att fruarna i grannhusen gormade och bråkade om tvättlinorna. Då gick Ester fram till dem, ställde sig bredbent och kissade rakt ner på marken. Vi pojkar tyckte det var märkligt att hon kunde bete sig så. Men bråket kvinnorna emellan brukade upphöra.
Esters son hade emigrerat till Bolivia. En dag fick hon ett brev där det stod att han var så fattig att han åt löss. Jag undrar om det var sant, det låter otroligt.
En kusin till mig, Srul Manes, var skomakare. Han tillverkade ovandelen till damskor. Min bror Natan hade ordnat det så att jag fick springa ärenden åt honom. Ibland var jag där och ibland i min bror Moshes bageri. Jag tyckte inte alltid det var roligt att vara springpojke. Det fanns så mycket annat som var intressant, och jag ville vara överallt där det hände spännande saker, till exempel vid marknadsplatsen.
Några av mina kusiner hade hand om transporter av livsmedel till och från Bodzentyn. Ibland smet jag hemifrån och följde med dem. Jag visste precis vilken väg de brukade åka. Hade jag tur lät de mig ta över tömmarna, och jag fick pröva att styra hästen.
Livet i Bodzentyn kändes enklare och friare på något vis. Jag trivdes där. På marknadsdagarna handlade man med allt möjligt. Köpare och säljare gjorde upp sina affärer med ett handslag. Jag tyckte det var intressant att se hur de bar sig åt.
Vid torget fanns det en speceriaffär. Paret som ägde den var släktingar till min familj. När jag kom dit fick jag alltid godis. De tog ett papper och vek en strut. I den lade de karameller från en glasburk som stod på en hylla.
Ibland rymde jag till mina kusiner i Bodzentyn och stannade där över natten. ”Vet de därhemma var du är?” brukade min farbror Abush fråga mig när han kom och öppnade dörren. Sedan ville han alltid höra om jag hade studerat min hebreiska bönbok.
* * *
Far var lång och hade mörkt skägg. Han kallades der schwartze (den svarte) och var omtyckt och respekterad. Min mor var väldigt vacker. Hon var hemmafru och tog hand om oss barn.
Mor hade fint lockigt hår. Oftast satte hon upp det i en knut. På sabbaten och under de judiska helgerna bar hon peruk. Andra dagar använde hon huvudduk som gifta kvinnor gjorde på den tiden.
Två gånger om året fick jag nya kläder, en gång på våren och en gång på hösten till de judiska högtiderna. Far tog alltid med mina skor till en skomakare som spikade fast ett metallbeslag på dem för att de skulle hålla bättre. Jag och andra pojkar upptäckte att det slog gnistor från metallen när man sparkade på gatstenarna. När det var mörkt brukade vi tävla om vem som kunde få flest gnistor.
Jag kände mig älskad som barn, men jag fick mycket stryk också för jag var ganska livlig. Jag kom ofta i slagsmål, rev sönder byxorna, pallade äpplen och slog sönder fönsterrutor. Vi var ett gäng pojkar som alltid hängde ihop. På sommaren brukade vi bada och spela fotboll. Vi gjorde en del busstreck också, det kan jag inte förneka. Det är nog många jag skulle behöva be om ursäkt!
På vår gård bodde glasmästaren Bendit och hans fru Marmeleieh, samt hans bror Yosseleh och brödernas gamla mor. Bendit och Yosseleh hjälptes åt att byta ut trasiga fönster. De bar glasrutorna i en låda på ryggen. Modern brukade hålla i stegen när Bendit skulle klättra upp. Innan han gjorde det sa han alltid: ”Mor, om jag ramlar ner för stegen så är det inte mitt fel!” Vi pojkar brukade ofta driva med Bendit. Ibland lyckades vi fästa en lång tygtrasa som en svans på hans rygg. Sedan gick han runt med den utan att veta om det. Oj, vad vi hade roligt åt det!
Bendits fru tyckte inte om att vi gjorde narr av hennes man. När jag sprang förbi på gården brukade hon daska mig i baken med ett blött lakan. Men hon märkte snart att det inte gick att fostra mig på det sättet så hon ändrade taktik och blev snäll. När jag kom hem från skolan frågade hon hur jag haft det och bjöd mig på nykokta ärtor eller bondbönor. På det sättet blev vi faktiskt goda vänner.
Mina föräldrar försökte tygla mig. Det gjorde mina bröder också. När jag hade födelsedag gav de mig inte någon present. I stället gav de mig smisk på baken och sa: ”Nu har du fått sju slag, nu vet du att du fyller år.” Sedan fick jag lite godis, det visste de att jag tyckte om.
Mina bröder Israel och Natan var gifta och hade egna familjer, liksom min storasyster Feige. När hennes friare kom till vårt hus för att träffa vår far hade jag gömt mig under bordet. Där satt jag bakom bordduken och hörde hur de räknade pengarna till hemgiften. Det kändes orättvist att en främmande man kom och fick pengar av far.
Min bror Moshe gjorde sin militärtjänst i polska armén. Han var stationerad i en annan stad. När han kom hem hade han alltid med sig blockchoklad. ”Om du putsar mina stövlar så får du en bit”, sa han. Jag var stolt över Moshe och att han gick klädd i uniform.
En morgon innan Moshe stigit upp lånade jag hans kläder. Jag tog på mig jackan, sedan gick jag ut för att visa upp mig för mina kamrater. Moshe kunde ha blivit straffad för att han inte vaktade sin uniform. Han blev väldigt arg och gav mig så mycket stryk att vi blev ovänner ett tag.
Senare gifte även Moshe sig och jag besökte honom ofta och passade hans son. Moshes fru Malka var alltid snäll och trevlig mot mig. Jag trivdes i deras hem.
Min bror Feivl var närmast mig i ålder, men han var ändå flera år äldre än jag. Han hade många kamrater bland de judiska scouterna. Jag hängde i hälarna på honom för att få vara med dem som var äldre. Ibland gick Feivl på bio. Det ville jag också göra så jag brukade följa efter. När han upptäckte att jag var där kändes det svårt för honom att säga nej eftersom det var gratis inträde för barn när de gick tillsammans med en vuxen.
KIELCE. Det var först när den ryske tsaren gav judarna medborgerliga rättigheter 1862 som judar från angränsande städer och byar fick möjlighet att etablera sig i Kielce. Handelskontakter hade inletts flera årtionden tidigare.
Från 1870-talet medverkade judarna i Kielce till en industrialisering av staden, bland annat gjorde man betydande investeringar för att utveckla metall- och skogsindustrier. Viktiga fabriksanläggningar och kalkbrott ägdes av judar. De byggde även en saluhall vid marknadsplatsen med butiker, förråd och bås för slaktare.
Judarna var aktiva inom politik, kultur, sport och utbildning. Man gav även ut tidningar på jiddisch. I Kielce fanns flera synagogor och bönehus samt kosher slakterier (som följer särskilda religiösa regler) och en judisk begravningsplats.
Enligt folkräkningen 1931 bestod den judiska församlingen i Kielce av 18 000 individer. De utgjorde cirka trettio procent av den totala befolkningen.
Även om några judar i Kielce var högutbildade och arbetade inom välbetalda yrken, eller var kända industrimän och grossister, så var majoriteten av judarna ganska fattiga. De bodde i de äldre stadsdelarna och i stadens utkant. Flera sociala föreningar grundades för att ta hand om de behov som fanns.
1. Jiddisch talades av många judar i Polen. Det är en blandning av flera språk: hebreiska, tyska och slaviska språk, även polska. Ljudmässigt låter jiddisch som tyska och vissa ord och uttryck är gemensamma, men alfabetet är inte germanskt utan hebreiskt.
2. Chassidismen har sitt ursprung i Östeuropa. Det är en ortodox gren av judendomen. Rörelsen uppstod i mitten av 1700-talet kring den karismatiske ledaren Israel ben Eliezer, även kallad Baal Shem-tov. Max vill minnas att hans far Icek tillhörde Ger (Gur) – en av de största chassidiska grupperna i Polen. Ger är det jiddischklingande namnet på den lilla staden Góra Kalwaria, där rörelsen har sitt ursprung.
33. Under andra världskriget blev områdena runt omkring Bodzentyn, och andra närbelägna städer, kända för olika partisangruppers aktiviteter, och deras motstånd mot nazisterna. Grupper som tillhörde Armia Krajowa (AK) ”Hemarmén” kunde utgöra ett hot också mot judar. Men framför allt hotades judar till livet av mer extremistiska grupper med kopplingar till Narodowe Siły Zbrojne (NSZ) ”Nationella väpnade styrkor”.