MaxSafir-BasteHerrn-epub-5

Antisemitism och sionism

Vintertid brukade barn åka kälke på en lång brant gata i Kielce. De flesta som bodde i den delen av staden var kristna. När jag gick dit gömde jag mina tinninglockar under mössan. Barnen som var där märkte ändå att jag var jude. En gång tog de min kälke, som jag hade byggt själv, och slog sönder den.

På huvudgatan var det besvärligt för judar att gå på samma sida som de kristna. Det fanns inget förbud, men om polackerna såg att en jude gick på ”deras sida”, då slog de honom och jagade bort honom därifrån. Ofta var det judar som ägde affärerna. När de ville retas med polackerna sa de: ”Det är era gator, men våra hus.”

När det var begravning, och polackerna gick i processionståg, då skulle man ta av sin mössa för att hedra den som var död. Jag som jude hade ingen skyldighet att göra det, men om jag gick förbi och inte tog av mig mössan fick jag stryk av polackerna.

En gång vid jul hoppade jag över staketet och smög in i den kyrka som låg snett emot vår gård, på andra sidan gatan. Kyrkan var fullsatt med gudstjänstbesökare. Jag var jättenyfiken och ville veta vad som pågick där. Jag hoppades att få se Jesusbarnet som alla pratade om. Några av kyrkobesökarna såg att jag var jude. De tog fast mig och gav mig stryk så att jag började blöda.

När jag kom hem blev far arg på mig. ”Har du varit i slagsmål nu igen?” frågade han. Jag berättade om det som hade hänt. ”Jag har ju sagt åt dig att inte gå dit!” sa han. Sedan gav far mig stryk för att jag varit olydig.

* * *

Som barn drömde jag om att bli rabbin. Rabbiner verkade veta så mycket, man kunde fråga dem om nästan allting. Eller så skulle jag bli pilot, då kunde jag flyga iväg bort från Polen. Det kändes ofta som om jag var fånge i mitt land. Flera av mina kusiner och grannar hade gett sig av, till Bolivia, Kanada och Palestina. Jag tyckte det var mina föräldrars fel att vår familj stannade kvar och att jag fick lida på detta sätt.

Mina föräldrar och alla judiska grannar pratade om hur svårt allting var, de jämrade sig hela tiden inför varandra. Jag och min kompis Herschl satt ofta i trappan till en grönsaksaffär som låg på källarplanet vid gatan. Vi såg på när solen gick ner i väster och fantiserade om hur livet skulle vara om vi bodde ”där borta” i Amerika, men vår högsta dröm var att komma till Palestina.

Det var värst för judarna under den kristna påsken. I kyrkan predikade prästen att det var vi som hade dödat Jesus. Efter gudstjänsten brukade polackerna kasta sten på fönsterrutorna när de gick förbi judiska hem. För att glaset inte skulle krossas spikade vi igen fönstren med brädor.

De katolska prästerna påstod också att vi inför den judiska påsken blandade blod från ett kristet spädbarn i degen till det osyrade brödet. Judiska bagare anställde polska kvinnor för att kavla ut degen – de såg ju med egna ögon att vi bara använde rent vatten och rent mjöl – men det hjälpte inte. Folk i allmänhet fortsatte att tro på lögnerna.

Far gick alltid upp tidigt på morgonen för att sätta igång alla maskiner i sågverket. Allting måste värmas upp, som på ett ånglok. På vintern var det fortfarande mörkt när han gav sig av. En dag när han kom hem från arbetet hade han knutit fast en trasa runt hakan. Vi frågade honom vad som hade hänt. ”Jag har fått ont i tänderna”, sa han. Far ville inte berätta att han hade blivit överfallen, han visste att vi skulle bli ledsna av att höra det. Senare fick jag ändå veta att några polacker hade tagit fast honom och kapat av hans skägg med en kniv. Far var förnedrad, en religiös jude får inte raka av sig sitt skägg.

Några dagar senare frågade far om jag kunde följa med honom till sågen. Eftersom polackerna hade lyckats en gång var han nog rädd för att de skulle försöka igen. Kanske kände han sig tryggare om jag gick med.

Jag hade inget emot att gå med far till sågverket. Det var spännande att vara där och se när hjulen på maskinerna började snurra runt. Ibland fick jag också hjälpa till att stapla brädor.

Vi steg upp före soluppgången. När vi kom fram brukade far låta mig vila en stund. Sedan såg jag på när han började elda i ugnen. Vi hade alltid med oss några potatisar som vi grillade och åt med smör, peppar och salt till. De smakade bäst om de var lite brända på ytan.

* * *

På marknaden fanns det polacker som skrek att folk inte skulle köpa av judar. Jag minns en fattig man som försökte sälja mjöl och bönor. Polackerna ställde sig vid mannens bord och ropade: ”Köp inte hos ’juden’, köp hos oss.” När det var dåliga tider tyckte polackerna att allt var judarnas fel. De brukade skrika att vi borde åka till ”Madagaskar” eller ”Palestina”.4

En jude hade öppnat en godisaffär i Kielce. Jag brukade gå dit efter sabbaten och känna doften och titta i skyltfönstret. Konditorn jagade alltid bort mig. Han ville inte att jag skulle vara där eftersom jag kladdade ner skyltfönstret när jag stod och pekade på alla godsaker jag såg genom glaset.

En gång när jag kom till affären luktade det fruktansvärt illa. Någon hade kastat in en stinkbomb.

Jag tyckte inte synd om ägaren. Men det som hade drabbat honom drabbade mig. ”Judehatarna” hade förstört hela stället. Jag blev väldigt besviken för att jag inte kunde gå dit längre.

* * *

På fritiden gick jag till scouterna. De var sionister och undervisade judar som skulle emigrera till Palestina. Eftersom mor och far var religiösa tyckte de inte om att jag gick dit. Far sa att Messias måste komma först, innan judarna kan återvända till Sion.

Några av scouterna brukade stå på marknaden. När någon köpte ved erbjöd de sig att hugga den. En del religiösa judar tyckte att ungdomarna bröt mot de religiösa lagarna, framför allt mot sabbatsbudet, och därför lät de dem inte hjälpa till. Jag led med ungdomarna, de försökte ju bara försörja sig och begärde inte så mycket för sina tjänster.

Scouterna hade en lokal i Kielce. Där gick det alltid livligt till. Ungdomarna sjöng hebreiska sånger till musik, och flickorna och pojkarna dansade ringdans med armarna på varandras axlar. En gång kom mor och far dit för att leta efter mig. Det kändes väldigt förnedrande, de kanske hade sett hur jag ”bar mig åt” och dansade där. Jag lade benen på ryggen och sprang därifrån.

En sommar åkte jag iväg på scoutläger utan mina föräldrars tillåtelse. Det var på en bondgård i närheten av en stad som hette Suchedniów. Jag snickrade ihop en låda med brädor från fars sågverk och la mina saker i den. Jag hade kommit överens med en av ledarna för scouterna att hon skulle hämta mig på kvällen när det blivit mörkt. Jag klättrade ut genom ett fönster och var borta i flera dagar innan mor och far fick veta vart jag hade tagit vägen. Några bekanta till oss hade skvallrat och sagt att de sett mig marschera i ett sionistiskt demonstrationståg i deras stad.

Sommaren 1935 kom det en känd sionistisk ledare till den stora synagogan. Han hette Ze’ev Vladimir Jabotinsky. De religiösa klagade över att han tog med sig sitt vapen in i synagogan, det var ju förbjudet. Min far sa att han inte ville gå dit och lyssna eftersom Jabotinsky hade med sig sin sabel och lade den på platsen där man lägger Torarullen. Jag blev arg på far för att han inte ville komma.

Flera äldre ungdomar agerade livvakter. Jag stod bakom Jabotinskys rygg precis som de.

Jabotinsky hade ett budskap. Han sa att det var ont om tid, att judarna skulle drabbas av en katastrof. ”De som kan måste packa ihop sina saker och emigrera till Palestina”, sa han.

Jag var omkring 10 år då. Scouterna lovade att jag skulle få utbildning för att emigrera när jag blev 16. Det kändes som om jag skulle behöva vänta en hel evighet.

I början av 1900-talet fanns det tydliga antisemitiska influenser i Kielce. De polska nationaldemokraterna, Narodowa Demokracja (ND), hade ”krig mot juden” som en punkt på sitt program. Deras talesmän besökte ofta staden och framförde sina åsikter.

De antisemitiska anhängarna, som kallades endeker (endecja efter förkortningen ND), spred sin fientlighet mot judarna genom att framställa den judiska befolkningen som ett hot mot landet. Ofta beskrevs judarna som parasiter. Man menade att de livnärde sig på andra för att tjäna pengar.

Judarnas situation var relativt stabil så länge Józef Piłsudski var statschef i Polen. Han förbättrade minoriteternas ställning i utbyte mot att de var lojala mot staten. Efter Piłsudskis död 1935 ökade antisemitismen och den fortsatte att växa på grund av nazistisk propaganda. Trakasserierna mot judarna blev allt fler och mer våldsamma. Uppmaningen “swoj do swego” användes på marknadsplatser och vid judiska affärer för att polacker skulle gynna sina ”landsmän före främlingar”. Samtidigt drev nationalistiska grupper kampanjer för att tvinga landets alla judar att emigrera. Precis som Max beskriver ställdes ibland ”vakter” ut för att hindra medborgare från att handla av judar, och judiska butiker förstördes. Judarnas tillgång till vissa yrken och utbildningar begränsades. De judiska familjer som hade råd ordnade så att ungdomarna kunde studera vid universitet i andra europeiska städer.

I takt med att de antisemitiska uttrycken blev fler och fler och nationalistiska idéer spreds i Europa så blev sionismen allt mer politisk. I Kielce fanns det många, framför allt unga, som delade en vision om att bilda en judisk stat. Man höll föreläsningar, startade utbildningscentra och försökte återuppliva hebreiskan som talspråk. En av de populära ungdomsrörelserna, som även Max sökte sig till, var den judiska scoutrörelsen Hashomer Hatzair (Unga gardet).

Ett av de viktiga målen för den sionistiska rörelsen var att utbilda ungdomar i jordbruk. I det nya hemlandet behövde man nämligen vara beredd på att arbeta i självförsörjande hushåll, så kallade kibbutzer. Som Max berättar fanns det ett sådant jordbrukskollektiv i närheten av Kielce.5

Min äldsta bror Israel Szafir. Han var gift med Sara och de bodde i Skarżysko-Kamienna. Staden låg inte så långt från Kielce. © Privat

På fotot syns flera medlemmar av det sionistiska jordbrukskollektivet, kibbutzen Hachshara. Männen arbetade inom träindustri vid en fabrik i Kielce. © Ghetto Fighters’ House

4. 1938-1940 diskuterade nazisterna en plan som gick ut på att alla judar skulle deporteras till den dåvarande franska kolonin Madagaskar (ön är belägen sydöst om Afrika). Planen kom aldrig att förverkligas.

5. De första jordbrukskollektiven grundades i det brittiska mandatet Palestina. Där levde man efter socialistiska ideal och strävade efter jämlikhet för alla i gruppen. En del sionistiska rörelser var öppet vänsterinriktade.

På grund av den diskriminering som judarna upplevde attraherades många ungdomar av kommunismen. Polacker använde också ordet ”kommunist” som skällsord för judar överlag, trots att endast en bråkdel av judarna var aktiva i det kommunistiska partiet.