Bara en vecka efter andra världskrigets utbrott den 1 september 1939 intog tyskarna staden Kielce.
De nazistiska ockupanterna började genast trakassera judarna och begränsa deras rörelsefrihet. Offentliga bönesamlingar förbjöds. Den stora synagogan användes senare som arrest och förråd för det gods som tyskarna stal från de judiska familjerna.
Flertalet affärer och fabriker i Kielce som ägdes av judar beslagtogs av tyskarna. Samtidigt terroriserades den polska lokalbefolkningen. Nationella polska monument och symboler förstördes. Flera centrala byggnader konfiskerades, och man gav några av gatorna tyska namn.
Vi täckte för alla fönster i lägenheten med brädor för att skydda dem under tyskarnas bombanfall i början av september. Några dagar senare kom det en tysk patrull till vår gård. Det var två soldater med maskingevär. Jag stod vid fönstret tillsammans med min familj och tittade i springorna mellan brädorna som vi hade satt upp. Vi var nyfikna på vad som skulle hända. Far tyckte att soldaterna såg snälla ut. ”De verkar inte vara farliga”, sa han. ”Det kanske blir bättre för oss judar nu.” Tyskarna gjorde till synes ingenting. De gick bara omkring en stund och lämnade sedan gården.
Tyskarna satte upp plakat med regler: judar fick inte gå längre än ett visst antal kilometer från staden och alla måste bära ett märke (en vit armbindel med en blå davidsstjärna, formad av två trianglar).
En dag kom en civilklädd tysk till fars sågverk. Han tvingade far att lämna ifrån sig sågverket,6 men först måste far visa hur allting fungerade. Efteråt fick far inte vara där över huvudtaget. På vintern när det började bli kallt gick han dit ändå. Han ställde sig vid grinden och bad att få lite spillvirke som vi kunde ha och elda med hemma, men de gav honom ingenting. ”Kommer du hit igen skjuter vi dig”, sa de.
6. Det var vanligt att konfiskerad judisk egendom tilldelades en tysk tjänsteman eller en Volksdeutsche, ”etnisk tysk” (en person bosatt i Polen som kunde påvisa att hans släkt var tysk).