Razzian 1940

Polen anfölls först av Tyskland och sedan österifrån av Sovjet­­unionen. Genom en hemlig överenskommelse mellan Nazityskland och Sovjetunionen delades landet ungefär på mitten. (Molotov-Ribbentroppakten undertecknades i augusti 1939, strax före krigsutbrottet. Utöver ett icke-aggressionsavtal, om vänskapliga förbindelser mellan staterna, inbegrep pakten även ett hemligt tilläggsprotokoll om uppdelningen av Östeuropa i en sovjetisk och en tysk intressesfär.)

Våren 1940 förbereddes flera arbetsläger i Lublindistriktet för att ta emot tusentals tvångsarbetare som skulle gräva breda anti-tanksdiken och därigenom förstärka gränsen mellan de tyskockuperade områdena i västra Polen och de östra provinser som intagits av Sovjetunionen. Lublins SS- och polischef (SS- und Polizeiführer), Odilo Globocnik, gav order om att man skulle hämta judiska pojkar och män från Lublindistriktet. Tvångsarbetare hämtades även från Kielce och Starachowice-Wierzbnik i Radomdistriktet.

Plötsligt en dag gjorde tyskarna en razzia och hämtade alla unga män i vår stad. De gick från hus till hus med sina hundar och gevär. När de kom till oss tog de mig och min bror Feivl eftersom vi råkade vara hemma just då. Hela tiden slog tyskarna oss med sina gevärskolvar och påkar för att vi skulle skynda oss. Mor grät. Hon ville inte att de skulle slå mig och Feivl.

Tidigare hade man fört judiska arbetare till olika arbetsplatser i Kielce men de hade alltid kommit tillbaka hem på kvällen. Vi trodde att det skulle bli likadant den här gången, men så blev det inte. Först lastades vi på lastbilar och kördes till den stora synagogan. När jag och Feivl kom dit var det fullt med pojkar och unga män där. De flesta var mellan 15 och 25 år. Jag var inte ens så gammal och förmodligen en av de yngsta i gruppen. Vi var omringade av SS-män. Senare tvingade de oss att marschera från synagogan till järnvägsstationen. Där föstes vi in i vagnar.

Det var ingen av de andra pojkarna som visste vart vi skulle, och ingen av soldaterna sa något till oss.

Tåget gjorde uppehåll bland annat i Bełżec. Vi kunde läsa stationsnamnen på de olika platserna genom springorna i vagnen. När vi kom fram till en plats som heter Cieszanów jagade tyskarna ut oss från vagnarna och in i uttömda bostäder och hus. Vi förstod att det hade bott judar där men vi visste inte vart de hade tagit vägen. Hela området var bevakat. Det stod tyskar på vakt överallt. Deras hundar skällde och nafsade efter oss. Vi fick sova direkt på golvet, i kläderna vi hade på oss.

På morgonen gav de oss spadar och hackor. Alla ställdes upp på led. Varje dag fick vi marschera ut till arbetsplatsen vid den ryska gränsen. Sedan var vi där hela dagen och grävde anti-tanksdiken.

Vi gick flera kilometer, fötterna svullnade och värkte. Tack vare att det fanns metallbeslag på mina skor så kom de att hålla hela tiden jag var i lägret.

På vägen ville vakterna att vi skulle underhålla dem. De skrek och befallde oss att sjunga. Om vi inte gjorde det började de skjuta en efter en av oss. Eller så tog de ut några som gick i ledet och gav dem stryk. Till slut kom någon av oss på vad vi skulle sjunga.

Vi hittade på texter och sjöng att det var judarnas fel att det var krig och att den judiska församlingen därhemma hade lurat dit oss ungdomar till lägret och sagt att vi skulle arbeta och sedan få komma hem igen. När vi sjöng sådana texter och marscherade i takt var vakterna nöjda.

Om någon inte jobbade tillräckligt bra fick han lägga sig på marken. Vakterna kallade fram två fångar som skulle slå. De slog alltid med påkar och kablar. Efter tio sådana slag kändes kroppen helt bedövad.

När fångarna inte slog tillräckligt hårt visade vakterna hur det skulle gå till. Man fick minst tjugofem slag. Om en fånge fuskade med att slå fick han själv stryk.

Efteråt fanns det de som försökte be om ursäkt. En fånge kunde säga till en annan att det gällt hans eget skinn, att han inte kunde rå för att han blivit tvingad att slå så hårt. Jag brukade säga till de andra fångarna att de skulle akta sig: ”Slår du mig för hårt, då kommer jag att ge igen.”

Jag ville inte ha stryk och råka illa ut så jag försökte visa att jag var duktig. Min bror Feivl och jag kom överens om att vi hela tiden skulle hålla oss i rörelse så att det skulle se ut som om vi verkligen arbetade.

Under arbetet fick vi inte prata med varandra. Det var bara ibland, till exempel när man uträttade sina behov som man kunde ställa frågor till andra.

Det fanns ett fältdass, en lång grop med tunna björkstammar hopsatta över, som en ”bänk”, så att man kunde sitta där. Man kunde sitta flera personer på rad. Om man satt för länge kom vakten och slog till en.

SS-vakter övervakade oss med hundar och maskingevär. Om man skulle gå och uträtta sina behov måste man fråga vakten om lov. Det hände många gånger att de som gick blev skjutna. Vakterna sa att det var för att fången hade försökt fly.

SS-vakterna sköt fångar hela tiden, som man dödar flugor. De sa inte: ”du blir skjuten”, de sa: ”du blir nedfälld”, Umlegen på tyska. Sedan befalldes andra fångar att gräva ner kropparna.

Om vi inte gick i raka led tillbaka till lägret släppte vakterna fram sina hundar eller kom och slog oss.

På kvällarna var det många fångar som viskade till andra om sina flyktplaner. Den ryska gränsen låg ju väldigt nära. En del försökte fly ur ledet när vägen gick i en krök och vakten inte kunde se.

När det var dimma på morgonen fick vi stå och vänta tills sikten hade klarnat så att vakterna kunde ha bättre uppsikt över oss.

Tyskarna varnade oss för vad som skulle hända om någon försökte fly: ”Om någon saknas väljer vi ut tio av er som är kvar”, sa de. Det gjorde de också. När någon hade flytt tog de ut tio andra fångar och sköt dem.

På appellplatsen mitt i lägret (där fångarna ställdes upp och räknades) fanns det en galge. I den hängde de fångar som försökt fly men som spårats upp av hundar och blivit tillfångatagna. De ställde upp oss där för att vi skulle se när de hängde dem. ”Så kommer det att gå för er också om ni försöker fly”, sa de.

Det fanns olika arbetsgrupper, de kallades kommandon. Ett sådant kommando tog hand om avföringen. Det kom bönder för att hämta den till gödsel på åkrarna. Ett annat kommando lagade maten. De som kände någon i köket kunde försöka få lite extra mat. Men det var inte så lätt, om någon stal blev han skjuten.

Vi fick en soppa som mest bestod av vatten. Den blev man inte mätt av. På sensommaren när det var skördetid och vi gick till och från arbetet kunde någon hoppa ut ur ledet för att rycka upp betor på ett fält och på så sätt få tag på något mer att äta. Vi räknade ut hur långt det var mellan varje vakt och passade på att kliva ut ur ledet när vi passerade en vägkrök. Om någon sprang iväg och vakten fick syn på honom blev den fången skjuten. Ofta drack vi regnvatten från pölar på marken.

Många blev sjuka och fick diarréer. Det luktade så illa att vi inte tillät någon att använda hinken i byggnaden där vi sov. På natten måste den som behövde uträtta sina behov fråga vakten om han fick gå ut. Ibland fick man gå, ibland inte. Vakterna hade som hobby att skjuta fångar. De stod ofta i vakttornet och sköt mot dörren till byggnaden när någon gick in eller ut.

Många av grannpojkarna från Kielce, de som var skolkamrater och nära vänner till mig, kom aldrig tillbaka från Cieszanów.

En av pojkarna som jag brukade vara tillsammans med ställde sig på trappan, jag hörde att han skrek till vakten och bad om att få gå ut.

Före kriget hade hans föräldrar ett mejeri i Kielce. Jag minns hur vi brukade leka tillsammans bakom disken i deras affär. Ibland experimenterade vi med elektricitet och skruvade ur en glödlampa i någon av husets armaturer och stack in en liten metalltråd. Den som höll i tråden fick en stöt, och vi tävlade om vem som kunde hålla i längst.

Han var en av mina bästa vänner.

Det hördes en lång skottsalva när vakten sköt honom, och det var fullt av blod runt omkring. Efteråt tänkte jag att det snart skulle vara min tur.

* * *

Några judar från vår transport hade valts ut som ledare i lägret. Jag gick till dem och frågade varför jag hölls fången. ”Jag är så ung, låt mig få åka hem”, sa jag. De sa att det var SS som bestämde. ”Vi är också fångar”, sa de. ”Vi kan inte skicka hem dig.” Jag klagade många gånger hos dem.

En dag sa de judiska ledarna att en mycket känd man skulle komma till lägret. ”Han heter ’herr Schindler’, prata med honom”, sa de. ”Vi kan ingenting göra, men han kanske kan hjälpa dig.”

Dagen när herr Schindler kom fick vi mer att äta. Det kom vagnslaster med hästar som blivit skjutna i kriget.

Jag gick fram och tilltalade herr Schindler på tyska. ”Jag är så ung, låt mig få åka hem till min mor”, sa jag. Mannen bara såg på mig och log. Sedan fick jag en spark i baken av en vakt så att jag skulle försvinna därifrån.7

Jag kunde inte förstå varför jag måste vara kvar i lägret. Jag kände att jag inte orkade mer. Och jag längtade hem. Efter ett tag började jag räkna dagarna. Jag frågade min bror Feivl om han visste hur länge vi måste vara där. ”Jag längtar så efter mor”, sa jag. ”Det är fredag i dag, tror du att hon tänder sabbatsljusen därhemma nu?” Feivl tittade på mig. ”Är du så säker på att de firar sabbat?” sa han. ”De kanske inte kan det.” När min bror sa så visste jag inte vad jag skulle svara honom. Jag bara grät.

En kväll berättade Feivl att han hade pratat ihop sig med några jämngamla kamrater från Kielce. Han hade gjort upp med dem i smyg att de skulle försöka fly över gränsen till den ryska sidan. En av dem var Shaie. Han var son till skräddaren som bodde på vår gård, och bror till min barndomsvän Pipe. Jag sa till Feivl: ”Din kompis kan fly för han är den ende från sin familj här. Men jag har bara dig. Om du flyr blir jag ensam.”

Jag förbjöd Feivl att fly. På natten band jag ihop våra ben med en trasa, så att jag skulle vakna om han steg upp. När han såg hur jag betedde mig och förstod hur rädd jag var gav han upp sina planer och blev kvar hos mig.

* * *

När vi grävde diken hände det olyckor hela tiden. En gång lyfte en fånge upp hackan så högt bakom ryggen att Feivl fick spetsen rakt i huvudet.

Av någon anledning sköt tyskarna honom inte. De lät nästan aldrig skadade fångar leva. Så fort någon blev sårad eller inte orkade arbeta så likviderade SS dem.

Någon förde Feivl till ”sjukstugan”. Det var ett skjul i lägret där det fanns judiska läkare. När jag kom tillbaka från arbetet den kvällen sprang jag genast dit och bankade på dörren. Jag skrek att jag ville träffa min bror. Då öppnade de en liten springa, och jag fick se en skymt av Feivl, sedan knuffade de iväg mig. Jag hann se att Feivl låg på en brits. Han verkade vara svårt skadad, och det såg ut som om hjärnan rann ut. De lät mig inte vara kvar där. ”Ser du inte att vi försöker hjälpa honom?” sa de.

När olyckan med Feivl hände tänkte jag att nästa gång skulle det vara min tur att dö. Än i dag har jag skuldkänslor för att jag inte lät honom fly, om jag hade gjort det skulle jag kanske ha haft en bror kvar i livet.

De judiska ledarna i lägret försökte trösta mig och sa att Feivl skulle skickas till en annan stad, att han skulle åka hem tillsammans med andra sårade.

När det blev höst blev marken hård, och det gick inte att hacka i den längre. Då satte tyskarna oss på ett tåg till Nowy Targ (en stad söder om Kraków).

Vägen dit kändes oändligt lång. Det var många som inte orkade med resan. De dog mitt ibland oss i vagnarna.

Efter tiden i arbetslägret var vi helt slut. Det fanns inte en enda av oss som inte var sjuk. Alla hade sår på kroppen och svullna fötter.

Det fanns saltgruvor i området vid Nowy Targ, och man hade planerat att vi skulle arbeta där. Men när tyskarna såg att vi var så svaga ville de inte ha oss.

Vi överlämnades till den judiska församlingen i staden. Där fick vi vård, mat och lite kläder. Några veckor senare sattes vi på ett tåg som tog oss tillbaka till Kielce. Då var det inte så många kvar av oss.

På fotot syns tvångsarbetare som gräver anti-tanksdiken vid Bełżec (nära Cieszanów) år 1940. © Yad Vashem

Lägervakter misshandlar en fånge med påkar i Cieszanóws tvångsarbetsläger. © U.S. Holocaust Memorial Museum

7. Det är osäkert vilken ”herr Schindler” som kan ha besökt arbetslägret i Cieszanów. Mest sannolikt rör det sig om general Maximilian Schindler som ansvarade för inspektionen av krigsmateriel i Generalguvernementet (Inspektor der Rüstungsinspektion im Generalgouvernment).