Kielces getto

I april 1941 upprättade tyskarna ett getto i Kielce dit judarna i staden förvisades. Här samlades också många av dem som var på flykt, och judiska familjer som fördrivits från sina hem i närliggande byar och mindre städer. Till gettot deporterades även judar från andra tyskockuperade områden, till exempel kring Poznań och Łódź, och även judar från Wien.

27 000 individer trängdes ihop på en mycket begränsad yta. Gettot bestod av två områden och omgärdades delvis av ett träplank och delvis av taggtråd. In- och utgångarna till den ”judiska stadsdelen” var bevakade och avspärrade med en bom.

På grund av trångboddheten, svälten och misären drabbades judarna i gettot ständigt av epidemier, bland annat tyfus.

I de städer som Nazityskland ockuperade och där det fanns en judisk befolkning, tillsattes judiska råd, Judenrat. I dessa invaldes ofta äldre män som tidigare varit styrelsemedlemmar i den lokala judiska församlingen. Tyskarna höll det judiska rådet ansvarigt för att utföra deras order. I Kielce upprättades ett sådant råd i november 1939. När rådets förste ordförande, Moses Peltz, 1941 vägrade att samverka med de nazistiska ockupanterna och motsatte sig deras krav, arresterades han och sändes till Auschwitz, där han mördades.

Det judiska rådet ansvarade för gettots interna administration. Ordningen upprätthölls mestadels genom judiska män som utsågs till poliser. På tyskarnas order sammankallades grupper av arbetsföra män. De tvingades utföra olika arbeten, till en början enklare och så småningom allt grövre, bland annat vid stenbrott och i verkstäder.

Under tiden jag och min bror Feivl var borta frågade mor och far ledarna i den judiska församlingen var vi fanns, men ingen kunde säga vart tyskarna hade fört oss.

När jag kom tillbaka hem frågade mor och far efter Feivl. Jag berättade om olyckan och att tyskarna hade kört iväg med honom från lägret på en kärra, men att jag inte visste vad som hade hänt efteråt.

På fotot syns judiska barn som samlats i Kielce för att utföra tvångsarbete. I bakgrunden syns staketet som delvis omgav gettot. © Yad Vashem

När tyskarna samlade judarna i Kielce i ett getto hade vi inte längre något hem. Vi fick bo i en källare tillsammans med flera andra.

Från början begärde tyskarna pengar och hotade med att de skulle hämta judiska arbetare med våld. Senare beordrades det judiska rådet att organisera grupper med arbetare som skulle utföra olika arbeten varje dag. Om det inte blev tillräckligt med arbetare i grupperna tvingades församlingen att betala en avgift, kontribution, till tyskarna. Det var den judiska polisen som sedan tvingade oss att gå. Jag klandrar dem inte, de gjorde det inte frivilligt. En del kanske samarbetade med tyskarna för att de trodde att de på så sätt skulle kunna hjälpa sina släktingar. Själv blev jag uttagen till en arbetsgrupp som skulle arbeta vid ett stenbrott.

Vi hackade och krossade sten för hand med släggor och hammare. Våra händer var helt oskyddade, de blev svullna och såriga.

Om vi inte gjorde ett tillräckligt bra jobb kunde polackerna, som var ansvariga för oss, anmäla det till tyskarna.

Judiska paketbärare i Kielce med särskilda märken på mössorna väntar vid järnvägsstationen. Förmodligen har dessa män blivit uttagna till arbete för att transportera gods till och från tågen. Fotot togs sannolikt tidigt under den tyska ockupationen, 1939 eller 1940.

© Bundesarchiv: Bild 121-0328 (Polnische jüdische Gepäckträger am Bhf. (Bahnhof) in Kielce)

Ibland hade jag tur och fick arbeta med att gräva upp potatis. Då kunde jag försöka stjäla lite.

Det var inte så lätt att komma in i gettot igen med mat undanstoppad i kläderna. Vid ingången sa tyskarna åt oss att hoppa och skaka på kroppen, så att ”stöldgodset” – om vi hade något på oss – skulle trilla ut. Om vi hade något och det ramlade ut, tog de det ifrån oss.

Det var inte mycket mat vi fick. Allt i gettot var ransonerat per person, och vi måste stå länge i kö och vänta för att få vår ranson.

Min bror Moshe, som hade sin familj att tänka på, stal en limpa bröd från bageriet i gettot där han arbetade. Och för det sköt tyskarna honom.

Många i gettot var magra som skelett. Människor var sjuka, de dog överallt runt omkring mig. Ofta låg de döda kvar på gatan – man hann inte begrava alla.

För att ha något att elda med och hålla sig varma bröt människor upp golven och innertaken i husen.

Jag såg hur mor och far förändrades. De hade till slut inga krafter kvar. Far hade fostrat mig att inte göra motstånd. Nu tyckte jag att han var blåögd och naiv. Jag tänkte på det Feivl hade sagt i lägret, att man måste försöka fly.

Jag bestämde mig för att ge mig av till en annan stad, kanske kunde jag klara mig bättre där. Jag hoppades att mor och far skulle kunna använda mitt ransoneringskort och kanske på så sätt få en extra portion mat att dela på. Det fanns inget mer jag kunde göra för dem, och de kunde inte göra något mer för mig. Jag blev tvungen att ta hand om mig själv.