I Wolands sovrum var allt som det hade varit före balen. Woland satt i sin nattskjorta på sängen, men nu masserade Hella inte längre hans knä, utan höll på att duka fram en supé på bordet där de hade spelat schack. Korovjev och Azazello hade tagit av sig sina frackar och satt vid bordet, bredvid dem fanns naturligtvis katten, som fortfarande vägrade att skiljas från sin rosett, trots att den nu förvandlats till en smutsig trasa. Margarita vacklade fram till bordet och stödde sig mot det. Woland tecknade åt henne, precis som förut, att komma och sätta sig bredvid honom.
– Nå, var det mycket plågsamt? frågade Woland.
– Inte alls, messir, svarade Margarita knappt hörbart.
– Noblesse oblige, anmärkte katten och hällde upp ett glas av en klar vätska åt Margarita.
– Är det vodka? undrade Margarita med svag röst.
Katten skuttade förnärmat upp från stolen.
– Ursäkta mig, ers majestät, väste han, men tror ni att jag skulle bjuda en dam på vodka? Nej, det här är ren alkohol! Med ett leende försökte Margarita skjuta ifrån sig glaset.
– Drick ni, sade Woland och Margarita tog omedelbart glaset i händerna.
– Sätt dig ner, Hella, sade Woland strängt och förklarade för Margarita: – En natt med fullmåne är ett högtidligt tillfälle som är värt att fira, och jag superar nu tillsammans med mina nära vänner och tjänare. Nå, hur känner ni er? Hur gick det på den ansträngande balen?
– Strålande! sade Korovjev med sin spruckna röst. Alla var förtrollade av henne, de älskade henne, de var förkrossade! Vilken finkänslighet, vilken klokhet, förtjusande var hon, charmerande!
Woland höjde tyst sitt glas och skålade med Margarita. Margarita drack lydigt och trodde att spriten skulle betyda slutet för henne. Men ingenting obehagligt inträffade. En livgivande värme strömmade genom hennes mage, hon kände en lätt stöt i nacken, krafterna vände tillbaka som efter en uppfriskande sömn och hon blev plötsligt glupande hungrig. När hon kom ihåg att hon inte hade ätit något sedan morgonen dagen innan kände hon sig ännu hungrigare och började girigt sluka kaviaren.
Behemot skar upp en bit ananas, strödde på salt och peppar, åt den och sköljde sedan ner den med ännu ett glas sprit så morskt att alla applåderade.
När Margarita druckit sitt andra glas började ljusen brinna häftigare i kandelabrarna och elden i kaminen sköt fart. Men hon kände sig ändå inte det minsta berusad. Hon högg tag i köttet med sina vita tänder och smakade på den saftiga steken medan hon såg hur Behemot smetade senap på ett ostron.
– Du borde lägga en vindruva högst upp, sade Hella och knuffade katten i sidan.
– Var snäll och lägg dig inte i det här, svarade Behemot. Jag har varit med förr, var inte rädd, jag vet nog hur man uppför sig!
– Så trevligt det är att sitta och äta en enkel supé hemma vid kaminen, gnisslade Korovjev, så här bland sina nära och kära ...
– Nej, Fagot, invände katten. Jag gillar en bal också – den är så tjusig och elegant.
– Den är inte ett dugg tjusig eller elegant och de där idiotiska björnarna och tigrarna i baren vrålade så att jag fick ont i huvudet, sade Woland.
– Messir, sade katten, om ni anser att balen saknade elegans, så håller jag naturligtvis genast med er.
– Jag tänkte väl det, svarade Woland.
– Jag skämtade bara, sade katten ödmjukt, och vad tigrarna beträffar så skall jag låta steka dem.
– Man kan inte äta tigerkött, sade Hella.
– Inte? Hör då på, sade katten, plirade förnöjt och berättade hur han en gång i nitton dygn vandrat omkring i öknen och det enda han hade haft att äta var köttet från en tiger som han hade dödat. Alla lyssnade intresserat på denna märkliga historia, och när Behemot hade berättat färdigt utbrast alla med en mun:
– Du ljuger!
– Det mest intressanta med allt det där tramset, sade Woland, är att det var lögn från början till slut.
– Verkligen? Lögn? sade katten och alla trodde att han skulle börja protestera igen, men han sade bara stillsamt: – Historien må döma oss.
– Men säg mig, Azazello, sade Margot som blivit upprymd av spriten, sköt ni verkligen den där ex-baronen?
– Naturligtvis, svarade Azazello, varför inte? Det var nödvändigt att skjuta honom.
– Jag fick en sådan chock! utbrast Margarita. Det kom så oväntat!
– Det var ingenting oväntat med det, invände Azazello. Men Korovjev gnällde:
– Så klart att hon blev chockad. Fick själv hjärtat i halsgropen! Pang! Krasch! Och där låg baronen!
– Jag blev nästan hysterisk, tillade katten och slickade i sig en sked kaviar.
– Men det är en sak som jag inte förstår, sade Margarita med ögonen gnistrande av nyfikenhet, kunde inte musiken och allt oväsen från balen höras ut?
– Nej, naturligtvis inte, ers majestät, ingenting hördes, förklarade Korovjev. Det ordnade vi. Sådana här saker måste skötas diskret.
– Ja, jag förstår, men ... Jag menar, den där mannen i trappan när jag och Azazello kom upp ... och den andre nere i porten? Jag fick intrycket av att han stod och bevakade våningen ...
– Just det, just det! utropade Korovjev. Ni har rätt, Margarita Nikolajevna! Ni har bekräftat mina misstankar! Ja, han bevakade våningen! Jag trodde själv först att det var någon tankspridd privatdocent eller en förälskad karl som stod och tryckte i trappan. Men inte alls! Jag fick en obehaglig känsla av att han stod och bevakade lägenheten! Och den där andre också, han nere i porten! Och samma sak med karln i huvudentrén!
– Men tänk om de kommer och arresterar er? frågade Margarita.
– Ja, de kommer säkert, käraste drottning, de kommer säkert! svarade Korovjev. Jag har på känn att de kommer. Inte ännu, naturligtvis, men så småningom. Men jag tror inte att det blir särskilt intressant.
– Jag blev så chockad när baronen ramlade ihop! sade Margarita som tydligen fortfarande var skakad av att ha bevittnat det första mordet i sitt liv. Ni är väl en utmärkt skytt?
– Så där, svarade Azazello.
– På hur långt håll? undrade Margarita. Hennes fråga var inte precis kristallklar.
– Det beror på, svarade Azazello förnuftigt nog. Det är en sak att slå sönder Latunskijs fönster med en hammare, men det är något helt annat att träffa honom rakt i hjärtat.
– I hjärtat! utbrast Margarita och tog sig själv åt hjärtat. I hjärtat! upprepade hon med dov röst.
– Vad är det med den där Latunskij? frågade Woland och spände blicken i Margarita.
Azazello, Korovjev och Behemot tittade förläget ner i golvet, och Margarita svarade rodnande:
– Han är kritiker. Jag förstörde hans lägenhet i kväll.
– Ser man på! Och varför det?
– Messir, förklarade Margarita, därför att han har mördat en mästare.
– Men varför skulle ni behöva besvära er och göra det själv? undrade Woland.
– Låt mig, messir! ropade katten glädjestrålande och hoppade ner från stolen.
– Du sitter ner, brummade Azazello och reste sig. Jag ger mig iväg dit ögonblickligen ...
– Nej! utbrast Margarita. Nej, jag ber er, messir, ni får inte!
– Som ni vill, som ni vill, svarade Woland och Azazello satte sig ner igen.
– Vad var det vi talade om, kära drottning Margot? sade Korovjev. Jo, just det, hjärtat ... Han kan träffa mitt i hjärtat – Korovjev pekade med långfingret mot Azazello – var ni än önskar. Säg bara vilket förmak eller vilken artär som helst.
Margarita förstod först inte vad han menade, men sedan utbrast hon förvånat:
– Men de är ju inne i kroppen, dem kan man ju inte ens se!
– Kära vän, gnisslade Korovjev, det är just det som är vitsen! Att man inte kan se dem. Vem som helst kan ju träffa det man kan se!
Korovjev tog fram en spadersjua ur en låda i bordet, räckte den till Margarita och bad henne att peka på ett av spadermärkena. Margarita pekade på märket i övre högra hörnet. Hella gömde kortet under en kudde och ropade:
– Nu är det klart!
Azazello, som satt med ryggen åt kudden, tog fram en svart pistol ur fickan på sina frackbyxor, riktade pipan bakåt över axeln utan att vända sig om mot sängen, sköt och gav Margarita en angenäm chock. Spadersjuan plockades fram under kudden. Märket i övre högra hörnet var genomborrat.
– Jag skulle då verkligen inte vilja möta er med en pistol i handen, sade Margarita med ett kokett ögonkast på Azazello. Hon älskade folk som kunde briljera.
– Min kära drottning, pep Korovjev, jag skulle inte vilja råda någon att möta honom ens när han är utan sin pistol! Jag ger er mitt ord som körledare och gammal försångare på att var och en som gjorde det skulle få ångra sig.
Katten satt och såg bister ut medan Azazello visade sin skicklighet som skytt, och nu sade han plötsligt:
– Jag tänker slå det där rekordet.
Azazello fnyste till svar. Men katten stod på sig och bad att få inte bara en utan två pistoler. Azazello tog fram ännu en pistol ur bakfickan och räckte med ett spydigt grin över de båda skjutvapnen till den skrytsamme katten. Två spadermärken pekades ut på kortet. Katten tog god tid på sig och vände sedan ryggen åt kudden. Margarita satte sig ner med fingrarna i öronen och fäste blicken på ugglan som slumrade på spiselkransen. Katten sköt med båda pistolerna, Hella gav till ett gällt skrik, ugglan föll död ner från spiselkransen och den sönderskjutna klockan stannade. Hella hade blod på ena handen och högg tag i kattens päls. Han svarade med att slita henne i håret med klorna och de ramlade båda ner och rullade om varandra på golvet. Ett glas föll ner från bordet och gick i kras.
– Ta bort den där häxan! tjöt katten och försökte komma loss från Hella som satt grensle över honom. Man slet de båda stridande ifrån varandra och Korovjev andades på Hellas skadade finger som omedelbart läktes.
– Jag kan inte skjuta ordentligt när folk viskar bakom min rygg! skrek Behemot och försökte sätta fast en lösriven tuss av sin päls på ryggen.
– Jag slår vad, sade Woland och log mot Margarita, att han gjorde det med flit. Han skjuter bra annars.
Hella och katten blev vänner igen och beseglade sin vänskap med en kyss. Man tog fram kortet under kudden och kontrollerade det. Det var alldeles oskadat, så när som på hålet efter Azazellos skott.
– Det är inte möjligt, sade katten, höll upp kortet mot ljuset i kandelabern och stirrade genom det enda hålet.
Den glada supén fortsatte. Ljusen rann i kandelabrarna, den torra, flyktiga värmen från kaminen böljade genom rummet. Margarita kände sig väl till mods sedan hon ätit. Hon såg hur Azazello blåste blågrå rökringar från sin cigarr in mot kaminen där katten trädde upp dem på sin värja. Hon hade ingen lust att gå, trots att hon gissade att det var sent. Klockan närmade sig antagligen sex på morgonen. Margarita vände sig i en paus till Woland och sade skyggt:
– Förlåt, men jag måste nog gå ... det börjar bli sent.
– Har ni bråttom någonstans? undrade Woland artigt men smått kyligt. De andra sade ingenting och låtsades vara helt upptagna av leken med rökringarna.
– Ja, jag måste gå, upprepade Margarita osäkert och vände sig om som om hon letade efter en kappa eller något att ta på sig. – Hon kände sig plötsligt förlägen över sin nakenhet. Hon reste sig. Woland tog utan ett ord sin slitna, fläckiga morgonrock från sängen, och Korovjev kastade den över Margaritas axlar.
– Tack så mycket, messir, sade Margarita med knappt hörbar stämma och med en frågande blick på Woland. Han log ett artigt och likgiltigt leende mot henne till svar. Ett svart vemod vällde med ens upp i Margaritas hjärta. Hon kände sig lurad. Ingen tänkte tydligen ge henne något för hennes tjänster under balen och ingen gjorde en min av att försöka hålla henne kvar. Samtidigt gick det upp för henne att hon inte hade någonstans att ta vägen. En hastig tanke på att hon kanske var tvungen att återvända till villan gjorde henne förtvivlad. Skulle hon våga be om något, som Azazello så frestande hade föreslagit i Alexanderträdgården? »Nej, aldrig i livet!« sade hon till sig själv.
– Adjö då, messir, sade hon högt och tänkte: »Jag ger mig iväg härifrån och går direkt ner och dränker mig i floden.«
– Sitt ner, befallde Woland plötsligt.
Margaritas min förändrades och hon satte sig ner.
– Ni kanske vill säga något till avsked?
– Nej, ingenting, messir, svarade Margarita stolt. Men om ni fortfarande behöver min hjälp, så är jag beredd att göra allt ni ber mig om. Jag är inte alls trött och jag har haft mycket roligt på balen. Om balen hade fortsatt skulle jag ha låtit ytterligare tusentals galgfåglar och mördare kyssa mitt knä.
Margarita såg på Woland som genom en slöja, hennes ögon fylldes av tårar.
– Utmärkt uttryckt! dundrade Woland med förfärande stämma. Alldeles rätt svarat!
– Rätt svarat! ekade Wolands sällskap till svar.
– Vi har prövat er, sade Woland. Be aldrig om någonting. Aldrig om någonting, och be i synnerhet aldrig dem som är starkare än ni. De kommer självmant med sitt anbud och ger vad de anser skäligt. Sätt er här, stolta kvinna. Woland tog av Margarita den tunga morgonrocken och åter satt hon bredvid honom på sängen.
– Nåväl, Margot, fortsatte Woland, nu med mjukare röst, vad vill ni ha som tack för att ni var balens värdinna i natt? Vad vill ni ha i belöning för att ni var naken under hela balen? Vad sätter ni för pris på ert knä? Vilka skador anser ni er ha fått av mina gäster, som ni nyss kallade för galgfåglar? Säg ut! Ni kan tala utan omsvep nu, eftersom det är jag som ger anbudet.
Margaritas hjärta bankade, hon suckade tungt och försökte fundera ut något.
– Säg något nu, var modig! sade Woland uppmuntrande. Använd er fantasi. Enbart att ha bevittnat mordet på den där gamle utlevade rucklaren till baron är värt en belöning, särskilt för en kvinna. Nå, vad säger ni?
Margarita drog efter andan. Hon skulle just uttala den heliga önskan som hon bar i sitt hjärta, när hon plötsligt bleknade, öppnade munnen och spärrade upp ögonen. »Frieda! Frieda! Frieda!« ropade en snyftande, bönfallande röst i hennes öron. »Jag heter Frieda!« Och Margarita sade stammande:
– Jag skulle ... Får jag be ... om en sak?
– Be inte, begär bara, donna, svarade Woland med ett förstående leende. Ni får begära en sak. Med särskild betoning upprepade Woland Margaritas egna ord »en sak«.
Margarita drog på nytt efter andan och sade:
– Jag vill att de inte längre skall lägga fram den där näsduken till Frieda, den näsduk som hon kvävde sitt barn med.
Katten himlade sig och suckade ljudligt men sade ingenting. Tydligen kom han ihåg smärtan i sitt öra.
– Med tanke på, sade Woland skrattande, att ni naturligtvis omöjligen kan ha blivit mutad av den där dumma Frieda – det skulle ju dessutom vara under er värdighet som drottning – vet jag faktiskt inte vad jag skall göra. Så det återstår bara en sak att skaffa fram trasor och fylla igen springorna i mitt sovrum med dem.
– Vad, menar ni, messir? undrade Margarita – förbryllad över dessa i sanning obegripliga ord.
– Jag är helt ense med er, messir, sade katten och blandade sig i samtalet. Trasor, just det! Och katten slog vresigt tassen i bordet.
– Jag talar om barmhärtighet, förklarade Woland utan att ta sin eldsprutande blick från Margarita. Ibland kommer den lömskt och fullständigt oväntat krypande genom de smalaste springor. Det är därför som jag pratar om trasorna ...
– Just precis vad jag också menar! utbrast katten och för att vara på den säkra sidan drog han sig bort från Margarita och satte tassarna, insmorda med någon rosenfärgad salva, för de spetsiga öronen.
– Ge dig iväg, sade Woland till katten.
– Jag har inte druckit kaffe ännu, svarade katten. Hur skulle jag då kunna ge mig iväg? Det är väl inte så, messir, att ni en högtidlig kväll sorterar in gästerna i två olika klasser? Första sorteringen och andra sorteringen, som den där girigbuken till bartender behagade uttrycka sig.
– Håll tyst, sade Woland strängt, vände sig mot Margarita och frågade: – Av allt att döma är ni en mycket god människa. En människa med hög moral? Har jag rätt?
– Nej, svarade Margarita eftertryckligt. Jag vet att jag bara kan tala uppriktigt med er och jag skall säga er rent ut: jag är ganska ytligt lagd. Jag frågade för Friedas skull, enbart därför att jag var oförsiktig nog att ge henne något att hoppas på. Hon väntar, messir, hon tror på min makt. Och om hon blir lurad kommer jag att hamna i en förfärlig situation. Jag kommer inte att få någon ro i hela mitt liv. Jag kan inte hjälpa det, det bara blev så.
– Jag förstår, sade Woland.
– Vill ni alltså göra det för min skull? undrade Margarita stilla.
– Inte på några villkor, svarade Woland. Här måste ha uppstått ett litet missförstånd, min kära drottning. Varje myndighet sysslar bara med sina egna angelägenheter. Jag erkänner gärna att våra möjligheter är ganska stora, ja, i själva verket mycket större än vad somliga, inte särskilt klarsynta, människor tror ...
– Just det, mycket större, sade katten ivrigt och kunde inte längre behärska sig. Han var tydligen stolt över dessa möjligheter.
– Håll tyst nu, för helvete! sade Woland och fortsatte sedan att tala med Margarita: – Vad finns det egentligen för anledning att göra något som andra myndigheter skall uträtta? Jag tänker inte göra något åt det, det får ni göra själv.
– Men kan jag göra det?
Azazello skelade ironiskt mot Margarita, vaggade nästan omärkligt på sitt rödhåriga huvud och fnyste.
– Det är det som är problemet, att göra det, mumlade Woland. Han satt och snurrade på sin jordglob och studerade någon detalj på den, uppenbarligen sysselsatt med något annat samtidigt som han talade med Margarita.
– Ja, apropå Frieda ..., sufflerade Korovjev henne.
– Frieda! ropade Margarita med genomträngande röst.
Dörren slogs upp och in i rummet rusade en naken kvinna, rufsig i håret och med ögonen strålande av hänryckning. Hon var tydligen alldeles nykter nu och hon sträckte fram händerna mot Margarita som högtidligt sade:
– Du har fått förlåtelse. Ingen kommer någonsin att lägga fram näsduken igen.
Frieda gav till ett rop och kastade sig framstupa ner med ansiktet mot golvet och låg som ett kors framför Margarita. Woland gjorde en handrörelse och Frieda försvann.
– Jag tackar er. Farväl, sade Margarita och reste sig upp för att gå.
– Nå, vad säger du, Behemot, sade Woland, en festnatt som den här skall vi väl inte dra nytta av att hon är så opraktisk, eller hur? Han vände sig till Margarita: – Det där räknas inte, jag gjorde ju ingenting själv. Vad önskar ni för egen del?
Det blev tyst och tystnaden bröts av Korovjev som viskade i Margaritas öra:
– Ädla donna, den här gången råder jag er att vara klokare! Annars kan lyckan fara sin kos.
– Jag vill att ni ögonblickligen ger mig tillbaka min älskade mästare, sade Margarita med förvridet ansikte.
En häftig vindstöt drog genom rummet, ljusen flämtade till i kandelabrarna, den tunga gardinen föll isär, fönstret slogs upp och långt bort i höjden skymtade fullmånen – inte en gryningsmåne utan en midnattsmåne. Nattljuset föll i en grönaktig flik från fönsterbrädan ner på golvet, och i ljuset uppenbarade sig nu Ivans nattlige besökare, mannen som hade presenterat sig som mästaren. Han bar sina sjukhuskläder – nattrock, tofflor och den svarta mössan som han aldrig skildes ifrån. Hans orakade ansikte grimaserade, han kisade förskrämt med vansinnig blick mot ljuslågorna och kring honom sjöd en flod av månljus.
Margarita kände genast igen honom, suckade, slog ihop händerna och sprang fram till honom. Hon kysste honom på pannan, på läpparna, hon tryckte sig mot hans taggiga kind och tårarna, som hon så länge hade hållit tillbaka, rann nu i strida strömmar över hennes ansikte. Hon kunde bara upprepa ett och detsamma, som i en meningslös refräng:
– Det är du ... det är du ... det är du ...
Mästaren sköt henne ifrån sig och sade med skrovlig röst:
– Gråt inte, Margot, plåga mig inte, jag är svårt sjuk.
Han tog tag i fönsterbrädan som om han tänkte hoppa upp på den och rusa sin väg igen. Stirrande omkring sig på sällskapet i rummet ropade han: – Jag är rädd, Margot! Jag har fått hallucinationer igen ...
Margarita höll på att kvävas av gråt, hon viskade stammande: – Nej, nej, var inte rädd ... jag är här... jag är här hos dig ...
Snabbt och omärkligt ställde Korovjev fram en stol bakom mästaren. Han satte sig tungt ner på den och Margarita föll på knä vid hans sida och blev allt lugnare. I sin upphetsning hade hon inte lagt märke till att hon nu inte längre var naken utan bar en svart sidenkappa. Mästaren hängde med huvudet och stirrade ner i golvet med sina dystra, sjuka ögon.
– Ja, sade Woland efter en stunds tystnad, honom har de verkligen lyckats förstöra. Han sade till Korovjev:
– Riddare, se till att den här mannen får något att dricka. Med darrande röst bönföll Margarita mästaren:
– Drick, drick! Är du rädd? Nej, nej, tro på mig, de vill hjälpa dig!
Den sjuke mannen tog glaset och drack ur det, men han darrade på handen och glaset föll till golvet och gick sönder vid hans fötter.
– Vilken lycka, viskade Korovjev till Margarita. Se, han håller redan på att bli bättre.
Det stämde. Den sjukes blick var inte längre lika vild och orolig.
– Är det verkligen du, Margot? frågade månskensgästen.
– Ja, du kan vara säker, svarade Margarita. Drick mera! befallde Woland.
När mästaren tömt sitt andra glas spelade hans ögon av liv och lust.
– Så skall det se ut, sade Woland och plirade med ögonen. Nu kan vi talas vid. Vem är ni?
– Jag är ingen, svarade mästaren med ett skevt leende.
– Varifrån kommer ni nu?
– Från sinnessjukhuset. Där hör jag hemma, svarade nykomlingen.
Margarita kunde inte uthärda mästarens ord och brast på nytt i gråt. Så torkade hon ögonen och utropade:
– Det är förfärligt, förfärligt! Han är en mästare, messir, jag försäkrar er! Bota honom, han är värd det!
– Ni vet vem jag är, inte sant? frågade Woland mästaren. Vet ni var ni befinner er?
– Ja, det vet jag, svarade mästaren. Min granne i rummet intill på sinnessjukhuset är den där ynglingen Ivan Bezdomnyj. Han har berättat för mig om er.
– Jaså minsann, sade Woland. Jag hade nöjet att träffa den unge mannen vid Biskopsdammarna. Han höll på att göra också mig galen med sina försäkringar om att jag inte existerade. Men ni tror väl ändå att det är jag som sitter här, hoppas jag?
– Jag är tvungen att tro det, sade besökaren, men jag skulle naturligtvis bli mycket lugnare om jag fick tro att ni var en hallucination, ett resultat av mina egna föreställningar. Ursäkta, hejdade sig mästaren.
– Nåväl, om det är lugnare så, varsågod, svarade Woland artigt.
– Nej, nej! sade Margarita förfärad och skakade mästarens axel. Tänk dig för! Det är verkligen honom som du har framför dig!
Katten blandade sig i samtalet och sade:
– Men jag, jag är väldigt lik en hallucination. Se bara på min profil i månskenet. Katten kröp bort i månstrimman och ville säga något mer men blev tillsagd att hålla tyst, så han sade bara: – Ja, ja, jag skall hålla tyst. Jag skall bli en stum hallucination, och så sade han inget mer.
– Men, säg mig, varför kallar Margarita er för mästaren? undrade Woland.
Mannen skrattade och sade:
– Det är en förlåtlig svaghet. Hon har en alldeles för hög uppfattning om en roman som jag har skrivit.
– Vad är det för en roman?
– Det är en roman om Pontius Pilatus.
Nu flämtade ljusen till igen och tallrikarna klirrade på bordet. Woland brast ut i ett mullrande skratt, men ingen blev skrämd eller ens förvånad över skrattsalvan. Behemot till och med applåderade av någon anledning.
– Vad handlade den om, sade ni? Om vem? började Woland, när han slutat skratta. I dessa dagar? Men det är ju fantastiskt! Kunde ni inte ha hittat på något annat ämne? Låt mig se. Woland sträckte ut handen i luften.
– Tyvärr kan jag inte visa er den, svarade mästaren, för jag har bränt upp den i spisen.
– Förlåt, men det tror jag inte på, svarade Woland. Det är ju omöjligt, manuskript brinner inte. Han vände sig mot Behemot och sade: – Seså, Behemot, ta hit romanen!
Katten hoppade omedelbart ner från stolen och alla kunde se att han suttit på en tjock packe manuskript. Det översta exemplaret lämnade han med en bugning till Woland. Margarita darrade, gav till ett rop och fick än en gång tårar i ögonen:
– Där är det! Det är manuskriptet!
Hon störtade fram till Woland och ropade upphetsat:
– Ni är allsmäktig, ja, allsmäktig!
Woland tog emot sitt exemplar, vände på det, lade det åt sidan och stirrade tyst och utan sitt vanliga leende på mästaren. Utan att veta varför greps mästaren nu av vemod och oro, han reste sig, vred sina händer och vänd mot månen långt i fjärran ryste han till och mumlade:
– Inte ens i nattens månsken får jag någon ro ... Varför plågar de mig? Gudar, gudar ...
Margarita klängde sig fast vid sjukhusrocken, hon tryckte sig tätt intill honom och började själv mumla lika vemodsfullt och med tårar i ögonen:
– Gud, varför hjälper inte medicinen?
– Ta det lugnt, viskade Korovjev och svansade kring mästaren. Ta det lugnt bara ... Ett litet glas till, så tar jag ett också för sällskaps skull ...
Ett glas blänkte till i månskenet. Och det hjälpte. Mästaren satte sig igen, och lugnet spred sig över hans sjuka anletsdrag.
– Ja, det förklarar ju alltsammans, sade Woland och knackade med långfingret mot manuskriptet.
– Fullkomligt glasklart, instämde katten och glömde sitt löfte att vara en stum hallucination. Nu ser jag alldeles tydligt kärnan i detta stora opus. Vad tycker du, Azazello? sade han vänd mot Azazello som satt tyst.
– Jo, jag tycker, sade Azazello med sin nasala röst, att man borde ta och dränka dig.
– Var barmhärtig nu, Azazello, genmälde katten, och väck inte några sådana tankar i min härskares huvud. Du kan ge dig på att jag skulle komma och spöka för dig varenda natt i samma månljusa kläder som den stackars mästaren och jag skulle nicka mot dig att följa mig. Hur skulle du, gilla det, Azazello?
– Nå, Margarita, sade Woland, säg nu vad ni vill säga.
Margaritas ögon glänste och hon sade bedjande till Woland:
– Får jag viska något till honom?
Woland nickade och Margarita viskade något i mästarens öra. Han svarade med hög röst:
– Nej, det är för sent. Jag vill ingenting annat här i livet än att få träffa dig. Men jag säger dig än en gång, lämna mig, annars kommer du att gå under tillsammans med mig.
– Nej, jag lämnar dig inte, svarade Margarita och vände sig mot Woland:
– Skicka oss tillbaka till källaren i gränden vid Arbat och tänd lampan och låt allt bli som förut.
Mästaren log, grep Margarita i hennes rufsiga hår och sade:
– Lyssna inte på den stackars kvinnan, messir! Någon annan bor sedan länge i den där källaren, och för övrigt kan ingen vrida klockan tillbaka. Han lade sin kind mot sin älskades huvud, omfamnade henne och mumlade: – Stackars Margarita, min stackars älskling ...
– Ingen kan vrida klockan tillbaka, säger ni? sade Woland. Det är ju sant. Men vi kan i alla fall försöka. Azazello! ropade han.
Plötsligt ramlade en förvirrad herre ner från taket och hamnade på golvet. Han var klädd i bara underkläderna men hade av någon anledning en resväska i handen och en sportmössa på huvudet. Skälvande av skräck bugade han sig.
– Mogárytj? frågade Azazello mannen som kommit neddimpande från himlen
– Aloízij Mogarytj, svarade mannen darrande.
– Var det ni som läste Latunskijs artikel om den här mannens roman och som angav honom för att inneha illegal litteratur? frågade Azazello.
Nykomlingen blev blå i ansiktet och brast ut i ångerfulla tårar.
– Ni ville flytta in i hans lägenhet, inte sant? sade Azazello med gnällande nasal och inställsam stämma.
Kattens rasande väsningar hördes i rummet och Margarita vrålade:
– Jag skall lära dig vad en häxas vrede vill säga! Hon klöste honom i ansiktet.
Det blev slagsmål.
– Vad är det du gör? ropade mästaren med plågad röst. Margot, du borde skämmas!
– Jag protesterar! Det här är ingenting att skämmas för! skränade katten.
Korovjev slet loss Margarita.
– Jag har byggt till ett badrum ..., skrek Mogarytj alldeles blodig i ansiktet och skallrade med tänderna. Han babblade av fasa: – En omgång med vit färg ... vitriol ...
– Så bra att han har byggt till ett badrum, sade Azazello gillande. Han behöver faktiskt ta sig ett bad. Och så skrek han:
– Ut härifrån!
Mogarytj for med fötterna före ut genom det öppna fönstret i Wolands sängkammare.
Mästaren spärrade upp ögonen och viskade:
– Det här överträffar till och med det som Ivan berättade! Han såg sig häpen omkring och sade till slut till katten: – Förlåt, men är du ... är ni – orden stakade sig, ty han var inte säker på hur man borde tilltala en katt – är ni alltså samma katt som steg på spårvagnen?
– Ja, det är jag, bekräftade den smickrade katten och fortsatte: – Trevligt att höra att ni använder så artigt tilltal till en katt. Katter blir annars alltid duade, fast ingen katt någonsin har druckit duskål med någon.
– Men ni verkar inte vara en helt vanlig katt, svarade mästaren svävande. De kommer säkert att sakna mig på sjukhuset och få tag i mig igen, tillade han förläget, vänd mot Woland.
– Varför det? sade Korovjev lugnande och höll plötsligt några böcker och papper i handen: – Är det här er sjukjournal?
– Ja ...
Korovjev slängde sjukjournalen på elden.
– Finns det inga papper, så finns det heller ingen person, sade Korovjev belåtet. Och det här, är det hyresvärdens kassabok?
– Ja ...
– Vad står det nu för hyresgäst här? Aloizij Mogarytj? Korovjev blåste på en av sidorna i boken. Så där ja! Nu finns han inte där, och jag ber er lägga märke till att han heller aldrig har funnits där. Och om hyresvärden undrar, så säg bara att han måste ha drömt om Aloizij Mogarytj? Vilken Mogarytj? Har aldrig funnits någon Mogarytj! Därmed dunstade kassaboken bort i Korovjevs händer. – Och nu ligger den på hyresvärdens bord igen.
– Ni har alldeles rätt, sade mästaren, förvånad över Korovjevs fingerfärdighet, i att finns det inga papper, så finns det heller ingen person. Det är därför som jag inte heller existerar längre – jag har inga papper.
– Nej förlåt, utropade Korovjev, det där var bara ännu en hallucination. Här är era papper. Och Korovjev gav mästaren några dokument. Sedan blinkade han mot Margarita och viskade: – Och här är era saker, Margarita Nikolajevna. Korovjev räckte henne skrivhäftet med de brända kanterna, den torra rosen, fotografiet och, till sist, med största försiktighet, hennes sparbanksbok: – De tiotusen som ni satte in. Vi behöver inte andras pengar.
– Må mina tassar trilla av hellre än jag tar i andras pengar, utbrast katten med viktig min medan han hoppade upp och ner på en resväska för att få ner alla exemplaren av den olycksaliga romanen.
– Och här har ni ett litet dokument, fortsatte Korovjev och gav Margarita en papperslapp. Sedan vände han sig mot Woland och meddelade respektfullt: – Det var allt, messir!
– Nej, det var inte allt, svarade Woland och vände sig från jordgloben. Vad skall jag göra med ert följe, donna. Själv har jag ingen användning för dem längre.
Den nakna Natasja for in genom dörren, slog ihop händerna och ropade till Margarita:
– Lycka till, Margarita Nikolajevna! Hon nickade mot mästaren och vände sig på nytt mot Margarita: – Jag visste hela tiden vart ni brukade gå.
– Hembiträden vet allting, anmärkte katten och viftade menande med tassen. Man skall inte tro att de är blinda.
– Vad vill du, Natasja? undrade Margarita. Återvänder du till villan?
– Älskade Margarita Nikolajevna, sade Natasja bedjande och föll på knä, be dem – hon sneglade mot Woland – att jag får fortsätta att vara häxa. Jag vill inte tillbaka till villan! Jag gifter mig varken med ingenjören eller med den där teknikern! På balen igår friade monsieur Jacques till mig. Natasja öppnade sin knutna hand och visade fram några guldmynt.
Margarita tittade frågande på Woland. Han nickade. Natasja föll Margarita om halsen, kysste henne ljudligt och med ett triumferande tjut flög hon ut genom fönstret.
Nikolaj Ivanovitj kom nu in efter Natasja. Han hade fått tillbaka sin mänskliga gestalt men såg mycket dyster ut och verkade tämligen uppbragt.
– Den här skulle jag särskilt gärna vilja bli av med, sade Woland och såg med avsmak på Nikolaj Ivanovitj. Jag skall med största nöje se honom försvinna, för här är han fullständigt överflödig.
– Jag insisterar på att få ett intyg, sade Nikolaj Ivanovitj envist och såg vilt omkring sig, ett intyg på var jag har tillbringat natten.
– Vad skall ni med det till? frågade katten strängt.
– För att visa upp för polisen och för min hustru, sade Nikolaj Ivanovitj eftertryckligt.
– Vi brukar inte utfärda några intyg här, svarade katten bistert, men vi skall göra ett undantag för er skull.
Innan Nikolaj Ivanovitj visste ordet av satt den nakna Hella vid en skrivmaskin och katten dikterade för henne:
– »Härmed intygas att innehavaren av detta dokument, Nikolaj Ivanovitj, har tillbringat ifrågavarande natt på Satans bal, dit han anlände i egenskap av fortskaffningsmedel.« – Hella, tillfoga där inom parentes »gris«. »Undertecknat – Behemot.«
– Men datum då? gnällde Nikolaj Ivanovitj.
– Vi sätter inte ut något datum, då blir dokumentet ogiltigt, svarade katten och viftade med intyget. Han fick fram en stämpel, andades på den efter alla konstens regler, stämplade på »Avgift erlagd« och överlämnade dokumentet till Nikolaj Ivanovitj. Därpå försvann denne spårlöst och ersattes oväntat av en ny gäst.
– En till? Vem är det nu då? undrade Woland med avsmak och höll handen för ögonen för att avskärma skenet från vaxljusen.
Varenucha hängde med huvudet och sade med en tyst suck:
– Var vänlig och ge mig tillbaka mitt gamla utseende. Jag kan inte vara vampyr. Hella och jag höll på att skrämma livet ur Rimskij. Och jag är nog inte tillräckligt blodtörstig av mig. Kan jag inte få mitt gamla jag igen?
– Vad är det där för en? undrade Woland med en grimas. Vem är den där Rimskij? Vad är det här för dumheter?
– Oroa er inte, messir, sade Azazello och vände sig till Varenucha: – Var inte så styv i korken och prata inte en massa lögner när ni talar i telefon. Förstått? Det slutar ni upp med hädanefter, eller hur?
Varenucha blev alldeles yr i huvudet av glädje, hans ansikte lyste upp och han stammade fram:
– Jag skall tala sanning ... det vill säga ... ers hög ... så fort jag har ätit middag ... Varenucha tryckte händerna till sitt hjärta och såg bedjande på Azazello.
– Såja. Ge er iväg hem nu! sade Azazello och Varenucha smälte bort.
– Nu vill jag vara ensam med de här båda, befallde Woland och pekade på mästaren och Margarita.
Wolands befallning åtlyddes omedelbart. Efter en stunds tystnad sade Woland till mästaren:
– Jaså, ni vill alltså tillbaka till källaren vid Arbat? Men hur skall ni då kunna skriva? Hur blir det med drömmarna, med inspirationen?
– Jag har inte längre några drömmar kvar och min inspiration är död, svarade mästaren. Jag bryr mig inte om någon annan än henne. Han lade åter sin hand på Margaritas huvud. – Jag är krossad, slut, ingenting lockar mig längre. Jag vill bara hem till min källarvåning.
– Men romanen? Och Pilatus?
– Jag hatar den där romanen, svarade mästaren. Jag har redan fått lida tillräckligt för dess skull.
– Jag ber dig, klagade Margarita, säg inte så. Varför plågar du mig? Du vet ju att jag har lagt ner hela mitt liv i ditt arbete. Och vänd mot Woland tillade hon: – Lyssna inte på honom, messir, han har fått lida för mycket.
– Men ni måste ju skriva om något? sade Woland. Om ni inte kan få ut mer av prokuratorn, så varför inte ta och skriva om någon annan, den där Aloizij till exempel.
Mästaren log.
– Det skulle Lapsjennikova aldrig trycka, och det intresserar mig inte heller särskilt.
– Men vad skall ni leva av? Har ni ingenting emot att vara fattig?
– Inte alls, svarade mästaren och tryckte Margarita intill sig. Han kramade henne om axlarna och tillade: – En dag blir hon förståndig igen, och då lämnar hon mig ...
– Det tvivlar jag på, sade Woland mellan tänderna och fortsatte: – Så Pontius Pilatus’ skapare tänker alltså återvända till sin källare och sitta där och svälta vid sin lampa?
Margarita slank ur mästarens famn och sade lidelsefullt:
– Jag har gjort allt vad jag kunnat och jag har viskat det mest lockande av allt i hans öra. Men han vill inte.
– Jag vet vad ni har viskat till honom, invände Woland, men det är inte det som lockar honom mest av allt. Och jag skall säga er, log han mot mästaren, att er roman har fler överraskningar i beredskap åt er.
– Det var sorgligt att höra, svarade mästaren.
– Nej, det är inte alls sorgligt, sade Woland. Ingenting farligt kommer att hända. Nåväl, Margarita Nikolajevna, då var allt klart. Är det något mera ni önskar av mig?
– Hur skulle jag kunna det, messir!
– Men ta i alla fall den här som ett minne, sade Woland och tog fram en liten diamantbesatt hästsko av guld under kudden.
– Nej, nej, det kan jag inte ta emot. Ni har redan gjort tillräckligt för mig.
– Ni vill väl inte säga emot mig? undrade Woland med ett leende.
Margarita hade ingen ficka i sin kappa och lade därför hästskon i en servett som hon knöt ihop. Någonting tycktes förbrylla henne. Hon såg ut genom fönstret upp mot månen och sade:
– Det är en sak jag inte förstår ... det är midnatt hela tiden, men det borde ju ha varit morgon för länge sedan?
– Det är så trevligt att dra ut på tiden en sådan här festnatt, svarade Woland. Och nu, lycka till!
Margarita sträckte bönfallande sina händer mot Woland, men hon vågade inte gå fram till honom utan sade bara helt tyst:
– Farväl, farväl!
– På återseende, sade Woland.
Margarita i sin svarta kappa och mästaren i sin sjukhusrock gick ut i juveleraränkans hall där ljuset brann och där Wolands följe väntade på dem. När de lämnade hallen hjälptes Hella och katten åt att bära resväskan med romanen och Margaritas fåtaliga tillhörigheter.
Korovjev bugade sig vid dörren och försvann medan de andra följde med dem nerför trappan. Där syntes inte en människa. När de passerade trappavsatsen vid tredje våningen hördes en mjuk duns som ingen av dem lade märke till. Nere i porten till ingång nummer sex visslade Azazello, och de hade knappt kommit ut på gården, där månen ännu inte gått ner, förrän de fick syn på en man i stövlar och skärmmössa som tydligen låg i djup sömn på trappan och en stor svart bil med släckta lyktor som stod utanför på gatan. I vindrutan skymtade silhuetten av en råka.
De skulle just sätta sig i bilen när Margarita plötsligt gav till ett rop av förtvivlan:
– Gode Gud, jag har tappat min hästsko!
– Stig in i bilen, sade Azazello, och vänta på mig. Jag är strax tillbaka, jag skall bara se efter vad som kan ha hänt. Och han gick tillbaka in i porten.
Följande hade hänt: En stund innan Margarita, mästaren och deras sällskap hade kommit ut ur lägenheten nummer 50 lämnade en mager kvinna med en handväska och en bleckmugg lägenheten nummer 48, alldeles under juveleraränkans våning, och ställde sig i trappan. Det var samma Annusjka som i onsdags till Berlioz’ olycka hade spillt ut solrosolja vid vändkorset.
Ingen visste, och ingen kommer heller troligen att få veta, vad denna kvinna sysslade med i Moskva eller vad hon levde av. Man vet bara att hon brukade synas antingen med handväskan eller bleckmuggen eller bådadera, ibland nere i fotogenbutiken, ibland på torget, ibland i porten eller i trappan, eller – för det mesta – i sitt kök i lägenheten nummer 48. Dessutom visste nästan alla att var hon än dök upp blev det skandal och hon fick därför tillnamnet »Pesten«.
Annusjka Pesten brukade i vanliga fall gå upp mycket tidigt om morgnarna, men denna morgon var det något som väckte henne långt före gryningen, strax efter midnatt. Hon vred om nyckeln i låset och stack ut näsan, sedan slank hon ut helt och hållet, smällde igen dörren efter sig och skulle just ge sig av i något ärende när det slog i en dörr på våningen ovanför och en man kom farande nerför trappan och kolliderade med Annusjka så att hon trillade och slog nacken i väggen.
– Vart fan är du på väg i bara kalsongerna? skränade Annusjka och gned sig i nacken.
Mannen i underkläderna hade en resväska i handen och en sportmössa på huvudet och han svarade Annusjka med vild, halvsovande röst och slutna ögon:
– En varmvattenberedare ... vitriol ... och vit färg ... kostade mig en förmögenhet ... Han föll i gråt och vrålade: – Väck!
Så störtade han vidare, men inte nerför utan uppför trappan igen till det krossade fönstret och gled med fötterna före genom fönstret ut på gården. Annusjka glömde bort smärtan i nacken, flämtade till och rusade fram till fönstret. Hon lade sig på magen i trappan och stack ut huvudet genom fönstret och väntade sig att få se de sönderslagna resterna av mannen med resväskan nere på asfalten, som lystes upp av en gårdslykta. Men nere på gården fanns ingenting.
Man fick anta att den egendomlige, sömndruckne figuren hade flugit iväg som en fågel utan att lämna något spår efter sig. Annusjka korsade sig och tänkte: »Det är förstås nummer femti igenl Inte undra på att folk säger att det är en konstig våning! ...«
Hon hann inte tänka längre än så, förrän det slog på nytt i dörren däruppe och en till kom springande. Annusjka tryckte sig mot väggen och fick syn på en respektabelt klädd herre i pipskägg och – tyckte Annusjka – en smula lik en gris i ansiktet som smög sig förbi henne och lämnade huset på samma sätt som den förste – genom fönstret. Inte heller han verkade rädd att slå ihjäl sig mot asfalten. Annusjka hade för länge sedan glömt vad hon egentligen hade gått ut i för ärende och hon stannade kvar ute i trappan, korsade sig, suckade och muttrade för sig själv.
Efter en kort stund kom en tredje man springande uppifrån, utan skägg men med ett runt, slätrakat ansikte och klädd i skjorta. Han flög ut genom fönstret samma väg som de båda tidigare.
Man måste ge Annusjka det erkännandet att hon var en vetgirig person och hon beslöt nu att vänta ännu en stund för att se om det inte skulle hända fler underliga saker. På nytt gick det i dörren däruppe och nu kom ett helt sällskap nerför trappan, men de rusade inte ner utan gick som folk. Annusjka sprang bort från fönstret ner till sin egen dörr, skyndade sig att få upp den, gömde sig bakom dörren och kikade ut genom dörrspringan med ögonen tindrande av nyfikenhet.
En man som inte såg riktigt frisk ut, blek och skäggig, i svart mössa och något slags badrock, kom nerför trappan med osäkra steg, stödd på en kvinna som – efter vad Annusjka tyckte sig se i halvmörkret – var klädd i en svart prästrock. Hon gick inte barfota, utan hade någon sorts tofflor som var genomskinliga, tydligen utländska, men utslitna och alldeles trasiga. Så oanständigt! Och naken var hon till på köpet! Hon hade ingenting på sig under prästkappan! ... »En sån våning!« Annusjka riktigt sög på den historia som hon skulle kunna berätta för grannarna nästa dag.
Bakom den besynnerligt klädda damen kom ett spritt naket fruntimmer med en resväska i handen och bredvid henne travade en jättestor, svart katt. Annusjka var nära att skrika till av förvåning och gnuggade sig i ögonen.
Sist kom en liten vindögd utlänning stapplande, med frackväst och rosett men utan kavaj. Just som hela sällskapet passerade förbi Annusjka föll något med en mjuk duns ner på golvet.
När stegen tonade bort kröp Annusjka fram som en orm bakom dörren, ställde bleckmuggen vid väggen, lade sig ner på magen på trappavsatsen och började treva omkring på golvet. Plötsligt höll hon en servett med något tungt i. Hon gjorde stora ögon när hon vecklade upp det lilla knytet och höll upp dyrbarheten. Hennes ögon glimmade girigt och det susade i huvudet på henne:
»Har ingenting sett och ingenting sagt! Skall jag ta med den till min svärson? Eller bryta sönder den? Stenarna kan man väl få loss, och så går man med en sten till butiken på Petróvkagatan och med en annan sten till Smolénskijgränden ... Ingenting sett, ingenting sagt! ...«
Annusjka gömde sitt fynd i barmen, tog sin bleckmugg och skulle just strunta i sitt ärende och smita tillbaka in till sig, när mannen med det vita skjortbröstet dök upp framför henne – fan vet varifrån han kom! – och viskade med len röst:
– Ge mig den där hästskon och servetten!
– Vilken hästsko och vilken servett? frågade Annusjka och försökte slingra sig. Har inte sett någon servett. Är ni full, va?
Med fingrar, hårda och kalla som ledstänger i en buss tog mannen med skjortbröstet utan ett ord tag i Annusjkas hals och klämde åt så att hon inte kunde andas. Annusjka tappade bleckmuggen i golvet. Efter att ha hållit fast den andlösa Annusjka på det sättet en stund släppte utlänningen i skjortärmarna taget. Annusjka kippade efter andan och log.
– Jaså, ni menar den lilla hästskon? sade hon. Ett ögonblick bara! Jaså, är den er? Ja, jag såg hur den låg där i servetten och jag tog upp den för att ingen skulle komma och stjäla den!
När utlänningen hade fått tillbaka sin hästsko och sin servett började han skrapa med foten i golvet, bugade sig och tryckte Annusjkas hand och tackade henne så hjärtligt med stark utländsk brytning:
– Jag är er ytterst tacksam, madame. Den här hästskon är ett kärt minne för mig. Får jag som tack för att ni ville ta vara på den överräcka tvåhundra rubel. Ur västfickan tog han fram några sedlar som han gav till Annusjka.
Hennes mun förvreds i ett förvirrat leende och hon sade med gäll röst:
– Tackar ödmjukast! Merci! Merci!
Den generöse utlänningen tog hela trappan i ett steg, men innan han försvann, ropade han nerifrån – den här gången utan någon som helst utländsk brytning:
– Nästa gång du plockar upp andras saker, din gamla häxa, så gå till polisen med dem och försök inte gömma dem i barmen!
Annusjka kände hur det gick runt i huvudet efter allt vad som hade hänt i trappan och hon stod länge och skrek av bara farten:
– Merci! Merci! Merci! ... Men utlänningen var borta för länge sedan.
Bilen på gården var borta den också. Dessförinnan hade Azazello återlämnat Wolands gåva till Margarita, undrat om hon satt bekvämt och sagt adjö. Hella gav Margarita en våt kyss, och katten kysste på hand. Sällskapet vinkade åt mästaren, som satt orörlig med livlös min längst inne i baksätet, de vinkade åt råkan och smälte sedan bort i luften. De tyckte inte att de behövde besvära sig med att gå uppför trappan igen. Råkan tände strålkastarna och rullade ut på gatan förbi den sovande mannen i porten. Ljuset från den stora svarta bilen försvann bland de andra ljusen ute på den sömnlösa, bullriga Sadovaja.
En timme senare satt Margarita och grät stilla men lyckligt efter alla skakande upplevelser. Hon satt i källaren i det lilla huset vid en av gränderna till Arbat, i det första rummet, där allt var som det hade varit innan den fruktansvärda höstkvällen förra året. Hon satt vid bordet med sammetsduken, under lampan bredvid den lilla vasen med liljekonvaljer. Framför henne låg skrivhäftet som lågorna hade slickat och bredvid henne låg packen med de oskadade häftena. Det var tyst i huset. I nästa lilla rum låg mästaren på en soffa, försänkt i djup sömn, över sig hade han sin sjukhusrock. Han andades jämnt och ljudlöst.
När Margarita gråtit ut började hon leta i de oskadade häftena och fann det ställe som hon hade läst innan hon gick till mötet med Azazello vid Kremlmuren. Margarita var inte sömnig. Hon smekte manuskriptet som man smeker en katt över ryggen, vände det i händerna, såg på det från alla håll, än såg hon på titelbladet, än öppnade hon de sista sidorna. Plötsligt fick hon för sig att alltsammans bara var trolldom och att häftena skulle försvinna. Plötsligt skulle hon vara hemma i sin sängkammare i villan, hon skulle vakna upp och veta att hon måste gå och dränka sig. Men det var bara en hemsk tanke, ett sista eko av hennes långa lidande. Ingenting försvann, den allsmäktige Woland var verkligen allsmäktig, och ända till gryningen kunde Margarita bläddra i manuskriptet så mycket hon ville, stirra på det, kyssa det och gång på gång läsa orden:
»Den mörka dimman från Medelhavet lade sig över den stad som prokuratorn hatade ...« – Ja, den mörka ...