Ända sedan jag arbetade mycket med och i Latinamerika på 1980- och 90-talen har jag hyst en smått masochistisk dragning till finanskriser. Det var både skrämmande och spännande att försöka förstå varför kris efter kris drabbade flertalet latinamerikanska ekonomier och att studera hur allehanda banker, internationella organisationer, nationalekonomer och ekonomijournalister så ofta misslyckades med att förutsäga nästa kris. Och de flesta kriser har ett mönster som går igen: när det ser ut att gå som allra bäst är optimismen som störst, och bubblan på väg att brista.
Plötsliga kriser övergår i regel i långvariga lågkonjunkturer. Den utdragna skuldkrisen kom under 80-talet att prägla utvecklingen – eller snarare bristen på utveckling – i stora delar av Latinamerika och Afrika. Även ett antal länder i Östeuropa, och några få i Asien, drogs in i ett ständigt harvande med betalningsinställningar, omförhandlingar med fordringsägarna, skuldlättnader och så kallade strukturanpassningsprogram under Världsbankens och Internationella Valutafondens (IMF) överinseende. Under denna tid – det förlorade årtiondet, som 80-talet ofta kallas i de länder som fastnade i skuldkrisens kvicksand – visade det sig att kriserna inte bara hade varit svåra att förutse. Det var också svårt att få ekonomierna att vända uppåt igen. Den medicin som skrevs ut – avregleringar, privatiseringar, minskade offentliga utgifter, handelsliberalisering m.m. – visade sig ofta ge biverkningar som var minst lika allvarliga som den sjukdom den avsåg att bota.
Även 1990-talet kom att präglas av rader av kriser som ibland kallades valutakriser, ibland bankkriser, ibland finanskriser. Den svenska 90-talskrisen – som sammanföll med en finanskris i Finland och Storbritannien och ett temporärt avbräck i det europeiska valutasamarbetet – känner de flesta av oss till. Många minns kanske andra: den utdragna recessionen i Japan sedan aktie- och fastighetsbubblan spruckit i början av 90-talet. Eller »Tequila-krisen« i Mexiko 1994; Asien-krisen 1997; Brasilien-krisen 1998; Argentinas ekonomiska kollaps 2001; den turkiska krisen 2001–02. Och IT-bubblan som sprack år 2000.
Listan över finanskriser skulle kunna göras lång. En informativ översikt (Laeven & Valencia 2008) identifierar hela 124 sådana kriser bara under perioden 1970 till 2007.
Åren 2003–2007 blev dock lite tråkiga för nationalekonomer med intresse för finanskriser. De kriser som inträffade var både få och små.
Idag är det mera spännande. Men jag vill inte vara cynisk. De senaste två åren har varit väl dramatiska. Vi vet alla att ekonomiska kriser skapar arbetslöshet, fattigdom och lidande. Och även när det gäller finanskriser gäller den gamla devisen: Prevention is better than cure. Att förebygga är bättre än att bota. Och himla mycket billigare.
Man kan diskutera exakt när den nu aktuella krisens bröt ut. Många skulle – med rätta, enligt min uppfattning – argumentera för att det skedde tidigt år 2007, då ett antal investmentbanker och amerikanska bolåneinstitut började darra. Sommaren 2008 hade krisen blivit så allvarlig att till och med internationella kreditvärderingsinstitut som Moody’s och Standard & Poor – som har till uppgift att hissa varningsflagg i förväg, men som normalt reagerar först när en viss kris har stått på kvällstidningarnas löpsedlar – började sänka sina betyg på länder, finansbolag och bolåneinstitut.
September 2008, då Lehman Brothers gick i konkurs, representerar finanskrisens mest kritiska moment. Den globala finansmarknaden stod under månaderna som följde inför risken av en veritabel härdsmälta.
Krisen är när detta skrivs (sommaren 2009) på god väg att övergå från akut finanskris till en djup lågkonjunktur. De som drabbas värst nu är inte samma personer som såg sina förmögenheter rasa i värde andra halvåret 2008. Fattiga kvinnor i Ostasiens textilindustrier ägde aldrig aktier i Lehman Brothers eller ompaketerade reptilfonder med amerikanska bostadslån i botten. Men fattiga människors marginaler är små eller obefintliga, och som en följd av krisen kommer miljoner människor att gå från att vara fattiga till att bli utblottade.
En parallell kan kanske dras med den svenska 90-talskrisen. De som inledningsvis drabbades värst var de som hade störst marginaler: stora tillgångar i form av aktier eller fastigheter, vilka alla sjönk kraftigt i värde. Den stora arbetslöshetschocken kom i bankkrisens kölvatten och drabbade till att börja med de branscher som var mest sårbara för räntechocker och sviktande efterfrågan på hemmamarknaden, såsom byggnadsindustrin. I en tredje våg – och den som för flertalet låginkomsttagare blev allra mest kännbar – kom budgetsaneringen, med massavskedanden i den offentliga sektorn och drakoniska nedskärningar i det generella välfärdssystemet som följd.
Vilka får betala priset – i USA och i resten av världen – år 2011?
Dagens kris är den första ekonomiska kris vi drabbats av som är genuint global. En jämförelse görs ofta med 30-talsdepressionen, men det är att märka att 30-talets världsekonomi omfattade mycket färre länder än idag. Krisens epicentrum låg då som nu i USA, men spridningen var i huvudsak begränsad till Europa och, i viss utsträckning, Japan och Latinamerika. Förhoppningsvis, och så vitt vi kan bedöma nu, kommer dagens kris knappast att bli lika utdragen som 30-talskrisen blev.
Dagens kris är också en kris för globaliseringen. IT-bubblan som sprack blev en kort parentes, utan kännbara effekter i j ordens fattiga länder, och de av globaliseringens mest entusiastiska bejakare som har hävdat att hundratals miljoner människor blivit mindre fattiga tack vare globaliseringen har onekligen haft en viktig poäng. Dagens kris får inte undanskymma det faktum att de år som föregick krisen visserligen blåste upp en bubbla, men det var en bubbla som genererade väldigt mycket sysselsättning och inkomster.
Men globaliseringsentusiasterna har fått sig en tankeställare. Hur ser vi på globaliseringens risker och möjligheter idag? Har kanske globaliseringen gått får långt i vissa avseenden? Hur ska vi värdera länders och människors växande ekonomiska sårbarhet i en alltmer sammanflätad världsekonomi?
Det faktum att krisens geografiska och branschmässiga omfattning är unik gör också att den gängse nationalekonomiska teoribildningen ställs inför en viktig utmaning. Tron på marknadernas självreglerande krafter har fått sig en allvarlig knäck även hos de starkast troende. Vilka lärdomar kommer att dras av de ekonomer och politiker som i decennier applåderat avregleringen av de globala finansmarknaderna, och en långtgående liberalisering av kapitalströmmar mellan länderna?
Ropen på »regleringar« är högljudda. Men vilka regleringar är egentligen bra, och vilka riskerar att ställa till mer skada än nytta?
Och hur mycket av krisen handlar om psykologi? Sedan andra halvåret 2008 har världsekonomin stått inför vad som skulle kunna kallas en global förtroendekris, med utbredd pessimism och försiktighet som främsta kännetecken. Konsumenter vill inte konsumera; de vill hellre spara, om de kan. Företag vill inte investera utan skär i stället ned på produktionen i takt med att efterfrågan faller. Bankerna vill inte låna ut pengar utan försöker snygga till sina balansräkningar genom att dra ned på krediterna. Och den offentliga sektorns inkomster sjunker samtidigt som utgifterna stiger. Vad har nationalekonomisk teori att säga om den kanske största bristvaran idag: brist på framtidstro?
I denna bok kommer jag inte att säga så mycket om framtiden. Tyngdpunkten ligger på en beskrivning och analys av orsakerna till krisen och effekterna av den. I motsats till många andra som skrivit böcker och artiklar om finanskrisen kommer jag att ägna stort utrymme åt krisens konsekvenser i världens låg- och medelinkomstländer. Även den svenska 90-talskrisen och dess efterdyningar behandlas relativt utförligt; de stora revor som uppstod i det svenska välfärdssystemet på 90-talet riskerar att bli än större när bördorna för dagens kris ska fördelas.
Boken inleds med en analys av ett urval tidigare finanskriser, speciellt de i Latinamerika och Asien. Vad kan vi lära av dem, och av den svenska 90-talskrisen?
Kapitel 2 är en översikt över de globala ekonomiska trender som bäddade för dagens kris. Tonvikten ligger på USA:s växande underskott, Kinas roll i världsekonomin och den ekonomiska maktförskjutning österut och söderut som präglat de senaste decennierna.
Kapitel 3, som är bokens längsta – och krångligaste – är en tolkning av ytterligare orsaker till krisen, i synnerhet de som berör de finansiella marknadernas roll och uppkomsten av så kallade bubblor på aktie- och fastighetsmarknader runtom i världen. Handlar det, som vissa liberala och nyliberala debattörer hävdar, i huvudsak om politikmisslyckanden eller, som analyserna från vänster brukar mynna ut i, om marknadsmisslyckanden? Svaret på den frågan kan jag ge redan nu: det handlar om bådadera. En eländig kombination av dåliga politiska beslut och marknadernas oförmåga att hantera risk.
Kapitlet innehåller också en kritisk genomgång av den inte så heroiska roll som några globala institutioner, med IMF i spetsen, har spelat. Varför varnade de inte mer högljutt för den kommande krisen? Och bidrog medierna, i synnerhet ekonomijournalisterna, till att blåsa upp bubblorna?
Kapitel 4 är en kortfattad genomgång av krishanteringen i OECD-länderna, med tonvikt på de finans- och penningpolitiska svaren på finanskrisen. Har de fungerat? Hur stora är de räkningar som finansbolagen lämnar efter sig, och vilka får betala? Hur djup är den lågkonjunktur som världen råkat in i?
I kapitel 5 behandlas krisens effekter i världens låg- och medelinkomstländer, som får betala ett högt pris för de rika ländernas ansvarslöshet. Världens fattiga länder kan med all rätt konstatera, ibland med viss skadeglädje: »Den här gången var det inte vårt fel!« Men de får vara med och betala notan.
Kapitel 6 vänder blickarna mot Sverige. Vårt utgångsläge när krisen bröt ut var i många avseenden avundsvärt, men likafullt drabbas Sverige med full kraft, inte minst till följd av vårt stora exportberoende och våra bankers vårdslösa affärer i bl.a. Baltikum. Vilka är och blir de ekonomiska och sociala konsekvenserna av denna kris jämfört med vår egen, hemmagjorda 90-talskris?
I kapitel 7 ställs frågan om den ekonomiska krisens tänkbara långsiktiga konsekvenser, med tonvikt på den internationella snarare än den svenska utvecklingen. Hur stor är risken för att dagens kris om några år övergår i en ny kris, med delvis andra förtecken än dagens? Vad händer med räntor, inflation och konjunkturer när i stort sett alla länder samtidigt försöker finansiera sina budgetunderskott, och därefter sanera sina statsbudgetar? Och vilka kan de politiska och ideologiska effekterna av nutidshistoriens värsta finanskris bli? Är det till exempel dags att säga adjö till nyliberalismen? Eller kanske bara på återseende?
Finanskrisen är inte den enda kris världen står inför. Eller snarare: den ekonomiska kris vi idag upplever kan ses som ett av flera uttryck för en kris för en utvecklingsmodell baserad på en accelererande förbrukning av naturresurser och miljövärden. Vi lämnar också över en gigantisk ekologisk springnota till framtiden.
Att dessa frågor får en styvmoderlig behandling beror inte på att jag tycker att de är oviktiga. Men jag har valt att framför allt behandla den globala finanskrisen. Om klimat- och miljöfrågor finns det idag en stor mängd studier och böcker, skrivna av människor med mycket större sakkunskap än jag besitter. Låt mig ändå markera att jag inte eftersträvar en återgång till business as usual, till en utvecklingsmodell baserad på en allt snabbare förbrukning av jordens naturresurser. Men risken är stor att vi hamnar där ändå.
Det avslutande kapitlet försöker också diskutera vad som bör göras. Det är förhållandevis lätt att konstatera att världsekonomin lider av en räcka systemfel som, i kombination med politiska galenskaper, har banat väg för dagens elände. Svårare är att skriva ut recept. Och detta speciellt som klyftan mellan vad som bör göras och vad som kan göras – givet dagens globala politiska ledarskap och dominerande ideologier – förefaller så gigantisk att det är frestande att ge upp.
Men det vill jag inte. Avslutningskapitlets pretentiösa rubrik – »Mot en mindre krisbenägen värld« – riskerar måhända att väcka förhoppningar om enkla lösningar. Men några sådana kommer jag inte att kunna presentera – endast trevande försök att diskutera några nyckelfrågor: Kan nya finanskriser förhindras? Vad bör göras för att minska riskerna? Hur ska nya kriser hanteras, om och när de väl dyker upp? Vilka frågor måste upp på den politiska dagordningen om vi förutom finanskriser också ska tackla andra hot: sociala kriser, livsmedelskriser och, sist men inte minst viktigt, framtida miljö- och klimatkriser?
Stockholm och Kårböle
Augusti 2009
Stefan de Vylder