Fet och dryg satt råttan i månskivans utkant. Silhuetten stod i bjärt kontrast till den bleka skivan på himlavalvet. Kulisserna som ramade in dess värld tornade upp sig över den, svarta och sylvassa.
Det var väldiga douglasgranar, mängder av sitkagranar, uppställda på led, samt mot öster en rad vinterkala lärkträd.
Likt en annan stormogul satt gnagaren orörlig där under stjärnorna och njöt av sitt rike. Den nedlät sig inte till att kasta ens en flyktig blick mot den eländiga figuren som den hade under sig.
*
Ögonen öppnade sig motvilligt. Han svävade. I tid och i rum. Förmågan att med ens bli klarvaken – en livsviktig livlina slagen av många års vistelse i farliga territorier – hade försämrats.
Han låg blickstilla. Lät sina sinnen absorbera mörkret. Så höjde han blicken – och såg den. Råttan.
Inte förrän han rörde på sig och halmen prasslade ändrade besten där uppe framför månen sin hållning och vaggade demonstrativt långsamt och förnärmad bort över takbjälken och försvann.
Landskapet där ute badade i silver. Man såg dammar och fontäner så långt ögat nådde. Han var tillbaka på tsarens Peterhof. Lustigt …
Ögonlocken blev tunga och gled igen.
En diffus doft fortplantade sig någonstans i hans undermedvetna. Jasmin och morgonsex …
Peterhof – Rysslands Versailles – nära Sankt Petersburg. Augusti. Han hörde hennes kluckande skratt. Ringarna gnistrade och kändes ovana på deras fingrar. Birgitte i tunn bomullsklänning i motljus vid Finska viken. ”Tills döden skiljer er åt.”
Han spärrade upp ögonen och reste sig upp på ena armbågen.
Jo, visst fanns det en kanal där ute i det flacka landskapet. Och ett otal dammar. Och på flera platser sprutade det ur silverfontänerna, men …
Han föll tungt tillbaka ner i halmen. En svag skitstank nådde hans näsborrar. Och fontänerna, de borde ju ha varit av guld. En tsar nöjde sig inte med silver.
Med ett ryck satte han sig upp till verkligheten. Det saknades ett flertal brädor i ena kortväggen, så vinden ven genom skjulet. Han fällde upp sovsäckens huva och drog åt snöret. Det var svinkallt. Nollgradigt. Som tur var dämpade kylan stanken.
Vid slyet till höger om kanalen skymtade han en skock betande får. Det var förstås dessa som skitit i hans bo. Bortsett från det var halmstacken torr och skön. Han hade sovit på värre ställen. Mycket värre. Mycket farligare.
Ett par hundra meter bort på hans vänstra sida låg ett litet vitkalkat hus. Det lyste i raden av små fönster, men annars inga livstecken.
Sankt Petersburg låg långt tillbaka i det förflutna.
Han spanade ut över landskapet igen, som nu låg där öde och kallt i insiktens ljus. Fiskodlingen i den lilla sänkan och hans sovplats under plåttaket var nutid. Bara ett konstaterande. Inte någon smärta, inte något som helst. Han befann sig på mitt på Jylland, någonstans mellan Brande och Sønder Felding. Kanalen mynnade inte ut i Finska viken utan i Skjernån och inga silverfontäner sprutade här, bara vanliga vattenkastare med uppgift att syresätta öringarnas vatten.
Igår hade han övernattat i en lada nära Nørre Snede och bara gudarna visste var han skulle sova imorgon.
Först nu slog det honom att det inte var vilken kväll som helst. Det var en högstatuskväll. Ett datum då man gjorde sitt eget mentala bokslut. Drottningen gjorde det, statsministern gjorde det och själv kände han hur tanken snuddade vid honom likt en projektil.
Det var nyårsafton.
Han höll in ljusknappen på sitt armbandsur. 23.57. Det hade inte spelat någon roll om han fortsatt sova och missat tolvslaget, men nu var han alltså vaken. Om knappt tre minuter skulle rådhusklockorna börja ringa i Köpenhamn. Han såg sig omkring igen. Där var så tyst att man hörde ullen krulla sig på fåren där ute.
I Birgittes familj höll man alltid varandra i händerna och hoppade in i det nya året från sina stolar. Det hade man haft vare sig fantasi eller mod till att göra i hans familj. Han och Birgitte hade fortsatt hoppa och även hunnit göra det några år med Magnus mellan sig.
En stor skepnad kom svepande genom luften utanför hans skjul.
Ljudet var mycket karakteristiskt – ett svosch av fjädrar som utmanade luftmotståndet. Ugglan flög in det nya året. Den skulle sätta sig på en gren och spy upp det som den satt i sig – och därmed inte skilja sig nämnvärt från många andra denna natt.
Och alldeles strax var det dags för Danmarks Radios flickkör och ”Var välkommen Herrens år”. Champagne, klingande glas och kransekaka. Fulla män, fyrverkeri och kort stubin fram på småtimmarna. Han hade varit där. Alldeles för ofta.
00.00. En svärm av raketer sköts upp från de omkringliggande gårdarna. De exploderade högt upp i luften och draperade natthimlen i guld- och silverglitter, alltmedan höga knallar då och då klöv mörkret. Han hatade fyrverkerier.
Något förvånad noterade han att ingen kommit ut från det vita huset. Ingen där inne var tydligen intresserad av att skicka upp raketer. Det skålades förmodligen inne i värmen hos ägaren till fiskodlingen. Kanske hoppade man också in i det nya året där, hållande varandra i händerna?
Han föll tillbaka ner i den mjuka halmen och blundade.
*
Månen var inte full längre. Den täcktes till stora delar av ett molntäcke och av den anledningen var mörkret mycket mer kompakt än vid midnatt. Det var hans första observation när han vaknade och slog upp ögonen. Den här gången var han klarvaken. Han hade sovit lätt och oroligt, återigen plågad av gamla fasor.
Instinktivt tryckte han på klockans knapp. 02.43. Han hade inte ens sovit i tre timmar.
Han hann precis registrera en bilmotor som stängdes och ett par strålkastare som dog ut i famnen på en rad små granar. Det måste ha varit bilen som väckt honom. Vem kom vid den här tiden? Fiskodlaren och hans fru måste ha gått och lagt sig. Det var mörkt i husets alla fönster.
Han låg stilla och lyssnade. Råttan var tillbaka uppe på bjälken. Den här gången bara i form av en diffus skugga. Två bildörrar stängdes försiktigt. Han anade varsamma steg i gruset bakom skjulet och den lilla raden av bodar intill.
Råttan kilade ängsligt iväg.
Han satte sig upp och stirrade ut i mörkret. Hjärtat slog allt snabbare.
Två svarta skuggor blev synliga till vänster om honom. De närmade sig försiktigt huset. Bara ett enda ljus var tänt – ett lysrör halvvägs uppför en telefonstolpe.
Månen tittade fram bakom ett moln. Nu såg han att det var frågan om två män. En lång och en liten och satt. De avancerade tvekande, som man gör när man inte känner till området.
Väl framme vid huset började männen smyga de sista meterna. Den ene kände på dörren medan den andre kikade in genom fönstren. Sedan gick de båda bort till fönstret närmast ytterdörren. Strax därpå hörde han en duns, av allt att döma hakades hasparna av, och den långe hjälpte sin kompis in genom det öppna fönstret. Några ögonblick senare svängde dörren upp och den långe mannen försvann in.
Han svor och för en kort sekund beklagade han att han inte befann sig i nyårsvimlet på Rådhuspladsen i Köpenhamn.
För det här var en besvärlig situation. En så in i helvetes prekär sits för någon som helst ville förbli anonym.
Han öppnade blixtlåset till sovsäcken, rullade ut i halmen och ställde sig långsamt upp utan att ta blicken från huset. Han anade ett svagt sken där inne, förmodligen någon av inbrottstjuvarnas ficklampor.
Han tvekade. Om han bara förblev orörlig under halvtaket skulle detta yttre hot försvinna av sig självt. De två männen skulle hitta något att stjäla och tysta ta sig ut igen, för att sedan hoppa in i bilen och försvinna i natten med sitt stöldgods.
Och inget skulle ha hänt. Han skulle förbli anonym. Redan före gryningen skulle han vara på väg med sin ryggsäck på axlarna. Ingen i hela världen skulle få reda på att han sovit i halmen.
Bil? Kanske …? Han tog sig bakom skjulet och smög bort till den svarta skåpbilen. En gammal Fiat Ducato. Nationsbokstäverna var RO. Alltså var de bägge männen rumäner. Inte de första östeuropeiska inbrottstjuvarna i den danska brottsstatistiken, inte heller de sista. De här händelserna hade en tendens att utmynna i våld. I vissa fall hade de till och med slutat i mord, drog han sig till minnes. Hoppas inte …
Han stod kvar i mörkret i ett försök att skjuta tanken ifrån sig. Naturligtvis skulle inget sådant inträffa. Rumänerna skulle ta en platteve, rota runt lite efter värdesaker och efteråt smyga ut och försvinna.
Detsamma tänkte han själv göra. Inte stanna kvar utan packa ihop sina saker och försvinna ut i nyårsnatten.
Just som han tänkte söka sig tillbaka för att rulla ihop sin sovsäck tändes en lampa inne i huset. Kort därpå hördes ett rop. Sedan ett till – närmast ett skrik. Av smärta?
Han började springa. Det tog inte honom många sekunder att nå fram. Han kastade en blick genom det första fönstret. En gammal gråhårig man i pyjamas låg på golvet med armarna framför ansiktet i ett försök att värja sig. Han hann registrera ryggen på en svart figur, med armen höjd som för att slå.
Han slet upp dörren och utstötte ett vrål. Med få steg var han inne i vardagsrummet, där den minste av männen stod som paralyserad med kofoten höjd över den gamle på golvet. Den långe rumänen stod vid en omkullvält fåtölj.
Bägge uppvisade miner av total överrumpling, men de behöll sitt lugn. Istället vände de sig om och gjorde gemensam sak mot honom. Den lille gläfste en gäll befallning till sin kompis och tog en steg framåt. Han var kraftigt byggd och verkade inte ha några som helst betänkligheter när det gällde att använda kofoten.
Det hela skedde per automatik. Bakom låg år av träning och brutala realiteter. Risk assessment – riskbedömning – eller rätt och slätt den inövade förmågan att blixtsnabbt skapa sig en överblick över vad som utgör den största risken och som första åtgärd eliminera den.
Han duckade för den första våldsamma svingen med kofoten, föll på knä och sopade undan benen på rumänen med en rundspark. Innan hans motståndare hunnit träffa mattan hade han ett fast grepp om kofoten, som han vred ur handen på karln. Mer eller mindre i samma rörelse högg han den mot rumänens ena knäskål med full kraft.
Det öronbedövande vrålet av smärta hann inte ens fylla vardagsrummet innan var han uppe igen, i sista sekunden, för att undvika den långe mannens attack. Han kom närmast med huvudet före, likt en rasande tjur. En snabb undanmanöver och ett grepp om mannens hals. Sekunden senare stötte han rumänens huvud i väggen intill dörrkarmen. Samtidigt som hans motståndare sjönk ihop körde han upp ena knäet i karlns mellangärde – och släppte taget om honom.
Den lille kraftige mannen rullade fram och tillbaka på golvet medan han jämrade sig och tog sig för sitt krossade knä. Den långe låg groggy på golvet och försökte återfå andan med rosslande flämtningar.
Först nu kunde han rikta sin uppmärksamhet mot den gamle mannen. Han låg fortfarande på rygg. Han hade blod i ena mungipan och ett sår i pannan, och han tog sig för vänster axel. Utan ett ord släpade han försiktigt med sig den gamle bort från stridsplatsen, in i ett hörn.
Sedan gick han tillbaka till den långe, som fortfarande kämpade för att få luft i lungorna. Han sökte igenom hans fickor och hittade ett pass i en blixtlåsförsedd ficka. Han upprepade manövern med den andre. Trots att han med sina hemska smärtor föreföll oförmögen att fortsätta slåss tog han ett fast grepp om mannens hals med vänster hand medan han med höger visiterade honom. Strax därpå hittade han ännu ett pass, i en av skinnjackans innerfickor.
Han bläddrade igenom de båda handlingarna, innan han stoppade dem i sin egen jackficka. Sedan pekade han på dörren.
Den långe mannen tog sig sakta upp på fötter. Blodet rann ner i ansiktet från ena ögonbrynet, som spräckts mot stenväggen. Han frustade fortfarande, men verkade så smått hämta sig.
Han pekade mot den andre rumänen och gjorde ett tecken till den långe att han skulle hjälpa sin kompis upp – och försvinna därifrån. Fortfarande utan att ha yttrat ett ord stod han kvar mitt på vardagsrumsgolvet och betraktade de två eländiga inbrottstjuvarnas reträtt.
Det gick flera minuter innan den långe lyckades häva upp sin kompis så pass att de kunde stappla ut i mörkret och bort till sin bil.
Han stod kvar i dörröppningen och såg efter dem. Det dröjde ett bra tag innan han hörde bilen starta och såg ljuset från strålkastarna. Den svängde runt bakom bodarna och försvann bort längs den långa grusvägen.
Han kände en hand på sin axel och vände sig om i dörren.
Det var den gamle mannen som kommit på benen. Han log i sin randiga pyjamas och sa:
– Tack, min vän. Jag har ingen som helst aning om vem du är eller var tusan du kom ifrån, men du räddade mitt liv. Tack!
Den gamle sträckte fram handen. Han tog den, nickade kort och log. Han undvek fortfarande att säga något. Han hade hamnat i exakt den situation som han till varje pris försökt undvika.
– Kom in, kom in. Den gamle mannen drog honom i ärmen. Sätt dig. Får jag bjuda på något? Det är trots allt nyårsafton. En öl? Det finns alltid rum för en öl. Ett ögonblick.
Mannen försvann. Säkerligen ut i sitt kök.
Han skyndade sig att bläddra i de bägge passen på nytt och stoppade sedan tillbaka dem i fickan igen. Han hörde kylskåpsdörren slå igen och därefter vattenkranen. Så var mannen tillbaka. Han hade sköljt av blodet i ansiktet. Han ställde två flaskor på soffbordet.
– Jag heter Johannes, men kalla mig Fisk, det gör alla andra. Han nickade mot dammarna utanför och höll fram handen för andra gången.
– Men berätta nu hur det hela gick till? Förresten, vad heter du? Och vem är du?
Den åldrande fiskodlarens blick vilade på hans när han sköt över ena ölen mot honom.
Han ryckte på axlarna och slog ursäktande ut med händerna.
– Sorry, I don’t … Dragos … My name is Dragos. Adrian Dragos.
– Åh, yes, from where?
Han kunde uttyda ett slags lättnad i den gamle mannens ansikte. Kanske för att han nu fick en förklaring på sin oväntade gästs tystnad.
– Romania. I am from Romania.
– Thank you very much, kom det med en distinkt dansk brytning. Den gamle tog en klunk av flaskan och fortsatte sedan med ett brett leende som avslöjade gulnande tandrader:
– And happy new year, mr Dragos.