Vördnad. Det var känslan som alltid infann sig när han närmade sig stadens respektingivande slott.
Inte för att den gamla byggnaden från medeltiden var särskilt pittoresk eller dramatisk, med skottgluggar, portar, tinnar och torn. En gång i tiden hade den naturligtvis varit en del av ett befästningsverk, men idag låg den bara där som en väldig länga av tegel.
Det som verkligen påverkade honom var slottets historia. Som infödd Nyborgsgrabb var han dessutom mycket stolt över att hans stad långt tillbaka i historien varit Danmarks kungastad. I en tid då makten legat i Nyborg. Många var de köpenhamnare som behövde en rejäl lektion i detta. Ja, jyllänningar också, för den delen. För de flesta hade nämligen ingen aning om annat än att det låg ett beryktat högriskfängelse i Nyborg. Något som var både synd och skam.
Han hade besökt slottet i stadens centrum otaliga gånger. Först som liten med föräldrarna, senare som vuxen – och numera som familjefar med ett barn i varje hand. De skulle få lära sig om Nyborgs storhetstid, när kungen residerade här och det mäktiga Danehof, bestående av rikets högsta och mest inflytelserika män, samlades här för att sköta rikets affärer och hålla kungen kort. Eller drottningen för den delen. Margareta var kanske den regent som med sina utbyggnader och förändringar satt störst prägel på Nyborg slott.
Nu färdades han hemtamt i denna epok i Danmarks historia som en jämlike bland monarker, med sin nioåriga grundskoleutbildning i bakfickan.
Vem hade trott att han skulle bli en av dem som skötte stadens kulturskatt nattetid.
Han parkerade borta vid rådhuset och låste bildörren för att bege sig till slottet för att gå sin rond. Han var inne på fjärde året som anställd för Nyborg Security.
Uppdraget på slottet rörde sig bara om det man i facktermer benämnde skalsäkring, det vill säga en yttre inspektion av föremålets fysiska gränser. Man kollade samtliga dörrar och höll ett vakande öga på fönster och annat. I praktiken innebar det kontorsbyggnaden, där museifolket satt, kaféet och själva entrén till slottet, en bred dörr vid trappan. Biblioteket, som låg på vänster sida efter bron, tog han på tillbakavägen.
Juli kunde vara svekfull. Sent på eftermiddagen hade vädret slagit om. Det hade regnat en stor del av kvällen och nu började det droppa igen. Man såg varken måne eller stjärnor. Molntäcket var säkerligen blåsvart och tungt där uppe över hans huvud. Men här i innerstaden var det alltid ljust, på grund av gatlyktorna och de få fönster i vilka folk satt uppe istället för att ligga i sin säng.
Gruset krasade under hans grova sulor. Han hade just tittat på klockan. Han höll tiden på sekunden. Det gjorde han alltid.
I samma stund som han höjde blicken och panorerade med den över den stora slottsbyggnaden såg han det. Något stod inte rätt till där uppe.
Slottets fasad lystes upp av några mindre strålkastare. Ändå såg han mycket tydligt det svaga ljuset i ett av de höga fönstren i det mittersta rummet på andra våningen – Danehofsalen. Visst hände det att folk glömde släcka efter sig, men då skulle skenet där uppe ha varit mycket kraftigare.
Kunde det vara en inbrottstjuvs ficklampa?
Hans hjärta började dunka när han skyndade sig bort mot byggnaden.
Nu hade det varit på sin plats med en hund, men han hade aldrig arbetat med hundar i egenskap av vakt. Han gick uppför trappan. Något var mycket fel. Dörren stod på glänt.
Han sköt försiktigt upp den så pass mycket att han kunde klämma sig in. Visst hade han kunnat tillkalla både kolleger och polis, men bäst att först vara på den säkra sidan. Efter tre månader på jobbet hade han en mörk natt under sin rond på en fabriksanläggning ringt polisen efter förstärkning. När ordningsmakten kom och tog två pojkar på elva respektive tolv år på bar gärning mitt i ett inbrott hade han skämts ögonen ur sig. Den tabben tänkte han inte göra fler gånger.
Han kände till slottets innandöme så väl att han lät ficklampan förbli i bältet. Ljuskäglan skulle avslöja honom.
Han tog ingen notis om de två blanka riddarrustningarna till vänster om ingången. Och för en gångs skull inte heller de dramatiska scenerna på de gigantiska tavlorna i Christian III:s stora riddarsal, som man klev rakt in i.
Han smög försiktigt fram över kakelgolvet mot nästa rum.
Mycket riktigt kom ljuset från Danehofsalen. Han gled in i salen och pressade sig mot den bastanta väggen. Vid ena kortsidan stod den mörka tronstolen. Där fanns också ett antal bord och stolar i rummet och några pulter av trä med information om rummets historia.
Salens väggornament, som uteslutande utgjordes av ett symmetriskt svartvitrutigt mönster, lystes svagt upp av ett sken. Från sin position vid dörren såg han fortfarande inte var ljuset kom ifrån. Han tog ytterligare några steg in i salen. Och fick visshet.
Det första han såg var ett par vita gympadojor. Eller rättare sagt ett par Converse av den höga modellen. Sådana som hans egen grabb gick med sommartid.
Ljuset kom från en ficklampa som låg på golvet ett par meter till höger. Den vilade mot benet på en omkullvält stol och lyste snett uppåt. Ljuskäglan träffade de vita skorna och fönsterpartiet.
Han drog omgående upp sin egen ficklampa och tände den. Där låg en figur. Livlös. På rygg. Han lät ljuset falla över ansiktet. En man. Alldeles blodig. Det var en hemsk syn. Han hade en röd prick mitt i pannan och ena ögonhålan var bara en ohygglig sörja av blod och ödelagd vävnad. På golvet under honom fanns en stor mörk glänsande pöl.
En död man. Inte bara förolyckad. Nej, skjuten mitt i pannan och i vänster öga. Det här var inte frågan om en olyckshändelse utan om en ren avrättning. Mitt i slottets allra heligaste.
Han drog flämtande efter andan. Spänningen hade varit så intensiv och han insåg att han vid det laget måste ha hållit andan länge.
Vad gjorde han nu? Han försökte bevara lugnet. Komma ihåg vad han lärt sig. Sjuka eller sårade såg man till före något annat. Hade de puls? Andades de? Därefter placerade man dem i framstupa sidoläge eller påbörjade återupplivningsförsök.
Men en död person? Ett offer för överlagt mord? Han kände hur magen började dra ihop sig och pressa upp det sura innehållet. Han backade några steg, svalde ner det som fyllt munhålan och tog fram sin mobiltelefon.
Han slog 112.
När han lämnat den nödvändiga informationen till jourhavande konstapel på polishuset i Odense satte han telefonen på plats i bältet igen och drog sig försiktigt undan. Vilken idiot som helst visste att man inte fick klampa in på en brottsplats, och detta var utan tvekan en brottsplats.
Inte ens i sin vildaste fantasi hade han kunnat inbilla sig det vansinniga att Nyborgs gamla slott skulle bilda ramen kring ett brott i modern tid, och definitivt inte med honom själv som första vittne på plats.
Han lät ficklampan spela över golvet igen. Då slog det honom att det var något bekant med ansiktet. Han tog mod till sig, gick fram några steg igen och lyste på nytt på det förstörda ansiktet.
För helvete … var det inte självaste museiintendenten? Magsäckens rekyl skickade upp en ny laddning genom halsen. Jodå … nu var han säker på sin sak. Malte Bulbjerg, hette han. En snäll kille och ett känt ansikte i staden. Mördad i det allra heligaste på sitt eget slott. Det var helt sjukt.
Nu skulle han bli förhörd av polisen. Flera gånger dessutom. Om och om igen. Han hade förmodligen några spännande timmar och dagar framför sig.
Han blev tvungen att gå igenom det hela för sig själv, försöka komma ihåg varenda liten detalj så att han kunde svara så korrekt som möjligt. Och tiden, det där med tiden var också alltid viktigt. Han lyste på sin klocka. 01.25.