Niels Oxen, rakryggad och stilig, ansikte mot ansikte med Hennes Majestät drottning Margrethe II. Han i gröna kamouflagekläder, hon i koboltblå kappa med hatt.
Det zoomas ut. Han står ensam på det stora kullerstenstorget på Kastellet i Köpenhamn, vid minnesmärket över danska stupade under internationella uppdrag. I bakgrunden ser man de övriga deltagarna i ceremonin, omgivna av de gräsklädda vallarna.
Det zoomas in något. Längst fram, alldeles bakom drottningen, ser man försvarschefen i finaste stassen. Flera höga militärer är närvarande. Man skymtar också den dåvarande försvarsministern i svart rock.
Det zoomas in helt. Niels Oxen rör inte en min när regenten fäster utmärkelsen på hans bröstkorg. Tapperhetskorset. Han är den förste att motta Danmarks förnämsta medalj efter att ha visat oerhört mod i strid – och ingen har heller mottagit hedersbetygelsen sedan dess.
Drottningen säger något, ler brett och sträcker fram handen. Niels Oxen svarar – ler snett tillbaka mot majestäten, ser henne rakt i ögonen och trycker hennes hand.
Hennes mobiltelefon ringde plötsligt någonstans under henne. Den hade glidit ner mellan soffkuddarna.
– Margrethe Franck.
Det var en sekreterare från huvudkontoret. Ett möte imorgon bitti var inställt. Hon tryckte bort samtalet. Då fanns det trots allt någon rättvisa. Som hon mycket riktigt förutspådde när hon suttit på sitt kontor efter förseningen på motorvägen och samtalet med Mossman hade det blivit en skitdag. Utsikten om att börja ännu en dag med ett tidigt möte var rent ut sagt deprimerande. Nu kunde hon istället komma någonvart med rapporterna.
Hon låg i soffan med ett par stora kuddar bakom ryggen, klädd i enbart trosor och linne. Fönstren stod fortfarande på vid gavel. Det hade varit en varm dag och lägenheten var som en bakugn när hon kom hem. Benprotesen låg mitt på vardagsrumsgolvet där hon kastat den. Den bärbara datorn hade hon i knäet.
– Niels Oxen, var i helskotta gömmer du dig? Ring och berätta var du är, ditt dumma nöt. Nu, med en gång.
Hon suckade tungt. Om det fanns en person i hela det här solsystemet som inte skulle ringa henne, så var det han. Skit samma. Bara han gav något slags livstecken ifrån sig. Signalerade att han var okej.
Teven gick i bakgrunden, men hon varken såg eller hörde den. Ännu en gång hade hon fördjupat sig i innehållet i de två boxarna som brukade stå under hennes säng.
USB-minnet med klippet från utdelningen var bara en av flera filmer från ceremonin på Kastellet som hon samlat på sig. Hon visste på hundradelen när Oxens bistra min skulle spricka upp i ett förläget leende. Vad drottningen sa till den före detta jägarsoldaten och vad han sedan svarade var deras lilla hemlighet. Ingen hade uppenbarligen placerat en mikrofon så pass nära dem.
Hon letade runt lite i filmklippet. Tillbaka till början när försvarschefen stod vid mikrofonen.
– Jag är stolt över dig, sa försvarschefen. Danmark är stolt över dig, Niels Oxen, och jag vet att dina kamrater är stolta över dig. Och med all rätt. Jag har aldrig varit med om något liknande i en stridssituation. För vi talar inte bara om mod i dess mest elementära form – tapperhet – vi talar också om ansvarskänsla. Du har visat den största …
Hon gick ända fram till slutet när kameramannen zoomade in, först på Oxens stenansikte, sedan på korset i dess vita band med rött streck på hans bröst. Det var en mycket vacker hedersbetygelse. Ett silverkors med guldkant och i mitten drottningens gyllene monogram. Inskriptionen löd kort och gott: För tapperhet.
Under deras i perioder synnerligen ansträngda och valhänta samarbete i utredningen av fallet med de hängda hundarna hade hon sett både framsidan och baksidan av Oxen och hans många hedersbetygelser. Glimtvis.
Hon hade känt igen några av de reaktioner som var så typiska för människor som led av posttraumatisk stress, och hon hade känt igen dem med osviklig visshet eftersom hon själv gått igenom hela den processen när hon förlorat sitt ben. Hans utbildning och hela den strikta skolningen, som hans tidigare yrke som elitsoldat inneburit, hade också lyst igenom hur tydligt som helst.
Hon hade funderat mycket över om hon själv fått uppleva hans mod vid någon enskild händelse. Och fanns det ens i någon renodlad form? För det bestod väl av många olika faktorer? Hon hade hur som helst fått uppleva hans omsorg och hans brutala, närmast explosiva handlingskraft.
På något sätt stod väl mängden inneboende mod i proportion till stressnivån vid tillfället ifråga, och för Oxens vidkommande var hans hjältebragder maximala i stresskurvans topp – med livet som insats.
Hon drog ut USB-minnet och lade tillbaka det. Totalt sett låg det oändligt många arbetstimmar i dessa två boxar. En stor del av dem officiella, men också många utförda på fritiden. Hon hade naturligtvis allt material i elektronisk format, men i boxarna fanns det också material som var utskrivet och urklippt.
PET hade kopior av det mesta någonstans i arkiven, om inte Mossman själv lagt beslag på det, men en del av det hon tagit fram på fritiden hade hon behållit i sitt eget lilla arkiv.
Mossman hade beordrat en total genomlysning av Oxens liv, från födseln till dags dato, och den hade han fått. Inte ända in i detalj utan i punktform. För det fanns knappast några utförliga förklaringar till varför samhället i omgångar kört Oxens liv genom sina köttkvarnar.
Papperen vittnade om femton förseelser totalt. Sex fall av misshandel, två fall av hustrumisshandel, ett fall av förargelseväckande beteende, ett fall av skadegörelse, tre fall av hot – och två åtal för försök till försäkringsbedrägeri.
Slutresultatet var dock bara tre fällande domar: en villkorlig dom för misshandel, trettio dagars fängelse för misshandel av en soldatkollega och en villkorlig dom för hot mot tjänsteman. Dessutom fanns det två bötesföreläggande: ett för förargelseväckande beteende och ett för skadegörelse. Oxen hade i berusat tillstånd skällt ut förbipasserande så det stod härliga till vid Storkfontänen på Ströget i Köpenhamn. Skadegörelsen bestod i att han – återigen i berusat tillstånd – krossat ett butiksfönster.
I något enstaka av de övriga fallen väcktes åtal, men Oxen hade frikänts. Annars hade åtalet avskrivits eller anmälan märkligt nog dragits tillbaka. Det gällde även hustrumisshandeln.
Hon kom ihåg hur de här fallen fått henne att dra slutsatsen att medaljens baksida måste vara att Oxen var ett riktigt jävla ärkesvin.
Hon kom också tydligt ihåg hans förklaringar när hon konfronterat honom med allt det här. Speciellt till hustrumisshandeln.
De hade haft gäster en lördagkväll. Två soldatkolleger med deras fruar. Oxen och hustrun Birgittes förhållande var spänt till bristningsgränsen av oenighet i allmänhet och det som följt i kölvattnet av Oxens envisa kamp för att ställa någon till svars för Bosses död i synnerhet. Bosse var Oxens barndomsvän från Høng, som dödats inför ögonen på honom när en liten dansk trupp kommit i kläm under kroaternas stora motoffensiv kort före krigsslutet. Den lördagskvällen hade de alla blivit fulla. Vid ett tillfälle hade hustrun ställt sig upp och förklarat att om hon fick chansen skulle hon sätta sig att skita på Bosses grav. Oxens reaktion hade varit omedelbar. I sin berusning hade han lappat till henne.
I det andra fallet hade Oxens fru plötsligt haft flera märken i ansiktet och ett spräckt ögonbryn. Hon anmälde honom för misshandel, drog sedan tillbaka anmälan och vägrade i övrigt att säga något som helst om saken.
Krigsveteranens förklaringar på alla dessa incidenter var att någon försökt tvinga honom att lägga ner sin kamp för att utmäta ansvar för Bosses död.
Idag såg hon annorlunda på hela ”fallet Oxen”. Det fanns mönster och en systematik i det hela. Hon hade själv upptäckt hur polismän på order av en chef planterat ut knark hemma hos Oxen, på den tiden han var polisaspirant. Han skulle tvingas att knipa käft, lämna polisskolan och tacka ja till att bli upptagen i det danska jägarförbandet.
Alla händelser rörande Oxen hade en besk eftersmak. Det var inte …
Nyborg? Hade inte kvinnan i den mörkgrå kavajen på teveskärmen sagt Nyborg alldeles nyss? Jo minsann, det hade hon. Hon skyndade sig att höja volymen.
De första minuterna handlade om den globala uppvärmningen. En ny rapport varslade om stigande vattennivåer över hela jordklotet. Inget nytt där. Bara en ny varning från ett nytt håll med nya siffror, av allt att döma. Lägg därtill en rapport om den smältande inlandsisen på Grönland – som inte heller var något nytt.
Oroväckande så klimattrött man kunde bli.
– … och nu över till det uppseendeväckande mordfallet i Nyborg, sa kvinnan i kavajen. Jag har min kollega, Hans Mortensen, på plats utanför polishuset i Odense, stämmer inte det, Hans?
En ivrig nickning från en ung man i bomullsjacka bekräftade att han rent faktiskt stod i Odense. Hon lyssnade koncentrerat när reportern började:
– Jodå, och här bakom mig i polishuset arbetas det för högtryck med utredningen av mordet på museiintendent Malte Bulbjerg. Han hittades mördad inatt av en säkerhetsvakt på Nyborgs slott, som han alltså då själv var chef för. Hela dagen har det pågått en intensiv kapplöpning mot tiden för polisen, för att kunna säkerställa eventuella bevis och ta igen det försprång som gärningsmannen av allt att döma skaffat sig. Med mig här har jag spaningsledaren ifråga, vice polischef H.P. Andersen. Har ni några misstänkta i nuläget?
Den medelålders kriminalaren plirade med ögonen och såg all annat än välmående ut i det bländande strålkastarljuset. Hon förstod hur han kände det.
– I det här skedet av utredningen är det alldeles för tidigt att börja prata om misstänkta. Vi arbetar på bred front för tillfället. Vi inhämtar information och analyserar den.
– Enligt våra uppgifter är det nu bekräftat att museiintendenten blev skjuten.
– Det stämmer, svarade vice polischefen. Det rör sig om två skott.
För tillfället låg det inte i vice polischefens intresse att yppa något som helst, men ett fall kunde bli så pass stort och uppseendeväckande att ”allmänhetens nyfikenhet” måste stillas – med minsta möjliga medel.
– Vi har också fått bekräftat att man har hittat spår av narkotika på brottsplatsen.
Spaningsledaren tvekade just så pass mycket att det stod klart att han inte hade väntat sig den frågan. Det hade med andra ord inte ingått i dealen med journalisten, om det nu fanns en sådan. Han nickade sakta.
– Det stämmer. Vi har hittat spår av kokain i en liten plastpåse.
– Så museiintendenten kan ha varit inblandad i narkotikarelaterade aktiviteter?
Det var definitivt inte en uppgift hon väntat sig. Malte Bulbjerg var inte alls den typen … Men å andra sidan hade hon varit med så länge i gamet att hon visste att i de lugnaste vatten simmade de största fiskarna.
– Det vet vi absolut inget om i nuläget. Det är bara rena spekulationer, så det tänker jag inte kommentera ytterligare, svarade vice polischefen. Han lyckades hålla sin irritation i schack och svaret blev helt i överensstämmelse med regelboken.
– En sista fråga, vice polischef H.P. Andersen … Reportern tog sats. Hon följde spänt med.
– Vi har bekräftade uppgifter på att museiintendenten har lagt stora summor på spel. Lotto, trav och framför allt fotboll. Han har spelat för åtskilliga tusenlappar i veckan under en längre tid. Vilken betydelse har det i er utredning – och i din teori om motivet?
Hon kom mycket väl ihåg att intendenten visat ett visst intresse för fotboll. Men därifrån till att spela för tusentals kronor i veckan …?
Den här gången kom det resolut:
– Det tänker jag överhuvudtaget inte kommentera.
Det var inte så att utredarna blivit tagna på sängen. Det var den mördade ett alldeles för känt ansikte för och Nyborg en alltför liten stad för. Men det var garanterat inte en infallsvinkel som hennes fynska kollega önskade ventilera inför öppen ridå. Reporterns mun hann öppnas igen.
– Som sagt, inga kommentarer.
Ett diskret pekfinger, nätt och jämnt synligt i tevebildens underkant, poängterade att intervjun var över.
Med en märkbart nöjd min släppte reportern honom och bollade tillbaka till kavajkvinnan i studion, som gick vidare med nästa inslag.
Hon sänkte volymen igen. Vid första intrycket lät det som en gammal klassiker. Spel, skulder, tragiska omständigheter av något slag, kanske just i samband med spelmissbruket. Och med skulder kom ofta risken och lockelsen att begå kriminella gärningar för att komma på fötterna igen. Teoretiskt sett kunde det vara här kokainet kom in i bilden.
Skulder var alltid ett givet spaningsuppslag i en utredning. Skulder kunde driva människor till desperation. Hon kom ihåg ett fall från första året som nyutbildad polis. En snygg och prydlig bankman och familjefar som tvingats till bankrån på grund av sina skulder. Det hade dessutom varit hans fru som levt långt över deras tillgångar och störtat den arme saten i fördärvet.
Museiintendenten som gjort ett sådant positivt intryck på henne – och förmodligen också på Oxen – och så slutade det på det här viset. Så förargligt. Och så trist.
Hon ställde ner datorn på bordet och gav sig i kast med papperen. Där fanns en hel trave mappar med avskrifter av samtal med i stort sett varenda tänkbar person i Niels Oxens nätverk.
Hennes fokus hade hela tiden legat på att hitta en plats där Oxen kunde tänkas uppehålla sig. Eller att han plötsligt bara skulle dyka upp och knacka på dörren. Hos en person hon kanske förbisett, som åtnjöt hans förtroende. Kanske en sommarstuga som tillhörde en bekant – eller en bekants bekant. Det gällde att hitta kryphålen genom vilka hon kunde skymta Oxens tankebanor.
Hon hade en lång utskrift av hennes samtal med hans syster. Susanne Oxen Viig. Hon bodde i Køge och var pedagog.
Förutom sonen var systern hans enda egentliga familj. Den enda förbindelsen till en långtifrån lycklig barndom. Fadern var död och modern satt på ett vårdhem i Ringsted, dement och okontaktbar. Även henne hade hon besökt, men snacka om att ödsla tid.
Hon tog nästa mapp. Den innehöll bara ett papper. Hon hade sökt upp en före detta soldat som Oxen tjänstgjort med i Bosnien. L.T. Fritsen, hette han. Han var bilmekaniker och hade en verkstad ute på Amager. Oxen hade fått sin andra tapperhetsmedalj, den med de silverne eklöven, för att han kastat sig i floden Una och fiskat upp Fritsen efter han träffats av en serbisk krypskytt.
Mekanikern hade bara gott att säga om Oxen, som han kände att han stod i skuld till. Men någon kontakt med sin undsättare hade han inte haft sedan dess.
Det ringde på dörren. Vem kunde det vara? Klockan var nästan halv elva. Dörrklockan lät igen – och igen. Som om någon var desperat eller bara otålig.
Hon reste sig och hoppade ut i hallen.