Bilen var hans fristad. En mentalhygienisk verkstad. Hans fru skulle hävda att det var en reningsprocess på fyra hjul. Ett nödvändigt element som sannolikt räddat deras äktenskap åtskilliga gånger under åren. Alldeles strax skulle han vara ute ur Odense och då var det bara raka vägen hem i natten mot Kerteminde.
I mörkret tänkte han gå igenom hela den här dagen. Han tittade på instrumentbrädans klocka. Inte bara en arbetsdag, nej, faktiskt ett helt dygn sedan han lämnat hemmet mitt i natten för att köra till Nyborgs slott. Han tänkte bäst när han körde i sin Audi, och allra helst i mörkret när bara strålkastarna lyste upp hans väg.
Det som gnagde honom när han lämnade polishuset var oftast bearbetat och utrett sig när han klev ur bilen hemma på uppfarten.
Just nu var han rasande, hela hans inre var i uppror. Även det skulle ha lagt sig tills han var hemma.
Han hade bokstavligt talat tagit journalisten i kragen och dragit honom åt sidan i samma sekund som han var säker på att kameran inte längre rullade. Han hade inte haft tid att gå in på detaljer när han gjort överenskommelsen om intervjun med journalisten, som dessutom lugnt slagit ut med händerna och bedyrat att det bara var frågan om ett kort inslag till de sena nyheterna. Han skulle bara be om en snabb statusrapport från utredningen.
Att han sedan inför öppen ridå blivit konfronterad med två mycket centrala frågor i utredningen, som allmänheten, märk väl, absolut inte borde känna till i det här skedet, var helt förkastligt och ett brott mot den muntliga överenskommelsen och det ömsesidiga förtroendet.
Det var visserligen en något sliten kliché att poliser inte gillade pressfolk, men ingen rök utan eld. Och de få gånger som polisen samarbetade med pressen var det för att det var nödvändigt. I mindre sammanhang kunde till exempel offentliggörandet av övervakningsbilder fälla en knivrånare fortare än man hann bokstavera närbutik.
I ett större perspektiv kunde en rekonstruktion av ett allvarligt brott i teve ofta genererat ny och värdefull information, när flera hundratusen tittare satt hemma i sofforna och följde med. Han hade provat sådant flera gånger i sin karriär, så det var bara att bita ihop och le mot pressen tills de gått därifrån.
Men det här … det var ett övertramp av gigantiska proportioner. Han hade förklarat för reportern att han inte tänkte prata med honom igen – någonsin. Införskaffandet av ett dygns information om museiintendent Malte Bulbjerg och mordet på honom hade i ett nafs delats med resten av nationen på bästa sändningstid. Uppgiften om de två skotten hade han själv försett dem med under pressmötet. Den var tänkt som brödsmulor åt en hungrig allmänhet.
Han hade funderat som en galning på hur reportern fått tag i sina upplysningar. Killen hade kaxigt svarat att det inte fanns en chans i helvetet att han berättade. Men med tanke på hur vanliga läckorna i de egna leden var så …
Informationen om plastpåsen och analysen av innehållet var i högsta grad intern. Uppgiften om museikillens missbruksliknande spelsituation kunde man möjligtvis nosa sig till ute på stan, om man visste var man skulle leta. Men erfarenheten sa honom att tevemänniskor sällan gjorde det. De red på tidningsjournalisternas ansträngningar.
Gentlemen of the press! Var inte det ett känt engelskt mantra? Han hade fortfarande sin första till godo.
Han fick förtränga det och låta sin ilska kylas ner. Det fanns mycket allvarligare saker att fokusera på de närmaste dygnen. Han stod med ett mordfall på halsen. Det var hans jobb att lösa sådant. Men det var han å andra sidan också bra på. Det var det han satts till världen för.
Han gick igenom händelseförloppet ännu en gång. Vakten verkade trovärdig och hade noterat en rad detaljer. Han föll definitivt i kategorin ”trovärdiga vittnen”.
Obducent Bromann hade som utlovat hanterat liket snabbt. Två skott – som alla kunnat se – ett i pannan och ett i vänster öga. Det första dödligt. Det andra oftast likaså. Annars inget. Naturligtvis inga av de klassiska avvärjningsskadorna som nästan alltid återfanns på underarmarna när det var frågan om stickvapen eller krossvapen. Inte heller så mycket som ett suspekt blåmärke. Det kunde exempelvis betyda att skotten kommit som en blixt från klar himmel utan föregående fysisk konfrontation av något slag. Det kunde också betyda att museiintendenten kände gärningsmannen och var trygg med vederbörande. Å andra sidan kunde de två antagandena mycket väl ogiltigförklaras av det faktum att när man sköt någon var det just för att lösa saken så fort som möjligt utan någon närkontakt. Bulbjerg hade varken knark eller sprit i kroppen.
Den lilla påsen med rester av kokain pekade entydigt åt ett håll. Speciellt när man kopplade ihop den med mannens möjliga spelmissbruk. Han hade under den senaste tiden spelat bort många tusen kronor fördelat på fyra av Nyborgs spelbutiker: Kvickly, centralen, Føtex och Shellmacken på Dyrehavevej.
Det förekom ingen onormal aktivitet på hans bankkonto; inga stora mystiska penningtransaktioner. Således sköttes allt med kontanter. Och i vilka kretsar handlade man med stora kontantbelopp som inte lämnade spår efter sig? Bingo!
De skulle komma att jonglera med tre faktorer i den fortsatta utredningen: skulder, brott och den undre världen.
I det avseendet var det spektakulära mordet egentligen inget ovanligt mord, det uppträdde bara i en ny förklädnad. För det skulle bli en svårtillgänglig miljö att bedriva spaning i.
De skulle bli tvungna att dra igång med det mödosamma fotarbetet redan imorgon bitti. Gammalt hederligt utredningsarbete där det bara handlade om att nöta skosulor och knacka dörr i miljön ifråga. Antingen på det buffliga sättet eller på det diskreta sättet. Don efter person.
Mer än en gång under alla åren hade han varit med om hur allvarliga brott, ibland till och med mord, utvecklat sig till våldsamma och smärtfyllda affärer för de anhöriga. Sakta men säkert, i takt med att polisen bit för bit avtäckte saken, insåg de att de inte kände sin partner så väl som de trott efter alla år tillsammans. Det vimlade av lik i garderoberna: älskare, älskarinnor, okända barn; en riktig häxkittel av gamla synder.
Museiintendentens fru hamnade mer eller mindre i chocktillstånd när han sökte upp henne under morgonen.
Det var som om hon varit oemottaglig för beskedet. Som om något blockerat henne. Trots att hon upprepade gånger nickade och svarade ja var det hans tydliga uppfattning att hon inte förstått något av vad som sagts.
Han hade omedelbart rekvirerat krishjälp åt henne. Senare fick han veta att hustrun, som hette Anna-Clara, lagts in på psyk på Odense universitetssjukhus.
I samma stund som man gav klartecken tänkte han ordna med ett förhör med henne. Spel och skulder riskerade att bli två stora teman.
Skulle det sluta med att också denna stackars unga kvinna insåg att hon inte alls känt sin man?