De sju lågorna i silverljusstaken dansade åter nervöst och kastade oroliga skuggor mot de vita väggarna.
De hade precis svept in sig i de svarta mantlarna och intagit sina platser på de högryggade stolarna enligt den ordning som gällt i hundratals år: nord, syd och han själv mot öst.
Det var svalt i källaren, vilket var skönt efter den tämligen varma dag som inlett augusti månad.
Stämningen ute kring soffbordet hade inte varit lika avslappnad som vanligt, trots att allt var som det brukade med kaffe, te, kakor och dagens tidningar.
Den politiska säsongen hade ännu inte dragit igång och semesterstämningen på arbetsmarknaden och de ekonomiska plattformarna var fortfarande påtaglig. Det borde således vila en viss lättja över det hela. Men det var precis tvärtom.
Efter den gemensamma bönen följde en skriande tystnad.
Han kände det. På sig själv och på sina gäster. Det var ett ordinarie sammanträde, och ändå visste de alla tre att det skulle bli allt annat än ordinärt.
Vanan trogen öppnade han mötet:
– Det är en tung dag i vår historia. Vi ska försöka ta en del svåra beslut idag. Svåra men nödvändiga beslut, sa han.
Förslagen måste godtas unisont – eller förkastas. Traditionen bjöd att de var beslutande endast om totalt samförstånd rådde. Det fanns inget som hette nästan. Två av tre räckte inte.
– Vi har bara två egentliga punkter på dagordningen, fortsatte han. Men vi inleder med en generell briefing, med fokus på fallet med museiintendent Malte Bulbjerg i synnerhet. De två punkterna på dagordningen rör justitieminister Ulrik Rosborg och före detta jägarsoldat Niels Oxen. Som ni vet är det en konstellation som man kan ta i beaktande tillsammans såväl som var för sig. Men låt oss börja med en statusrapport från Syd.
Syd bläddrade i sina papper och tog till orda:
– Jag är klar med resultaten av undersökningen vi beslutade om senast vid vårt extrainsatta möte. Eftersom Bulbjerg i dubbel bemärkelse är en gammal kändis i våra kretsar och då han åtskilliga gånger besökte Vitus Sander under hans sista tid – för att därefter själv bli mördad på slottet – blev vi tvungna att skaffa oss en överblick över situationen. I punktform ser det sålunda ut så här.
Syd lyfte bort ett pappersark från sin bunt och fortsatte:
– Vi initierade ett införskaffande av den information som polisen hade i ärendet. Ansvarig för utredningen är vice polischef H.P. Andersen. Vi är nu i besittning av en kopia av hans hårddisk. Den innehåller inget som gör oss klokare när det gäller hela affären med museiintendenten. Vi har obduktionsrapporten, diverse tekniska analyser och en rad vittnesmål ur narkotikamiljön. Men inget som ger en fingervisning om varför Bulbjerg mördades. Eller av vem.
Syd såg på sina två kolleger, vände blad och fortsatte med monoton röst:
– Vi initierade vår egen sondering av terrängen i form av ”samtal” med utvalda personer i miljön och genom utfästelse av en belöning för viktiga upplysningar. Detta skedde i såväl Nyborg som Odense. Facit: Bulbjerg är ett helt okänt element i dessa sammanhang. Vi initierade tillika en kartläggning av intressenter under Bulbjergs begravning nyligen. Det är konstaterat att både utredare från Fynpolisen och representanter från dansk säkerhetspolis var på plats vid jordfästningen i Nyborg. Det kan också med stor sannolikhet slås fast att de två parterna oberoende av varandra körde sina egna övervakningsförfaranden. Vi har fotograferat alla deltagare och kan identifiera samtliga vid namn. En av dem var Margrethe Franck från PET i Søborg. Minns ni henne?
De båda andra nickade. Naturligtvis kom de ihåg kvinnan från säkerhetspolisen som arbetat med Niels Oxen under PET-chefen Axel Mossmans utredning av hela den förargliga incidenten på Nørlunds slott. Den som var den direkta orsaken till att de måste ta två så viktiga beslut här idag.
– Vet vi något om den konkreta orsaken till Francks närvaro där? Uppgiften oroade honom.
Syd skakade på huvudet, vände ännu ett blad och gjorde sig klar att runda av:
– Nej, det skulle bara bli en ren gissning från min sida. Det enda vi vet är att hon var på plats … Om jag får fortsätta?
– Naturligtvis.
– Nåväl, även om Bulbjergs död försvårat situationen har denna affär sitt ursprung i Vitus Sanders sjukdom och vistelse på hospice, ett förlopp som vi dessvärre invigdes i alldeles för sent. Men lyckligtvis har vi kunnat bekräfta Bulbjergs besök. Och vad har då försiggått där? Hur stor skada har skett, om vi förutsätter att skada verkligen uppstått? Vi initierade ett förhör med sjuksköterskan som stod Vitus Sander närmast vid tiden före hans död. Jag har lyssnat på hela förhöret, som finns inspelat …
Syd hade rätt. Han såg uppmärksamt på sin gäst. Det var först och främst skadans omfång det handlade om. Syd fortsatte:
– Sjuksköterskan trodde att Bulbjerg var en yngre jaktkamrat och Sanders förtrogne. Hon noterade att de pratade och diskuterade mycket under deras korta promenader. Inomhus gjordes det mer diskret. Vid ett tillfälle råkade hon dock höra hur de båda diskuterade synd och syndaförlåtelse. Uppenbarligen ett religiöst samtal, något hon fann förvånande då Sander inte gett intrycket av att vara särskilt troende. Förlåtelse är också ett ord hon hörde nämnas – på ett högst akademiskt maner som inte direkt passade in på två jaktkamrater.
Syd bläddrade i sina anteckningar.
– Jag har en fullständig transkribering av förhöret här. Vid ett tillfälle låter det så här – och jag citerar: ”I början av sin vistelse verkade Vitus tyngd och nedstämd. Jag kunde inte undgå att märka att det senare ändrades … Han verkade lättad, som när man har anförtrott sig till någon eller fått luft under vingarna. Som när man får smärtlindring, kroppslig såväl som själslig, och jag antar att förändringen skedde gradvis när Rasmus Hansen började besöka honom.”
Syd såg på dem med betänksam min och konstaterade:
– Det var allt, mina vänner. Vi vet att Vitus Sander på senare år yttrade sig på ett sätt som kan uppfattas som att han drabbats av betänkligheter om att ingå i vår krets och stötta vårt arbete. Omvänt måste vi ju medge att han under alla åren var en person som verkligen gjorde skillnad i kraft av sin position och sitt inflytande – till vår fördel.
– Alltså måste vi räkna med en viss skada, om vi tolkar sjuksköterskans vittnesmål rätt? Det var Nord som frågade.
– Det är min bedömning, ja. Jag har en utskrift till var och en av er här, så kan ni ju själva skapa er en bild.
Det blev tyst en stund medan de alla begrundade situationen. Det föll på honom att avrunda det hela.
– Var lämnar det oss? Syd?
– Jag föreslår att vi lägger resurser på att följa saken mycket noga.
– Nord?
– Håller helt med. Det är av största vikt att vi får mer information.
– Bra, det är också min hållning. Då är vi eniga. Vi fortsätter med vår övervakning. Låt oss då gå vidare till nästa punkt – justitieminister Ulrik Rosborg.
Det var en av de vanskligaste dagarna i hans mångåriga åtagande. Resultatet av deras gemensamma överläggningar skulle avgöra om Rosborg fick leva eller dö. Detsamma gällde Niels Oxen.
Överläggningarna hade pågått under lång tid. Nu var avgörandets timme kommen.
– Förslaget att ta till åtgärden ”den slutgiltiga lösningen” när det gäller justitieministern är mitt. Så låt mig kort dra bevekelsegrunderna.
Nord och Syd nickade. Han var särskilt osäker på hur Nord skulle ställa sig till det hela, och utan Nord inget godkännande.
– Personen Ulrik Rosborg. För det första: Han besitter inte de nödvändiga kvaliteterna och den nödvändiga omdömesförmågan. Det visar hans illgärning på Nørlunds slott, om inte annat. Om han kan göra så, vad kan han då inte också få för sig att göra? Vilken situation kan han då inte också försätta oss i? För det andra: Rosborg har utan skamkänsla pressat mig på ett stort kontantbelopp. Han anser att han i egenskap av justitieminister borde arvoderas bättre. I samma andetag kom han med ett hot i form av vaga antydningar. Rosborgs ekonomi är inte längre lika solid som vår första analys gjorde gällande. Familjekoncernen som han är delägare i går med förlust. Själv har Rosborg dock under det senaste halvåret köpt en ny sommarbostad i Gilleleje, och alldeles nyligen också en större lantegendom. Återigen ett bevis på omdömeslöshet. Dessutom saknar det motstycke i vår historia att utpressa Danehof på det viset … vi som lagt så stora resurser på att rädda han skinn och göra hans illgärning ogjord.
Han tystnade.
Nu hade han bara den tredje motiveringen kvar. Det kändes besynnerligt att plädera för en slutgiltig lösning, men han var fullt införstådd med det tunga ansvar som vilade på honom. Det handlade inte om enskilda individer, det handlade om något större. Om deras kall. Om arbetet för nationens bästa.
Den tunga manteln kändes varm, trots kylan i rummet. Han drack av sitt vatten och fortsatte:
– För det tredje: Justitieministern representerar inte till fullo våra intressen, såsom det borde anstå honom. Jag har erfarit att flera av våra önskemål till den lagreform som departementet tänker lägga fram till hösten helt enkelt har strukits. Det rör sig bland annat om ökad befogenhet för utvisning i brottmål och skärpning av straffskalan. Rosborg försvarar sig med att regeringspartierna inte kom överens inbördes och att stödpartiet sa nej. Inget av detta är korrekt. Jag skulle dessutom kunna nämna en rad exempel där Rosborg glidit undan istället för att gå i bräschen för våra synpunkter. Vi kan inte acceptera att han har sin egen agenda. Vi kan inte acceptera någon av de omständigheterna jag just nämnt. Därför förordar jag …
Han tog en ny klunk vatten.
– … att vi verkställer den slutgiltiga lösningen för justitieminister Ulrik Rosborgs vidkommande.
Han såg på sina gäster. Det gick inte att ta fel på allvaret i deras ansikten. Han hade förvisso inte kommit med något nytt, bara följt formalia och presenterat sin sak. De hade för länge sedan erhållit relevant bakgrundsmaterial. Det hade rört sig om del pärmar med papper och interna anteckningar om reformpaketet och utskottens arbete, och han hade en inspelning av Rosborg om han skulle kräva mer pengar. Hans kolleger hade gediget beslutsunderlag att luta sig mot. Förhoppningsvis skulle det här gå fort.
Nu skulle hans gäster få möjligheten att säga sitt innan omröstningen.
Han nickade mot Syd.
– Varsågod.
– Tack. För mig har det varit ett tungt beslut att fatta. Många års arbete till ingen nytta. Det är mer än femton år sedan vi senast hade en justitieminister i våra led, men vi måste statuera exempel. Ju längre Rosborg får sitta kvar, desto större skada riskera han att vålla oss. Vi måste företa denna stora avskrivning för att kunna gå vidare, och det finns andra uppenbara förmågor som är långt ödmjukare än Rosborg.
– Nord?
– Som ni vet förespråkar jag att vi tar till den slutgiltiga lösningen endast i absolut yttersta nödfall. Det vore synd att säga att vissa av våra föregångare varit lika restriktiva. Men med det sagt har jag kommit fram till att detta är en nödsituation. Det är en synnerligen stärkande för oss att ha en justitieministerpost i portföljen; desto mer bekymrande att vi tvingas sätta frågetecken vid mannens mentala status. Vi måste agera.
Det var glädjande för honom att höra.
De skulle inte tvingas in i en ny uppslitande omgång som riskerade att ta månader i anspråk.
Nord hade fått vågskålen att slå över. Resten var bara en formalitet med hänsyn till protokollet.
– Danehofs högsta församling går härmed vidare till omröstning. Vem i detta rum röstar för en slutgiltig lösning vad beträffar Danmarks rikes justitieminister Ulrik Rosborg? Mantlarna gled åt sidan när två bleka händer utan tvekan sträcktes upp i luften. Detsamma för hans eget vidkommande. Det rådde full enighet, och därmed hade församlingen tagit sitt beslut.
Nu var det Niels Oxen som stod på tur. Den traumatiserade före detta jägarsoldaten som de utan framgång lyckats röja ur vägen och som så listigt naglat fast dem i väggen och fullkomligt detroniserat dem.
Detta till trots, en oerhört rekorderlig, handlingskraftig och osjälvisk människa som åtskilliga gånger gjort nationen stora tjänster. Det förtjänade respekt.
På många sätt gjorde tanken på vad som nu skulle hända med Oxen honom mer beklämd än fallet med justitieministern.