Hållplatsen på den långa Teglgårdsvej låg rakt över Skovshoveds kyrka. Det stod tre bänkar utanför kyrkan, en bit in från trottoaren inne på stenläggningen mellan ett antal rhododendronbuskar. Han satte sig på den mittersta bänken. Där han brukade sitta.
Det var ett hundratal meter bort till huset på motsatta sidan av gatan. Han hade bett taxiföraren släppa av honom så att han kunde passera huset på väg till kyrkan.
Han gick långsamt. Präntade in så många detaljer som hans en gång så tränade öga hann fånga upp.
Dubbelgarage, inga bilar. Å andra sidan, vilket väl var det viktigaste, stod där en svart pojkcykel på sitt stöd, impulsivt parkerad mitt på uppfarten såsom bara en trettonårig kille kunde få för sig att göra. En detalj som gav honom styrka och gjorde honom skräckslagen på en och samma gång.
Skolan hade han passerat alldeles nyss. Den låg längre bort på den gata som mynnade ut i Teglgårdsvej nästan rakt framför honom. Men skolan hade varit helt öde. Barnen började nog inte förrän nästa vecka.
Sannolikheten var stor att Magnus var hemma. Ensam hemma.
Han hade naturligtvis kollat postlådan när han passerade, och där fanns en nyhet att avläsa. Birgittes efternamn som hon tagit tillbaka när Oxen avpolletterats, Rasmussen, hade nu blivit Engström. Birgitte och Lars Engström, hade det stått på postlådan. Lars hade stått med förra gången också. Han kunde vara dansk eller svensk. Det spelade ingen roll. Överst stod bara Magnus. Hette han fortfarande Oxen? Förmodligen. Magnus betydde ”den store” på latin. Magnus Oxen, det vackraste namnet i världen.
Han tittade på sin klocka. Den var nästan två. Han lutade sig tillbaka, kände kroppen slappna av och sjönk ner i sitt viloläge. Han var van att vänta: i timmar, åtskilliga dygn i sträck. Bara vänta. Äta, skita, vila. På en sten. På en halv kvadratmeter grus. På en klipphylla. På en gräsplätt. Det var uteslutande en fråga om mental träning och fysik.
Det var ingen större trafik en tidig augustieftermiddag som denna. Mest barn som cyklade. Med tiden fylldes de andra bänkarna också, av fyra äldre och en ung mamma med barnvagn. Så kom bussen och plötsligt var han själv igen.
Molnen hade samlats och bildade nu ett vitt täcke som stängde ute solen, precis som himlen över Fyn när tåget tidigare på dagen tuffat iväg fullt av människor. Då var det trevligare här på bänken.
Nästan en halvtimme hann gå innan någon form av aktivitet skedde vid den gulmålade villan. Då öppnades trädgårdsgrinden. Först kom en liten hund ut, sedan en stor pojke.
Det var han. Hans pojke. Hans Magnus. Den lille ”den store”. Hunden drog i kopplet och pojken sneddade över gatan för att börja gå längs trottoaren.
Hans hjärta började slå fortare. Om mindre än en minut skulle Magnus passera förbi honom. Han drog kepsen ända ner till ögonbrynen och följde honom koncentrerat bakom solglasögonen. Sextio meter. Femtio. Fyrtio.
Magnus hade vuxit mycket sedan sist. Han hade blivit längre och mer gänglig, men hade inte fått de där okoordinerade klumpiga rörelserna som ofta medföljde. Han förflyttade sig smidigt och säkert på benen. Han bar en röd fotbollströja, vita shorts och vita gympadojor.
Trettio meter. Tjugo. Tio …
Hunden, en svartvit terrier av något slag, drog ut kopplet längre. Den drog in över kyrkans stenar och nosade på hans ena knä. Under bråkdelen av en sekund stannade Magnus till på trottoaren, tre meter från honom.
Han stelnade till på bänken, med ena benet över det andra. Han kände hur det sög till i magen. Allt blev plötsligt så komprimerat. Pojke, hund, han själv. Inga rörelser. Bara suget som spred sig i hela kroppen och lämnade kvar ett smärtsamt vakuum i varenda liten cell.
– Stanna, Speedy. Inte nosa på mannen. Kom nu!
Han hörde rösten långt borta. Hunden spjärnade emot. Hans hjärta dunkade i bröstkorgen. Han stirrade så intensivt på de fina dragen med de klargröna ögonen att han blev alldeles snurrig.
Magnus var solbränd och hans hår hade blivit ljusare, som så ofta efter en hel sommar. Hans ansikte höll på att ta form. Han var ingen liten pojke längre, men inte heller en stor tonåring. Han var mitt i förändringen.
Han satt på bänken som i en eldstorm, med en hjärna som vädjade till musklerna att sträcka sig fram och röra vid pojken framför honom. Ta i honom, hålla om honom hårt, krama honom, lukta på honom – och aldrig någonsin släppa taget om honom igen. Han satt blickstilla …
Hunden vägrade lyda.
– Ursäkta, sa Magnus och log.
Han nickade mekaniskt.
Pojke och hund fortsatte trottoaren fram och svängde vänster.
Han drog några djupa andetag. För att få allt att falla på plats – för att kunna njuta. Yrseln var med ens borta och pulsen lugnade sig.
Den röda fotbollströjan rundade hörnet på kyrkan och var sedan borta.
Så nära hade han inte varit på många år. Detta minimala avstånd och ändå en hel ocean emellan. Han tackade sin lyckliga stjärna för att han inte gett efter för sina tankar och avslöjat sig. Det skulle ha varit en mycket ologisk handling och en totalt oacceptabel situation att försätta Magnus i.
Lågan som brann för soldaterna och som han alltid betraktade genom öppningen i granitväggen … Vågade han hoppas att han en dag bara kunde ta Magnus hand som vore det det mest naturliga i världen?
Eller skulle det inte längre finnas någon pojke kvar att hålla i handen den dagen han själv var redo?
Han satt kvar på bänken i hopp om att Magnus skulle välja samma väg tillbaka, så att han kunde få ytterligare en skymt av honom på nära håll. Men det gjorde han inte.
En halvtimme senare såg han åter hund och pojke komma gående längre bort på Teglgårdsvej för att svänga in genom avenbokshäcken.
Det var över.
Han hade inget hopp om att Magnus skulle komma ut igen. Nu var hunden rastad. Nästa sak som skulle hända var att Birgitte och herr Engström kom hem.
Han reste sig och började ta sig utmed Teglgårdsvej. Han tänkte gå länge. Rensa hjärnan, försöka hämta sig och återfå någon form av balans igen, innan det var dags att spärras in i en överfull tågkupé under den timme det tog att åka till Slagelse.
Först gick han sakta med tunga steg, för att sedan öka farten alltmer.
Magnus var en stilig grabb. Undrar om han skulle ha känt igen honom, om han tagit av sig kepsen och solglasögonen? Efter mer än tre år … nästan fyra. Fyra viktiga år i hans utveckling. Undrar om han någonsin tänkte på honom, saknade honom, frågade efter honom eller pratade om honom?
Orimliga frågor att ställa. Därför fick han inte heller några svar.
Den eviga lågan … Kanske vakade den även över honom och Magnus. Vakade tills bättre dagar stod för dörren.