Finderups kyrka låg ett stenkast från Høng, på en liten kulle i det annat så flacka landskapet av sädesfält. Den stensatta parkeringen låg uppför sluttningen mot själva ingången.
Taxiföraren, en medelålders kvinna han hejdat vid stationen i Slagelse, hade sett nöjd ut vid beskedet om att hon skulle vänta tills han kom tillbaka igen.
Plastpåsen med marijuana från Pusher Street hade han stoppat i en av de stora benfickorna. Det hade blivit en snabb vända i Christiania. Alldeles för många människor. Nu var det dags för sista anhalten på hans dagsutflykt.
Det hade nästan hunnit bli kväll. Tidpunkten var perfekt. Folk var hemma och åt. Han stannade upp vid grinden och såg sig om. Bara ytterligare en bil stod på parkeringen, en gammal kombi med gula företagsplåtar.
Taxikvinnan hade slagit upp sin tidning och satt och läste.
Det var två kilometer till allt från foten av den lilla kullen, där skyltarna pekade åt olika håll. Två kilometer till Løve, två till Tjørnelunde och två till Høng.
Det var å andra sidan tvåtusen kilometer till det infekterade Krajina, där Bosse betalat med sitt liv för att gamla grannar plötsligt hatade varandra.
Han fortsatte genom grinden. Han visste vägen. Rakt fram, runt kyrkan, vidare in genom öppningen i den vitkalkade kyrkmuren och nerför trappan. Finderups kyrka hade stora välskötta ytor med gravar utanför muren, på den ena långsidan och bakom kyrkan, där Bosse låg vid en av de höga häckarna över vilken en klunga tujor tornade upp sig.
När han stannade vid graven blev han så varm om hjärtat och så rörd att halsen snördes ihop.
Där fanns minst lika många buketter och kransar som tidigare år. Det vittnade en del om Bosse. Han hade varit en person som gjorde så pass stort intryck på folk att man inte ens glömde honom i döden.
Där fanns fortfarande hälsningar från gamla kolleger. Han kände igen namnen på banden. Där var också väldigt många blommor utan avsändare.
Bosses föräldrar skulle komma till kyrkogården för andra gången denna dag i den stund de var färdiga med kvällsmaten hemma i den lilla röda tegelvillan i Høng.
Två gånger hade han betraktat dem i smyg. De hade kommit för att se hur många som varit där under loppet av dagen för att minnas deras son, och de hade stått där länge framför graven, mycket stilla och med armarna om varandra. Efteråt lämnade de sedan tysta kyrkogården hand i hand.
Kyrkvaktmästaren dök upp på en av sidogångarna och svängde bort mot honom med en fullastad skottkärra. Mannen, som var nära pensionsåldern, stannade när de befann sig bredvid varandra.
– Ja, du milde, så många buketter, kransar och ljus. Så är det varje gång. År efter år, sa kyrkvaktmästaren med en suck. Kände du honom?
Han nickade.
– En kompis.
– Beklagligt … så ung. Krig är ett elände, va?
– Ja, ett elände.
Kyrkvaktmästaren, som uppenbarligen hade ådragit sig en sommarförkylning, snöt sig i sin näsduk, skakade på huvudet och klappade honom vänligt på axeln, innan han fattade handtagen på skottkärran och rullade vidare.
Om han bara sett Bosse ställa sig upp och vifta med sin förbannade ljusblå hjälm. Då hade han kunnat hålla sitt löfte att ta hand om honom.
Det var helt vansinnigt, det som kostat Bosse livet. Dessutom så kort före att allt var slut och fredsavtalet undertecknats i Dayton.
Det var totalt förkastligt att deras lilla grupp inte undsatts för länge sedan, istället för att bli fångade mitt i en enorm offensiv från den kroatiska krigsmaskinen. Med andra ord var det bristande ledarskap som kostat Bosse livet. Men det skulle man aldrig medge, för ju längre upp i hierarkin man kom, desto mer höll man varandra om ryggen.
Kommissionen hade inte hittat något att anmärka på. Vilket inte förvånade honom. Faktiskt hade han räknat med det. Men han hade gjort vad han kunnat för att peka ut de ansvariga för Bosses död och ställa dem till svars.
– Hej, Niels …
Han hörde det knastrande gruset i samma sekund som rösten ljöd bakom honom. Hans hand gled blixtsnabbt in under skjortan och upp till axelhölstret.
– Lugn, bara lugn … det behövs inte, jag är inte beväpnad.
Han hade känt igen rösten redan innan han vände sig om. Nu såg han henne. De stod bara några meter ifrån varandra. Hon klev fram från klungan av tujor, där hon stått gömd.
Margrethe Franck … Det måste vara minst ett år sedan. Han hade svårt att få fram ord, så han nöjde sig med en nickning. Han försökte sig också på ett leende, men det var inte lätt att veta hur väl han lyckades med det.
– Det är länge sedan … Hennes blick såg allvarlig ut, men hon log åtminstone.
Han nickade igen.
– Hur är det?
Nickning.
– Jag har letat efter dig ända sedan dess.
Nickning.
– Var har du hållit hus, Niels?
Han ryckte på axlarna.
– Du vet … lite här och lite där …
– Hm …
– Har du … jag menar … hur … har du stått på lur här hela dagen?
– Ja, faktiskt. Som sagt, jag har letat efter dig överallt, känns det som. Pratat med alla som känner dig, men utan resultat. Men så var det din syster som hade för sig att du brukade ta ledigt den här dagen för att minnas Bosse. Och jag snubblade också över en annan detalj. De fem ljusen varje år … två från familjen, ett från några kompisar, ett från en gammal flamma och så då det femte ljuset. Varje år. Det är du, va?
Han nickade, tog upp ljuset ur jackfickan och höll fram det.
– Ja, det är jag.
– Så jag tänkte att om jag inte kan komma till dig får du helt enkelt komma till mig, och det fanns en enda chans för det. Idag, den 4 augusti.
Hon tog några steg närmare medan hon pratade. Han hade ryggen mot muren, eller rättare sagt mot graven. Han kunde backa, kliva åt sidan eller stå kvar. Han rörde sig inte en tum. Hon tog ett sista trevande steg mot honom.
Hon var inte lika blek som senast. Sommaren hade gett henne lite färg i ansiktet. Håret var annorlunda. Men ormen var där fortfarande. Så sträckte hon fram en hand och drog den upp och ner mot hans axel.
– Jag har sett fram emot att få träffa dig igen, sa hennes röda läppar.
Han visste inte vad han skulle svara. Det var precis som första gången han blivit hämtad av polisen djupt inne i Roldskogen. Han pratade fortfarande inte med folk. Bara några enkla meningar emellanåt med Fisk.
Han hette inte ens Niels. Han hette Adrian Dragos. En rumän som bara dykt upp en bitande kall nyårsnatt. Han hade inte fört ett normalt samtal på danska med någon sedan han hals över huvud rusat ut från polishuset i Ålborg.
Han fick tvinga fram ett ”tack detsamma” från någonstans djupt inne i bukhålan. Vilken jävla underdrift. Han hade tänkt på henne så många gånger, om dagarna, om nätterna.
– Får jag fråga … var bor du? Vad gör du?
Han ryckte på axlarna.
– Har Mossman skickat dig? Hans fråga lät fränare än det var tänkt.
*
Inne i skuggan från den slitna militärkepsen såg hon hur hans blick närmast dissekerade henne. Han var på sin vakt. Ständigt. Fortfarande. Niels Oxen hade inga stunder av avspänd overksamhet.
Har Mossman skickat dig? Hans röst hade låtit frän och full av misstänksamhet. Den modige jägarens adelsmärke – hans jävla posttraumatiska misstro till allt och alla.
Hon skakade på huvudet och log uppgivet.
– Niels, för helvete, vi är vänner. Det är jag, din vän Margrethe Franck … Vi fungerade väl bra tillsammans, gjorde vi inte?
Nu nickade han igen. Om han gav ifrån sig en enda tyst nickning till tänkte hon sparka honom all världens väg över takåsen på kyrkan – med sitt konstgjorda ben.
– Det stämmer. Mossman som bett mig hitta dig.
Hon kände hur hans blick genast började söka av omgivningen och skyndade sig att tillägga:
– Men bara lugn. Han vet inte att jag är här. Mossman tror inte att jag kan hitta dig och att jag enbart fortsätter att leta för att han beordrat mig att göra det.
– Vad vill han?
Frågan lät fortfarande som ett skarpladdat skott. Men kanske rådde Oxen helt enkelt inte för det. Kanske var han bara sådan. Eller rättare sagt, kanske hade han bara blivit sådan.
Han höll kvar hennes blick. Han var solbränd och måste på något sätt fortfarande vistas ute under bar himmel. Han hade skäggväxt lite här och var på kinder och haka, och håret var fortfarande uppsatt i den lilla hästsvansen, som nätt och jämnt stack ut över jackkragen.
Han såg med andra ord ut som första gången hon träffade honom, men hans ansikte var inte lika markerat och hans kinder var inte längre insjunkna.
På det sättet tyckte hon faktiskt att han såg ut att vara i bättre fysisk form än förra gången. Det fanns också något energiskt och spänstigt i hans steg på kyrkogårdens grusgångar.
– Jag lovar att ge dig hela historien, men kan du inte berätta … var du hållit hus? Vad har du gjort?
Hon såg att han tvekade.
– Bäst att du inget vet.
– Kom igen.
– Jag har … rest runt … på olika ställen. Sovit lite här och var. Sedan nyår har jag varit på samma ställe.
Han tystnade, som om det fick räcka som svar på hennes frågor.
– Okej, men var?
– På Jylland.
– Jylland är stort.
– Du får det inte mer specificerat än så.
– Hm, du ser ut att må bra. Med kost och logi?
– Det kan man väl kalla det.
– Kan du inte berätta vad du sysslar med, Niels?
Han blev tveksam igen.
– Jag … jobbar … som skogsarbetare, kan man väl säga. Fäller träd, sågar upp dem.
– Och du mår verkligen bra?
Det undvek han med en motfråga:
– När mår man egentligen bra, Margrethe? Mår du bra?
– Japp, jag mår bra. Jag hoppades bara, tänkte bara … att du förhoppningsvis mådde bättre nu.
– Vad vill Mossman mig?
Han lät sig inte luras in på villovägar.
– Kör till, det finns egentligen inte så mycket att berätta. Han är liksom inte så pratglad längre. I alla fall inte när jag är i närheten. Men inte långt efter att du försvann bad han mig vända upp och ner på Danmark för att hitta dig, något som jag som sagt inte lyckades med. Tiden gick … jag fick andra uppgifter. Jag hjälper Rytter mer idag än jag hjälper Mossman. Kanske ändrade han fokus. Till sist frågade han inte mer. Tills nyligen. Då började han helt plötsligt ligga på hårt. Han ville försöka få det att låta som om han bara följde upp fallet. Men det är något annat.
Hon gjorde en medveten konstpaus. Det var ett försök att notera minsta lilla reaktion hos honom, men inget. Hon fortsatte:
– Jag är helt övertygad om att det har med mordet på Malte Bulbjerg att göra.
Han såg fortfarande lugnt på henne. Ingen flackande blick. Inga synliga tecken på rörelse, bortsett från de höjda ögonbrynen i skuggan av kepsen.
– Malte Bulbjerg?
Den frågande tonen lät nog så äkta.
– Ja, Bulbjerg, killen som var intendent på museet på Nyborgs slott. Killen vi besökte där. Danehofexperten.
– Jaså, han. Vad är det med honom?
– Han har blivit mördad. Jättestor sak i medierna. Alltså, följer du inte med alls?
– Nej.
– Han dödades nyligen. Skjuten mitt i natten i självaste Danehofsalen. Ett skott i pannan, ett i ögat. Rena avrättningen, vad det verkar. Man hittade spår av kokain på honom, och det har visat sig att han spelade för stora summor. Fotboll, Lotto och sådant. Mysko fall, riktigt jäkla mysko. Jag gissar att den lokala polisen fortfarande står på ruta ett.
– Och vad skulle det ha med mig att göra?
– Ingen aning, Niels! Trodde du skulle kunna förklara det för mig. Eller? Kan du för en gångs skulle inte bara ta och öppna munnen berätta något för mig?
Han ryckte på axlarna och skakade på huvudet. Var han än jobbade och vistades på Jylland, så var det bortom all ära och redlighet. Hans reaktion var äkta. Han visste inget om mordet på slottet.
Hon var på väg att berätta om övervakningen av begravningen – men ändrade sig.
De var inte partner längre. Saken var egentligen den att han bara stuckit ifrån henne. Flytt från dejten som skulle ha rundat av deras gemensamma insats i utredningen med en lite mer intim stämning än tidigare. Hon sänkte rösten.
– Det är skumt alltihop … Men du, varför drog du bara den där gången i Ålborg?
Han släppte henne med blicken, som plötsligt flackade runt överallt på kyrkogården.
– Det … blev för mycket … Bøjlesen och hans skit. Skulle jag bara stå där och ta emot hyllningar från någon som gjort allt för att förgöra mig? Skulle jag finna mig i det bara för att han är Ålborgs polismästare? Och Rytter och Mossman? Fanns det överhuvudtaget någon som önskade se det fallet löst? Jag … orkade fan inte längre.
Hon släppte det. Fanns ingen anledning att sparka på den som redan låg ner.
– Men nu har jag sagt det. Sagt att Mossman gärna vill träffa dig. Och det var han själv som sa, om än lite motvilligt, att jag fick nämna Bulbjerg om jag ville, om det på något sätt kunde göra skillnad.
– Mossman vill väl mig detsamma som tidigare.
Hans blick lugnade sig och fastnade åter på henne.
– Vilket är?
– Komma åt något som jag har i min ägo. Han vet att jag har det för att jag själv berättade det för honom i detalj.
Han blev plötsligt misstänksam.
– Niels, du vet att du kan lita på mig, det hoppas jag att du förstår. Vad är det du har?
– En filminspelning av justitieministern när han knullar ihjäl Virginija Zakalskyte.
– Va? Du skojar! Jag trodde du bluffade om det. Har du verkligen den filmen?
Han nickade.
– Hur i all sin dar fick du tag i den?
– Den gången när vi skuggade Pronko och Zakalskytes syster i Köpenhamn … Han var inne på Hovedbanegården. Jag såg honom deponera en ryggsäck i bagageinlämningen nere i källaren. Jag skaffade mig tillgång till ryggsäcken. Den innehöll en hårddisk. Jag lät kopiera den. På den fanns filmen som de använde för att utpressa justitieministern med. Skadar aldrig att ha en kopia av sådant.
– Hm, nu börjar jag förstå.
Han hade till synes pratat sig varm efter ett år på standby, eftersom han fortsatte sin förklaring utan att hon behövde mana på honom.
– Inspelningen av justitieministerns sexmord är min livförsäkring. En gång i månaden måste jag göra en sak för att förhindra att filmen automatiskt skickas till en rad stora medier. Det vet Danehof, vilka som än ingår i den där djävulska maktapparaten. Därför kan de inte röja mig ur vägen. Om de gör det kasserar de sitt eget trumfkort – justitieminister Ulrik Rosborg. Och om jag fallit för frestelsen att publicera den hade jag varit död i samma sekund. Du har själv sett vad de är kapabla till.
– Moment 22.
– Den största katastrofen för Danehof skulle vara om jag dog knall och fall.
– Och den största katastrofen för dig skulle vara om justitieministern plötsligt trillade av pinn, det jävla svinet.
– Ja.
– Och du anser fortfarande att Mossman tillhör dessa mörkermän?
– Om inte så går han i alla fall deras ärende. Eller så är han på något sätt tvungen att gå deras ärende. Men nej, jag kan inte bevisa något. Men bara tvivlen räcker för mig. Han får aldrig någonsin filmen. Aldrig. Hälsa honom det.
– Det ska jag. Jag hade gjort detsamma, om jag vore du.
– Som om det inte är nog att man hela tiden måste se sig över axeln. De sitter på en sådan otrolig makt, Franck. Kanske slutar det ändå illa för mig en vacker dag.
– Det hoppas jag inte. Det hoppas jag verkligen inte.
– Jag utgår ifrån att du är säker på att ingen skuggat dig hit?
– Bombsäker. Ingen har någon aning om när och hur jag har jobbat med ditt fall. Mossman har naturligtvis fått en statusrapport. Men ingen annan. Jag förvarar allt där hemma i två plastlådor. Under min säng. Hon ångrade omedelbart tillägget om sängen. Han såg bara fundersam ut.
– Bara Mossman? Det räcker och blir över.
– Han har ingen aning om var jag befinner mig eller vilka jag har pratat med den senaste tiden. Han har inte fått min uppdatering än. Jag har besökt din syster. Och din mamma. Hon är riktigt illa däran förresten. Hon har förmodligen inte så långt kvar. Visste du det?
Han ryckte på axlarna.
– Inte att det var så illa, nej. Men jag vet åt vilket håll det barkar.
– Har du besökt henne?
– Inte på länge.
– Varför inte?
– Så är det bara. Är det här ett förhör?
– Ledsen, det var inte menat så. Ska vi göra sällskap till Slagelse? Vi kan äta något och snacka lite – helt förutsättningslöst? Du kan åka med mig om du vill.
Han höjde avvisande sin hand redan innan hon slutfört meningen.
– Tack, men nej tack. Jag har ett tåg att passa och en taxi som väntar. En annan gång kanske.
– Det blir inte någon ”annan gång”, va, Niels?
Han ryckte på axlarna – och hon fick tygla lusten att sparka honom all världens väg över kyrkans takås.
Istället lade hon handen på hans arm.
– Lova mig åtminstone att vara försiktig där ute, okej?
Han nickade igen. Det såg ut som om han var på väg att säga något men ångrade sig. Hon fiskade upp ett visitkort ur innerfickan och skrev sin adress på baksidan.
– Här. Mitt kort. Ring eller titta förbi om du behöver hjälp. Jag bor på Østerbro. Kan jag kontakta dig på något sätt?
– Nej, det kan du inte … Tack, Franck. Det var snällt av dig.
Större blev orden från krigshjälten knappast. Han stoppade kortet i bröstfickan på skogshuggarskjortan, klappade henne på axeln och med ett ”adjö” med ryggen mer eller mindre mot henne försvann han i rask marschtakt mot utgången.
– Tack själv! Adjö och tack så fuckin’ mycket själv, ditt jävla arsle, mumlade hon och stod kvar vid graven.