Chefen för den danska säkerhets- och underrättelsetjänsten, Axel Mossman, tog upp gott om plats i hans lilla kök. Han hade rent av glömt hur stor, kantig och grovhuggen karln verkligen var.
Mossmans genomsura kläder låg i en hög på köksbordet och han hade orsakat ett vått spår efter sig över linoleumgolvet. Nu satt han och tornade upp sig likt en hotfull klipphäll bakom stearinljuset.
Han hade inte hälsat PET-chefen välkommen, inte skakat hand med honom. Det här var inte läge för formell hövlighet. De hade hittat honom. Hans gömställe var avslöjat. Situationen var kritisk. Mycket kritisk.
Han hade visiterat den store mannen utan att hittat något, så av den anledningen lade han ifrån sig sitt vapen och slog sig ner vid köksbordet.
– Finns det fler där ute?
Han nickade mot fönstret. Åskvädret hade dragit över, men regnet öste fortfarande ner.
Mossman skakade på huvudet.
– Nej, det är bara jag.
– Om inte blir det värst för dem själva. Stället är övervakat överallt. Så gör dem och dig själv en tjänst genom beordra tillbaka dem.
– Som sagt, det är bara jag. Jag har redan skickat hem dem.
Svaret skrämde uppenbarligen kråkan, för den hoppade till och började rumstera i sin låda.
– Well, du har inneboende …
En annan sak som han glömt var att Mossman var halvbritt men gjorde allt för att framstå som helbritt.
– Så Franck ljög. Jag var alltså skuggad.
– Nej, Oxen, Margrethe ljög inte eftersom hon inget visste. Men du har varit övervakad hela vägen hem.
– Av skicklig personal tydligen. Jag har inte märkt något som helst.
Mossman log lätt.
– Du skulle inte ha märkt något om du haft ögon i nacken. Minns du kyrkvaktmästaren?
Han nickade. Den gamle mannen med skottkärran som kommenterat blommorna på Bosses grav.
– Han är min. Han gjorde fast en liten närmast osynlig gps-sändare på insidan av din skjorta. Inte större än en lillfingernagel. Sedan var det bara att följa dig hela vägen från Høng och hit – på tryggt avstånd.
Så oerhört irriterande. Han kände hur han började koka – koka av ilska över att någon lurat honom så och trängt in i hans allra heligaste. För Mossmans vidkommande var det andra gången han lyckats med det. Det hade varit giganten från PET som tvingat in honom i fallet med de hängda hundarna, vid en tidpunkt då han helst av allt bara ville låta sig uppslukas av jorden. Han gjorde allt för att behärska sig.
– Skithög.
– Gps är fantastiskt – vilka oanade möjligheter.
– Vad vill du? Inget har förändrats. Du får inte filmen med justitieministern. Inte en chans.
– Inte ens ett helt år med tid till eftertanke har haft någon effekt alltså. Du litar fortfarande inte på mig, soldat.
– Ser ingen anledning att ändra på det.
– Så du håller fast vid din utläggning om att jag antingen är direkt involverad i Danehof eller är deras springschas? Frivilligt eller med tumskruvar. Utsänd för att hitta den komprometterande filmen på ministerns mord. Är det en korrekt summering av vårt senaste samtal vid sängkanten på sjukhuset i Ålborg? Hur är det förresten med axeln? Hoppas att den läkte som den skulle.
– Om du verkligen velat hade du gett dig på justitieministern. All in.
– Det är tyvärr något jag har märkt på Margrethe också. Denna misstro som genomsyrar allt, och vet du vad, Oxen? Det är en misstro som grämer mig och som jag beklagar väldigt mycket.
– Vad vill du?
– Du bjuder möjligtvis inte på en kopp te?
– Jag har inte te.
– Kaffe då? Hur var det nu med det där med kaffe och oväntat besök? Mossman kluckade någonstans djupt inne i sitt väldiga inre.
Han reste sig, hällde ut sitt egen sista slurk kallt kaffe i diskhon och satte på vatten, innan han letade fram en kantstött mugg. Den enda extra han hade. Vanliga tallrikar hade han tre av, men bara en djup. En blygsam kvarlåtenskap från en annan medhjälpare i en annan tid.
Han hällde upp snabbkaffe. Ingen sa något.
– Hur har du det annars, Oxen?
Den djupa rösten som bröt tystnaden bakom hans rygg lät naturlig, och frågan verkade uppriktig. Så var det med en mångårig spionchef och mästare på sitt område – man visste aldrig var man hade honom.
– Det är du väl knappast intresserad av att veta?
– Självklart är jag det, min vän. Jag har aldrig önskat dig något illa. Jag har styrt dig i en viss riktning, yes, och jag har dragit nytta av dina förträffliga tjänster, yes, men aldrig att jag velat dig illa … Går det bättre eller plågas du fortfarande av allt det du varit med om?
– Jag har det bra.
– Hm.
– Här.
Han ställde den stora muggen, fylld till brädden av becksvart kaffe, framför Mossman och satte sig sedan åter på stolen mitt emot.
Det skulle förmodligen bli en av de sista stunderna i det lilla köket i det lilla huset. Nu när Mossman hittat honom kunde allt hända. Med ens hade det blivit dags att lämna Johannes Fisk, även om han helst stannat ett tag till och hjälpt den gamle mannen.
Inom loppet av tre, fyra dagar skulle han vara klar i den västra delen av granplanteringen. Då fick det vara slut. Allt på grund av hans ovälkomna gäst, som nu satt och läppjade på det skållheta kaffet.
– Du har rätt i sak, Oxen, började Mossman. Jag hade gärna varit i besittning av filmen som gör justitieministern till en mördare, det ska jag inte sticka under stol med. Jag vill också minnas från sjukhuset att du omnämnde den som din ”livförsäkring”. Well, det har jag full förståelse för. Så vi lämnar det därhän; låt mig istället börja i en helt annan ände.
Muggen försvann mellan Mossmans gigantiska händer. Han smakade på nytt på kaffet och fortsatte:
– Du förstår, Oxen … jag börjar bli en gammal man, eller rättare sagt, jag är en gammal man. Jag har varit med i gamet länge. När jag tänker tillbaka får jag ibland för mig att mitt liv inte bestått av annat än underrättelser. Offentliga såväl som topphemliga. Insamling, utväxling, analys. Alltihop viktigt. Högst väsentligt för vår gemensamma säkerhet att någon tar sig an sådant. Men vi har alla en utgångspunkt, en plats vi kommer ifrån. Min är den gamla kriminalpolisen. Det var det jag brann för en gång i tiden. Det som fick igång mig. Sedan dess har jag glidit ifrån det. Men nu återvänder jag dit och min cirkel sluts.
Mossman lutade sig tillbaka på stolen, vilket fick den att knarra vådligt mycket. Men han lät sig inte distraheras. PET-chefen höll kvar hans blick.
– Min anställning är tidsbegränsad. Den löper på sex år och jag har exceptionellt nog fått den förlängd ett antal gånger. Om två år är det slut, oåterkalleligt slut. Men jag tänker inte stanna tiden ut, jag tänker säga upp mig om ett år. Jag fascineras av tanken på att själv välja tid och plats. Kasta in en liten bomb, låta dem svettas, låta dem springa runt i korridorerna som yra höns. Fan heller att jag tänker sitta tiden ut och få mitt skrivbord tömt exakt på klockslaget, no, no … Kommer du ihåg att jag nämnde en gammal man vid namn Ryttinger när vi talades vid på sjukhuset?
Namnet ringde en liten klocka, men hans min talade förmodligen ett annat språk eftersom Mossman genast började utveckla.
– Karl-Erik Ryttinger, det stora namnet inom den tunga industrin i Danmark på den tiden det fanns något som hette så.
Han nickade.
– Minns du?
– Inte helt, men jag känner igen det.
– Well, det var på Köpenhamnspolisens våldsrotel. På den tiden jag var ung. Ryttinger sköts vid åttionio års ålder på ovanvåningen i sin stora direktörsvilla på Strandvejen. Teorin var att det gjorts av en inbrottstjuv. Innan den gamle dog hann han skriva något i sitt eget blod med fingret.
Han nickade. Nu kom han ihåg.
– Danehof.
– Korrekt, Oxen. Danehof.
Nu mindes han hela Mossmans berättelse och parallellen till vissa saker han läst i dagboksanteckningarna han tagit från före detta ambassadör Corfitzens gömmor på Nørlunds slott.
Beröringspunkten var Karl-Erik Ryttinger, mannen bakom uppbyggandet av Ryttinger järnindustri, som börjat bli dement. Såsom han kom ihåg Mossmans historia hade vissa värdefulla smycken blivit stulna medan tjuven av outgrundliga anledningar lämnat kvar andra. Och det dödande skottet hade varit millimeterprecist.
– Bara ett skott, va? I hjärtat?
Mossman nickade.
– Alltså shoot to kill.
– Precis, Oxen.
– Men vad har allt detta med mig att göra? Vart vill du komma?
– Tålamod, käre vän. I mitt yrke finns det ett välkänt … låt oss kalla det fenomen. Många av mina kolleger, hängivna människor, avslutar sin yrkeskarriär och går i pension med ett fall, ett enda förbannat fall, som fortsätter ligga där och gnaga. Ett sådant har även jag – fallet med det överlagda mordet på Karl-Erik Ryttinger. För att lösa det måste jag fälla hela Danehof. Något mer högtravande kan man säga att det är min plikt som chef för dansk säkerhetspolis att slutgiltigt förgöra en sådan kriminell och odemokratisk institution som Danehof – och att överlämna alla dess medlemmar till rättvisan. Det behöver jag din hjälp med, Oxen. Varken mer, varken mindre. Finns det mer kaffe?
Han reste sig för att sätta på mer vatten; full av förundran, tvivel och frågor. Men han sa inget. Så spelade man inte spelet. Det fick komma längs vägen.
– Det finns mer, började Mossman efter ett tag. Kommer du ihåg att jag under samtalet på sjukhuset berättade om Gunnar Gregersen?
– Socialdemokraten, ja.
– Låt mig friska upp ditt minne: Gregersen var en lysande politisk begåvning. Manodepressiv, visade det sig. Mitt i all sin framgång begick han självmord. Det är tolv år sedan nu. En kväll ringde hans änka, berusad och djupt olycklig. Hon hade hittat ett brev som hennes man lämnat efter sig – adresserat till mig. Hon hade öppnat det. Det handlade om något som hette Danehof. Eller rättare sagt, Danehof Öst. Jag rusade ut i bilen och körde i ilfart till Valby. När jag kom fram låg hustrun på trottoaren. Hon hade hoppat från balkongen.
– Och inget brev?
Han ställde de två fulla muggarna på vaxduken och satte sig igen.
– Bingo. Inget brev. Som om ett fall inte räckte … jag har med andra ord inte bara Karl Erik Ryttinger att kånka runt på utan också Gunnar Gregersen. Båda fallen cirkulerar kring en och samma aktör – Danehof. Dammit, nu får det vara nog, Oxen. Det här blir mitt sista uppdrag. Kanske också det mest ärofulla.
– Jag förstår fortfarande inte vad det har med mig att göra.
– Jag ska knyta ihop det nu, min vän. Du vet vem Malte Bulbjerg är. Eller var.
Han nickade.
– Franck berättade det hela idag på kyrkogården.
– Vad hon inte vet är att jag vet att du har skickat museiintendenten en rad originaldokument tillhörande Danehof. För att vara exakt, den före detta ambassadören och ledaren för Danehof Nord Hans-Otto Corfitzens dagbokssidor. Färska anteckningar som sträcker sig ända fram till samma dag som han dog i sin stol på Nørlund.
– Påstår vem?
– Påstår jag. Mappar och dokument med fingeravtryck som jag av en händelse har på lager, nämligen dina.
– Och hur vet du var mina fingrar varit?
– Intendenten kontaktade mig kort efter att du skickat papperen till honom. Det hela hade gjort honom mycket illa berörd. Även om anteckningarna är skrivna i ganska generella ordalag är det ju inte så svårt att utläsa både det ena och det andra ur dem – att något är förbannat ruttet med hela den här affären. Corfitzen skriver till exempel ”justitieminister Rosborgs vanvettshandling”. Och jag citerar fritt ur minnet: ”Vår organisation arbetar för högtryck för att lokalisera hotet. Ända sedan vi tog till den slutgiltiga lösningen angående de två övriga kvinnliga gästerna från samlingen i oktober har jag ansett denna risk vara eliminerad. Tyvärr felaktigt.”
Mossman satte varnande upp ett finger i luften medan han fortsatte:
– Det var inte så svårt för intendenten att läsa innantill: två kvinnor likviderade. Eller hur? På ett annat ställe nämner Corfitzen också ”fröken Zakalskytes beklagansvärda död”. Alltså, två plus ett är lika med tre döda kvinnor. Intendenten fick ett ytterst litet smakprov på hela utredningskomplexet kring de hängda hundarna. Han förstod naturligtvis inte sammanhanget, men han var mycket bekymrad, Oxen. Av den anledningen kom han till mig.
Mossman såg mycket allvarlig ut. Han kom plötsligt ihåg sin första tanke när han öppnat ögonen i sjukhussängen och PET-chefen stått lutad över honom med sina slappa girlanger till hudveck.
Mossmans blodhundsansikte var mycket svårt att avläsa. Oförargligt plufsigt, men ändå på sin vakt – och med sympatiska och sorgsna veck.
De passager som Mossman just citerat kunde han själv utantill. Så många gånger som han läst dagboksbladen och de övriga dokumenten. Nu vällde de upp i honom igen – spekulationerna och skuldkänslorna från tåget.
Var det han som indirekt tagit livet av museiintendenten?
– Varför kom han till dig? Varför just dig? Känner ni varandra?
Mossman skakade på huvudet.
– Nej, men du och Margrethe hade ju besökt honom på Nyborgs slott och frågat om Danehof. Han visste att Margrethe jobbade vid säkerhetspolisen. Det hade hon själv sagt. Och i förlängningen … PET är jag.
– Är papperen kopplade till intendentens död?
– Hm, ryckte Mossman på axlarna. Vet ej, ärligt talat.
– Men det är tänkbart?
– Det kan inte avskrivas.
– Kokainet? Spelmissbruket?
– Folk är fulla av överraskningar.
– Men gör du något åt det?
För ett kort ögonblick blev Mossman tveksam. Sedan nickade han.
– Ja, jag gör något åt det.
Mer tänkte han uppenbarligen inte säga.
– Vad?
– Well, jag kör min egen, ska vi säga ”parallella utredning” av intendentens död. För tillfället vet jag inte mer än den lokala polisen. Inga konkreta spår. Massor av öppna dörrar.
Mossman var på väg att sätta muggen till munnen när något slog honom.
– Men håll det för dig själv, please. Margrethe vet inget.
Mossman satt och stirrade på kråkan i lådan. Regnet slog fortfarande mot fönstret.
Han tystnade och sjönk ner i sina egna tankar. Det var på tok för mycket för en enda dag. Gatloppet i Köpenhamn, Magnus på få meters avstånd, Margrethe Franck i Høng och en vänlig kyrkvaktmästare med baktankar.
En enda jävla dag utanför Fisks reträtt och olyckorna rasade ner över honom. Och bakom dem kom Axel Mossman klampande för att torna upp sig som en svart hotfull klippa. Den vältaliga underrättelselegendaren som var förmögen att göra svart till vitt och vitt till svart. Axel Mossman var ett dåligt omen.
– Säg mig en sak … Även om jag nu skickat papper till museiintendenten och även om de pekar på något misstänkt … varför letar du efter mig? Varför kommer du gående i det här ovädret? För att be om min hjälp? Hjälp, säger du. Men hur ska jag kunna hjälpa dig?
Mossman knäppte sina stora labbar om muggen och såg honom rakt i ögonen.
– Jag kommer hit, Oxen … för att jag vädrar något … Du är en mycket ovanlig människa. Du är en överlevare. Det visar din historia. Du är en intelligent människa. Du är en synnerligen handlingskraftig människa. Du är tränad att analysera, i att tänka kortsiktigt och långsiktigt, i att samla in och bedöma kunskaper och underrättelser och se perspektiv. Du är skolad i att aldrig stänga alla dörrar samtidigt, i att alltid rekognoscera och i att alltid ha en plan B. Jag kommer hit för att du har mer. Jag är övertygad om att du har mer, och det du har ska du ge till mig och hjälpa mig, så att jag kan knäcka Danehof. Därför har jag kommit hit.
Han skakade på huvudet, långsamt och upprepade gånger, och tog en ny slurk. Mossman såg precis ut som det han inte var – oskuldsfull. Fan vad kallt kaffet hunnit bli.
– Sitt inte och skaka så envetet på huvudet, käre soldat. Mossmans blodhundsögonbryn föll ända ner över de tunga ögonlocken när han fortsatte:
– Du har mer. Du har gömt lite åt dig själv, precis som du gömde filmen som en livförsäkring. Du kan inte ha nöjt dig med de där dagboksanteckningarna, om du hade tillgång till så mycket mer. Namn … jag vill ha namn som släpper in mig. Kom igen nu, Oxen. Det är en vädjan från en gammal man inne på sitt sista uppdrag: Visa mig ingången.
Han gjorde det igen, Mossman. Han såg sträng ut samtidigt han smetade sin glasyr över det hela. Svart blev vitt. Han tog sitt beslut. På ren instinkt.
– Det kan jag inte. Jag har inte mer. Bara det jag skickade till museikillen. Och filmen får du aldrig. Så tyvärr, jag kan inte hjälpa dig.
– Det här är ingen lek, Oxen.
– Nej, precis.
– Så jag måste gå härifrån med oförrättat ärende? Jag ber dig, tänk noga igenom det här när jag gått. Du kan inte gömma dig för Danehof hur länge som helst. Vad det lider blir justitieministern kanske överkörd av en bil eller får en blodpropp, och då är din försäkring förfallen. Då kommer de efter dig. Och då blir det no mercy. Så kan det inte fortsätta, soldat. Du måste skaffa dig en bättre tillvaro. Du har din son också. Kräver inte han något mer? Något bättre? Du har din egen uppgörelse med Danehof, jag har min. Men tillsammans är vi starka. Tänk på det.
Mossman tog fram plånboken ur sin tweedkavaj.
– Här, sa han och lämnade sitt visitkort. Tack för kaffet. Det var trevligt att se dig igen.
Den store mannen ställde sig upp och tog sin droppande rock.
Han följde honom ut. Mossman såg ut att tveka. Ändå öppnade han dörren och tog de tre trappstegen ner i lervällingen. Det regnade fortfarande. Inte lika kraftigt som tidigare, men fortfarande jämnt och ihållande.
Mossman höjde en labb till avsked, snurrade runt och började gå. Efter några steg stannade han. Han vände sig om mot honom på nytt.
– En sista sak, Oxen. Kalla det en skoningslös demonstration av min uppriktighet; en desperat människas sista hopp …
Han stod kvar i dörröppningen och betraktade mannen där ute i regnet med förundrad min.
Mossman fortsatte. Nu ropade han, högt och mullrande:
– Jag vet vem som dödade din hund! Jag vet vem som hängde upp den i trädet! Mr White, var det inte så han hette?
Han stelnade till.
Inom bråkdelen av en sekund utlöstes en lavin i hans kropp. Den lämnade kvar honom med en isande kall känsla.
– Det var jag! Det var jag som gav ordern att din hund skulle hängas! dundrade den mörka gestalten där ute.
Han förmådde inte röra sig. Han förmådde inte få fram ett ord.
– Hör du, soldat? Jag! Jag var tvungen. Tvungen att rycka dig ur din dvala. Tvungen att trycka på din knapp! Aktivera dig! Det var jag. För ett högre syfte, för helvete. Mycket större än en hund!
Det hela gick långsamt likt en serie stillbilder. Hans avstamp. Den flygande färden ut mot den stora skuggan. Det första slaget. Rakt mot sidan av käken. Sedan satte bilderna fart igen och blev till en sammanhängande sekvens.
Mossman tog ett steg och började sedan falla bakåt, som om han kapats vid rötterna.
Han hann följa upp med en rungande hook i PET-chefens mellangärde, innan trädet landade. Han visade ingen reaktion. Kunde inte formulera annat än ”as, ditt stora jävla as, as, as, as”.
Han lät sparkarna hagla mot Mossmans kropp, som bara låg där och tog emot – utan några vidare försök att värja sig.
Sedan slutade han. Utan att han egentligen ville. Tog ett rejält tag i kragen på Mossmans rock, släpade honom över den lilla leriga öppna ytan framför huset och vräkte ner honom i ett av de översvämmade hjulspåren.
– Försvinn och lämna mig ifred, ditt jävla as! Sedan rusade han tillbaka, tog trappan i ett språng och drog igen dörren efter sig.
Hans inre var fortfarande i ett upplösningstillstånd när han flera minuter senare gick fram och tillbaka i det lilla köket likt ett inspärrat rovdjur. Till sist lyfte han på rullgardinen och kikade ut i mörkret.
Han anade nätt och jämnt hur den stora svarta skepnaden långsamt reste sig på alla fyra där ute. Sedan till knästående.
Några långa ögonblick senare lyckades Axel Mossman ta sig upp helt. Stapplande gick han därifrån genom gyttja och vatten – utan att se sig om.