Det var alltid extra speciellt att möta folket, möta väljarna, i sommarens sol. Och särskilt nu i augusti när semesterhysterin lagt sig och många börjat jobba igen. Det rådde ett lugn. En ymnighet och en avslappnad attityd.
Han älskade när han fick dessa små pauser för sig själv. Fortfarande ljumt, fortfarande länge tills att folketinget öppnade igen.
Mette och barnen hade fullt upp med att inreda deras nya hem, som också det låg i Nødebo. Det nya lantstället var mycket större än det gamla. Där fanns mer plats för dem själva och mycket mer plats för hästarna. Hela tolv hektar. I ett svagt ögonblick hade han lovat att de skulle skaffa två nya i år. Westernhästar, hade de bestämt.
Han kände sig hemma i Gilleleje. De hade haft sommarhus där i snart många år. I vinter hade de tagit det stora steget som de drömt om så länge. Från Grøntoften någonstans mitt i salongen till första parkett, till lilla Carl Lendorfs Vej, där det bara var fyrtio meter till stranden. Detta tigersprång hade kostat sin lilla slant, men det hade varit ett unikt tillfälle. Och … han hörde hemma på första parkett.
Han var ett känt ansikte i Gilleleje. Ja, han dristade sig till och med att påstå, av de många kommentarer, leenden och spontana hälsningar han fick på gatan, att han var en respekterad och omtyckt person.
I vissa fall berodde det förstås på folks inneboende behov att vistas i kändisars närvaro. En justitieminister tillika. Sådana människor fanns det alltid, men han kände också att han hade en mycket alldaglig folklig resonans. Och det utan att snegla på mediernas tio i topp-listor över populära ministrar, som han för övrigt alltid toppade i stor stil.
Ta nu bara ikväll då han ätit på restaurang Gilleleje Havn. Han hade suttit ensam vid bordet. Som alltid i ett av båsen vid fönstren så att han kunde iaktta livet i hamnen, där man fortfarande kunde skryta med en fin flottilj av fiskebåtar. En underbar hummer och en riktigt god Chablis från Billaud-Simon.
En efter en kom de sedan förbi hans bord. Fabrikör Steen med fru, den lokala VVS-magnaten Holger Neumann, självaste vd:n för Dana-Build International, Bo Juul, ytterligare några från staden och icke att förglömma Tommy ”The Scissors” Palsby, som hade många av de största namnen bland hans kvinnliga kolleger som kunder. Tommy hade slagit sig ner och druckit ett glas med honom. Där hade även suttit ett antal mycket ordinära människor som nickade och log.
Efter maten hade han och Scissors tagit en stor stark på Brasseriet, men sedan hade det fått vara stopp. Han valde att låta bilen stå. Trots att det inte var särskilt långt hem undvek han att begå den typen av misstag.
Nu gick han förbi småbåtshamnen och genom den gamla stadskärnan, flanerade med den långärmade tröjan över axlarna och tog sig tid att hälsa till höger och vänster. Han hade också stannat till några gånger på vägen för lite kallprat.
Möjligtvis hade det vita vinet och ölet gjort honom extra snacksalig. Han kände sig totalt avslappnad och mådde otroligt bra. Det skulle bli härligt att komma hem till huset och ordna med utrustningen.
Om en timme var han ute på vattnet. Han skulle nöja sig med att ro ut en liten bit. Herregud, man behövde inte ta sig särskilt långt ut från kusten för att få en god fångst skrubbor. Sandmaskarna hade han själv grävt upp under eftermiddagen vid lågvattnet. Det var en härlig känsla att ordna med allt själv.
Han gjorde en minnesanteckning om det där med sandmaskarna, om att göra jobbet själv. Det funkade kanon i teve. Det gav ett äkta och sympatiskt intryck. Tittarna svalde sådant.
Hej, Ulrik, är du pigg på lite morgonteve? En grej med mat, kändisars favoriträtter, och ja, du kommer själv att få trolla lite i köket.
Ungefär så hade det låtit när Lizette ringt häromdagen. Hon var producent och en mycket god vän. De hade gjort en serie program om hälsosam kost, som en uppföljning på serien ”Ministerfrukost”, och för tillfället diskuterade de utvecklingen av en ny serie om motion.
Det hade inte varit några problem att få med Lizette på tåget om att de istället borde skicka upp ett teveteam till Gilleleje och köra en livesändning från ministerns sommarkök ute vid stranden. Det skulle ge härliga bilder med sand, strand, båtar och fiske.
Genomslagskraften i ett hemma hos-reportage var mycket större än om han bara skulle stått i någon studio. Det var viktigt att bjuda in tittarna bakom kulisserna, så att de fick träffa äkta människor i äkta miljöer.
Han hade vistats så länge i politiken och varit med så mycket i teve att han var vassare på personlig marknadsföring än de allra flesta. Dessutom var det ett ämne han fann högst intressant.
– Hej, Rosborg!
Han vände sig om utanför det klargula huset. Det var hustrun till kanslichefen på försvarsdepartement som stod i sin trädgård och vinkade.
Han vinkade tillbaka men stannade inte. Han kände henne faktisk inte särskilt väl.
Nu tänkte han åka ut och fiska, och imorgon bitti kunde han se tittarna i ögonen med kommentaren att de var nyfångade av justitieministern himself.
Lizette ville ha bilder på honom i gryningsljuset, när han drog upp båten på land. Det var helt okej. Inte en jäkel skulle kunna avgöra om fiskarna dragits upp nu på kvällen eller klockan sex imorgon bitti.
Han hade redan lagt fram kläderna han skulle ha på sig. Ljusblå pikétröja och vita bomullsbyxor. Dessutom barfota i sportiga sandaler. Det skulle göra sig fint i frukostteve från landet.
*
Om det stämde att det nappade bättre under eller efter ett åskväder kanske en riktig god kväll väntade ute till havs.
Det var bara två dagar sedan ett våldsamt oväder dragit in över stora delar av Danmark. Efteråt i tidningen hade han sett en av dessa effektfulla kartor som visade antalet registrerade blixtnedslag. Aktiviteten hade varit enorm. Från Nordsjön till Öresund. Blixtar och dunder överallt, innan ovädret med oförminskad styrka fortsatt bort till svenskarna.
Kanske var elementens raseri fortfarande i färskt minne hos skrubborna, så att de var extra hungriga? Egentligen begrep han sig inte dugg på det här med fiske, men det kunde ju inte tittarna veta. Och vad fanns där att begripa, mer än att sandmasken skulle på kroken och plattfisken upp? Men å andra sidan visste han hur man både rensade och tillagade den.
Han lade ner sina två fiskespön i båten och drog ner den de få meterna till vattenbrynet.
Det var på väg att skymma, men det gjorde inget. Han skulle inte ligga långt ut från land, och det fanns gott om ljus där inne. Det borde han fixa på en timme. Det krävdes inte mer än fyra fina flundror till stekpannan.
Han sköt ut den lilla glasfiberjollen i det spegelblanka vattnet, placerade årorna i klykorna och sköt ut från land med långsamma noggranna tag. Det var helt vindstilla. Det var en perfekt kväll för fiske. Han hade kylväskan med sig. En leverpastejmacka och två iskalla öl. Det hörde till. Normalt sett rörde han nästan aldrig alkohol, men här uppe, utom synhåll för fru Justitieministerns örnblick, kunde han emellanåt kosta på sig att njuta lite av livets goda.
Tvåhundra meter ut kastade han i det lilla ankaret. En bra plats med många sandbälten, kom han ihåg. Han tog fram sin pannlampa, tände den och agnade krokarna.
Det ena tafsen hamnade på babords sida, den andra på styrbord, och han placerade spöna så att de låg vinkelräta mot relingen. Nu var det bara att vänta och hålla koll på spötopparna.
Han öppnade en flaska och tog en klunk. Ölet smakade underbart. För att vara helt ärlig var det inte bara hans asketiska livsinställning och hälsosamma leverne som begränsade intaget av alkohol. Det fanns en annan anledning. Som stod i bjärt kontrast till en fantastisk kväll som denna.
Månen försilvrade det stilla vattnet. Inne på land sågs spridda ljus från husen. Vissa ända nere vid strandkanten, andra högt upp på sluttningen, som reste sig där inne som en svart vägg.
Han kände sig plötsligt liten och ödmjuk, och mycket tacksam för att han tagit sig ur den värsta krisen i sitt liv. Det var snart två år sedan nu. Den ödesdigra natten på Nørlunds slott i Himmerland, när Corfitzen kallat till samling för de fem utvalda i Första Ring Nord.
Den kvällen hade han druckit för mycket. Men det var ändå inte bara alkoholen eftersom han kom ihåg allt.
Det var som om en säkring gått långt inne i hjärnan på honom när kvinnan letat fram koppel och betsel och ville att han skulle ta henne hårt; hårdare än helvete.
Då hade något annat tagit över. Något som han inte känt tidigare, i alla fall inte så ohämmat.
När han kom till besinning igen var det för sent. Hon var död.
Just nu, ensam här i mörkret, öppnades slussarna till hans sinnen för intrycken från det tillfället. Annars var saken den att han kunde förtränga allt tack vare sin mycket starka mentala styrka. Händelsen hade packats ner och gömts undan så effektivt att han ibland fick fråga sig själv om det verkligen hänt, eller om det bara var fragment av en mycket bisarr dröm.
Sakta men säkert hade hans livskris ebbat ut. Nu kunde det gå flera veckor utan att han skänkte det en tanke. Livet gick vidare. Hans framgångar fortsatte. Efter en tid hittade också hans notoriska politiska manöverskicklighet tillbaka igen. Ingen hade märkt att han under en period varit groggy som en boxare på väg att bli knockad.
Han hade varit tillbaka sedan länge. Han hade full kontroll. Och här i månskenet kände han sig ödmjuk inför det faktum att allt gått så bra.
Den månghundraåriga cirkeln som han hade i ryggen hade visat upp en skrämmande styrka och effektivt städat upp efter honom. Det gjorda hade blivit ogjort. Lösa ändar hade samlats samman och knutits ihop med stor list.
Dock fanns det en liten rest av denna ragnarök kvar. En säkerhetsrisk som han på omvägar fått kännedom om: En före detta jägarsoldat, tydligen traumatiserad och sinnesförvirrad, hade enligt utsago en film från rummet på slottet. Soldaten var den enda lösa tråden kvar. Men det var också en tråd för mycket. Karln var ingen idiot, så han visste att det skulle kosta honom livet om han offentliggjorde den. Ändå var det en ohållbar situation som i de svagaste ögonblicken gjorde honom orolig.
Efter att han sakta men säkert tagit sig upp till ytan igen och återfått sin handlingskraft och geist hade han bett att få problemet löst.
Man arbetade på saken, sa man. Naturligtvis gjorde man det. Trots det hade han satt ner foten och talat med stora bokstäver. Han hade tagit upp ett mer delikat ämne – arvoderingen. Två dyra husköp hade dränerat hans stora aktieinnehav i den gamla familjekoncernen – och andra innehav hade gått liknande öde till mötes. Nu fanns det snart bara damm kvar i kassavalvet.
Det var inget konstigt med att ta upp ett sådant ämne. Lojalitet kostade. Han befann sig nu i en position där han var den obestridde kronprinsen.
Så måste det vara, även om det låg i sakens natur att han inte kände till identiteten på någon av de övriga utöver de fyra som också tillhörde Första Ring. Men kunde man önska sig en bättre post att ha i sin portfölj än en justitieminister och högst troligt även en framtida statsminister? Svaret var nej. Därför borde de också värdesätta det mer. Både i kontant form och i kraft av att bevilja honom högsta politiska handlingsfrihet. Han hade inte skrivit under något begränsande avtal med Danehof. Han agerade på ren talang och intuition – och respekt för oppositionen. Det var så han uppnått sina stora triumfer. Han hade låtit dem förstå att det också framöver skulle bli den vägen han valde. För det högre syftet, naturligtvis.
Han hade ölflaskan mot munnen när styrbords spötopp gungade till. Först försiktigt, sedan mycket tydligt. Han grep tag i spöet, ryckte till och kunde några sekunder senare håva in den första skrubban. Vilken härlig kväll!
*
De två figurerna inne på stranden gjorde sig redo vid foten av branten. I sina svarta dykardräkter med svarta huvor blev de ett med mörkret. Även väst, simfötter, masker och tuber var svarta. Till och med viktbältet.
De var mycket försiktiga. Såg sig ständigt omkring. Ingen aktivitet pågick på stranden så sent, men hundrastare gick man aldrig säker för.
Det var tydligt att semestern var slut för de flesta danskar. Det hade inte varit något problem att hitta ett tomt hus att parkera vid i första raden ovanför det öppna strandområdet. Redan under avlyssningen hade de förstått att de skulle få sig denna unika möjlighet serverad sent på kvällen, eftersom objektet skulle medverka i teve tidigt morgonen därpå.
De kånkade ut utrustningen på en meters djup och hjälpte varandra att sätta på sig den och utföra sin nödvändiga buddy check – kontrollen av kompisens apparatur.
Inte förrän ute på djupare vatten justerade de avvägningen genom att blåsa upp dykvästen, för att hitta balansen i vattnet. Efter varsin tummen upp tog de ut kursen med sina kompasser. Det var inte långt dit. De såg ljuset där ute. I kikaren hade de kunnat se objektet sitta avspänd i skenet från sin pannlampa.
De var obeväpnade bortsett från kniven runt vaden. Den ene hade en nätkasse i sitt bälte. Den innehöll en flaska whisky.
De hade ungefär tvåhundrafemtio meter kvar till objektet. Det var absolut ingen svår uppgift, men det krävde precision. Per definition krävde alla uppgifter fullt fokus.
De dök ner i mörkret samtidigt och lämnade efter sig endast en serie bubblor som stilla bröt vattenytan.