Den gamle mannens händer skakade och han klarade inte av att hålla huvudet stilla. Han var skräckslagen där han stod i sitt vardagsrum i ett par utnötta morgonskor och en hålig pyjamas med fettfläckar.
Klockan var halv fem på morgonen när de bultat på hans dörr och mer eller mindre släpade honom ur sängen.
Långt om länge hade de stormat objektets ruckel till bostad – utan att möta vare sig motstånd eller fällor. Krigsveteranen var borta. Han hade ålat ut i skogen genom en tunnel, visade det sig kort därefter. Som man tog sig in i bakom ett hyllskåp nere i källaren.
Den fyrkantige mannen som kallade sig John Smith hade blivit rasande. Nu kallade han till sig den ene av endast två danskar i sin grupp av medarbetare.
– Förhör honom! Omgående!
Den långe mannen i svart uniform nickade och klev närmare.
– Vad heter du?
– Johannes. Johannes Ottesen …
– Huset inne i skogen, är det ditt?
Den gamle nickade frenetiskt.
– Ja, det stämmer. Det är mitt.
– Mannen som bor där då?
– Han hjälper mig. Varför vill du veta det? Vem är ni? Vad har han gjort?
– Han är kriminell. Efterlyst.
– Dragos? Det vägrar jag tro.
– Dragos? Kallar han sig Dragos?
Den gamle nickade igen.
– Vad mer än Dragos?
– Öh … det kommer jag inte … jo, förresten! Adrian! Han är från Rumänien. Han hjälper mig med fiskarna och röjer i skogen. Han är ingen brottsling, det är jag säker på. Ni har helt fel.
– Det var konstigt, för han flydde när han upptäckte oss. Vår enhet är från polisen. Han är efterlyst för mord.
– Mord? Den gamle fiskodlaren skakade skeptiskt på huvudet.
– Hur tar man sig härifrån? Finns det fler vägar?
– Uppför grusvägen till den asfalterade vägen. Det är enda vägen.
– Har du bil? Hur många?
– En bara, en gammal pickup. Den står i det gröna skjulet.
Det stämde. Det hade de redan kollat. Mannen fortsatte fråga:
– Stigar, fordonsvägar och sådant?
– Nej, bara ån. Den löper ända ut till Ringkøbingfjorden.
– Har Dragos tillgång till båt? Mannen i den svarta uniformen rynkade frågande på ögonbrynen.
– Nej, men jag har en gammal kanot. Den ligger borta vid backarna.
– Var är det?
– Väster om Dragos hus. En halv kilometer ungefär.
– Har du fler kanoter? Kajaker, båtar och sådant?
Den gamle tvekade. Mannen i svart satte upp ett hotfullt pekfinger.
– Har du?
– Ja. En till. En gammal kanot av glasfiber.
– Var?
– I maskinhallen. Under en presenning.
– Är ån farbar hela vägen?
– Ja, svarade den gamle mannen efter en stunds funderande. Om man väljer huvudfåran och lyfter upp kanoten vid dämmet kan man …
Den långe mannen stod kvar och tänkte. Sedan frågade han på nytt:
– Broar? Finns det några broar i närheten?
– Inte före Skarrild, och dit är det långt. Efter det kommer en i Sønder Felding och en ute vid Borris.
Mannen kallade på sin chef och satte in honom i saken på engelska. De gick avsides och talade lågmält med varandra en stund. Ledaren, Smith, fiskade upp en lång kraftig dolk ur ena benfickan. Han placerade den diskret i danskens svarta handske.
– Här. Oxens bowiekniv. Var försiktig så att du inte förstör fingeravtrycken. Vi kan inte lämna kvar den gamle som vittne. Ta hand om det. Det ökar dessutom pressen på Oxen. Eller Dragos.
Smith log snett när han fortsatte:
– Och så kommer ju din story att stämma. Då är han efterlyst för mord. Vänd upp och ner på stället. Få det att se realistiskt ut, okej? Oxen har stulit saker av den gamle. Jag sticker nu. Vi ska ha iväg två man meddetsamma i den där jävla kanoten. Det är garanterat den vägen Oxen tagit.
Den långe dansken nickade allvarligt. Han stod kvar i vardagsrummet en stund. Sedan vände han sig mot den gamle mannen igen, som stod och skakade i sin pyjamas.
Han höll högerhanden gömd bakom ryggen, med ett fast grepp om knivskaftet. Så stötte han armen framåt – och uppåt.