Inte förrän över en kopp kaffe vid köksbordet på Slotsherrensvej i Brønshøj hade Lars Kihler sett honom i ögonen och sagt:
– Oxen, vad är det här med dig och den gamle mannen som mördades på Jylland? Du är överallt, i tidningarna, på radion och i teve, konstant, kompis, är du medveten om det?
Han hade nickat och LK One hade fått en sådan ingående förklaring att han själv började få rätsida på den vanvettiga berättelsen. De hade utväxlat några gamla minnen. Efteråt hade de på ett koncentrerat operativt tillvägagångssätt planerat hans sorti därifrån, för att sedan krypa till kojs.
Kihler hade fru och två barn och hela familjen skulle förstås tidigt upp och hoppa.
Själv hade han fått ett källarrum med en bäddad tältsäng. Han hade sovit oroligt men utan mardrömmar. Ändå kände han att det periodvis måste ha rört sig om en djup och stärkande sömn.
Efter att familjen kommit iväg och Kihler sagt adjö och önskat honom lycka till låg han kvar under täcket och drog sig. Kroppen hade behövt denna vila efter de senaste dygnens påfrestningar.
Nu satt han i Kihlers lilla Toyota Yaris. Det var tidig eftermiddag och den lilla silvriga japanen flög över vågorna.
Han befann sig halvvägs över Stora bält-bron. Som återfödd efter vistelsen i villan i Brønshøj. Bilen osade av hans gamla kollegas aftershave. CK One hade det naturligtvis stått på den främsta flaskan på hyllan i familjens badrum.
Calvin Klein hade vägrat lämna hans näsborrar hur länge han än hade rutorna nere på vägen genom Själland.
– Fan vad du stinker, Oxen. Av gnu eller get, välj själv.
Det var nästan det första Kihler sagt när han klivit in i hans farstu.
Efter att ha stigit upp gjorde han något åt saken. Som utlovat hade Kihler också lagt fram sina rakgrejer. Först trimmern till håret och det värsta av ansiktsbehåringen, därefter hyvel och gel för finliret. Det blev till en hel liten soppåse med hår. Efteråt hade han stått under den ångande duschen i en kvart och bara låtit vattnet skölja ansikte och kropp.
Vistelsen i det hemtrevliga badrummet med det beige kaklet hade varit som en resa bakåt i tiden. Han vädrade ut, torkade av spegeln och tvättade noga av skäggresterna i handfatet med Birgittes förmaningar ekande över sig.
Han tittade upp i backspegeln. En helt annan syn än den han vid sällsynta tillfällen betraktat i den spruckna spegeln i badrummet i Fisks tjänstebostad.
Håret var stubbat. Tio millimeter enligt trimmerns inställning. Han gned kind och haka med den lediga handen. Mjukt som … en kvinnas innanlår.
Kihler hade krafsat ner ett meddelande på en papperslapp på köksbordet, där han också funnit en välsorterad frukost som Kihlers fru ställt fram. På lappen stod bara: Har gett MF ditt brev. Var försiktig där ute./LK One.
Därmed hade Franck fått brevet han skrivit till henne innan han gått och lagt sig. Kihler hade lovat att stiga upp tidigt och köra in till Østerbro för att överlämna brevet till Franck vid sextiden. Kihler var fantastisk.
Ordalydelsen i brevet var kort och rättfram:
Är du med? Imorgon kl. 12. Parkeringen vid restaurang Teglværksskoven i Nyborg. Alternativt samma plats kl. 16. Bestäm möte med museiintendentens änka./Oxen.
Mötesplatsen hade han hittat med hjälp av Kihlers smarta minidator under nattens kopp kaffe vid köksbordet. Surfplatta hade Kihler kalllat datorn. Man behövde bara peka på den lilla skärmen. Tiden hade verkligen stått stilla för honom. En sådan här liten sak hade han aldrig haft i sina händer tidigare. Han hade studerat en karta över Nyborg och valt mötesplats.
Det var förstås Kihler som hjälpt honom navigera på datorn. Han hade inte låtit sig distraheras av att den första rubriken som mött honom på startsidan hade stått med domedagsstora bokstäver i form av: Krigshjälte efterlyst för rånmord.
Alldeles strax skulle det tyvärr vara slut med att sväva över vattnet. Snart skulle han vara över på andra sidan och hamna direkt i Nyborg, den gamla färjehamnen som bron gjort färjelös.
Han hade grubblat mycket på Franck och tanken som slagit honom i taxin: Kunde det vara hon som tipsat den hemliga cirkeln att han gått i fällan och befann sig i hennes lägenhet på Østerbro?
När Toyotan landade vid brofästet påminde han sig själv i backspegeln om regeln framför alla – lita aldrig på någon.
Ögonblicket senare tvingades han erkänna att han brutit mot denna regel. Han hade ju redan valt att lita på henne. Det var hans näsa som sa honom det. Hjärnan däremot var den som påtalade att han inte borde. Men det var ganska enkelt – Franck var den enda han hade kvar.
Han hade fortfarande plånboken och passet han tagit från den medvetslöse mannen på Francks bakgård. Oavsett vem som sett till att han och hans kumpaner dykt upp mitt i natten var en sak säker – männen hade inte varit från PET. I alla fall inte officiellt.
Namnet i passet var Andrew Brown, brittisk medborgare, trettiotvå år. I plånboken fanns några danska sedlar och mynt, några engelska pund samt en antal plastkort med samma namn. Killen hette förmodligen något helt annat än Andrew Brown, men det såg nog så äkta ut.
Hans bästa och mest logiska gissning var att mannen var kopplad till den lilla kommandogrupp som med tydlig militär precision försökt plocka honom vid fiskodlingen. Inte så få britter med bakgrund som elitsoldat opererade i säkerhetsbranschen idag eller frilansade inom samma sfär.
Under sin långa karriärs alla uppdrag utomlands hade han träffat en hel del sådana. Britter var varken värre eller oskyldigare än någon annan. Att vara soldat var ett regelrätt yrke, och precis som alla andra lönearbetare sökte man sig dit pengarna fanns.
Han fortsatte motorvägen fram, som slog en stor ring runt staden, och tog inte av förrän han nådde avfart 46 vid Nyborg V. Några minuter senare svängde han höger, in på Ferritslevvej. Nu skulle han snart vara framme.
Gården med bed & breakfast hade han hittat på Kihlers dator, och förmiddagen efter hade han ringt och bokat – fyra nätter inledningsvis – i Kihlers namn. Ett B&B var det han ansåg säkrast att inlogera sig i. Där krävdes det varken pass eller annan identifikation, för poängen var att man betalade kontant.
Skylten dök upp på vänster sida om vägen. Han tog av, fortsatte en bit längs en grusväg och svängde in på en gårdsplan.
Han fällde upp solglasögonen i pannan och betraktade sig själv i backspegeln en sista gång. Han liknade inte den efterlyste krigsveteranen, i alla fall inte vid första anblicken.
Han klev ut och rättade till kläderna som han ännu inte vant sig vid. Han bar en mörkgrön kostym från Kihlers garderob, en kortärmad ljusblå sommarskjorta och svarta skor. Yarisen hade han fått lov att använda under en veckas tid.
Kihler ville inte veta av någon betalning, han skulle bara lämna tillbaka bilen fulltankad.
Istället hade han lagt tiotusen kronor i ett kuvert, skrivit Tack utanpå och lutat det mot müslipaketet på köksbordet.
En kvinna kom honom till mötes från huvudbyggnaden. Hon vinkade, log och pekade bort mot en vit länga med gardiner i fönstren.
Så fort som möjligt tänkte han kasta sig på sängen, tänka igenom allt från början till slut och om igen, och i övrigt hålla låg profil tills han skulle träffa Franck på restaurangen ute vid kusten dagen därpå.