Det första mullret från ett åskväder ute över Stora bält gav sig till känna i samma stund som den svarta Mini Coopern dök upp. Den smattrade potent från avgasröret när Margrethe Franck accelererade uppför den smala asfaltvägen, för att bara sekunder senare bromsa in hårt och slunga bilen åt höger, ner mot restaurang Teglværksskoven.
Klockan var prick tolv. Hon var där på klockslaget.
Han blev kvar i skogsbrynet, väl gömd bakom de kraftiga träden. Bara ett fåtal bilar var i rörelse. Han väntade ytterligare fem minuter. Inget misstänkt sågs på den lilla vägen mellan bokarna. Då klev han fram och gick bort mot restaurangen.
Där fanns bara fyra bilar. Coopern var parkerad något vårdslöst på snedden. Han tittade sig omkring. Franck stod inte att se. Han böjde sig fram mot bilen för att titta in. Det enda han såg var ett cd-fodral, på passagerarsätet. ”Death Magnetic” med Metallica.
– Upp med händerna, ner med tänderna.
Han kände ett finger peta honom i nacken och vände sig om.
– Tacklat av lite, va? Eller … men hallå där! Vem är detta?
Franck tog ett steg tillbaka. Hennes svarta Ray-Ban, den svarta skinnjackan och de svarta bilhandskarna stod i bjärt kontrast till hennes vita hy och den blonda böljande tuppkammen, som mest av allt ledde tankarna till Den siste mohikanen.
– Ursäkta, jag måste ha tagit fel. Jag letar efter en lirare vid namn Niels Oxen, känner du honom? skrockade hon.
Svart och vitt. Det var alltså fortfarande så med henne. Ebenholts och elfenben, i slitna jeans och vita gympadojor. Frågan var vilken färg hon skulle ha bekänt sig till om världen bara bestått av just svart och vitt.
– Tjena, Franck. Gillar du snittet? Och färgen?
– Mucho. Kavajen är kanske inte senaste skriket, men det ger dig liksom … ett lyft. Välbehövligt, verkligen välbehövligt.
– Tack.
– Hur lyckas man gå loss på herravdelningen samtidigt som man är på flykten? Det sista kom närmast som en väsning, trots att ormen lämnat hennes öra. Istället hängde en silverstjärna där och dinglade.
– Med goda vänners hjälp, svarade han. Kom så går vi ner till vattnet.
– Och du är okej? Hon var allvarlig igen.
– Ja, helt okej.
De tog sig ut på stranden. Åskvädret verkade vara på väg bort. De såg profilen av Sprogø, som den högsta delen av bron med de markanta pylonerna tog avstamp från i sitt sjumilasteg till Själland. Det stod även en rad enorma vindkraftverk där ute. Perspektivet var högst bedrägligt. Det såg ut som om de gjorts fast i bron.
Det fanns tydligen bedrägliga perspektiv lite varstans.
– Vem röjde mig? Han gick rakt på sak. Det hade plågat honom länge nog.
– Hur ska jag kunna veta det? De tog vänster längs kusten. De var nästan helt ensamma på stranden, kanske beroende på de tveksamma väderrapporterna. Bara en äldre kvinna som var ute och rastade sin schäfer.
– Men du måste också ha tänkt tanken, eller hur?
– Att det skulle vara Anders, min … kollega. Är det vad du menar?
– Vem annars?
– Det är inte han, Niels. Han är okej. Jag litar på honom.
– Vad gjorde ni ute i köket då?
– Det stämmer att han hade sina betänkligheter om det hela. Han menade att jag tog en för stor risk, att jag borde tänka mig för. Men därifrån till att … nej, inte han.
– Gjorde de dig något?
– Männen? Nej, de var ute ur lägenheten igen fortare än man hinner säga hoppsan.
– Om inte din kollega, vem då?
– De kan ha hållit min lägenhet under observation.
– De?
– De … Danehof … eller mina egna. Kanske ville Mossman dra in dig med våld, nu när du vägrade.
– Det var inte PET.
– De går liksom inte runt med namnskyltar, och det är inte bara att kolla upp dem på svarta listan i Råd & Rön.
– Jag var tvungen att övermanna en av dem. Han hette Andrew Brown, brittiskt pass.
– Men då vet du ju själv svaret.
Åskväggen där ute höll på att lösas upp och förvandlas till ett helt vanligt grått molntäcke. Själv höll han blixtsnabbt fronten uppe med en ny taktik. Han var tvungen att se hur hon reagerade.
– Det fanns bara två som kände till var jag befann mig …
Hon stannade upp tvärt. Istället för att protestera förblev hon tyst. Hon tog av sig solglasögonen, grep tag i hans kavajslag och drog honom ända intill sig.
– Du är sjuk, Niels. Inse det. Någon gång i framtiden, när du tagit dig ur allt det här, måste du söka hjälp, professionell hjälp. Fattar du det?
Hon stirrade honom i ögonen, inte ilsket som han räknat med, utan mycket kallt och obehagligt – ormlikt.
– Du kan inte lita på någon, va? Vare sig du vill eller ej? Det är en del av det hela, ett symptom, ett klassiskt symptom. Tro mig, jag vet vad jag pratar om.
– Du kan inte klandra mig för att jag tänker tanken, Franck. Det skulle du själv ha gjort.
Hon skakade på huvudet och släppte honom.
– Nej, det skulle jag inte. Och det är den stora skillnaden mellan dig och mig. Mitt liv var mycket enklare innan du kom tillbaka, och nu går jag igen, Niels. Utan tillit har vi inget, och jag vägrar kasta bort min tid på sådant. Punkt slut.
– Jag har listor på Danehof Nord. Tre ringar med fem medlemmar i varje. Femton totalt. Namn, Franck, namn. Hela ligan.
– Det skiter jag fullkomligt i. Lycka till.
Med höjd hand vände hon honom ryggen och började gå tillbaka.
Han stod kvar och såg efter henne. Det verkade som om protesen trilskades en smula i den mjuka sanden. Han hade hellre tagit emot ett åskväder.
Något som rensade ut.
Hon såg sig inte om. Naturligtvis gjorde hon inte det. Om fem minuter skulle hon trampa gasen i botten ute på motorvägen. Om sju minuter skulle hon vara hemma på Østerbro.
Han satte av efter henne då hon var hundra meter bort. När han nådde henne klev han in framför henne, tog henne under armarna och lyfte upp henne.
– Förlåt, för helvete! Förlåt, förlåt, förlåt. Det är ett jävla piss. Jag beklagar. Det är sjukt. Förlåt! Du har rätt, Margrethe. Jag rår inte för det.
Han satte ner henne i sanden igen. Först stod hon bara och såg ut över vattnet. Sedan vände hon sig mot honom och såg på honom.
– Vad är det du vill då, Niels?
– Jag måste bevisa att jag är oskyldig, inte sant? Jag kan inte leva så här alltid, på flykt.
– Du var på flykt innan också.
– Du vet vad jag menar!
– Har du träffat din son under tiden allt det här har pågått?
– Ja, jag har träffat honom. Alldeles nyligen.
– Har han det bra då?
– Han har det väldigt bra.
– Hm …
– Vill du hjälpa mig, Margrethe?
Hon svarade inte. Hennes mun smalnade av till ett streck.
– Du och jag mot klabbet, som vi brukade säga när jag var liten grabb och skulle spela fotboll efter skolan.
– Har du någonsin varit liten, Oxen? Jag menar liten på riktigt?
– Jag tror det. En gång i tiden. För länge sedan.
– På ett villkor! Ingen mer bullshit.
– Ingen mer bullshit …
– Okej då. Du och jag mot klabbet.