Linjerna hade sin skärningspunkt i Nyborg. Det var den enkla slutsatsen han kommit fram till efter alla timmarna av spekulation. Det var inget genombrott. Snarare ett elementärt resultat av ett försök att ta sig bakom händelserna. Skära bort allt överflödigt och studera det som blivit kvar.
Hans egna papper som var nergrävda vid lärkträdet. Museiintendent Malte Bulbjergs dokument och hans våldsamma död i den gamla Danehofsalen på slottet. PET-chefen Axel Mossmans kännedom om papperen. Det maskerade mordet på justitieministern under hans fisketur. Och slutligen jakten på honom själv. Dessutom på två fronter: Den officiella polisinsatsen och den inkallade kommandoenheten.
Allt var till synes orkestrerat av mörkermännen i maktens centrum – Danehof.
Det var därför han placerat pekfingret på Nyborg. Det var där allt hade sitt ursprung. Uppenbarligen hade han lyckats övertyga Franck. Hon hade till och med bestämt möte med museiintendentens änka, hemifrån, innan hon lyssnat på hans argument.
Nu satt han bredvid henne i Coopern på väg dit. Det kändes bra att ha en bundsförvant. Smått sammanbiten satt hon och kramade ratten. Nere på stranden hade de haft en kort diskussion om Mossman. Skulle de dra in honom? Om så, när? Eller inte alls? Hans egen hållning var klar – han litade inte en sekund på någon som dödat hans hund. Han litade inte på någon som så obemärkt fick motiv och samband att förklinga.
Francks invändningar gick ut på att det var dumt att avböja en så mäktig bundsförvant. Men hon hyste precis samma tvivel som fallet med de hängda hundarna lämnat kvar hos honom. De enades om att låta dessa tvivel ligga Mossman i fatet.
– Jag har tittat närmare på Bulbjerg och hans fru. Det är fortfarande en halvtimme kvar, så jag tycker vi stannar till någonstans och går igenom det snabbt, sa hon och tog av mot den gamla stadskärnan.
Naturligtvis hade Franck kollat upp de två. Hon kollade upp allt. Det var hennes jobb. Och han kom ihåg hur formidabelt skicklig hon var på att skaffa fram fakta.
Kort därpå svängde hon in på parkeringen vid rådhuset. Det var en vacker och majestätisk gammal byggnad, som något missförstått geni med en passage av glas lyckats sammanfoga med en kontorsbyggnad av modernare snitt. En väldig tegelstenskloss som stack ut å det grövsta i den annars så pittoreska bebyggelsen som omgärdade torget på tre sidor.
Mitt emot den öppna sidan lite längre bort låg borgområdet med sina vallar. Han spanade mot slottet. Inramning till en vördnadsvärd och månghundraårig historia – och nu också en blodig brottsplats.
– Vi parkerar här och går dit. Det är inte långt. Hon var förresten inte överdrivit entusiastisk över vårt besök, speciellt inte när jag berättade att vi var från PET. Hon såg inte alls poängen, sa Franck.
– Man kan väl knappast klandra henne. Hon måste vara alldeles förkrossad.
– Tur för henne att hon fått krishjälp.
Franck gjorde inte fler syftningar till professionell hjälp. Hon hade sagt vad hon skulle till honom om det. Han kände henne trots allt så väl att han visste att hon inte skulle nämna det igen.
Hon slog av motorn, sträckte sig över honom och tog ut en mapp och ett glasögonfodral ur handskfacket. Det var samma glasögon som då, kom han ihåg. Smala – och svarta förstås.
– Okej, lyssna nu. Det här är vad jag lyckats skrapa ihop: Malte Bulbjerg, trettioåtta år, född i Christiansfeld på Sønderjylland. Enda barnet, modern Sigrid var lärarinna på Haderslevs gymnasieskola med dansk historia som huvudämne. Fadern hette Frederik. Han ärvde sin fars maskinfabrik och byggde upp den till ett mycket blomstrande företag, Bulbjerg Transmissions, som sålde transmissionssystem av alla de slag, först och främst till vindkraftsindustrin. För tolv år sedan avyttrade han företaget. Året därpå flyttade föräldrarna till Spanien för gott. De omkom bägge två för tio år sedan vid vinterns första glashalka någonstans på den sydjylländska motorvägen, när de var hemma i Danmark över julen. Bulbjergs fru, Anna-Clara, är trettiofyra år och grundskolelärarinna i Nyborg. Hon kommer från Århus, där båda föräldrarna också är lärare. Han träffade henne när han läste på universitetet. Inga barn. Bulbjerg var en energisk och initiativrik person, gillade alla typer av sport, i synnerhet fotboll. Ett välkänt ansikte i staden, kort sagt en populär person. En Facebookgrupp har skapats till minne av honom. Han var …
– Finns det någon som dör som inte får en Facebookgrupp skapad till minne av sig?
– Griniga gamla gubbe. Du har också en grupp.
– Jag? På Facebook?
– Ja. En massa människor som anser att systemet bär ett minst lika stort ansvar, att staten och samhället svikit krigsveteranerna och drivit dig till att döda en gammal man, att du är en mycket sjuk människa som behöver hjälpas och inte straffas, en hjältemodig och tapper soldat som det slagit totalt slint för, att du var otillräknelig vid gärningstillfället …
– Otillräknelig? Jag är inte otillräknelig. Och vid gärningstillfället? Det finns inget gärningstillfälle. Vafan, skiter de taggtråd allihop? Jag har …
– Tagga ner. Det är tidens kommunikationsform. Det är de goda avsikterna som räknas. Häftig karma i det offentliga rummet. Sanningshalten ska du ta med en nypa salt. Men tillbaka till Bulbjerg … Det har vällt in minnesord. Bara rosor och fina minnen. Tröstande ord till hustrun. RIP:ar från när och fjärran.
– RIP:ar?
– Rest In Peace.
– Aha …
– Han finns inte med i systemet. Inga oregerliga knytnävar som ung, inget pinkande mot väggar, kort sagt – inget olämpligt uppträdande överhuvudtaget.
– Inget med spel och knark heller då?
– Nix.
– Var det allt?
Franck slog igen mappen och stoppade tillbaka den.
– Tja, mer eller mindre. Föräldrarnas död tog honom mycket hårt. Han var bara tjugoåtta och stod dem båda väldigt nära, enligt de få samtal jag gjort. Men nu måste vi sticka. Rollerna? Har vi koll på dem?
– Rollerna?
– Låt mig föra samtalet, okej? Du ska helst dra så lite uppmärksamhet till dig som möjligt. Men avbryt om du kommer på något. Jag börjar brett och mjukt. Om jag känner att hon behöver ruskas om åker hårdhandskarna fram – änka eller ej.
– Okej, Franck, det är du som kan det här.
*
Den blåmålade byggnaden avslutade pärlbandet av pastellfärgade gathus på idylliska Kirkegade, där invånarna hade fri utsikt mot Vor Frue Kirke – kyrkan som tornade upp sig mot den klara himlen.
Dörren var anständigt målad och bröt inte mot omgivningen. Han kände hur det sög till magen när Franck ringde på dörrklockan.
De hade enats om att risken för att han blev igenkänd var minimal. Även om han skulle bli tvungen att ta av sig solglasögonen. Han liknade inte alls den långhårige mannen på de årsgamla fotona från Ålborg polishus.
Bilderna som cirkulerade i medierna var av ”en grottmänniska och inte en dressman”, som Franck torrt konstaterat.
Med det sagt måste han ändå vara försiktig. Men just i det här fallet var det okej att träda fram. Han kände att han ville träffa Bulbjergs unga änka. Han ville se henne. Vara på plats för att pejla av hur allt detta hade påverkat henne, se smärtan i hennes ansikte och själv avkoda hennes svar.
Hon öppnade.
– Kom in.
De skakade hand. Hon verkade frånvarande. Det var hans första intryck.
Franck höll upp sitt id-kort, presenterade sig själv och sedan honom som ”min kollega Lars Kihler”. Han lånade inte bara den gode jägarens kläder och bil utan nu också hans identitet.
Anna-Clara Bulbjerg var en vacker kvinna. Det vilade något delikat men också skröpligt över henne. Här och var anade man blå ådror under den tunna huden. Ögonhålorna var mörka som grottor av sömnbrist och saknad.
Det blonda håret var ovårdat och uppsatt med ett spänne i nacken. Hon var klädd i ett joggingställ och gick barfota i inneskorna. Den unga grundskolelärarinnan hade förskansat sig innanför hemmets fyra väggar.
– Säkerhetspolisen? Det var hennes enda kommentar, som åtföljdes av en skeptisk blick på Francks frisyr.
– Ja, vi tittar på olika aspekter i samband med utredningen av din mans död.
– Men säkerhetspolisen?
– Det är naturligt med ett tvärgående samarbete, speciellt i när det gäller vissa faktorer.
Margrethe Franck var myndig och kall. Om hon myntat formuleringen ”tvärgående samarbete” speciellt med avsikt på lärarinnan visste han inte, men den unga kvinnan fann sig uppenbarligen i både indianfrilla och säkerhetspolis och bad dem istället slå sig ner vid bordet i det låga köket.
– Men polisen har gått igenom allt med mig, flera gånger, suckade hon och satte sig själv.
– Det kan verka frustrerande, det är vi väl medvetna om, men ibland dyker det upp nya detaljer ur minnet, och vi lyssnar och tolkar alla saker olika. Det är vår förhoppning att vi med det här besöket ska kunna se saken i ett lite annat ljus, uppfatta andra nyanser och kanske rentav snubbla över något nytt. Säg mig, din man … hur skulle du vilja beteckna honom – till sättet och sinnet?
Anna-Clara såg ner i bordet.
– Alltid glad. Närvarande. Livsglad. En positiv människa. En eldsjäl. Flitig och noggrann. Inställd på att arbeta hårt för saker och ting … Sådan var han.
– Fanns det tillfällen mot slutet då du tyckte att han uppträdde annorlunda? Då du inte kände igen honom?
Hon skakade på huvudet.
– Det har man också redan frågat.
– Ursäkta, men jag är tvungen att ställa de här frågorna igen, insisterade Franck.
– Fanns det personer, ämnen, diskussioner, som framkallade reaktioner hos honom? Ta god tid på dig.
– Nej … jo … Anna-Clara tvekade. Hon tycktes rannsaka sitt inre.
– Jo?
– Alltså, jag menar, allt med kommunen och kulturdepartementet. Budgetar, prioriteringar och sådant. Det fick alltid igång honom. Och naturligtvis även vissa personer han mötte på vägen och som avvisade honom. Malte ville så mycket med museet och slottet. Men allt kostar ju så himla mycket.
– Och inga andra än folk ur det offentliga? Inga fiender? Inga gamla uppgörelser?
– Nej nej … Malte hade inga fiender. Alla tyckte om honom, tror jag.
– Vilka var hans personliga drömmar? Och dina? Vad jag menar är, var befann ni er i livet?
Han satt tyst och iakttagande. Franck tycktes fokuserad, men inte stringent i ett polisiärt hänseende.
För tillfället handlade det mer om ett samtal som inletts hyfsat öppet än om ett förhör. Precis på det sättet hon sagt att hon skulle ta sig an det.
– Drömmar? Den unga kvinnan tittade upp. Hm, att skaffa en egen liten familj. Det var Maltes dröm. Och det … var … min …
Orden fastande i halsen på henne. Efter en stund fortsatte hon:
– Vi hoppades kunna skaffa barn, nu när det lugnat ner sig lite. Och så ville han ut resa med dem, visa dem världen och uppleva andra kulturer. Det var hans dröm, tror jag. Min också, även om jag kanske inte är lika äventyrslysten. Men det är nyttigt att se andra saker.
– Var befann sig Danehof i din mans tillvaro?
– Så ni är bekanta med Danehof?
De nickade båda.
– Nyborgs slott är berättelsen om Danehof. Medeltiden, parlamentet och makten. Han älskade sitt ämne. Han brann för det. Han var mitt i en historisk avhandling om Danehof när han … Jo, det betydde mycket. Men jag vill gärna tro att jag betydde mer.
Hennes mun övergick i ett ansträngt leende. Franck höll kvar vid det breda perspektivet:
– Så inga större orosmoment, inga större sorger?
En huvudskakning.
– Inte heller från det förflutna?
Anna-Clara tittade upp igen. Såg han en antydan till något vaksamt i den matta blicken?
– Öh, det förflutna? Hur menar du?
– Saker från barndomen, saker från ungdomsåren. Saker som du kände till.
– Inte vad jag kan komma ihåg.
– Hans föräldrar?
– Åh, förlåt, jag är lite trög för tillfället. Har svårt att tänka klart … Visst var det så. Deras död tog honom hårt. Jag hade precis lärt känna honom vid den tiden. Han kom aldrig över det, men inte så att det märktes på honom. Han sa att han ”lärt sig leva med det”. Han var bara tjugoåtta då, och att så tidigt förlora …
Kanske gick det då upp för henne att hon faktiskt satt i samma båt. I alla fall tyckte han att hon sjönk ihop än mer på köksstolen.
– I sådana situationer är det mycket vanligt att man vänder sig till människor som står en nära: vänner eller familjemedlemmar. Hade han sådana?
– Vänner, nej. Men hans moster och hennes man, Benedicte och Kurt Bjørk.
– Var bor de?
– I Odder.
– Men inga andra?
– Hon var den han alltid stod närmast. Och så min pappa. De kom bra överens, så väldigt bra.
Hon lade ansiktet i händerna och gned sina ögon.
– Samarbetade han aldrig med någon när det gällde det historiska arbetet om Danehof? bröt han in. Med sin enkla fråga hoppades han få henne på banan igen. Han behövde en öppning. En kollega på museet han kunde närma sig. Någon som Bulbjerg kanske delat sina fynd med.
– Nej, det skulle jag ha känt till. Historiker och museifolk använder naturligtvis sig av varandras kompetens, men i realiteten arbetade Malte ensam.
– Om jag säger kokain, vad svarar du då? Franck bytte taktik.
– Då säger jag galenskaper, kom det ovillkorligen.
– Till och med dem vi känner bäst, till och med de som står oss allra närmast, bär på hemligheter.
Anna-Clara gav Franck en hätsk blick.
– Ingen narkotika, aldrig.
– Varför så säker?
– För att jag kände Malte. In och ut. Det var nästan omöjligt att få honom att ta en huvudvärkstablett. Han hatade folk som förstörde andra med droger.
– Så han provade aldrig på narkotika?
– Nej!
– Rökte heller aldrig gräs och sådant?
– Nej!
– Men era drömmar kostade pengar. Kan din man ha sett det som en möjlig sidointäkt? Man kan tjäna bra på sådant.
Nu hade Franck tagit fram hårdhandskarna på allvar. Hon måste ha tyckt att det var dags att ruska om änkan.
– Du borde skämmas, att bara säga så! Malte skulle aldrig utnyttja andra för vinnings skull. Han var en fin människa.
Den unga kvinnan hade inte krafter att bli riktigt arg, men protesten var nog så vass.
– Ja, ursäkta, men det är i de här banorna som vi måste tänka – och agera.
Plötsligt lät Franck försonlig, men Anna-Clara lät sig inte påverkas.
– Vilken var din omedelbara reaktion på att din man spelade för tusentals kronor varje vecka?
Hon skakade åter på huvudet. Blicken var tom igen. Den sökte sig ner till bordsskivan.
– Jag var övertygad om att det måste röra sig om ett misstag när polismannen berättade om det, att de hade förväxlat Malte med någon annan. Visst gillade han att sätta en slant på fotboll, som så många andra. Men det där andra … Det är så totalt främmande.
– Men ändå så verkligt. Och det visar väl också att de vi tror vi känner innerst inne ändå kan bära på hemligheter. Sett i ljuset av det … vad har du att säga om knarket?
– Ingenting! Det är skillnad på fotboll och knark. Det skulle han aldrig göra, aldrig någonsin.
– Han satsade många tusen kronor varje vecka. Var kom pengarna ifrån?
Franck tittade på honom med höjda ögonbryn, som om hon gjorde sig klar att avrunda, ifall han inte hade fler frågor.
– Men … ingen aning, ingen som helst aning.
Anna-Clara Bulbjerg verkade mycket trött nu. Hon tittade fortfarande mest ner i bordet, i golvet eller på sina inneskor. Han nickade mot Franck och gjorde ett nytt försök:
– När det gäller Danehofstudierna … besökte din man andra ställen, institutioner? Jag menar, fanns det till exempel något att hämta i utlandet? Hon funderade en stund.
– Riksarkivet på Slotsholmen i Köpenhamn. Dit åkte han ganska ofta. Men inget annat.
– För ett drygt år sedan mottog din man enligt uppgift en del papper – dokument rörande Danehof. Per post, i ett brunt kuvert. Är det något du känner till?
– Nej, inte alls. Hur vet du det förresten? Den unga änkan höjde blicken igen och såg frågande på honom.
– Det kan vi tyvärr inte gå in på, sköt Franck in.
– Minns du inte alls någon konstig reaktion hos din man som det här kuvertet kan ha föranlett? Berättade han aldrig om sina studier och om Danehof?
Hon nickade trött.
– Jovisst, han berättade massor. Stundtals stod Danehof mig långt upp i halsen, men han var så inne i det. Så hängiven. Men papper? Nej, inte vad jag vet i alla fall.
Hans uppgift framkallade tydligen ingen synbar reaktion. Men materialet, som han själv skickat till Bulbjerg, måste ha fått museikillen att hoppa jämfota. Eller åtminstone förorsakat allvarliga funderingar. Hustruns svar passade inte in i detta. Han gjorde ett sista försök:
– I normala fall … kunde han få för sig att ta sig till slottet nattetid? Kanske för att insupa stämningen? Låta sig inspireras?
Hon såg uppgivet på honom.
– Nej … aldrig.
– Så du har ingen aning om vad han kunde tänkas göra på slottet så sent den där natten?
– Nej, hur ska jag kunna veta det? Det är inte min uppgift att komma med det svaret. Det är er. Men jag hör inte något som helst. Inget nytt. Ingenting. Vad sysslar polisen egentligen med? Min man har blivit mördad.
Franck ställde sig upp.
– Jag tror vi ska tacka för oss, sa hon och räckte fram handen. Han skyndade sig att följa hennes exempel.
Anna-Clara Bulbjerg nöjde sig med en nickning och följde dem tyst ut till dörren. När Franck lade handen på dörrhandtaget vände hon sig om och gjorde en Columbo.
– Förresten, en sista sak bara, sa hon och såg på Bulbjergs fru.
– Ja?
– Bara något som slog mig i förbigående … En Facebookgrupp har upprättats till minne av din man. Kände du till det?
– Nej.
– Någon har lagt ut ett klassfoto från skoltiden i Christiansfeld, säkert någon gammal klasskamrat. Alla barnen är namngivna. Din man omnämns som Malte R. Bulbjerg. Jag tänker … var kommer R:et ifrån? Vad står det för?
Det var omöjligt att inte lägga märke till det. Anna-Claras blick flackade. Bara för en sekund. Sedan ryckte hon på axlarna.
– R? Det måste vara fel. Han heter … hette … inte något med R. Kolla upp det, om ni vill. Det finns inget R någonstans. Kolla vigselbeviset eller vad som helst. Det måste vara ett misstag.
– Ja, det måste det nog vara. Tack och adjö.
– Adjö.
Han grep tag i hennes arm när de hunnit en bit längs trottoaren.
– Vad var det där med R:et? Det har du inte sagt något om.
– Bara en liten detalj. Ville kolla upp det innan jag lägger alltför mycket tid på det. Jag trodde det var ett obetydligt fel. Det var det inte. Såg du henne?
– Ja. Vad gör vi nu?
– Det är en bit vi måste få på plats. Jag minns inte namnet på skolan, men det är snabbt fixat.
När de strax därpå satte sig i Coopern fiskade hon upp sin mobil.
– Vad ska du göra?
– Gå in på Facebook, vad trodde du? I nästa andetag tillade hon:
– Skolan heter logiskt nog Christiansfeldskolan.
Hon satte hörluren i örat och slog ett nummer.
– God dag, mitt namn är Margrethe Franck och jag ringer från danska säkerhetspolisen. Jag har en fråga gällande en gammal skolklass. För tjugofem år sedan. Har du möjlighet att hjälpa mig med det?
Samtalet blev kort. Franck tackade för sig och lade på.
– De ringer tillbaka så fort som möjligt. Hon var tvungen att gå ner i källaren och leta i arkiven. Så gammal information har de inte i digital form. Vänlig kvinna, hon skulle ordna med det bums. Varför ljuger Anna-Clara Bulbjerg?
– Menar du med R:et eller överhuvudtaget?
– Hm … överhuvudtaget.
– Jag trodde jag skulle se en reaktion hos henne när du nämnde kuvertet som jag skickade till honom.
– Ja, konstigt, men desto större anledning att undvika ögonkontakt då.
– Ja, hon höll definitivt ner blicken mer än upp. Men hon såg också ut att må väldigt dåligt. Så hur lyder slutklämmen, Franck? Dödade de honom för att han visste för mycket? Eller för att han var på väg att avslöja något? Vad tror du?
– Knarket verkar vara ett villospår. Planterat där av någon. Å andra sidan är det bevisligen så att karln hade speldjävulen i sig. Men Danehof ligger nära till hands. De har styrkan att genomföra sådant. Dock kan det mest uppenbara ibland vara fel. Min näsa säger pass.
De satt tysta ett tag, hon med läsglasögonen på nästippen och pekfingret bläddrande på mobiltelefonens skärm.
– Vad gör du?
– Läser nyheterna. Hör här.
Franck började läsa högt:
”Jakten på den högt dekorerade krigsveteranen Niels Oxen fortsätter med oförminskad styrka, men har nu koncentrerats till huvudstadsområdet. Polisöverintendenten för Midt- & Vestjyllands polisdistrikt, Ib Højgaard, uppger nu på eftermiddagen att en lastbilschaufför inkommit med uppgifter om att han påstår sig ha känt igen Niels Oxen. Mannen uppgav att han personligen gett den mordmisstänkte krigsveteranen skjuts från en godsterminal utanför Vejle till Hundige.”
Franck bläddrade med fingret och fortsatte:
”Med anledning av detta trappar vi nu ner på de senaste dagarnas massiva övervaknings- och eftersökningsinsats i de mellersta och västliga delarna av Jylland, säger polisöverintendenten. Fallet med mordet på den sjuttiofyraårige fiskodlaren Johannes Ottesen är fortsatt hemligstämplat. Polisöverintendenten har inga kommentarer till själva utredningen. Så medan eftersökningen mer eller mindre satts på undantag på Jylland har den fått högsta prioritet för Köpenhamnspolisen. ’Vi lägger stora resurser på efterlysningen och koncentrerar jakten till en rad utvalda lokaliteter, tillika har vi iscensatt en lång rad övervakningsåtgärder i hela huvudstadsområdet’, berättar polisöverintendent Laurids Hansson vid Köpenhamnspolisen.”
Franck såg frågande på honom.
– Hur känns det?
– Vad ska jag säga? Surrealistiskt? Totalt crazy? Sittande här i lugn och ro i en bil i Nyborg känns det i alla fall inte som om det har med mig att göra. Men måste jag koppla in mitt sunda förnuft känns det så in i helvete skrämmande. Hur tar jag mig ur det? Kommer det att sluta med att jag får sitta och ruttna i ett fängelse? Är bevisens för starka? Just nu har jag ingen som helst aning, Franck.
– Indicierna är kanske inte så övertygande som de låter. De måste ha stött på massor av fotspår, däckmönster och sådant. Utredningen är hemligstämplad. Kanske för att den innehåller för stora luckor?
– Bowiekniven är min, och på skaftet finns garanterat bara mina fingeravtryck.
Telefonen ringde. Franck svarade genast. Det måste vara från skolan i Christiansfeld. Hon nickade med koncentrerad min.
– Från ettan till nian, tack. Vill du vara så vänlig att bokstavera, bara för säkerhets skull?
Franck krafsade ner något på en papperslapp, tackade upprepade gånger för sig och tryckte bort samtalet.
– De kollade upp det i arkivet. R:et var inget misstag. Säger namnet Ryttinger dig något?