Senast de gått på stranden hade det nästan slutat med ett uppbrott. Han hade fått springa efter henne, lyfta upp henne och hålla fast henne, samtidigt som han skrikit förlåt, innan de slutligen ingått sin pakt – vi mot klabbet.
Nu var situationen än mer allvarlig. Den hade eskalerat drastiskt det senaste dygnet. Men den här gången vacklade inte deras partnerskap.
Min flykt var helt odramatisk, hade han sagt till Franck under promenaden på stranden. Det stämde också. I jämförelse med de övriga händelserna hade det varit rena barnleken att fly från sommarstugan till sirenernas genomträngande tjut.
Utan en aning om var han befann sig hade han valt att ta sig fram längst kusten. Dels för att undgå trafik, dels för att inte bli föremål för de nyfikna blickar som en man i kostym på flykt undan rättvisan skulle generera.
Det var inte förrän han nått en liten asfalterad väg som löpte femtio, sextio meter ut på en vågbrytare i miniformat, som han började inse var han befann sig. Vemmenæspiren stod det på en skylt vid vägen ut till en jordplätt med en liten sjöbod och en rad små båtbryggor.
Vemmenæs hade han aldrig hört talas om, men det fanns en liten inglasad informationstavla på boden. I den, bland så mycket annat, satt en liten karta. Vemmenæs låg längst ner på Tåsinge. Den lilla bron på hans högra sida ledde över till Siø, och längre bort mot horisonten löpte den större bron vidare över till Langeland och Rudkøbing.
En av hans gissningar i baksätet på bilen hade alltså varit rätt: Tåsinge.
Efter en stund hade han nått bron. Han valde att gå norrut på landsvägen. Han hade inte gått länge förrän han kom till en av dessa klassiska danska hållplatser vid vägkanten, med en bänk i en plexiglaskur. En kvart senare steg han på linje 911 från Spodsbjerg. Bussen tog honom till stationen i Svendborg utan några incidenter, och efter ett kort uppehåll vidare hela vägen upp till Nyborg.
Väl där traskade han ut till rastplatsen vid Knudshoved, hoppade in i bilen och körde hem till sitt bed & breakfast-rum.
I skydd av mörkret hade han satt sig på baksidan av den gamla stallbyggnaden och rökt en omgång gräs. Efter det hade han sovit som en stock i fem timmar och vaknat till ett kaos av nya spekulationer.
Margrethe Franck hade just anlänt till Nyborg. Ett antal timmar under natten, ett antal timmar på morgonen och sedan igen framåt förmiddagen hade hon om och om igen tvingats dra samma korta förklaring: Hon hade bara följt sin chefs order, som gick ut på att hon skulle ansluta sig till sommarstugan på Tåsinge. Mer ingående information om ändamålet hade hon ingen – absolut ingen – kännedom om.
En avmätt förundersökningsledare, H.P. Andersen, hade själv hållit i två av förhören. Han hade inte tappat humöret en enda gång. Han hade inte lyckats dölja sitt förakt för PET-kollegerna, men mest av allt verkade det som om han tog hennes svar under begrundan samtidigt som han själv funderade i alla möjliga banor.
Franck hade inte dykt upp utanför restaurang Teglværksskoven förrän vid två. De hade tagit en timmes promenad på stranden och uppdaterat varandra om det inträffade och diskuterat deras vidare alternativ.
Nu var det dags att söka upp huvudpersonen i detta drama – Axel Mossman.
– Kom, vi tar min bil. Den är inte lika uppseendeväckande.
Han låste upp Yarisen. Franck hämtade något i handskfacket på sin Cooper och började sakta gå runt hans bil. Det hon höll i handen var av en mobiltelefons storlek och försedd med en kort antenn.
– Vad gör du?
– Försäkrar mig om att vi kan köra runt ostört, svarade hon.
Hon tittade på sin klocka. När hon gått ett varv runt bilen hoppade hon in i baksätet, och strax därpå bytte hon till framsätet. Till sist klev hon ut igen och höll upp manicken.
– En sådan här har du aldrig sett, va?
Han skakade på huvudet.
– Det är en bug sweeper. Den avslöjar gps-sändare, om någon har fått för sig att placera ut en sådan för att hålla koll på oss. Jag blev så rasande när Mossman berättade hur han spårat mig till kyrkogården i Høng med en sändare på min bil. Så jag for raka vägen hem och beställde den här gynnaren från England på nätet, till det facila priset av fjortonhundrafemtio kronor. Kallas också för RF-detektor. Den upptäcker radiofrekvenser.
– Och du hittar inget?
– Den gav inget utslag, nej, men det är för tidigt att säga om din bil är ren. Det finns nämligen två slags gps-sändare – de som använder pullteknik och de som använder pushteknik. Det är i alla fall inte en sändare med pullteknik, för de är ständigt påslagna och skulle ha svarat på mina anrop. Sändare med pushteknik är dock de vanligast förekommande. Där avger gps-sändaren signaler i intervaller, ibland med ända upp till trettio minuters mellanrum. Men vanligast är femtill femtonminutersintervaller.
– Så om det sitter en sändare på min bil som bara skickar ut en signal var tjugonde eller var trettionde minut …?
– Så upptäcker vi den vad det lider. Det tar en halvtimme att köra till Svendborg och jag har sweepern med mig i fickan.
– Och om vi hittar en?
– Om en bug finns inom ett avstånd av fem meter låter det pip och blinkar rött. Ju närmare källan den är, desto högre pip och desto snabbare blinkningar.
– Om det rör sig om trettiominutersintervaller är det ju en hel vetenskap att lokalisera sändaren.
– Ja, det kan ta sin lilla tid. Till att börja med handlar det om att ta reda på om man behöver vara försiktig.
– Din bil då?
– Den är ren.
– Det vet jag inte om jag vill hålla med om. Den behöver tvättas. Precis som min kostym … Hoppa in. Vi sticker. Om vi kör förbi en affär kan du väl kila in och köpa lite nya plagg till mig? Vanliga kläder bara: jeans, några skjortor och ett gäng t-tröjor.
*
En halvtimme senare rullade de in på den stora parkeringen på Sankt Jørgens Vej. Svendborg sjukhus var en del av Odense universitetssjukhus. De möttes av en skog av skyltar som varnade besökarna för att glömma att betala för parkeringen.
Däremot knep det med de ack så viktigare skyltarna som förklarade vägen till huvudentrén.
Han drog ner kepsen i pannan och satte på sig sina solglasögon.
Tillsammans med ett förvirrat äldre par irrade de sig fram till en ingång på baksidan av en stor byggnad. Efter att ha följt en lång korridor i källaren var de plötsligt uppe på markplan igen – och fick syn på en reception.
De fick veta att Axel Mossman låg i ett enskilt rum, men inte på grund av hans tillstånd – enligt läkarna var det mer än stabilt, trots skottskadan och en kraftig hjärnskakning – utan på grund av hans ställning. Hur skulle det se ut om chefen för nationens säkerhets- och underrättelsetjänst låg i en vanlig sjuksal.
Stor och uppsvälld låg han där, strandad i vitt sänglinne. Blundande. Han måste ha hört deras steg då ögonen långsamt slogs upp och fann fokus.
– Well …
Mer sa han inte.
De drog med sig varsin stol till hans säng. Det skulle bli ett utdraget samtal, det här, om de fick bestämma, och om han hade krafter till det. För tillfället var frågorna många. Svaren desto färre.
– Jaså … ni två har fått ihop det igen. På allvar. Välkommen till min blygsamma boning.
Mossman log snett. Hans ansikte var illa tilltygat med nya skador utöver de gamla som han själv tillfogat honom. Han hade ett stort bandage över ena ögonbrynet, några mindre skråmor och skrubbsår och en allvarligare blessyr som fått hans näsrygg att svullna upp.
Själv kunde han inte bry sig mindre om PET-chefens hälsotillstånd. Han fick gärna vara stendöd, vad honom beträffade. För Franck var situationen förstås en annan, även om hon skippade alla artigheter.
– Skottskadan? frågade hon, studerande hans ansikte.
– Gick rakt igenom … späcket. Som det finns rikligt av, enligt en av läkarna. Maken till respektlöshet mot svårt sårade medborgare …, kluckade Mossman. Sedan stelnade hans ansikte med ens till.
– Förundersökningsledaren ringde. De har hittat Bulbjergs fru. På ovanvåningen i deras hus. Dödad med ett skott. Vilket elände … om jag bara kunde göra det ogjort … Vi trodde att vår plan var säker, Bulbjerg och jag. Nu är de alla döda, förutom min systerson. Det är högst … olyckligt.
– Vad hände egentligen?
Mossman såg på Franck medan han försiktigt skakade på huvudet.
– Vi blev … Han knep ihop ögonen medan han letade efter orden:
– Det var ett regelrätt bakhåll. Av proffs. Fem totalt, jag fick det i alla fall till fem. De kan ha varit fler. Från ingenstans. Utan förvarning. De likviderade dem på få sekunder, mina två medhjälpare och Bulbjerg. Ingen panik, överlagt med ljuddämparförsedda vapen.
– Och dig då? Varför dödade de inte dig?
Han såg skeptiskt på Mossman. Varför hade PET-chefen undkommit?
– Vet inte. De sköt mig i magen. En av dem, en dansk, frågade mig upprepade gånger var Niels Oxen befann sig. Jag svarade att jag inte visste var du var, att jag inte hade någon kontakt med dig, att du var efterlyst för mord. Det sista jag minns är att en av dem drämde kolven på sitt vapen i huvudet på mig. Tur att ni inte dök upp tidigare, för då … well …
Mossman rullade med ögonen. Resten fick de själva räkna ut. Blodet hade varit färskt fortfarande. Förmodligen rörde det sig inte om mer än en halvtimme. Tur i oturen.
– Och du kan vara lugn, Oxen. Jag har hållit dig utanför det hela. H.P. Andersen har redan förhört mig. Du nämndes inte. Du är inte mer jagad idag än du var igår, även om det förstås är mer än tillräckligt, va?
Mossman makade sig mödosamt upp i sängen i något slags sittande ställning. Förmodligen tog det emot mer än han trott.
– Men utan att tveka avrättade de alla de andra. Utom dig. Det finner jag anmärkningsvärt. Synnerligen anmärkningsvärt, sa han.
– Jag är böjd att hålla med dig, Oxen. Jag har tänkt och tänkt, men kommer inte på något bra svar. Kanske har man andra planer för mig? Kanske är jag mer värdefull levande än död? Kanske är jag bara oviktig? Kanske lät de mig leva för att göra förödmjukelsen total.
Kanske låg det något i det han sa. Kanske inte. Men förödmjukelsen var ofrånkomlig.
– Känner du dig okej? frågade Franck.
– Tillräckligt för att redogöra för mina handlingar, Margrethe.
Mossman försökte sätta sig upp lite till, drog täcket till sig och fortsatte:
– Vi tar det från början: Jag har inte ljugit för er, bara undanhållit viss information som inte angick er – eller dig, Oxen, för att vara exakt. När du fortsatte vägra samarbeta enades Bulbjerg och jag om att spela ut sista kortet, den stora anomalin – den döde museiintendenten i livet igen – som ett slutgiltigt bevis på min tillförlitlighet. Det största beviset på att jag litade på er. Nu tänker ni: Vad var allt detta bra för?
Mossman gjorde en paus. Inte för att invänta ett svar utan snarare i ett försök att hitta de rätta formuleringarna. Efter en stunds tystnad fortsatte han med betänksam min:
– Mina goda vänner, ryssarna, har ett uttryck – Potemkinkulisser. Det kommer från general Grigorij Alexandrovitj Potemkin. Han var Katarina den storas älskare och Ukrainas erövrare. När kejsarinnan anlände för att inspektera de nya besittningarna hade den gode generalen låtit uppföra hela kulisser som på avstånd såg ut som nyuppförda byar. Han hade också betalat barn och vuxna ur bondebefolkningen att stå i vägkanten och vinka och se glada ut när kejsarinnan passerade i sin vagn. Potemkins kulisser var där för att imponera på kejsarinnan och hennes följe och visa dem hur långt han redan kommit i sin kolonisering. Förstår ni? Jag var tvungen att bygga mina egna kulisser. Jag var tvungen att göra något drastiskt. Malte Bulbjerg satt på ödesdigra kunskaper. Det var bara en tidsfråga innan de skulle ha likviderat honom. Han om någon förstod att hans egen död var ett realistiskt scenario.
– De? avbröt Franck.
– Danehof, förstås … Således regisserade vi hans död för att rädda hans liv. Vi tog lång sats. Konstruerade en realistisk ram kring ett brott. Lät honom spela bort stora summor. Förde in de klassiska elementen i dobbel: pengar och knark och misstankar om spelskulder.
– Men hur? frågade han. Bulbjergs död måste ha varit övertygande eftersom ingen misstänkte något annat.
– En av Skandinaviens bästa sminkörer inom teve och drama, Åke Borgström i Stockholm, hjälpte oss med den delen. Det skulle vara så blodigt och definitivt som möjligt, så att ingen fick för sig att leta efter en puls. Därav skottet i pannan och ytterligare ett i ögat. Det gjorde samtidigt mordet desto mer uppseendeväckande, och vi ville just väcka uppmärksamhet.
– Men rättsmedicinaren då? Var han också med?
– Naturligtvis, Margrethe. Först vägrade Bromann. Men när jag klargjorde att jag på omvägar från den brittiska polisen, närmare bestämt i Manchester, kände till ett visst kollegialt snedsteg som han hängett sig åt genom åren på diverse seminarier och kongresser, ja, då var han med på noterna. Annars hade jag ju varit illa tvungen att informera hans hustru om affären.
– Och så en sömntablett till Bulbjerg? Var inte risken för upptäckt onödigt stor? Det är inte likt dig.
– Risker får man alltid räkna med. Men här gick de inte att kontrollera, så en vanlig sömntablett kom inte på fråga. En massa okända mänskliga faktorer var inblandade: vakten, poliserna på brottsplatsen, teknikerna från Fredericia, ambulansfolket som skulle köra kroppen till rättsmedicinska. Vi var tvungen att så effektivt som möjligt försätta Bulbjerg i ett komatöst tillstånd med försvagad andning.
– Min fru är som bekant läkare. Hennes bror likaså – och naturligtvis även hans son. Så är det nu en gång med läkare … sonen är anestesiolog. Så det var inte så svårt. En injektion av åtta milligram midazolam direkt i en muskel, kombinerat med hundra mikrogram fentanyl och en nasal kateder för att förhindra att tungan faller tillbaka. Liket skulle ju helst inte börja snarka mitt i alltihop … Det gav oss cirka två timmar till showen. I den stund intendenten landade på bänken på rättsmedicinska var vi home safe. Då skulle Bromann varsamt få honom på banan igen med antidoterna flumazenil och naloxon.
– Teknikernas fotograf då?
– Honom hade jag köpt och betalt på gammalt hederligt vis. De flesta är angelägna om ställa sig in hos mig, Margrethe. Än så länge.
Mossman fick något avlägset i blicken, som om han plötsligt slagits av tanken att han en dag skulle komma att vara oviktig och inte fylla folk med bävan. Han fortsatte:
– Inledningsvis trodde jag att vi skulle kunna fixa allt medicinskt. Mer eller mindre avlägsna puls och andning. Men det var alldeles för farligt under så lång tid. Bulbjerg riskerade ådra sig permanenta skador. Därav sminkören, därav blodbadet. Men visst … Det var en stor risk vi tog. Både för upptäckt och när det gäller det medicinska. Men det finns alltid risker med sådant. Vår plan var dock motiverad om man tar alternativet i beaktande. Så löd även Bulbjergs resonemang. Och han lyckades övertala sin fru. Museimannens död på sitt eget medeltidsslott after midnight. Rena rama illusionsnumret. Danska Potemkinkulisser … Lika brutalt och dramatiskt som mordet var skulle rubrikerna bli stora i tidningarna. Därmed hoppades vi själva att kunna göra den riktigt stora sidovinsten … Sorry, är du snäll och räcker mig glaset, Margrethe?
Hon tog karaffen på sängbordet, hällde upp mer vatten i glaset och gav honom det. Han tog ett par rejäla törstiga klunkar.
– Och sidovinsten, fortsatte han, var du, Oxen. Kanske rentav huvudvinsten. Av fingeravtrycken visste vi att det var du som skickat dokumenten till Bulbjerg, och jag var säker på att du inte låtit dig nöjas med de förhållandevis harmlösa papperen. Du hade mer. Mer explosiva saker förstås. Vi behövde dina kunskaper, Bulbjerg och jag, för att kunna nå det uppsatta målet – att jämna Danehof med marken. Vad ni inte vet är att Bulbjerg hade sina egna tunga motiv för att önska dessa mörkermän krossade. Hans familj är …
– Vi vet, avbröt Franck honom. Vi vet allt. Jag har besökt hans moster i Odder.
– Då hade ni alltså kommit en bit på egen hand.
– Vinsten?
– Som sagt du, Oxen … Du var som uppslukad av jorden. Inte ens Margrethe kunde hitta dig. Men det var vår förhoppning att du höll koll, att du inte kunde undgå att höra, se eller läsa om mordet på slottet. Och när så skedde skulle tanken genast sätta sig i dig om att det kunde finnas ett samband mellan de papper du skickade till Bulbjerg och mordet på honom. En våldsam död i själva den gamla Danehofsalen. Självfallet skulle du dra slutsatsen att mordplatsen var en signal till omvärlden, att det var Danehofs signatur. Ditt samvete skulle tvinga dig att ge dig till känna. Som man säger i mitt gebit: Komma in från kylan.
Franck avbröt igen:
– Men det var en missbedömning. Du hade inte koll, eller hur, Niels? Du har inte tittat på tv, inte lyssnat på radio och inte läst så mycket som en sida i Vejle Amts Folkeblad sedan din ankomst till den gamle fiskodlaren. Du hade ingen som helst aning om ”mordet”. Inte förrän jag berättade om det vid Bosses grav.
– Korrekt, Margrethe, sa Mossman. Jag vill dock poängtera att huvudsyftet med operationen trots allt var att sätta Bulbjerg i säkerhet.
Mossman drack den sista slurken vatten och höll fram glaset.
– Fan vad jag är törstig. Kan det vara bedövningen? Det finns ett tredje och absolut lika tungt vägande skäl. ”Mordet” på Bulbjerg skulle tvinga ut råttorna ur deras bon. Vi visste att de höll koll på Bulbjerg och hans aktiviteter. Vi visste att det skulle bli en rejäl överraskning för dem att karln plötsligt mördats – av andra. De skulle ställa sig frågan: Vilka då? Den logiska konsekvensen skulle bli att de trädde ut i rampljuset för att själva undersöka mordet.
– Vilket de också gjorde. Och vi stod redo i kulisserna för att övervaka det hela. Identifiera dem, skugga dem. Från en pålitlig källa vet vi att traditionen i Danehof är att en persons födelseplats avgör vilken del av organisationen man tillhör. Nord, Syd eller Öst. Malte Bulbjerg är född i Christiansfeld på Sønderjylland. Det innebar att om vi bara var tillräckligt skickliga skulle vi kunna spåra diverse aktiviteter till Danehof Syd. Och i den stund vi hittat vår spricka skulle det vara en baggis att slå upp ett större hål.
Mossman drack på nytt. Han verkade inte trött. Tvärtom tycktes han uppeldad av sin egen utläggning, och kanske sporrad för att karln trodde att han nu skulle få tillgång till alla dokumenten. Det målet var han dock långtifrån än.
På en punkt hade Mossman dock haft rätt – det var explosiva grejer han grävt ner vid lärkträdet. Han försökte gå igenom det ur PET-chefens perspektiv. Det hängde ihop. Allt hängde ihop. Hyfsat i alla fall, även om det fanns en del lösa trådar.
– Om museimannens liv stod på spel, varför tog du då risken att äventyra hela operationen för att föra oss till Tåsinge?
Axel Mossman nickade sakta.
– För att, Oxen, vi kände oss home safe, och jag var tvungen att leverera något extraordinärt för att övertyga er. Eller rättare sagt övertyga dig. Bulbjerg hade flyttats tre gånger sedan sin ”död”. Jag hade överhuvudtaget inte haft kontakt med honom under den tiden. Mina mannar stod för allt. Vi behövde få över dig och Margrethe på vår sida. Vi behövde er båda.
– Du har tidigare visat vilka resurser du förfogar över, och naturligtvis … vi ville komma åt alla dokumenten från Nord, inte bara dem du skickat till Bulbjerg.
– Varför lade du inte bara alla korten på bordet den kvällen du sökte upp mig mitt i åskvädret? Om du klarade av att erkänna att du dödat min hund kunde du väl också ha klarat av att lägga fram hela den här historien?
– Då var vi inte redo att avslöja sanningen om Bulbjerg. Hans liv stod på spel. Vi vågade inte ta den risken. Men i slutändan blev vi ändå tvungna till det. Det var hans eget förslag. Han var oerhört fokuserad på att krossa dem. Rentav mer än jag.
– Men som Niels säger tog du en risk. De måste ha skuggat dig eller spårat dig till sommarstugan. Hur skulle de annars bara kunna dyka upp från ingenstans? sköt Franck in.
– Ingen aning, ingen som helst aning. Jag har vänt och vridit på det. Grunnat som en galning. De två vakterna i huset var gamla kolleger från förr som jag litade fullt och fast på. Detsamma gäller förstås min systerson. Vi har bara använt säkra telefoner. All kontakt gällande mitt besök gick genom min systerson.
– Din bil då? Franck vägrade ge sig.
– Just därför använde jag inte min egen bil. Jag hyrde en på flygplatsen. Utan förhandsbokning. Jag bestämde mig på plats. Inte en chans i helvetet att de kan ha placerat en sändare på den bilen. Det är omöjligt. Till och med kläderna gick jag grundligt igenom, och jag tog extra god tid på mig dit. Valde småvägar och omvägar och allehanda andra vanliga trick. Det säger jag er: Jag blev inte skuggad.
– Hur annars?
Han var övertygad om att Mossman inte begick sådana enkla misstag. Han var en mästare i sitt fack. Men det fanns fler lösa trådar.
– Jag har två frågor. För det första, spåren som leder till Syd – exakt vart leder de? För det andra, bortsett från Bulbjergs egna fynd … vilka kunskaper exakt var det som plötsligt satte hans liv i fara?
Franck nickade instämmande. Mossman samlade fundersamt sina jättehänder framför munnen. Det gick lång tid innan han svarade:
– För att jag ska svara på de frågorna måste jag först be om ett klargörande från er sida: Är ni med mig eller emot mig?
Det blev tyst igen. Han visste att de skulle bli tvungna att välja sida. Förr eller senare. Mr White eller ej … Han såg på Franck. Hon satt orörlig – med pannan i djupa veck.
Just när det såg ut som om hon var på väg att säga något kom en serie höga pipljud från hennes jackficka.
Hon ryckte till med irriterad min och tog upp den lilla radiofrekvenssweepern.
– Ursäkta, jag glömde stänga av den.
Hon hann stoppa tillbaka den i fickan innan de båda samtidigt vände sig mot varandra med förbluffade ansiktsuttryck.
– Du skojar! utbrast han. Det kan inte stämma?
– Jo, så är det. Det låter vansinnigt, men det stämmer, sa hon.
De såg båda på PET-chefen, som för en gångs skulle inte förstod vad som utspelade sig framför sin egen näsa. Franck tog upp manicken ur fickan igen och höll fram den så att Mossman kunde se den.
– Den här, sa hon. Det är en radiofrekvensdetektor, även kallad bug sweeper. Med den kan man spåra gps-sändare. Bortsett från igår kväll, när låg du senast under kniven, Axel? För något större? Eller kanske bara en liten grej?
PET-chefen såg frågande på henne. Hon lutade sig framåt. Nästan viskande sa hon.
– Det är du själv som visat dem vägen till Tåsinge. Det är fan knappt man tror det är sant, men du har en gps-sändare någonstans i din kropp.