Obehagskänslan löpte längs ryggen på honom när han slängde på telefonluren och lutade sig tillbaka. Det var något mycket oroväckande med allt detta.
Det korta samtalet hade varit från en journalist från en av de så kalllade seriösa morgontidningarna. Det hade slutat som så många andra samtal före med ett litet raffinerat hot.
– Men om du som ansvarig chef vägrar informera allmänheten måste jag skriva att förundersökningsledare H.P. Andersen avböjer att kommentera tidningens uppgifter.
– Skriv vad du vill.
Han skulle få det lugnt till senast imorgon bitti när tidningen var ute på gatan. Om de inte valde att publicera nyheten direkt på hemsidan, vill säga. Dessutom: Om en tidning redan hade kännedom om det kunde väl andra också ha det.
Det här var oöverskådligt. De elektroniska medierna hade totalt upphävt reglerna från de gamla goda pressdagarna, när en deadline låg många timmar framåt i tiden.
Löpelden kunde blossa upp i nästa sekund, om tio sekunder eller om en timme.
Han blundade och sjönk ner i djupa grubblerier. Hur kunde journalisten känna till dramat i sommarstugan på Tåsinge? Och så detaljerat dessutom. Visserligen inget om museiintendentens andra dödsfall, men dock att chefen för säkerhetspolisen, Axel Mossman, enligt uppgift skulle ha vistats i huset. Hur kunde man veta det? Hur i helvete kunde man veta det? Men det skulle inte tjäna något till att ställa frågan. Vi röjer aldrig våra källor, var ju deras mantra.
Han kunde inte utesluta att det rörde sig om en intern läcka. Det hade ju varit en del lokalpoliser på plats. Vem visste vilka kontakter de närde?
En annan möjlighet, som gav honom kalla kårar bara att tänka på, var att det fanns ett samband. Ett underliggande motiv som spände från museiintendentens fejkade död via stölden av innehållet på hans egen hårddisk och de mystiska undersökningarna ute i miljön till blodbadet i sommarstugan. Ett drama som PET-chefen för övrigt överlevt på ett högst anmärkningsvärt vis.
Av sådant virke var oförutsägbara professionellt konstruerade intriger gjorda.
Det var inte hans område. Hans grej var rejäla handfasta brott.
Men för tillfället var det nog så handfast. Tre döda på Tåsinge samt Bulbjergs fru i Nyborg.
Han hade förhört Mossman. PET-chefen var nog så samarbetsvillig och hade berättat hur han fått hjälp av rättsmedicinaren, fotografen, sminkören och en specialläkare att iscensätta intendentens död på slottet.
Han förklarade också ingående hur snabbt och effektivt de fem svartklädda männen i svarta skidmasker, likt en antiterrorstyrka, arbetat och hur han blivit utfrågad och sist av allt brutalt slagits ner.
Men Mossman hade vägrat upplysa honom om vad han blivit utfrågad om. Han vägrade också berätta om själva motivet bakom Bulbjergs fejkade död. Han åberopade grundlagen och saker som rörde rikets säkerhet. Det angick bara PET, inga andra.
För tillfället kunde han bara sitta och blunda och försöka se, försöka ana samband som tycktes osynliga. Alltmedan han inväntade svaren från de många undersökningar angående brottsplatsen som rullade parallellt.
Han hade lyssnat på själva larmsamtalet. En anonym man som kort berättade om skottlossning och skrik på adressen. Samtalet var omöjligt att spåra då det kom från en mobil med kontantkort.
Lika mystisk som hela den här affären var, lika mystiskt var samtalet som startat lavinen. I motsats till detta hade Mossman berättat om handeldvapen med ljuddämpare och att det överhuvudtaget inte funnits tid till att skrika.
Det hela framstod som en förvarning om något värre.
Obduktionsrapporterna tänkte han tillåta sig klassa som oväsentliga i det här sammanhanget. De två vakterna och Bulbjerg dog av en eller flera kulor. Punkt slut.
Å andra sidan väntade han med spänning på Fredericias olika konklusioner. Bara han hann få en lugn stund med materialet innan medierna tände löpelden.
På skrivbordet låg hans egen skiss. En karta över stugan i A3-format. Han hade ritat in kropparnas positioner, inklusive PET-chefens, och sedan steg för steg försökt spela upp dramat framför sig.
Det avgörande var teknikernas framställning av skottvinklarna angående projektilernas ingång och eventuella utgång i kroppar, golv, väggar och tak. Det arbetet måste rimligtvis invänta obduktionerna. Som tur var hade han påskyndat en annan del av processen – den ballistiska undersökningen. Det vill säga vilken projektil som hörde till vilket vapen.
Mossman hävdade att ingen av hans mannar utrustat Bulbjerg med vapen. I alla fall inte enligt någon överenskommelse. Ändå hade man hittat honom med en pistol i handen. Mossman själv avvisade å det bestämdaste att han skulle ha varit i besittning av en pistol. Om hans medhjälpare i vardagsrummet hunnit avlossa ett skott under dessa kaotiska sekunder var helt enkelt omöjligt att säga.
Han slog upp ögonen, gungade fram stolen och kollade hemsidan till tidningen ifråga. Inte ett komma, inte än i alla fall. Inte heller något på mejlen. Inga svar från de övriga PET-cheferna i Søborg.
Vanligtvis var han en stolt och envis person. I lagom portioner, enligt honom själv. Och hans professionella stolthet bjöd honom att gå till botten med det här fallet, vars första del med det falska mordet redan förbrukat många mantimmar och vållat så oerhört mycket huvudbry. Normalt sett skulle han vända på varenda liten sten för att kunna leverera en komplett utredning, fix och färdig utan några som helst ouppklarade saker. Serverad på silverfat till åklagarmyndigheten.
Men för tillfället tänkte han inte protestera om en högre makt kom och lyfte fallet från hans axlar. Var det att ge upp? Eller var han bara realistisk?
Han visste inte riktigt om han borde skämmas. Han hade bara en mycket illavarslande och dålig känsla om det hela. Det knackade på dörren. Innan han hann ropa ”kom in” stormade husets högste chef, polismästare Skov, in. Med en tung suck kastade han sig ner på stolen på andra sidan skrivbordet.
– Vilken jävla röra! Inget nytt, H.P.? stånkade han.
Han nickade och berättade kort om journalistens förfrågan. Det framkallade ännu djupare rynkor i hans chefs panna.
– Vi måste se till att få rätsida på det här. Tillsvidare är det ”inga kommentarer” som gäller. Ska vi släpa hit Mossman?
– Han behöver tydligen några dagar till i sjukhussängen. På grund av skottskadan – och inte minst hjärnskakningen.
– Jag har precis pratat med justitieministern.
– Det har jag missat helt. Vem fick jobbet efter Rosborg?
– Hon heter Helene Kiss Hassing.
– Kiss?
– Ja, Kiss. En novis.
– Inget nytt där.
– Vete gudarna vad som fått statsministern att göra det valet.
– Ser hon bra ut, den där Kiss?
– Långt blont hår, stora ögon, vackert leende.
– Där har du svaret. Namnet icke att förglömma. Obetalbart. Kiss … Herre du milde!
– Jag frågade henne vad vi skulle göra med Mossman och allt det där … Det visar sig att hon åkt på en sen semester med familjen till Florens. Så det tog sin lilla tid, fram och tillbaka med departementet.
– Semester? Hon har ju precis blivit utnämnd!
– De är fortfarande lediga där inne. Svaret blev att vi skulle jobba vidare med fallet som vilket annat fall som helst. Tills andra instruktioner föreligger.
– Tills andra instruktioner föreligger? Det vet vi hur det slutar, inte sant? Vi lägger ner en helvetes massa tid och resurser, och så kommer de och snor åt sig fallet.
– Så är reglerna, H.P. Det enda vi kan göra är att spela med, suckade polismästaren.