En och en halv timmes biltur lackade mot sitt slut. Det hade varit behaglig motorväg hela vägen från Nyborg till avfarten till Vejen. Om man nu kunde kalla en larmande skåpbil för behaglig.
Det var bara några kilometer kvar. Likväl som det kunde bli en enkel uppgift kunde det bli ett fiasko. Han försökte fokusera på det han hade framför sig.
Det var Christian Sonne som körde skåpbilen. Mossmans systerson, som övernattat i sitt hem i Århus, hade hämtat honom i lägenheten i Nyborg.
Det kändes konstigt och varmt. Peruken som Sonne hjälpt honom med, gjorde honom i ett slag till en annan person. Håret var kraftigt, mörkbrunt, flottigt och halvlångt. För första gången på många år kittlade luggen honom i pannan. Lägg därtill de kraftiga svarta glasögonbågarna.
Förklädnaden irriterade, men funkade. De var likadant klädda i overaller från SE, det lokala elbolaget för Syd- och Sønderjylland, och bilen var behörigt förklädd till firmabil. Den hade stått klar i Århus, eftersom Sonne redan hunnit långt i planeringen när kaoset infunnit sig på Tåsinge.
– Vi är fiberoptiktekniker. Sådant håller man på med överallt nuförtiden, hade Sonne förklarat.
Han tittade på sin klocka. Den var strax över elva. Snart måste ett besked komma. Mossman stod inför domaren i detta nu. Sådant behövde nödvändigtvis inte ta lång tid.
Franck och han hade ätit frukost tillsammans. Det som köket hade till övers: några skivor rostat bröd med smör och marmelad, och så kaffe. Det hade inte känns avigt. Ingen av dem kommenterade det inträffade. Ett kort ögonblick hade han känt sig tvungen att säga något, men hade inte gjort det. Han hade kommit att tänka på hennes ord: Det lugnt. Jag kan ju en del om PTSD, okej?
Det hade fått honom att bita sig i tungan.
De hade legat sked med varandra. Franck ytterst. Det var hundra år sedan senast. De sista åren av deras äktenskap hade Birgitte varit en gaffel.
Han hade aldrig gillat att ligga sked. Det var för nära och för varmt. Men han hade legat kvar länge med tillbakahållen andning, utan att våga röra sig ur fläcken. Till sist hade han fått en lucka och rullat över på sidan. Då hade hon redan somnat.
Till sist hade han själv slumrat till. En lugn sömn – men kort. Och när han vaknat till letade han upp en filt som han drog över sig, och lät henne behålla täcket.
Han sov aldrig gott, men han sov ända bäst ensam. Ändå hade han legat kvar intill henne.
Nu satt han här. I en bil på väg mot den lilla sydjylländska staden i vilken ett slott stod. Franck hade kört mot Köpenhamn innan Sonne kommit. Hon måste vara framme vid det här laget.
De hade inte pratat mycket på vägen. I ett lagom tempo rullade Sonne vägen fram, som löpte mellan tegelbyggnader på båda sidor om vägen. De såg ut som stallbyggnader. Så passerade de tyst de smakfulla stadsskyltarna på bägge sidor om vägen i form av två miniatyrtorn i rött tegel och takpannor. Staden verkade vara nära knuten till sitt slott.
– Vi turades om att skugga den gamle greven. Det är fjärde gången jag är här. Slottet ser du rakt fram. Jag har hittat ett bra ställe att parkera på, men till att början med rullar vi runt lite i staden. Vi är ute i god tid, sa Sonne.
De hade planerat besöket utifrån de observationer som gjorts på greven. Om hans rutiner var så fasta som de trodde skulle han och frugan vid lunchtid ge sig av till Ribe, Haderslev eller möjligtvis Åbenrå. Där skulle de inta en lättare lunch. Efteråt skulle frun fönstershoppa lite, möjligtvis också handla något, innan paret efter några timmar återvände till Gram.
Först passerade de ett fiskestråk, därnäst bron över fördämningen som höll tillbaka en del av Gramåns vatten och bildade sjön och den lilla landmassan på vilken slottet stod.
Gram var ett litet slott. Det hade samma miniatyrprägel över sig som Nørlunds slott uppe i Roldskogen, där ledaren av Danehof Nord, ambassadör Corfitzen, residerat fram till den dag han hittats död på sin kontorsstol och han själv omringats av poliser ute i ådalen, för att föras till förhör som misstänkt.
Det var tankeväckande. Misstänkt för mord då, misstänkt för mord nu igen … De mörka krafterna var oerhört starka.
– Greven bor i den närmaste flygeln. Villum sitter på resten, förklarade Sonne med ett kast med huvudet.
Den rödbruna tegelbyggnaden med vita gesimser och fönsterparti hade två flyglar. Borggården öppnade sig ut mot uppfarten. Slottet, som omgavs av vatten, var nyare än den gamla medeltidsborgen och rövarkulan vid Rold. Det hade börjat uppföras omkring år 1470 och de tre längorna var byggda i varsitt århundrade. Huvudbyggnaden hade uppförts av fältmarskalk Hans Schack.
Grund-Löwenberg-släkten hade gjort sitt intåg med en stor pengapåse år 1793. Mer kom han inte ihåg från läsningen vid köksbordet. Hans tankar hade varit på helt andra ställen.
– Den gamla slottskrogen är också Villums. Han arrenderar ut den, fortsatte Sonne när de passerade den vackra byggnaden.
– Var ställer vi bilen?
– Inne på slottsområdet. Det är så pass fräckt att vi kommer undan med det. Vi parkerar utanför kontorsbyggnaden till vänster om slottet. Det sitter bara ett fåtal anställda där. Två som sköter det administrativa kring lantbruket, en trädgårdsmästare och någon form av assistent. Om vi stöter på någon säger vi bara att vi håller på med en felsökning i nätverket.
– Kan du något om fiberoptik?
– Inte ett piss, Oxen.
– Inte jag heller. Så det ska nog gå bra.
Sonne skrattade, men inte särskilt övertygande. Han var inte proppfull av självförtroende som sin gamle morbror. Men han verkade noggrann och seriös. Han tog av in på den första sidovägen till höger, vände bilen och började köra tillbaka igen.
– Vi ställer oss i vägkanten borta vid läplanteringen utanför stallbyggnaderna. Där har vi fri utsikt mot vägen och ser när de lämnar slottet.
– Och om inte?
– Då lägger vi ner.
En av Sonnes mobiler ringde. Samtalet var kort. Han nickade flera gånger under tiden.
– Jag? Jag är på uppdrag – med en ny partner, kom det innan han avslutade.
– Det var min moster. Hon lovade att ringa så fort hon visste något. Han blir kvarhållen. Domaren avvisade visserligen häktningsbegäran, men han kommer att hållas i förvar i upp till tre dygn. För att ge utredningen tid.
– Jag har själv varit vid polisen, sa Oxen.
– Det visste jag inte.
– Bara i två år. Jag gick aldrig ut polisskolan.
– Varför inte?
Han undvek den långa versionen av sanningen, som ändå var för komplicerad att dra och ännu svårare att tro på: att han fallit offer för en komplott, att man planterat ut knark hemma i hans garage, att man tänkt tvinga bort honom från polisen, att han skulle tvingas ge upp sin kamp för en undersökning av Bosses död, att han skulle lockas bort med en fribiljett till jägarförbandet och … att han lät sig köpas. Åtminstone för stunden.
– Jag hade varit soldat innan och ville tillbaka. När jag blev antagen till jägarna var valet inte så svårt, sa han och bjöd på halva sanningen.
– Jaha … Eller ja, jag har ju hört om dina insatser. De är imponerande, fantastiskt imponerande. Sådant som vi andra har svårt att sätta oss in i, sa Sonne och gav intrycket av att vilja höra mer.
Han nappade inte. De satt tysta en stund med blickarna mot uppfarten till slottet.
– De blir tvungna att släppa Mossman, jag har svårt att se något annat, sa han.
– Jag med, svarade Sonne.
– Och när han släpps? Vad händer då?
– Då utgår jag ifrån att vi kör vidare, precis som vi gör nu. Han kommer garanterat att stöta på stora problem internt, men morbror har samlat på sig ett berg av goodwill genom åren, och han känner de rätta människorna. Naturligtvis är det under all kritik, för att inte säga exempellöst, att han kört sin egen hemliga operation utan ett ord till någon, och dessutom finansierat den med något suspekt konto för rörelsekostnader. Andra skulle ha mist huvudet för mindre.
– Varför gör du det då? Du kan förlora ditt jobb.
– Jag tog ut kompledighet efter skilsmässan. Jag behöver det här extragiget galet mycket. Jag sitter ensam i huset. Skiten går inte att sälja. Och inte att förglömma – han är min morbror.
Sonne tycktes fundersam inför den holmgång som Mossman skulle bli tvungen att gå för att klara sig.
– Kanske underlättar det dessutom att alla vet att det inte är så långt till att han slutar. Jag menar, varför all denna uppståndelse? fortsatte Sonne.
– Han berättade att han funderar på att rentav gå lite tidigare.
– Typiskt honom. Att själv sätta agendan. Ingen över sig, ingen bredvid sig.
– Stämmer det att han känner var och varannan människa i London?
– Du menar inom MI5 och MI6? Han pratar ogärna om det, men det stämmer att han står på mycket vänskaplig fot med folk i båda organisationerna. Just britterna beror säkert på hans egen bakgrund, men han har också bra kontakt med amerikanerna, tyskarna och fransmännen. Min morbror är stor – i mer än ett hänseende. Han sköter sig bra internationellt. Till och med israelerna pratar med honom.
De tystnade på nytt och satt och stirrade framför sig. Det saknades bara varsin unikabox och en kaffetermos för att göra bilden av lunchande fiberoptikmontörer komplett. Men inga nyfikna blickar var att skåda. Inte heller från dem som passerade på sina cyklar.
– Det där med din hund …, började Sonne trevande. Det är inte alls likt honom.
– Hm …
– Han berättade det själv. Han sa att han gjorde det ”för ett högre syfte”. Han har själv hund. Har alltid haft hund. Det är helt enkelt inte likt honom. Men jag förstår dig …
Borta vid infarten dök den silverfärgade Rovern upp. Frun i passagerarsätet. Den blinkade vänster och rullade sakta längs slottssjön in genom staden.
Sonne startade bilen och körde beslutsamt förbi stadsskyltarna, svängde in på uppfarten och parkerade skåpbilen vid den lilla kontorsbyggnaden.
De klev lugnt ut och stod ovant och såg sig omkring, som man gjorde i dylika situationer. Därefter öppnade Sonne dörrarna till lastutrymmet, plockade ut en del utrustning och gav honom en handfull rödvita lantmätarkäppar.
Sonne hade inte blivit klok på om slottet var försett med larm. Men resonemanget var ändå att det kunde en sådan otroligt stor byggnad med så många fönster och så många rum omöjligt vara. Om det trots det visade sig vara fallet var det troligt att den gamle greven bara hade systemet aktiverat nattetid.
De såg inte en själ där. Bara en gammal cykel mot väggen vid grevens flygel. Då hörde de ett puttrande ljud. På andra sidan sjön, borta vid de stora byggnaderna, skymtade de en man på en åkgräsklippare.
– Det där är Gramgård. Det tillhör slottet. Måste vara trädgårdsmästaren. Då lär vi inte springa in i honom, sa Sonne.
Helst ville de ta sig in via källaren. Det var enklast så, helst en ingång någonstans i den närmaste flygeln, vars baksida vette mot den öppna slottssjön. Annars skulle de synas uppifrån vägen och parken.
De hängde på sig grejerna och började gå längs slottsbyggnaden. Alla källarfönster var stängda eller förbommade. Däremot stod två fönster på glänt på ovanvåningen. Efter en kort överläggning enades de om att ta chansen. Sonne erbjöd sig att krypa in genom ett av dem med hjälp av deras stege, eftersom han hade slottets planritning färskt i huvudet. Deras bil stod parkerad så att den spärrade utsikten från kontorsbyggnaden, och om något oförutsett inträffade medan Sonne var där inne fick han ta hand om det.
Sonne hämtade stegen i bilen. Den var av aluminium och bestod av tre lika långa delar som hopmonterade nätt och jämnt nådde upp till fönstret ifråga.
Sonne kastade väskan med utrustningen över axeln, klättrade upp och vrickade av fönsterhaspen med en skruvmejsel. Sedan öppnade han fönstret på vid gavel, flyttade på en vas och kröp försiktigt in. Sekunden senare lutade han sig ut igen.
– Enkel match. Jag står i ett sällskapsrum av något slag. Jag sätter igång. Räkna med en kvart eller så, sa han.
Sonne avslutade med en tumme i vädret och försvann. Han hade tio mikrofoner, pyttesmå bugs, att placera ut som osynliga öron i grevens och sonens allra innersta, för att kunna avslöja deras hemligheter. Om de nu delade dem med andra, vill säga. Kontor, sällskapsrum, sovrum och kök.
Det borde täcka det viktigaste.
Han tryckte igång klockan för att ta tiden. Trädgårdsmästaren fortsatte med sina utdragna slingor där borta på sin gräsklippare. Motorljudet hördes ända hit. Han tog ner stegen och ställde sig på knä vid mätutrustningen de haft med sig, samtidigt som han såg sig omkring.
Området var välskött. Gräsmattornas kanter var trimmade, rabatterna ogräsfria och på det spegelblanka vattnet spred enklaver av äventyrliga näckrosor ut sig.
Slottet utgjorde säkerligen ramen kring en mycket lugn och förutsägbar tillvaro för det äldre paret. De hade nu överlämnat stafettpinnen till sonen Villum, som var en framgångssaga i sin egen rätt, långt borta i Grams diametrala motsatser: Köpenhamn och Zürich.
Likt moderskepp kom några gräsänder glidande över sjön med en flottilj av ällingar efter sig. Det måste simma omkring gäddor i slottssjöns svarta vatten; stora gäddor. Därmed var det en riskabel färd för de små ankungarna. När de minst anade det kunde monstret i djupet dyka upp och dra dem med sig ner.
Så var livet i en sjö. Så var livet bland människor. Nu måste de förstås först få hans ställning i organisationen bekräftad, men han hade redan en misstanke om att Villum Grund-Löwenberg var en bildad och hövlig person med blick och känsla för affärer. Men under kostymen … lik förbannat en gammelgädda.
Någon gång under eftermiddagen eller kvällen skulle Franck försöka skaffa sig tillgång till hans takvåning i Hellerups mondäna hamnkvarter. Även där tänkte de plantera ut ett antal bugs. När allt var på plats var det bara att sätta igång och skicka det upprörande kravbrevet till den gamle greven. Då skulle pulsen sannolikt stiga bakom de gamla slottsmurarna.
Efter sexton och en halv minut enligt tidtagarfunktionen på klockan stack Sonne ut huvudet och visslade. Allt hade gått planenligt. Han lyfte upp stegen mot väggen. Sonne haspade för fönstret och befann sig strax därpå nere på marken igen, där de i ett huj delade på stegen och tog sig tillbaka till bilen.
När de rundade hörnet var de nära att springa in i en person; en äldre kvinna som graciöst undvek kollisionen. Hon hade stått och studerat deras firmabil och hade något misstänksamt i blicken.
– Vad springer ni runt och sysslar med här egentligen? frågade hon och synade dem noga.
– Vi kommer från SE. Vi har fått en rapport om ett kabelbrott och håller på med en felsökning, förklarade Sonne utan att tveka.
– Har det gått hål?
– Hål?
– Ja, på internet, kom det öppenhjärtigt från kvinnan, som måste vara runt de sjuttiofem.
– Ja, faktisk. Det rör sig om ett brott på en fiberanslutning någonstans. Men det var inte här, så vi får helt enkelt leta vidare. Är du anställd här? frågade Sonne.
– Anställd är väl mycket sagt. Jag hjälper dem lite då och då. Jag har styckat, sorterat och packat in kött i frysen åt dem. De vet inte vad valkar i nävarna är för något. Den gamla kvinnan kluckade och höll fram händerna.
– Jag kan fortfarande. Jag har varit deras hjälpreda i tjugofem år, och man får vara glad så länge man orkar, inte sant?
– Ja, absolut, sa Sonne med ett brett leende.
– Nåväl, lycka till, sa kvinnan, höjde sin hand och satte kurs mot cykeln.
De lade tillbaka sin utrustning i bilen, stängde och hoppade in. Trots att det hela gått problemfritt var det med en lättnadens suck de hörde motorn varva. Sonne svängde ut på den asfalterade vägen.
Fällan var riggad. Nu saknades bara betet.