Det låg en tunn hinna av skräck och död över hela scenen. Värst var det innanför. Där stod rädslan mer eller mindre stilla i den kvava luften, och den pressades ut genom panelen i väggar och tak och tog sig form av kådaktiga utsöndringar.
Han gick fram och tillbaka. Ut i den ljumma augustisolen och tillbaka in i den kyliga skuggan. Han försökte förstå. Försökte se det som inte gick att se.
Han återvände in i vardagsrummet för fjärde gången och blev stående i dörröppningen. Han kunde kropparnas placeringar utantill, inklusive den sårade PET-chefens. I handen höll han den färdiga rapporten från brottsplatsundersökningen, delen som täckte ballistiken, antal avlossade skott och deras bana och vinkel.
Det kunde fan inte stämma. Det fanns inte … Mobilen började vibrera i bröstfickan.
– H.P. Andersen.
Det var dottern som fått uppdraget att fråga om han kom hem till kvällsmaten. Hon ringde på jobbtelefonen eftersom den privata låga hemma i fönsterkarmen.
– Den brukar jag ju aldrig glömma … ja, lilla gumman, jag kommer hem. Jag är på Tåsinge och kör direkt härifrån.
Han avslutade samtalet och stoppade tillbaka telefonen i fickan. Trots att tösen snart var vuxen envisades han med sitt ”lilla gumman”, som om inget hänt.
Han var inte så säker på att hon tyckte det var särskilt hippt eller ballt, men hon sa inget. Vissa gånger var banden mellan dem – pappa och dotter – så påtagliga. Andra gånger – vilket inträffade allt oftare – försökte de nå varandra från varsin planet.
Han förstod sig inte alltid på hennes värld. Han svepte runt blicken i sommarstugans vardagsrum, där teknikernas markeringar talade sitt tydliga tysta språk. Och hon förstod sig inte på hans värld …
Inte heller den här gången kunde han låta bli att tänka på hur det måste vara – att stirra rakt in i mynningen och veta att kulan skulle komma och beröva en livet innan man hann blinka. Hade han tänkt så, museiintendenten? Och de två andra, de före detta kollegerna som PET-chefen hyrt in? Hade de i kraft av alla sina år i tjänsten kunnat se kulan komma?
Hur ogärna han än ville det skulle han bli tvungen att ge upp Axel Mossman och släppa honom.
Imorgon förmiddag löpte tidsfristen om tre dygns frihetsberövande ut, och om han fick bestämma skulle domaren utfärda en häktningsorder för PET-chefen. Men så skulle det inte bli. Fast det kunde det arroganta köttberget gott vänta tills imorgon med att få veta.
Han hade inget på Mossman, inget för att idioten vägrade samarbeta och berätta något som helst om bakgrunden.
Det stämde att Mossman skjutits med vapnet han hittat i museiintendent Bulbjergs hand, men kulans bana var helt hopplös. Bara om den utfört en loop mitt i luften och bytt bana kunde den hamna där den blev funnen. Mossman hade blivit skjuten av någon annan, på mycket närmare håll och från en helt annan vinkel.
Det visade sig också att den Heckler & Koch som hittats under Mossmans stora lekamen med största sannolikhet inte var hans pistol. För PET-chefen hade nämligen talat sanning – han ägde inget tjänstevapen. Inte officiellt i alla fall. Men det var bevisligen pistolen som dödat både Bulbjerg och den andre mannen i vardagsrummet – men inte killen ute på trädäcket. Dessutom stämde inte infallsvinklarna på ingångshålen i Bulbjergs kropp för fem öre.
Summa summarum: Någon hade velat sätta dit Mossman så att det stänkte om det; det var helt enkelt en fysisk omöjlighet att han var mördaren.
Proffsen som låg bakom blodbadet i denna soliga sommaridyll var just så proffsiga att de redan i förväg visste att varenda mordutredare skulle komma fram till denna slutsats. Det lämnade kvar en gnagande fråga: Varför då allt detta besvär? Vad ville man uppnå? Ville man hänga ut chefen för säkerhetspolisen? Ville man spotta och pissa på honom? Eller vad? Ballistiken och Fredericias slutsatser räckte gott och väl, men de hade också vittnena som gett sig till känna efter att medierna på rekordtid offentliggjort uppgifter ur den i övrigt hemligstämplade utredningen. Till en början hade det gjort honom rasande. Sedan hade han lugnat sig och insett det som han egentligen redan varit väl medveten om, nämligen att allmänheten själv ofta var nyckeln.
För en timme sedan hade han träffat en kvinna som hört av sig under förmiddagen. Hon bodde i Stjoul, som inte utgjordes av mer än en klunga gårdar och hus. Samma dag som morden skett hade hon varit ute på en åker för att träna med hunden.
Till sin stora förvåning hade hon sett fem fallskärmshoppare landa samtidigt på stranden lite längre uppför kusten, nära Siøsundet. Det var cirka tre kilometer från denna plats till sommarstugan. Kvinnan hade gjort sin iakttagelse mindre än två timmar före tidpunkten för morden.
Lägg därtill ytterligare två identiska utsagor – en från en cykelmotionär och en från en nöjesfiskare som varit ute med sin båt. Båda hade sett en helikopter landa och nästan omedelbart lätta igen. Det hade skett på det första öppna landområdet mot Stenoddeskogen till, där sommarstugan låg. Tidpunkten stämde överens med morden.
Allt stämde överens. Så in i helvetes överens. Mördarna hade ljudlöst tagit sig dit med fallskärm och hämtats av en larmande helikopter. Döda hade inga öron.
Det stank av militär precision milsvida omkring.
När han lade Mossmans förbannade hemlighetsmakeri till detta var resonemanget så logiskt som det kunde bli. Stora krafter var i rullning. Annorlunda krafter, som inte passade in i hans normala schablon för Fyns mer rutinmässiga brott.
Han slog en sista blick omkring sig i rummet. Till skillnad från så många gånger förr hade han den här gången en tydlig känsla av att där inte fanns en enda liten bortglömd detalj, en avslöjande ledtråd, som kunde föra honom vidare. Det må vara att rummet ”talade” till honom i all dess skräck, men det kom inte med några avslöjanden.
Han gick igenom hallen och ut på verandan, för att sedan bege sig in i det höga gräset.
Ett litet område i ett snår hade stängts av med polisens avspärrningsband. Det var där de hittat de bästa och tydligaste fotavtrycken. Gipsavgjutningarna var lysande. Det var fråga om två olika avtryck. Det ena ett par nummer större än det andra, men båda gjorda av en kraftig och mycket profilerad sula. De passade väl in i tesen om en militär insats av något slag.
Han såg sig omkring. Bara en drillande fågel bröt tystnaden. Nu såg han dem framför sig. Fem man. De hade legat gömda här och bevakat sommarstugan efter den korta språngmarschen från platsen där de landat med sina fallskärmar.
På en given signal hade de samtidigt ställt sig upp. En av dem hade skjutit och dödat vakten på trädäcket. Förmodligen med ett vapen med ljuddämpare för att inte varsko folket inne i huset.
De hade smugit sig fram, innan det brakade loss. Brutalt och effektivt. De sparkade upp dörren till vardagsrummet. Alla närvarande hamnade i ett chocktillstånd. Samme man sköt och dödade vakt nummer två samt museiintendenten.
Därefter riktade någon, kanhända gruppens ledare, sitt vapen mot Mossman, sköt honom i magen och däckade honom.
Sedan placerade männen noga ut de respektive vapnen så att allt pekade åt samma håll, nämligen mot PET:s chef.
Han hade trott att han skulle kunna styrka sin sak mot Mossman under de här tre dygnen, så att domaren biföll hans begäran. Istället blev han nu tvungen att släppa honom.
Därmed verkade slutrepliken vara sagd i fallet för hans och Fynpolisens vidkommande. Han hade redan hört ryktesvägen vad de olika cheferna i polishuset förberedde inför det möte som väntade mellan polisen och de blåblodiga från Søborg.
Om man inte kom fram till en snabb diplomatisk lösning skulle det få juridiska konsekvenser på en mycket högre nivå.
Han kände mycket tydligt på sig att ingen ville lägga resurser på det sistnämnda. Så han utgick ifrån att fallet skulle försvinna från hans skrivbord inom loppet av ett dygn.
Han låste dörren till sommarstugan, hoppade in bakom ratten och startade bilen. Han skulle utan vidare hinna hem till kvällsmaten i Kerteminde.
Den senaste tiden hade orsakat mycken tandagnisslan. Han hade saknats vid middagsbordet hemma i köket otaliga gången, och i detta nu, när han vände dramat ryggen och körde därifrån, sved det extra mycket att det andra nederlaget på kort tid blivit en realitet.
Det första fiaskot hängde ofrånkomligen ihop med det andra. En och samma person hade dött två gånger, och båda gångerna hade han själv tvingats kasta in handduken.
När han svängde ut på landsvägen och satte kurs mot bron över till Svendborg hade han trots allt så smått börjat se fram emot en normaliserad vardag.