Den lilla gatan från stationen mynnade ut i landsvägen mot Skagen. Till höger borta vid stadsskylten skymtade han en bensinmack. Om han tog av till vänster var det bara två mil till landets nordligaste punkt.
Den ljumma förmiddagssolen träffade hans ansikte från en himmel med stora fluffiga moln. Han stannade till på trottoaren. Det låg två livsmedelsaffärer och en slaktare vägg i vägg med varandra, och i hörnet på motsatta sidan fanns ett litet utskänkningsställe. Ingen satt på uteserveringen. En vardag i slutet av augusti var det inte längre klackarna i taket i Ålbäk. Sommaren hade gett upp i det lilla samhället vid kusten, halvvägs mellan Frederikshavn och Skagen.
Han hade tagit Skagenbanan upp till hamnen. Knappa tjugo minuters skumpande med lokaltåget. Två enkla skäl fanns det till att det blev Ålbæk han till sist klev av i.
Redan tidigt på morgonen hade han smugit ut från källaren, där han trots allt fått sig några timmars vettig sömn på golvet innan smärtorna i axeln gjort sig alldeles för påminda. Han hade omedelbart tagit sig ner till färjehamnen för att kolla om scenen vid Stenaterminalen hade förändrats. Det hade den inte.
Fortfarande var polis utkommenderad att kontrollera alla inkommande fordon till området. I dagsljus såg hans planer rentav ännu riskablare ut än i mörkret. Inte en chans att han obemärkt skulle klara att ta sig upp på en lastbil.
Till vänster låg en flera våningar hög tull- och speditionsbyggnad där man ordnade med sina papper. Vart och ett av de många fönstren utgjorde en potentiell risk för upptäckt, och på höger sida låg flottans grå byggnader likt en barriär, som gjorde det helt omöjligt att ta sig in från det hållet.
Han hade gett upp och istället börjat fokusera på de två byarna han sett på kartan – Strandby och Ålbæk.
Han hade tagit en broschyr på turistbyrån, som låg utmed den stora gatan som utgjorde hamnområdets huvudådra. Sin oansenlighet till trots var Strandby, som bara låg några kilometer utanför Frederikshavn, en hel del större än Ålbæk. Även hamnen var betydligt större.
Ju mindre, desto bättre. Han var ute efter ett ställe med så lite trafik som möjligt. Därför föll valet på Ålbæk.
Det fanns inte så mycket att tveka om. Gatan mitt emot hette Sønder Havnevej. Han strosade obekymrat genom ett villakvarter. Några hundra meter längre bort passerade han de sista trädgårdarna. Därefter följde ett litet ingenmansland med buskage, högt gräs och dvärgbjörkar som separerade villaområdet från hamnen.
Till höger stod några rader av upplagda småbåtar. Till vänster bredde ett antal lagerbyggnader ut sig. Längre fram var hamnkiosken det närmaste man kom en kontrollstation i Ålbæks hamn.
Byggnaderna till vänster visade sig vara ett litet varv vars hall och huvudbyggnad dominerade hamnen. Porten stod vidöppen. Han såg ett antal mörka figurer där inne som höll på att reparera en liten fiskebåt.
Rakt fram låg en liten koloni med träskjul för förvaring av garn och annan fiskeutrustning. Två bodar såg ut att ha något mer sociala funktioner. Där stod en moped med en mjölkback på pakethållaren och två cyklar. Dörren till ena boden var öppen och han hörde röster där inifrån.
Han passerade långsamt bodarna på väg till en större byggnad av trä längre ut på kajen. Det var fiskauktionen. En liten vit skylt fångade hans uppmärksamhet: Hamnen är videoövervakad.
Han vände sig om och stod kvar en stund för att spana ut över den lilla hamnen med sina få båtbryggor. Alla byggnader var konsekvent av trä och målade i samma mörkröda färg, på samma sätt som alla fönster, panelbrädor, snickeriglädje och balustrar i hamnen var vita. Samma syn som mötte dig vid de småländska torpen i Sverige. En pittoresk liten hamn, helt enkelt.
Några enstaka små fiskebåtar låg förtöjda där, för övrigt handlade det om fritidsfolkets farkoster i olika varianter. Om en liten stund skulle de få hans fulla uppmärksamhet.
Det vore ju också konstigt om hamnen inte varit videoövervakad. Det var just de små kamerorna som han hela tiden spanade efter, men än så länge hade han inte upptäckt några. De var säkert där någonstans och vid det laget att de zoomat in honom var det ändå för sent.
Istället räknade han gatlyktorna. De var inte många, men de var där och stack upp lite här och var. Ålbæks hamn var förmodligen upplyst natten igenom. Upplyst i sådan grad att man lätt kunde operera här, men också lätt bli upptäckt.
Bortsett från männen inne på varvet och de tre som satt i den lilla boden var det glest med människor i den lilla miniatyrhamnen.
I hörnet längst bort stod en man och fixade med sin båt, alltmedan ett pensionärspar spatserade längs en båtbrygga med en liten hund i koppel.
Han slog sig ner på närmaste bänk för att skapa sig en överblick. Han letade efter en motorbåt – inte för liten, inte för stor – men han var inte i en sits att han kunde tillåta sig att vara kräsen.
Han förstod sig på båtar. En elitsoldat var väl bekant med elementen och kunde därför också klara sig till sjöss. Det fanns flera kandidater bland de förtöjda farkosterna. Han bestämde sig för att titta närmare på fyra.
Han reste sig från bänken och vandrade vidare längs kajen.
Han stannade till vid närmaste båt. Det var först och främst en fråga om hästkrafter kontra båtens storlek och sjöduglighet.
Inför utsikten om en mer än tio mil lång sjöresa till den svenska kusten vägrade han bege sig ut på Kattegatt i en liten skorv som gungade och krängde hela vägen dit – och kanske rent av gick under.
Den första båten dög alltså inte. Den var för liten och motorn för klen. Samma sak med nästa. Han stannade till vid nummer tre. Den såg ut att vara närmare sjutton fot lång, vilket var helt okej. Motorn var på sextio hästar. Den skulle kunna funka. Han fortsatte till slutet av båtbryggan.
Ytterst i raden låg det bästa alternativet och guppade med blått kapell. Det var en ännu större båt, tjugo fot, enligt hans bedömning. En Uttern D62, som det stod på det vita skrovet. Monterad baktill satt en stor fin svart gynnare – en Mercury Optimax på hundratjugofem hästkrafter. Det såg ut som en båt för rejäla familje- och nöjesturer i de inre farvattnen, men i förnuftigt väder som detta skulle han inte tveka att också ta chansen med den ute på öppet hav, även om vinden gärna fick lägga sig ännu lite till.
Han gick ner på ett knä och låtsades knyta om sin sko. Därifrån kunde han se in genom ett sidofönster. Instrumentbrädan i kajutan såg ut att ha det sedvanliga: varvräknare, hastighetsmätare, bensinmätare, trimmätare, som visade den stora Mercuryns trimvinkel, samt voltmätare och kompass. Han såg ett gapande hål där färddatorn förmodligen brukade sitta under seglatsen. Han fokuserade på tändningen. Det var mycket lättare att stjäla en båt än en bil. Han var övertygad om att en vanlig skruvmejsel som trycktes in i tändningslåset skulle räcka, i brist på en startnyckel.
Utternbåten hade dragit vinstlotten …
Han strosade tillbaka in till land samtidigt som han försökte sig på lite huvudräkning. Som mest skulle han kunna pressa ut mellan trettiofyra och trettiosju knop ur motorn, men så hårt skulle den vägra jobba över en så lång distans. Det skulle bli en krävande resa för båten, och bränsleförbrukningen skulle stiga dramatiskt. En marschfart på runt tjugofem knop föreföll realistisk.
Han uppskattade avståndet mellan Frederikshavn och Göteborg till cirka tio mil eller drygt femtio sjömil. Om han gick rakt västerut från Ålbæk skulle han gå på den svenska kusten strax söder om Göteborg. Men han gick hellre iland en bit norr om staden. Om han inte hade fel för sig var det frågan om en skärgård med en kustlinje präglad av öar, halvöar, näs och kobbar. Bygden där skulle vara mycket mer ödslig än de populära omgivningarna i anslutning till Sveriges näst största stad.
Distansen skulle bli någorlunda densamma eftersom den svenska kusten buktade ut något i Kattegatt. En uppskattning gav alltså vid handen en två timmar lång sjöresa. Erfarenheten sa honom att det borde vara möjligt att förbruka max en liter per sjömil. Alltså femtio liter bensin. Frågan var hur mycket det fanns i tanken nu? Den kunde vara tom … eller full.
Han vågade inte ta risken att ta sig ombord för att kontrollera det i dagsljus, och med bara en användbar arm kunde han inte heller börja kånka ner bensin till hamnen sådär utan vidare. Men två tjugofemlitersdunkar kom han inte undan.
Han fick ordna med dunkarna uppe i byn, liksom skruvmejseln, rena bandage och kompresser, något smärtstillande för axeln och mat och dricka.
Klockan var bara strax efter tolv när han började gå tillbaka genom villakvarteret. Nu var det bara att avvakta. Han var van vid att invänta mörker och stillhet. Tidigast kring midnatt kunde han sätta igång. Han hade således ett halvt dygn att slå ihjäl. Han måste bort från gatubilden så fort som möjligt när han var klar med sina inköp och hade tankat bensin.
Han tänkte gömma sig i ingenmanslandet nere vid hamnen. Det var en utmärkt plats, utom synhåll för omvärlden. Där kunde han vila sig, äta och byta förband, och när han väl bestämde sig för att sätta igång skulle han bara ha en kort bit ner till hamnen.