Den seniga muskulösa kroppen täcktes av bandage på flera ställen. Några av de mindre köttsåren hade hon valt att låta vara öppna för lufttillförselns skull, för att påskynda läkningen. Såren lyste mörkröda och lämnade kvar ett högst dramatisk helhetsintryck.
Mannen på sängen i det lilla rummet var kanske inkarnationen av ett mirakel. Så illa tilltygad, så länge i vattnet – och ändå i livet … Vår Herre visste vad han gjorde.
Hon ställde ett fönster på glänt och böjde sig fram mot gestalten för att lägga om såret på höger lår, som hon plockat ett metallfragment ur. Hon hade naturligtvis inte kunnat undgå att se de gamla skadorna, ärren, som sa en del om mannens förflutna.
Det var inte hennes uppgift att ställa frågor när tiden var mogen. Inte heller föll det på hennes lott att döma. En gång för många herrans år sedan hade hon avlagt ett löfte om att hela, och det var vad hon gjorde. Varken mer, varken mindre.
Allt det andra fick man själv ta ansvar för den dagen det var dags att möta Skaparen.
Hon tog ett steg bakåt och betraktade honom igen. Solen lyste starkt utifrån havet. Den föll i en bländande varm stråle mot mannens ansikte. Han hade ett förband runt huvudet och rivsår på näsa, kinder och haka.
*
Ljus, ljus, ljus … Det sjönk in i honom någonstans ifrån. Och värmde.
Exakt var kunde han inte avgöra, men något värmde.
Och något gled över honom och nästan kittlade honom.
Det var som om hans medvetande blev en aning skarpare. Ljuset … Vad kunde lysa så? En stark strålkastare. Eller eld. Det kunde också vara solen som sken på hans ansikte. Och det andra kunde vara en ljum vind som träffade honom.
Han tog ett djupt andetag, andades tungt ut igen och drog ännu djupare efter andan. Det gjorde ont. Något utlöste smärtor i hans inre. Där fanns också något bekant och härligt, som inte gjorde ont. Doften av tång – och salta partiklar. Och skränande skrik. Måsar?
Nu hörde han en blid och nästan sjungande röst. Först var den mycket långt borta, men så kom den närmare och närmare. Till sist förstod han rösten, trots att den lät annorlunda än vad han var van vid.
Vänligt frågade rösten om han kunde höra den. Om han var vaken. Om han hade ont. Om vad som hänt. Om vem han var. Om han hade ett namn.
En stund gick. Men så kände han sin egen viskande röst formulera några få ord, som han lyckades pressa ut genom de torra läpparna.
– My … name … is … Dragos …