Karin Boyes prosaböcker innehåller ofta någon kärnsats som sammanfattar verkets innebörd. I romanen ”För lite” uttalas den av Thea Werring och lyder: ”Jag tycker jag har kommit underfund med att vi inte äger oss själva. Vi står till de skapande makternas förfogande. Vägrar vi lyda – så blir skadan inte bara vår. Det blir skada av samma slag som när sagokungarna bröt mot urbuden. Det går ut över deras rike – landet vissnar och inga skördar mognar.” Harald Måhrman, pliktmänniskan och martyren, som en gång var en lovande diktare men nu slavar för sin familj och försörjer sig och de sina på underhaltigt författarskap, har brutit mot ett sådant urbud. Den bittra ofruktbarhet som drabbar honom och hans värld är ett rättvist straff. Hans diktarådra sinar, och det tack som han väntar sig från hustru och barn för sitt offer uteblir. I sin ungdoms tankejournal hade Karin Boye skrivit den 24/10 1921: ”Jag tror, att vad man får i kärleken är just det man ger – inte nödvändigt av och åt den andra människan, men av och åt kärleken.” Och Harald Måhrman är en människa som har gett för lite och som därför fått lika lite tillbaka.
Författarinnan har många gånger sysslat med viljemänniskans psykologi. I sin journalistik vid denna tid (omkring 1935) hade hon skarp blick för att den nazistiskt färgade reaktionen gärna gick fram på en asketisk linje och att den självplågande martyren följaktligen var en rätt populär typ. Men att en offervilja som i grunden bara är underkastelse för andras domar inte innebar någonting fruktbart stod klart för henne. Det är i ”För lite” genomgående fråga om djupa livskonflikter, känslan av val och avgörande är utomordentligt skärpt. Vad som gäller är förmågan att offra det mindre väsentliga för det väsentliga. Thea har valt sin konst, Hannes Ährle de enkla vardagsplikterna, och båda har mognat som människor. Men Harald Måhrman är ”en så konstig dubbelnatur: vad han verkligen har lust till gör han sällan”. Det som är djupast inom honom offrar han för ett pliktbegrepp. Följden blir en olycklig dubbelhet – hans medvetna vilja säger en sak men blick och röst och hållning, uttryck för det omedvetna, säger något annat. Och det visar sig att det omedvetna betyder mera. ”För lite” bör jämföras med essayn ”Tendens och verkan” där dubbelhetens problem skarpsinnigt utredes och kravet på kongruens mellan liv och lära ställs på lika obarmhärtigt allvar.
Diktaren som familjeförsörjare är inte något alldeles ovanligt romanmotiv, men så som Karin Boye har berättat det framträder det både personligt och tidstypiskt. En konstnärs kval när den ömtåliga skapelseprocessen avstannar har sällan skildrats mer gripande. Just i detta ligger väl romanens mest originella bidrag till vår människokunskap. Karin Boye med sin egendomligt intensiva livskänsla – de bristande knopparnas skald, den skapande gudens dyrkare – har här förmått återge en dödsprocess. Det är karakteristiskt att den andliga bankrutten inte skylls på yttre omständigheter utan blir ett inre drama om svek mot kallelsen och synd mot kärleken.
”För lite” är inte på samma sätt som ”Kris” öppet och otvetydigt självbiografisk, men verklighetsunderlaget är – som första gången antytts av Victor Svanberg och av Ebbe Linde i deras uppsatser i ”Karin Boye. Minnen och studier” – påtagligt nog, i det romanen bygger på ett i författarinnans liv djupt ingripande vänskapsförhållande till en ung kvinna, vilket kom att ställa utomordentligt stora krav på henne. I romanen betraktas de gjorda offren som sterila, rent värdelösa, men det bör påpekas att det är samma tragiska livssituation som gett upphov till de sublima raderna om offrets vinning i dikten ”Till Dig”
Du min förtvivlan och min kraft,
du tog allt eget liv jag haft,
och därför att du krävde allt
gav du tillbaka tusenfalt.
I kritiken av ”För lite” återkom sådana omdömen som ”mogen”, ”sober”, ”vältempererad”. ”Vad är det som gör en människa vuxen, undrar en av personerna i Karin Boyes nya roman”, skrev Henning Söderhjelm i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, ”och läsaren som finner boken överraskande säker och färdig, undrar ungefär detsamma: vad är det som gör en författare mogen? Ty Karin Boye kommer här med ett arbete, som står högt över experimentstadiet, som inte bara ger vad författarinnan ofta givit förut, en utmärkt stil och glimtar av klar tanke och djup känsla utan som är en mogen, färdig och sluten helhet, ett adekvat uttryck för vad hon velat och strävat till.” Klander riktades också på sina håll mot boken; det talades om Ibsen-efterklang och åttital. Romanens svagaste partier är utan tvivel de som handlar om skulptrisen Thea, och upplösningen – med hustruns avsked och de två barnens död – gör ett intryck av blek och kall overklighet. Författarinnan har kanske här råkat ut för samma öde som sin romanhjälte: önskningar från det omedvetna har brutit sig mot den kontrollerande viljan och resultatet har blivit halvt, skugglikt.
Men i stort sett är romanen artistiskt ytterst omsorgsfullt gjord. Fast och logiskt byggd som ett drama håller den sig med sträng koncentration till själva problemet. De oförenliga makarna är både rättvist och följdriktigt tecknade och den hungriga atmosfären i Harald Måhrmans hem jagar köldrysningar utefter ryggen på läsaren. Replikföringen är som alltid hos Karin Boye utsökt. Det är med en egendomlig fascination som författarinnan har avlyssnat den underklassiga gamla svärmoderns senila tjat – hon är en av hennes mest levande gestalter.
Det är som om Karin Boye denna gång hade behövt torftiga, grå och armodsfulla ting för att komma nära verklighetens hjärta. Det finns trots allt ingenting grymt eller överdrivet i denna stränga domedag över en kluven vilja. Författarinnan bevisar sitt verklighetssinne och romanens äkthet genom att inte låta huvudpersonen dramatiskt ”gå under”. Oväntat och ändå av djup nödvändighet klingar ”För lite” ut i ett rikt och försonande ackord. En diktare böjer sig stilla in mot livets källa och hämtar läkande kraft att vandra vidare.
Margit Abenius, 1949