Gatan låg tyst och övergiven. Det tog ett tag innan jag längre ner på motsatta sidan urskilde de stenvalv som Sophie hade talat om i telefon. Medan jag gick ditåt undrade jag ett ögonblick om hon hade blivit rädd och gett sig av. Men sedan såg jag hennes gestalt lösgöra sig ur skuggorna och jag kände hur ilskan återigen tog tag i mig.
Hon såg inte så ångerköpt ut som jag hade väntat mig. Hon iakttog mig noga och när jag kom fram till henne sa hon i nästan lugn ton:
”Du är i din fulla rätt att vara arg. Jag vet inte vad som hände. Jag blev väl lite förvirrad. Du har verkligen anledning att vara arg.”
Jag tittade nonchalant på henne. ”Arg? Åh, nu förstår jag. Du talar om ditt beteende tidigare i kväll. Ja, jag måste ju säga att jag var besviken för Boris skull. Han blev förstås väldigt ledsen. Men själv har jag uppriktigt sagt inte funderat så mycket på saken. Jag har en hel del annat att tänka på just nu.”
”Jag förstår inte hur det gick till. Jag vet ju hur beroende ni var av mig …”
”Jag har aldrig varit beroende av dig. Lugna nu ner dig lite.” Jag skrattade kort och började långsamt gå vidare. ”Vad mig beträffar är det faktiskt inte särskilt viktigt. Jag har alltid varit inställd på att sköta mina angelägenheter utan ditt stöd. Jag är bara besviken för Boris skull.”
”Jag har varit så dum. Det inser jag äntligen.” Sophie höll nu jämna steg med mig. ”Jag vet inte, men jag tyckte väl att du och Boris – du måste se det från min sida också – att du och Boris sackade efter och då tänkte jag att du kanske inte var så angelägen om det jag hade planerat för kvällen och att du kanske ändå skulle försvinna … Om du vill ska jag berätta allt. Allt du vill veta. Varenda detalj …”
Jag stannade och vände mig mot henne. ”Jag har nog inte uttryckt mig klart. Jag är inte intresserad av detta. Jag kom bara ut för att få frisk luft och varva ner lite. Det har varit en jobbig dag. Jag hade faktiskt tänkt gå och se en film innan jag lägger mig.”
”En film? Vilken då?”
”Hur ska jag kunna veta vilken film det är? Det ligger en biograf alldeles härborta, och de har nattföreställning. Jag tänkte gå dit oavsett vad de visar. Det har varit en mycket ansträngande dag.”
Jag började gå igen, mer målmedvetet nu. Efter ett tag hörde jag till min belåtenhet att hon kom efter mig.
”Är du verkligen inte arg?” frågade hon när hon hann ifatt mig.
”Det är klart att jag inte är arg. Varför skulle jag vara det?”
”Får jag följa med? På den där filmen?”
Jag ryckte på axlarna och gick vidare i stadig takt. ”Gör som du vill. Det går utmärkt för min del.”
Sophie fattade min arm. ”Om du vill ska jag lägga korten på bordet. Jag ska berätta allt. Allt du vill veta …”
”Hör du, hur många gånger till ska jag behöva säga detta? Jag är inte det minsta intresserad. Det enda jag längtar efter just nu är att få varva ner lite. Det blir en enorm press på mig de närmaste dagarna.”
Vi gick vidare under tystnad och hon släppte inte min arm. Sedan sa hon stilla: ”Det är snällt av dig. Att vara så förstående.”
Jag svarade inte på det. Så småningom lämnade vi trottoaren och fortsatte mitt i den övergivna gatan.
”Bara jag hittar ett riktigt hem åt oss”, sa hon till slut, ”då blir allting bättre. Det måste det bli. Jag hoppas verkligen på det där huset jag ska titta på i morgon. Det låter som ett riktigt önskehus för oss.”
”Ja. Vi får hoppas det.”
”Du kunde ju låta lite mer intresserad. Detta skulle kunna bli en vändpunkt för oss.”
Jag ryckte på axlarna och gick vidare. Det var fortfarande en bit kvar till biografen, men eftersom den bokstavligt talat var det enda som lyste på hela gatan, hade vi haft blicken fäst vid den ett tag. När vi kom närmare suckade Sophie och stannade upp.
”Jag kanske inte ska följa med in”, sa hon och drog till sig armen. ”Det kommer att ta lång tid att se på huset i morgon. Jag måste stiga upp tidigt. Det är nog bäst att jag går hem.”
Av någon anledning blev jag ganska förvånad över hennes ord och jag visste plötsligt inte hur jag skulle reagera. Jag tittade bort mot biografen och sedan på Sophie igen.
”Men jag tyckte du sa att du ville …” började jag och fortsatte sedan i lugnare ton: ”Jag tror att det är en väldigt bra film. Du skulle säkert tycka om den.”
”Men du vet inte ens vilken film det är.”
Det for genom mitt huvud att hon kanske drev med mig. Trots det greps jag av en underlig panikkänsla och mot min vilja lät jag vädjande:
”Du vet vad jag menar. Portiern. Det var han som föreslog den. Och han är en mycket pålitlig person. Hotellet har ju sitt rykte att tänka på. Man skulle knappast rekommendera …” Jag kände rösten dö bort och paniken stiga allteftersom Sophie började dra sig ifrån mig. ”Du” – jag höjde rösten och brydde mig inte längre om vem som hörde mig – ”jag vet att det blir en bra film. Och vi har inte varit på bio tillsammans på så länge. Eller hur? När gjorde vi senast något sådant tillsammans?”
Sophie tänkte efter, så log hon och kom tillbaka.
”Då säger vi det”, sa hon och tog mig varsamt under armen igen. ”Jag går med. Det är visserligen sent, men jag följer med dig in. Och det är verkligen evigheter sen vi gjorde något liknande tillsammans. Nu ska vi ha riktigt roligt.”
Jag kände mig djupt lättad, och när vi gick in på biografen fick jag lägga band på mig för att inte trycka henne tätt intill mig. Sophie anade kanske det, för hon lade huvudet mot min axel.
”Du är så snäll”, sa hon tyst, ”som inte är arg på mig.”
”Vad skulle jag vara arg över?” muttrade jag och såg mig om i foajén.
En bit längre fram såg vi folk som stått i kö försvinna in på biografen. Jag letade efter biljettkassan men upptäckte att den var stängd, och det slog mig att hotellet och biografen kanske hade någon sorts överenskommelse. Och när Sophie och jag ställde oss längst bak i kön blev vi insläppta tillsammans med de andra biobesökarna av en leende man i grön kostym.
Det var praktiskt taget fullsatt. Man hade ännu inte släckt ljuset och många gick runt för att hitta någonstans att sätta sig. Jag såg mig om efter lediga platser åt oss då Sophie ivrigt tryckte min arm.
”Åh, kan vi inte köpa nånting”, sa hon. ”Glass eller popcorn eller så?”
Hon pekade på en uniformsklädd kvinna med bricka på magen. Kvinnan sålde glass och choklad längre fram i biografsalongen, där det hade bildats en liten kö.
”Jovisst”, sa jag. ”Men vi får nog skynda oss, annars finns det inga platser kvar. Här är väldigt fullt.”
Vi banade oss fram och ställde oss i kön. Medan jag stod där kände jag återigen ilskan välla upp i mig, och till sist blev jag tvungen att vända ryggen åt Sophie. Då hörde jag hennes röst bakom mig:
”Jag måste bekänna en sak. Det var faktiskt inte er två jag letade efter när jag kom till hotellet nu i kväll. Jag visste inte ens att ni skulle dyka upp där.”
”Jaså?” Jag böjde mig fram och tittade på konfekten.
”Ja, när jag väl insåg hur dum jag hade varit”, fortsatte Sophie, ”visste jag inte riktigt vad jag skulle göra. Sen var det en sak som slog mig. Det var pappas vinterrock. Jag hade glömt att ge den till honom.”
Det hördes ett prasslande ljud. Jag vände mig om och såg först nu att Sophie hade ett stort formlöst paket i brunt omslagspapper över ena armen. Hon försökte hålla upp det men eftersom det tydligen var ganska tungt sänkte hon snart armen igen.
”Det var dumt”, sa hon. ”Jag hade ingen anledning att bli panikslagen. Men jag tyckte plötsligt att det kändes som vinter i luften, förstår du. Och så kom jag att tänka på rocken och fick för mig att han genast måste ha den. Därför packade jag in den och gick. Men när jag kom till hotellet var det inte alls kallt längre. Jag insåg att jag hade rusat iväg utan orsak och visste inte om jag skulle gå in och ge den till honom i kväll eller låta bli. Så där stod jag och det blev senare och senare och till slut begrep jag att pappa måste ha gått och lagt sig. Jag funderade på att lämna den till portiern, men egentligen ville jag själv ge den till honom. Jag kunde ju lika gärna vänta några veckor, tänkte jag, det är fortfarande så milt ute. Och just då kom bilen körande och du och Boris steg ur. Precis så var det.”
”Jaha.”
”Jag vet inte om jag hade vågat se dig i ögonen annars. Men där stod jag, på andra sidan gatan, och jag tog ett djupt andetag och ringde till dig.”
”Det var roligt att du gjorde det.” Jag gjorde en gest ut över salongen. ”Vi har faktiskt inte varit på bio tillsammans på det här viset på väldigt länge.”
Hon svarade inte och när jag tittade på henne stod hon och tittade tillgivet på paketet som hon bar över armen. Hon klappade det med sin lediga hand.
”Vädret ändrar sig nog inte på ett tag ännu”, mumlade hon, lika mycket till rocken som till mig. ”Därför är det inte så fruktansvärt bråttom. Vi kan ge honom rocken om några veckor.”
Det var nu vår tur och Sophie gick fram till kvinnan i uniform och studerade ivrigt det hon hade att erbjuda.
”Vad vill du ha?” frågade hon. ”Jag tror jag tar en glassbägare. Nej, en chokladglass. En sådan.”
När jag kikade över axeln på henne såg jag att det fanns glasspinnar och chokladbitar på brickan men att allting låg slarvigt utföst åt kanten så att en stor och illa medfaren bok skulle få plats i mitten.
”Det där är en mycket användbar handbok, sir”, sa den uniformsklädda kvinnan ivrigt. ”Jag kan verkligen rekommendera den. Egentligen skulle jag inte bjuda ut den så här. Men chefen har inget emot att vi säljer ett och annat för egen del, bara det inte blir för ofta.”
På framsidan av boken fanns ett fotografi av en leende man i overall stående halvvägs uppe på en stege med en målarpensel i handen och en tapetrulle under armen. När jag tog i boken kände jag att den höll på att falla i bitar.
”Den har tillhört min äldste son”, fortsatte den uniformsklädda kvinnan. ”Men nu är han vuxen och har flyttat till Sverige. Förra veckan gick jag äntligen igenom hans saker. Jag sparade allt som hade affektionsvärde och resten kastade jag ut. Men så fanns där några saker som inte riktigt passade in i någon kategori. Jag kan inte säga att den här gamla handboken har något affektionsvärde, sir, men den är mycket användbar, där kan man lära sig hur det går till att måla och tapetsera och sätta kakel, allt får man lära sig, steg för steg och med mycket instruktiva bilder. Min son hade väldigt stor användning för den när han växte upp, det minns jag. Den är lite sliten nu, det vet jag, men man kan ändå ha stor nytta av den. Och den är inte dyr, sir.”
”Boris skulle kanske bli glad för den”, sa jag till Sophie och bläddrade i boken.
”Åh, om ni har en liten pojke blir den perfekt, sir. Det vet jag av egen erfarenhet. Vår son hade så stor glädje av den när han växte upp. Man får lära sig allt mellan himmel och jord, måla, sätta kakel.”
Nu dämpades belysningen och vi hade ännu inga platser.
”Tack, jag tar den”, sa jag.
Kvinnan tackade översvallande då jag betalade henne, och vi gick därifrån med boken och glasspinnarna.
”Det var snällt av dig att tänka på Boris”, sa Sophie när vi gick uppför mittgången. Sedan tryckte hon det prasslande paketet intill sig igen och kramade det.
”Det känns konstigt att pappa gick utan ordentlig överrock hela förra vintern”, sa hon. ”Han var helt enkelt för stolt för att ha sin gamla. Det var milt förra året, så det gjorde inte så mycket. Men det går inte en vinter till.”
”Nej, verkligen inte.”
”Jag tänker praktiskt på det. Pappa är inte så ung längre. Jag har funderat en hel del. På när han ska pensioneras, till exempel. Han blir allt äldre, det måste man inse.” Hon tillade med låg röst: ”Jag ska ge honom den om ett par veckor. Det borde räcka.”
Nu var det ganska dunkelt i salongen och publiken hade förväntansfullt tystnat. Jag såg att biografen var ännu mer fullsatt än förut och undrade om vi kanske hade dröjt för länge med att leta upp platser. Men när mörkret sänkte sig kom en vaktmästare gående genom gången med en ficklampa och pekade ut två platser åt oss på en av de främre bänkraderna. Sophie och jag trängde oss in i bänken och ursäktade oss mumlande innan vi sjönk ner i stolarna just när reklamfilmen började.
Reklamfilmen höll på i en evighet och handlade mest om lokal affärsverksamhet. När den riktiga filmen äntligen började hade vi redan suttit minst en halvtimme, och jag såg med viss lättnad att det skulle bli en science fiction-klassiker, 2001: En odyssé i rymden – en favoritfilm som jag aldrig tröttnade på. Så snart jag såg de inledande scenerna från en förhistorisk värld på duken kände jag hur jag kopplade av, och snart var jag behagligt uppslukad av filmen. Vi var mitt inne i berättelsen – med Clint Eastwood och Yul Brynner ombord på ett rymdskepp på väg mot Jupiter – då jag hörde Sophie säga bredvid mig:
”Men vädret skulle ju kunna ändra sig. Utan vidare.”
Jag trodde att hon talade om filmen och mumlade instämmande till svar. Men några minuter senare sa hon:
”Förra året var hösten lika solig som nu. Det höll i sig länge, länge. Man kunde sitta ute på trottoarserveringarna och dricka kaffe ända in i november. Men så blev det plötsligt kallt från den ena dagen till den andra. Det kan lätt bli likadant i år. Man kan aldrig veta.”
”Nej, man kan väl inte det.” Nu insåg jag förstås att hon talade om rocken igen.
”Men än är det inte så bråttom”, mumlade hon.
Nästa gång jag kastade en blick på henne såg det ut som om hon tittade på filmen igen. Jag vände uppmärksamheten mot duken men kunde inte koncentrera mig utan kände efter några sekunder att vissa minnesbilder började träda fram för mig där i biosalongens mörker.
Jag kände mig plötsligt förflyttad till ett visst tillfälle då jag hade suttit i en obekväm och kanske smutsig fåtölj. Det var säkert morgon, en grå och trist morgon, och jag satt med en tidning framför mig. Boris låg på mattan en bit därifrån och ritade med vaxkritor på ett block. Han var inte gammal då, och därför måste det säkert vara sex eller sju år sedan, även om jag inte mindes vilket rum vi befann oss i eller vilket hus. Dörren till ett angränsande rum stod på glänt och genom den hörde jag ett antal kvinnor sitta och pladdra.
Jag satt kvar och läste i den obekväma fåtöljen ytterligare en stund, men plötsligt var det något som fick mig att titta på Boris, en omärklig förändring i hans sätt att uppträda eller vara. Efter ett ögonblick hade jag situationen klar för mig. Boris hade lyckats rita av Stålmannen på sitt block, och det var på pricken likt. Han hade försökt i flera veckor, men trots att vi uppmuntrade honom hade han inte ens kommit i närheten av förebilden. Men nu hade han plötsligt lyckats – kanske berodde det på den kombination av tur och aha-upplevelser som barn ofta har. Teckningen var inte riktigt färdig – munnen och ögonen skulle fyllas i lite – men trots det begrep jag genast vilken oerhörd triumf det måste vara för honom. Jag skulle just berömma honom men märkte i det ögonblicket att han spänt lutade sig fram med kritan över papperet. Jag förstod att han inte visste om han vågade fortsätta och ta risken att förstöra alltihop. Jag kände verkligen vilket dilemma det var för honom och var frestad att säga högt: ”Sluta nu, Boris. Det räcker. Gör inte mer utan gå och visa den fina teckningen, först för mig och sen för mamma och alla som sitter därinne och pratar. Vad spelar det för roll om den inte är riktigt färdig? Alla kommer att bli så förvånade och stolta över dig. Låt teckningen vara som den är.” Men jag sa ingenting utan satt istället kvar bakom tidningen och sneglade på honom. Till slut hade Boris bestämt sig och mycket försiktigt börjat bättra på teckningen. Så växte självförtroendet och han böjde sig fram och drog några djärva pennstreck. Strax därpå slutade han tvärt och stirrade tyst på resultatet. Efter det – och jag mindes fortfarande min vånda – såg jag hur han försökte rädda teckningen med ännu tjockare streck. Till slut blev han lång i ansiktet och släppte kritan på papperet, reste sig och lämnade rummet utan att säga ett ord.
Jag hade blivit förvånansvärt påverkad av händelsen och satt just och försökte samla mig då jag hörde Sophie alldeles intill mig:
”Du har förstås ingen aning?”
Jag hade lagt ifrån mig tidningen, bestört över den bittra tonen, och sett henne stå i rummet och stirra på mig. Sedan sa hon:
”Du har ingen aning om hur detta känns för mig. Och där sitter du och läser tidningen utan att bekymra dig det minsta.” Sedan sänkte hon rösten så att hennes ord fick ännu större effekt: ”Det är det som är skillnaden! Han är inte din riktiga son. Det betyder visst något, vad du än säger. Du kommer aldrig att känna dig som hans riktiga pappa. Du kan inte föreställa dig vad jag gick igenom alldeles nyss.”
Med det vände hon och försvann ur rummet.
Jag fick för mig att följa efter och hämta henne trots att hon hade gäster, så att vi kunde prata ut om saken. Men jag kom fram till att det var bättre att stanna kvar och vänta tills hon kom tillbaka. Och mycket riktigt, några minuter senare kom Sophie in i rummet igen, men det var något hos henne som fick mig att avstå från att ta upp ämnet, och så gick hon igen. Och trots att Sophie kom och gick flera gånger under den närmaste halvtimmen, satt jag där utan att säga ett ord, fastän jag hade bestämt mig för att tala om vad jag kände. Så småningom insåg jag att jag hade försuttit chansen att ta upp ämnet utan att det skulle verka löjligt, och jag återvände plågad och vanmäktig till tidningen.
”Förlåt mig”, hörde jag någon säga strax intill och en hand rörde vid min axel. När jag vände mig om såg jag en man som satt framåtlutad i bänkraden bakom och tittade uppmärksamt på mig.
”Det är väl mr Ryder? Kära nån, det är det ju. Snälla ni, förlåt att jag inte genast kände igen er i den dåliga belysningen. Jag heter Karl Pedersen. Jag hade verkligen sett fram emot att träffa er vid mottagningen i morse. Men oförutsedda omständigheter gjorde ju att ni blev förhindrad att komma. Så turligt att jag skulle träffa på er här.”
Pedersen var en man med vitt hår, glasögon och vänligt ansikte. Jag rätade en aning på mig.
”Åh, mr Pedersen. Så trevligt att stifta bekantskap med er. Det var som ni påpekade mycket oturligt i morse. Också jag hade i högsta grad sett fram emot att, hmm, träffa er alla.”
”Det råkar faktiskt vara flera andra ledamöter av stadsfullmäktige här i kväll, mr Ryder, och alla är mycket ledsna över att de inte fick träffa er i morse.” Han såg sig om i mörkret. ”Om jag bara kunde se var de sitter, skulle jag gärna presentera några av dem för er.” Han vände sig om och vred på nacken för att leta igenom bänkraderna bakom sig. ”Tyvärr kan jag inte se en enda av dem just nu …”
”Jag vill naturligtvis gärna träffa era kollegor. Men eftersom det är så sent och de säkert sitter och ser på filmen, kunde vi kanske vänta till ett annan gång. Det kommer säkert många fler tillfällen.”
”Jag kan inte upptäcka en enda en just nu”, sa mannen och vände sig till mig igen. ”Så synd. Jag vet att de är här på biografen någonstans. Som ledamot av stadsfullmäktige vill jag i alla fall tala om hur glada och hedrade vi är över ert besök.”
”Ni är alltför vänlig.”
”Mr Brodsky har verkligen gjort stora framsteg på konserthuset nu på eftermiddagen. Han har repeterat utan uppehåll i tre eller fyra timmar.”
”Ja, jag hörde det. Det var fantastiskt.”
”Har ni hunnit besöka vårt konserthus idag, sir?”
”Konserthuset? Nej, faktiskt inte. Jag har tyvärr inte haft chansen …”
”Nej, naturligtvis inte. Ni har ju en lång resa bakom er. Ja, än är det gott om tid. Ni kommer säkert att bli imponerad av konserthuset, mr Ryder. Det är en mycket vacker gammal byggnad, och även om vi har låtit en hel del förfalla i den här stan, kan ingen anklaga oss för att försumma konserthuset. En mycket vacker gammal byggnad, och dessutom ligger den oerhört vackert. I Liebmann Park, närmare bestämt. Ni kommer att få se, mr Ryder. En behaglig promenad bland träden, och så kommer ni till en öppning – där ligger det! Konserthuset! Vänta bara tills ni ser det med egna ögon, sir. En idealisk plats att samlas på, fjärran från de bullrande gatorna. Jag minns när jag var pojke, på den tiden fanns det en stadsorkester, och första söndagen i varje månad brukade alla samlas på den öppna platsen före konserten. Jag minns alla de olika familjerna som kom strömmande mellan träden, prydligt klädda, fler och fler, och alla hälsade på varandra. Och vi barn sprang omkring överallt. På hösten hade vi en särskild lek. Vi sprang och samlade ihop alla fallna löv vi kunde hitta för att ta dem med oss upp till trädgårdsskjulet där vi lade dem i en hög. Där fanns en särskild plankvägg, och ungefär i den här höjden var det ett märke i väggen. Vi ville försöka samla så mycket löv att högen nådde ända upp till märket innan de vuxna började gå in i konserthuset. Om vi inte hann det skulle hela stan explodera i en miljon bitar eller något i den stilen. Så där höll vi på och rusade fram och tillbaka med famnen full av våta löv! Det är lätt för en person i min ålder att bli nostalgisk, mr Ryder, men det råder inget tvivel om att detta en gång var ett mycket lyckligt samhälle. Här fanns stora lyckliga familjer. Och äkta och varaktig vänskap. Människorna visade varandra värme och tillgivenhet. Vi hade ett fantastiskt samhälle här en gång. I många många år. Jag fyller sjuttiosex nästa gång, så jag kan personligen gå i god för att det var så.”
Pedersen tystnade ett ögonblick. Han satt fortfarande framåtlutad med armen mot mitt ryggstöd, och när jag tittade på honom märkte jag att han stirrade förbi filmduken och att blicken var långt borta. Under tiden närmade vi oss den del av filmen där astronauterna för första gången börjar misstro motiven hos den dator, HAL, som är livsnödvändig för att livet skall kunna fortgå ombord på rymdskeppet. Clint Eastwood smyger omkring i de klaustrofobiska korridorerna med spänt ansikte och ett långt gevär i handen. Jag började just bli fascinerad av handlingen igen då Pedersen åter började tala.
”Jag måste säga som det är. Jag kan inte låta bli att tycka lite synd om honom, mr Christoff, menar jag. Ja, hur underligt det än kan låta i era öron, tycker jag synd om honom. Jag har pratat med några kollegor om det, och de har bara tyckt att, oj, den gamle stackarn håller på att bli alldeles för blödig, vem kan ha så mycket som ett uns av medlidande med den skojaren? Men jag minns bättre än de flesta, förstår ni. Jag minns vad som hände då mr Christoff kom hit till stan. Jag är naturligtvis lika arg på honom som mina kollegor. Men jag vet mycket väl att mr Christoff själv inte var den som slog på trumman för sig i början. Nej, nej, det var … ja, det var vi. Det vill säga människor som jag, det kan jag inte förneka, jag hade ett visst inflytande. Vi uppmuntrade honom. Vi eldade på honom, smickrade honom, visade att vi såg upp till honom för hans insikter och initiativförmåga. Vi bär i alla fall en del av ansvaret för det som hände. Mina yngre kollegor var kanske inte med så mycket då i början. De tycker bara att mr Christoff är en dominant person som vill få alla att dansa efter sin pipa. De glömmer att han aldrig har bett om att hamna i en sådan position. Ja, jag minns verkligen så väl den dag då mr Christoff kom till den här stan. Han var ganska ung då, ensam, mycket anspråkslös, till och med försynt. Om ingen hade drivit på honom är jag säker på att han inte skulle ha gjort något väsen av sig utan bara gett en och annan konsert vid någon privat tillställning, ingenting annat. Men det var tidpunkten, mr Ryder. Det var en olycklig tidpunkt. Då mr Christoff dök upp i vår stad, befann vi oss i något slags tomrum. Mr Bernd och mr Völler, den ene målare och den andre en mycket fin komponist, två gestalter som under lång tid styrt vårt kulturliv här, hade båda dött inom loppet av några månader och stämningen var … ja, kanske lite osäker. Vi var alla mycket ledsna över att två så betydande personer hade dött, men man kände väl lite till mans att det nu fanns chans till förändring. Nya, friska tag. Även om vi hade varit mycket nöjda var det ju oundvikligen så att det uppstod en del irritationsmoment när dessa båda herrar i så många år alltid var medelpunkt för allt. Ni kan säkert föreställa er vilken uppståndelse det blev då ryktet spred sig att den främling som bodde hos mrs Roth var yrkescellist och att han hade spelat tillsammans med Göteborgs Symfoniker, ett flertal gånger under ledning av Kazimierz Studzinski. Jag minns att jag ägnade mycket tid åt att få mr Christoff att känna sig välkommen. Jag minns hur det gick till, förstår ni, och också hur blygsam han var i början. När jag ser tillbaka skulle jag till och med vilja påstå att han saknade självförtroende. Det var väl troligt att han hade haft några mindre lyckade framträdanden innan han kom hit. Men vi gjorde stor affär av honom och var angelägna att höra hans åsikter om allt, ja, det var så det började. Jag minns att jag personligen fick övertala honom att hålla sin första konsert. Han var verkligen motvillig. Och det var en konsert som från början bara skulle bli en mindre historia hemma hos grevinnan. Först två dagar före konserten, då det stod klart hur många som tänkte komma, blev grevinnan tvungen att flytta framförandet till Holtmann-galleriet. Från och med den gången höll mr Christoff sina konserter i konserthuset – vi krävde minst två om året – och hans framträdanden var alltid det stora samtalsämnet, år ut och år in. Men i början var han motvillig. Inte bara första gången. Under de åren fick vi ständigt övertala honom. Sedan gjorde naturligtvis bifall, applåder och smickrande ord sitt, och det dröjde inte länge förrän mr Christoff talade vitt och brett om sig själv och sina tankar. ’Jag frodas här’, sa han ofta på den tiden. ’Jag har blommat upp sedan jag kom hit.’ Det var alltså vi som drev på honom, sir, det vill jag bara säga. Jag tycker verkligen synd om honom nu – fast jag kan tänka mig att jag är den ende i stan som gör det. Som ni säkert har märkt riktar många sin ilska direkt mot honom. Jag ser realistiskt på det hela, mr Ryder. Man kan inte vara hänsynsfull. Vår stad står på randen till en kris. Missnöjet är utbrett. Om vi ska ställa saker och ting till rätta måste vi börja någonstans, och vi kan lika gärna angripa problemet inifrån. Vi måste vara skoningslösa, och hur mycket jag än tycker synd om honom, kan jag inte se någon annan utväg. Han och allt det han kommit att representera måste nu förpassas till något mörkt hörn av vår historia.”
Fastän jag fortfarande artigt vred mig åt hans håll för att visa att jag lyssnade, hade jag återigen uppmärksamheten halvt riktad mot filmen. Clint Eastwood talade just i en mikrofon med sin hustru nere på jorden och tårarna strömmade utmed hans ansikte. Jag förstod att vi närmade oss den berömda scen där Yul Brynner kommer in i rummet och slår ihop händerna för att testa Eastwoods reaktionsförmåga och se hur snabb han är på att ta till vapen.
”Förlåt mig”, sa jag, ”men var det längesen mr Christoff kom hit till stan?”
Jag funderade inte särskilt mycket över frågan innan jag ställde den utan hade minst halva uppmärksamheten på filmduken. Det gick säkert två, tre minuter innan jag förstod att Pedersen satt och hängde med huvudet bakom mig och såg djupt skamsen ut. När han kände att jag tittade på honom igen såg han på mig och sa:
”Ni har alldeles rätt, mr Ryder. Vi förtjänar en skrapa. Sjutton år och sju månader. Det är lång tid. Vem som helst hade kunnat göra samma misstag som vi, men varför har det fått fortgå så länge utan att rättas till? Jag förstår att utomstående personer som ni själv, sir, måste tycka att det verkar mycket underligt, och jag skäms oerhört, det vill jag påpeka. Jag har inga ursäkter. Det tog oss evigheter att medge att vi hade gjort fel. Vi förstod det nog, men vi hade svårt att medge det ens för oss själva och det tog lång tid. Vi hade nämligen låtit mr Christoff breda ut sig för mycket. Han blev hembjuden till praktiskt taget alla ledamöter av stadsfullmäktige. Han fick alltid sitta bredvid mr von Winterstein vid stadens årliga banketter. Hans fotografi prydde omslaget till stadens almanacka. Han skrev inledningen till programmet för Roggenkamp-utställningen. Och det var inte allt. Det hade gått för långt i vissa avseenden. Ta till exempel det olyckliga fallet med mr Liebrich. Åh, förlåt mig, jag tror att jag just såg mr Kollmann därborta” – han vred på huvudet igen och spanade inåt lokalen – ”ja, det är mr Kollmann, och om jag inte tar fel har han mr Schaefer i sällskap, det är så svårt att se i den här skumma belysningen. Båda dessa herrar var med i mottagningskommittén i morse och jag vet att de skulle bli mycket förtjusta om de fick träffa er. Dessutom tror jag att de har en hel del att säga om det vi just diskuterade. Skulle ni vilja följa med bort och hälsa på dem.”
”Det vore en ära. Men ni skulle just berätta om …”
”Ja visst ja. Det olyckliga fallet med mr Liebrich. Under många år innan mr Christoff kom hit var mr Liebrich en av våra mest respekterade fiollärare, förstår ni. Han undervisade barnen i de förnämsta familjerna. Alla beundrade honom mycket. Strax efter det att mr Christoff gett sin första konsert blev han ombedd att säga vad han ansåg om mr Liebrich, och han gjorde då klart att han inte alls hade särskilt höga tankar om mr Liebrich. Vare sig när det gällde hans sätt att spela eller hans undervisningsmetoder. När mr Liebrich så småningom dog för några år sen, hade han förlorat praktiskt taget allt. Sina elever, sina vänner, sin position i samhället. Det var bara ett av de fall jag kom att tänka på nu. Kan ni föreställa er hur enormt svårt det var att medge att vi tagit så fel när det gällde mr Christoff? Jo, vi var fega, det medger jag. Men å andra sidan hade vi ingen aning om att situationen skulle komma att bli så krisartad. I stort sett verkade folk fortfarande glada och nöjda. Åren gick och om några av oss var tveksamma höll vi det för oss själva. Men jag vill inte försvara vår försumlighet, sir, inte en sekund. Med den position jag hade i fullmäktige på den tiden vet jag att felet var lika mycket mitt som någon annans. Till sist, och jag skäms grundligt över att behöva medge det, till sist var det människorna i den här stan, de vanliga människorna som tvingade oss att ta vårt ansvar. De vanliga människorna som vid det laget levde under ännu svårare förhållanden låg i alla fall ett steg före oss. Jag minns precis det ögonblick då detta gick upp för mig. Det var för tre år sen, då jag till fots var på väg hem från mr Christoffs senaste konsert – jag minns att det var Kazans Grotesqueries för cello och tre flöjter. Jag gick med snabba steg genom den mörka Liebmann Park, det var ganska kyligt och jag såg kemisten, mr Kohler, en bit framför mig. Jag visste att han också hade varit på konserten och när jag hann ifatt honom började vi prata. I början ville jag inte avslöja vad jag tyckte, men till slut frågade jag honom vad han ansåg om mr Christoffs konsert. Jovisst var det en fin konsert, svarade mr Kohler. Men han måste ha sagt det på ett särskilt sätt, för några ögonblick senare minns jag att jag återigen frågade honom om han tyckt om konserten. Då sa mr Kohler att han visserligen tyckt om den men att mr Christoffs framförande hade varit lite mekaniskt. Ja, ’mekaniskt’ var det ord han använde. Som ni förstår tänkte jag noga efter innan jag sa något. Till sist bestämde jag mig för att strunta i att vara försiktig. Jag sa: ’Mr Kohler, jag håller nästan med er. Det var en viss torrhet över framförandet.’ Varpå mr Kohler påpekade att ’kyla’ var det ord som kom för honom. Vid det laget hade vi hunnit fram till parkgrindarna. Vi sa godnatt och skildes åt. Men jag minns att jag knappt sov den natten, mr Ryder. Här kom nu vanliga människor, hyggliga medborgare som mr Kohler, och uttryckte sådana åsikter. Det var uppenbart att vi inte kunde fortsätta att hyckla. Det var dags för oss – alla vi som hade någon sorts inflytelserik position – att erkänna vårt misstag, hur vittgående konsekvenser det än fick. Åh, förlåt mig, men det är absolut mr Schaefer som sitter bredvid mr Kollmann. Jag vet att dessa båda herrar har intressanta synpunkter på det som hände. Eftersom de tillhör generationen efter mig, har de förstås sett saker och ting ur ett något annorlunda perspektiv. Förresten vet jag att de verkligen såg fram emot att få träffa er i morse. Vill ni inte vara snäll och följa med dit bort?”
Pedersen reste sig och jag såg hur han gjorde sig så liten som möjligt och trängde sig ut ur bänkraden medan han muttrande bad om ursäkt. När han kom ut i gången rätade han på sig och viftade på mig. Fastän jag var trött kunde jag inte låta bli att hörsamma honom, och därför reste också jag mig och började tränga mig ut mot gången. Medan jag gjorde det lade jag märke till att en nästan uppsluppen stämning höll på att sprida sig över biografen. Folk skämtade och småpratade överallt medan de såg på filmen, och ingen tycktes bry sig om att jag trängde mig fram. Tvärtom var man genast redo att dra till sig benen eller resa sig upp. Några kröp till och med förtjust pipande upp i stolen med fötterna under sig.
När jag väl kom ut ur bänkraden gick Pedersen före uppför den mattklädda gången. Någonstans vid bakre parkett stannade han och sa med en artig gest:
”Efter er, mr Ryder.”